Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
23 april 11:27

Tävling, eldsjälar och vardagsänglar

Tävling, eldsjälar och vardagsänglar
En av årets allra första journalistiska ridsportbilder från min kamera. Från Aprilhoppet på Växjöortens Fältrittklubb i söndags. Foto: Ponnypappan

Så var dagen kommen. Dagen vi väntat på. Den dag jag knappt trodde skulle komma. Dagen då ridsportsverige lät ridån gå upp för tävlingar igen. Plötsligt står jag där, med kameran förväntansfullt i hand, följer ekipagen i sökaren och trycker av ett skönt smatterband av blivande journalistiska bilder.

Det tävlas i Växjö igen och precis som debatterats på sistone, inte minst här på Tidningen Ridsport, verkar antalet ”yrkesverksamma ryttare” ha ökat markant på sistone. Vissa är kritiska mot att utnyttja dessa kryphål i restriktionerna, vissa anser att det slår orättvist mot de som inte tävlar men det fina med vår demokrati är att alla får ha sin åsikt.

Jag kan själv saluföra min egen: Om jag förbjudits att tävla under lång tid och minsta lilla möjlighet uppenbarat sig skulle jag göra allt jag kunde för att utnyttja den. Om jag varit kampsportare hade jag nog resonerat annorlunda, men i en sport som ridning – där avståndstagande är en självklar del i tävlingsmomentet – hade jag inte tvekat en sekund. Jag gläds med de lyckliga som får tävla och jag lider samtidigt med dem som fallit mellan stolarna.

Tävlingar är synonymt med det vi kallar eldsjälar. Personerna som riskerar att tas för givna eftersom de alltid finns där, ideellt kämpande och ser till att tävlingen ens kan bli verklighet. Funktionärer av alla de slag, allt från den oftast väldigt vänliga själ som anvisar dig till rätt parkeringsplats vid ankomsten till tävlingen till tävlingsledaren som håller i alla trådar, fattar avgörande beslut och övervakar allt med frivilliga hökögon. Utan de ideella ledarna, inga tävlingar. Så enkelt och så svårt är det.

Sedan finns det en annan typ av eldsjälar. Sådana som har förmågan att sprida glädje i exakt rätt läge, komma med en uppmuntrande kommentar som höjer värdet av en hel dag eller som gör det oväntade. Mina barn är fast i träningscirkeln precis som alla andra underåriga ryttare. De nöter på, tar emot instruktioner och försöker förbättra sig. Jag vet att de längtar efter att åka ut på tävlingar igen och att de halv- och heldeppar över det ibland, att de ibland saknar att vakna upp med fjärilar i magen och vetskapen att ”i dag händer det, nu ska vi åka iväg och tävla!”.

Just därför är det en skänk från ovan att vi har vardagsänglar och barmhärtiga samariter i vår närhet när humör och formkurvor pekar nedåt. LillyBelle genomgår just nu en väldigt tuff tid. Ingenting som har med tävling att göra, betydligt värre än så, och några fler detaljer vill jag inte gå in på.

I veckan får vi en avisering om att vi har ett paket att hämta ut. När vi öppnar emballaget finner vi ytterligare ett paket, med texten ”Till LillyBelle”.

Att sedan se min dotter öppna, läsa en krya på dig-hälsning och sedan ta del av paketet innehållet skapar den där svårförklarliga glädjen som bara en gåva i precis rätt läge kan uppbringa. Jeansjackan i paketet måste vara en av världens coolaste, designad av vår egen vardagsängel Maria Stigsson och hennes företag Kladd By M.

Sedan våra vägar korsades lite av en slump för snart två år sedan har mjuka men starka band knutits mellan Malin, mig och barnen och Maria. Hon har frivilligt antagit rollen som barnens sponsor, gjort dem till teamryttare och med jämna mellanrum skickat dem sina makalöst vackert utformade produkter. Det är sådana osjälviska handlingar som betyder något, som gör skillnad när skillnad behövs som mest.

134 Jeansjacka
LillyBelle – överlycklig över den coola jeansjackan hon fått av Maria Stigsson, vår fantastiska vardagsängel. Foto: Ponnypappan

LillyBelle älskar jackan från första sekund. Stoltheten är så påtaglig, glädjen spontan, tacksamheten oändlig.

– Jag ska nog inte ha jackan i skolan, det finns ingen där som fattar något om ridning. Jag ska ha den på ryttargalor och sånt, säger LillyBelle på sitt omedvetet roliga sätt.

Tajmingen kan inte vara bättre. Tuffa tider blir genast lite mindre tuffa för den som har vardagsänglar som Maria i sin närhet. Från det djupaste djupet av våra hjärtan säger jag: Tack för att du är den du är, Maria!

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna!

Länk till Ponnypappan på Facebook

Ponnypappan på Instagram

 


Ponnypappan
30 april 14:06

Ponnypappa i bubbla på distans

Ponnypappa i bubbla på distans
Kvalitetstid de luxe.

Så hände det till slut. Det var en av alla presskonferenser i mängden men med ett efterlängtat besked: barn och ungdomar får äntligen börja tävla igen. Jag tror att det var påtryckningarna från en alltmer uppretad och snudd på rasande idrottsrörelse som till sist fick gehör. Beskedet ger idrotten en chans att ta igen det alarmerande stora tapp som finns svart på vitt i antalet aktivitetstimmar. Det ger svensk idrott och hela det tillhörande svenska samhället en hygglig start att betala tillbaka den stora hälsoskuld coronan lämnat efter sig. Tajmingen är perfekt. Vi går in i maj, månaden då alla utomhussporter med fördel kan anordna tävlingar och där inomhussporterna – där smittorisken är större – tar en lång semester.

Själv tävlar jag inte i någonting längre men jag har som yrke att med mina ögon bevaka tävlingar och med mina fingrar skriva ner mina analyser från tävlingarna. Och i min jobbvardag saknas det sannerligen inte tävlingar. Proffsligor i lagsporter och yrkesverksamma individuella idrottare rår restriktionerna inte på, som ni vet. Jag är just nu mitt uppe i hockeyslutspelet, den i särklass mest hektiska tiden på året för mig eftersom det handlar om mitt specialämne. Laget jag bevakar, Växjö Lakers, har dessutom varit landets bästa lag den här säsongen och när det är slutspel följer jag i princip varje steg och skär Lakers tar. Det blir ett liv i en bubbla och ett liv på distans. Både bubblan och distansen är inte helt lätt att kombinera med ett liv som ponnypappa.

Har man en gård med sex hästar handlar allt om ett ständigt lagarbete. Att vara hemma tillsammans ofta, hjälpas åt med alla arbetsuppgifter och se till att all logistik fungerar som den ska är ett måste. Under hockeyslutspelet tvingas jag därför ofta lämnat mitt eget lag för att ägna mig åt ett annat. Malin och barnen drar ett tungt lass hemma medan jag drar runt ett annat. Problemet är att vi inte kan dra samma lass tillsammans.

Under veckan som gått har det spelats SM-semifinaler mellan Växjö Lakers och Örebro. Det har inneburit fem matcher där jag bevakat samtliga på plats, tre i Växjö och två i Örebro inklusive tre hotellnätter. Tempot under ett slutspel liknar ingenting annat. Sedan förra torsdagen, då den första semifinalen spelades, har jag skrivit 30 texter och sju krönikor i Smålandsposten.

Att sitta i en bubbla och jobba på distans är helt enkelt knepigt, som att leva i en låtsasvärld. Det är som om ingenting annat existerar än livet i din bubbla, samtidigt som du vet att det gör det. Förutom sms och telefon är det bilderna och filmerna som räddat mig under veckan som gått. Som skänkt mig bilder av vad som händer i den riktiga världen, den värld som är min, världen hemma på gården i Växjö.

Det är mycket jag missat men ändå fått uppleva på distans.

 

135 Lillyocherika
LillyBelles kämpande med Erika.
135 Angelohilda
Angelo som mer och mer lär känna Hilda hemma på ridbanan.
135 Promenad
En av alla dessa härliga promenader.

Bilder och filmer av den här typen för mig bort från slutspelets och rubrikernas låtsasverklighet. De ger en känsla av både saknad och värme i mitt hjärta, och den känslan är viktig eftersom den är på riktigt.
Men innan avfärden till Örebro i söndags tackade jag med glädje ja när LillyBelle bjöd mig att ta en plats bredvid henne i vagnen. Sedan blev vi körda av Peggy och i sällskap av Angelo och Hilda. Det var kvalitetstid de luxe, det var lugnet före slutspelsstormen.

135 Körning
Kvalitetstid de luxe.

Nu är den näst sista stormen över. Jag befinner mig nu i lugnet före den sista, det värsta stormen av dem alla. Det är fredag förmiddag, jag försöker ta igen mig efter gårdagens semifinal 5 där jag, efter hemkomsten från arenan klockan 01.15 noterade att Peggy och TW fått den briljanta idén att rymma från sin hage i nattmörkret. Därför: direkt på med pannlampa, snabbt lokalisera lymlarna och raskt förpassa dem in i varsin box. Nu har jag spänt trådarna och vridit upp elen och det är en skön känsla att åtminstone ha utfört n-å-g-o-n vettig ponnypappauppgift mitt i hockeyhetsen.

Men snart väntar den största stormen: SM-final, Växjö Lakers–Rögle, första matchen i bäst av sju med start i morgon klockan 15.15.

Då kliver jag in i bubblan igen.

Vi ses igen när den spricker!

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna!

135 Hockeybubbla
Vy från pressläktaren i Behrn Arena i Örebro. En talande bild från veckan som gått. Snart ska jag in i hockeybubblan igen, när SM-final står på menyn.

Ponnypappan
16 april 14:52

Plötsligt händer det – nu lyfter ridsporten

Plötsligt händer det – nu lyfter ridsporten
Foto: Ponnypappan

Jag vet inte hur det är med er, men livet har lärt mig att det många gånger är roligare att säga ja än att säga nej. Att, som ett tänkvärt ordspråk lyder, hellre hissa seglen än att bygga vindskydd när förändringens vindar blåser. Att nyhetspulsen visserligen ligger naturligt i mig genom mitt yrkesval, men ändå: generellt tror jag att människan mår bra av att se saker utvecklas, gå framåt och följa med på den resa tiden bjuder oss på.

Detta gäller inte minst inom idrotten. Idrotten har, parallellt med vårt digitaliserade samhälle, genomgått en enorm omvälvning under de senaste decennierna, åtminstone på toppnivå. Här har amatörer snabbt blivit proffs, en tidigare ensam fotbollstränare har i dag sällskap av en hel stab och dåtidens lador till ishallar har ersatts av moderna nattklubbsliknande nätverkstempel där besökarna inte bara bjuds på en match utan samtidigt i lugn och ro kan avnjuta en trerätters i en sponsorloge.

Här i Växjö har det hänt massor sedan jag för 20 år sedan flyttade hit. Gamla grå DDR-liknande fotbollsarenor eller plåtskjul till hockeyhallar är i dag utbytta mot moderna klenoder som lockar publikmassorna. Den ännu relativt färska sporten innebandy kan i denna stad stolt luta sig mot en av världens finaste arenor och friidrottarna har redan, efter tillkomsten av ultramoderna Telekonsult Arena, hunnit arrangera flera svenska mästerskap. Senast i raden av kommunala satsningar är bandyhallen i Åby, två mil utanför Växjö, som blev möjlig när kommunen lånade ut närmare 40 miljoner kronor till klubben.

Kort sagt: de stora arenasporterna i Växjö har genomgått lika stora som positiva förändringar.

Undantaget har varit ett: ridsporten.

Låt mig ta med en på en rundtur genom arenorna i Växjö:

133 Vida
Vida Arena. Byggkostnad: 266 miljoner kronor. Foto: Ponnypappan
133 Visma
Visma Arena. Byggkostnad: 204 miljoner kronor. Foto: Ponnypappan
133 Fortnox
Fortnox Arena. Byggkostnad: 67 miljoner kronor.
133 Telekonsult
Telekonsult Arena. Byggkostnad: 55 miljoner kronor.
133 Vfk1
Ridarenan, Växjöortens Fältrittklubb. Byggkostnad: okänd.
133 Vfk2
Ett kontrolltorn från en flygplats i forna Sovjet? Nej, domartornet på VFK.
133 Vfk3
Ett pittoreskt och inbjudande ridcafé?
133 Vfk4
Var gärna nödig. Men helst inte på en ridanläggning i Växjö.

Själv var jag fram till för bara några år sedan lyckligt ovetande om statusen på ridanläggningarna här i Kronoberg, men i takt med mina barns närmast galna intresse för träning och tävling har jag automatiskt fått se plågsamma närbilder på hur illa det är ställt ute i klubbarna.

Nedgångna stall, gistna ridhus och stampade jordgolv är vardagen, liksom usla toaletter, obefintliga kontorsutrymmen och klubbrum som sett likadana ut sedan de kom till. En ridsportutredning som Växjö kommun tillsatte för några år sedan landade i en skarpt formulerad slutsats:

Det finns en gräns för att kunna bedriva verksamheten i Växjös ridklubbar och den gränsen närmar sig.

Utredningen är fyra år gammal. Sedan dess har flera klubbar, med Växjöortens Fältrittklubb i spetsen, befunnit sig i dialog med Växjö kommun. Det jag alltid tyckt varit bra i den lokala partipolitiken i Växjö under de senaste tio, femton åren är att politikerna kunnat lämna det klassiska tjafset åt sidan när det kommit till idrotten och sökt breda lösningar långt över blockgränserna. På det sättet kom Arenastaden till, halvmiljardprojektet jag nämnde ovan. Upplägget: kommunen lånar ut pengar till uppförandet av moderna arenor, klubbarna amorterar på lånen och driver anläggningarna helt i egen regi, delvis med hjälp av årliga kommunala driftbidrag.

Kommunens kvarnar mal som bekant långsamt, något ridsporten också fått erfara. Enorma visioner om ett gigantiskt hästcenter för 55 miljoner kronor synades i sömmarna och förkastades av kommunen när Växjöortens Fältrittklubb försökte driva igenom sitt projekt 2018. Klubben fick hemläxa, ombads tänka om och det har man gjort sedan dess. Tänkt mindre, tänkt smartare, haft ett tålamod som skulle göra änglar avundsjuka. Nya planer har presenterats, förkastats, omarbetats, förkastats igen och omarbetats igen.

Men efter åratal av möten, kompletteringar, hemläxor och långsamt malande byråkratiska kvarnar måste känslan i går ha varit densamma som sloganen i en välkänd reklam.

Plötsligt händer det.

Torsdagen den 15 april 2021 blev dagen då Växjö kommun beviljade ett lån på 15 miljoner kronor till Växjöortens Fältrittklubb, den enskilt överlägset största satsningen på ridsport i vår kommuns historia. Mindre än fem minuters bilkörning från vår gård kommer vi under återstoden av 2021 få se ett nytt 90 meter långt ridhus skjuta upp ur jorden, liksom ett nytt ridskolestall, en värmedel med kontorsytor, efterlängtade omklädningsrum, duschar och fräscha toaletter. Här kommer utrymme att göras för att ta emot den första kullen elever på Realgymnasiet som startar i Växjö till hösten. Barnens hemmaklubb kommer med start 2022 äntligen att kunna arrangera tävlingar inomhus, något som varit omöjligt fram till nu. Jag vill tro att detta bara är början, att fler anläggningar kommer att rustas upp istället för att bara lappas och lagas och att det i förlängningen leder till att lovande ryttare som kommer från vår del av Sverige kan bo kvar här och satsa på sin idrott även när de blir äldre.

Förändringens vindar blåser på ridsporten i Växjö och jag tycker att det känns otroligt spännande.

Tack för att ni tog er tid – mig hittar ni även på Instagram och i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla som vill, mammor som pappor, är välkomna!

Ponnypappan på Facebook

Ponnypappan på Instagram


Ponnypappan
9 april 10:19

Ponnypappan: ”Vi har alla blivit väntarproffs”

Ponnypappan: ”Vi har alla blivit väntarproffs”
Tävlingskänslan är tydlig trots att det bara handlar om en spontan pay and jump. Angelo och Tango har anledning att vara nöjda med sin insats.

Med lite distans till årets påskhelg funderar jag på varför påsken är den högtid på året jag älskar allra mest. Svaret dröjer inte. Påsken är den bästa högtiden för att allt ligger och väntar, allt det bästa ligger framför. Värmen, grönskan, barnens sommarlov, semestern, bad, sol och grillkvällar.

Det går nästan att ta på det, men ändå inte. Bara en kort väntan återstår. Höstens berg av mörker är bestiget, toppen nådd, vägen tillbaka påbörjad och bara en sista liten avsats återstår innan vi åter kan slappna av och njuta på ett säkert sätt. Men även påskens egentliga betydelse, med kärlek och hopp som grundfundament, känns mer talande än någonsin år 2021.

Det passar bra efter ett år av skräck och väntan, av ovisshet och mental kamp, ett år av rädsla och fruktan men ändå ett år som inte lyckats ta ifrån oss hoppet vi alla bär på. Jag märker det så tydligt. Minsta lilla ljusglimt i tillvaron går som genom ett förstoringsglas, upplevs större än vad det är och framkallar en djupare glädje än tidigare. Fem minuters sol blir till en mikrosommar, en sällsynt vindfläkt av värme en minnenas semestervecka och ett ensamt fågelkvitter blir en ljuv symfoni i världsklass.

132 Träning 1
LillyBelle och Erika i träning på den stora tävlingsbanan på Växjöortens Fältrittklubb.
132 Träning 2
Angelo och Tango i träning.

Är det över snart? Vi tror väl det, va? Åldern för de som får sin vaccinationsspruta sjunker för varje dag, det verkar ske positiva trendbrott i antalet levererade vaccindoser och den som, i likhet med mig själv, har föräldrar i riskgruppsålder kan snart andas ut och hoppas på ett snart, nära och innerligt återseende. Närkontakt och kramar. Ingen rädsla. Precis som förut. Tänka sig att sådant, som alltid tagits för givet, skulle klättra så högt upp på våra önskelistor.

Jag skrev för ett par veckor sedan om det oroliga läget för barnen, om minskande fysisk träning och tävling och farhågorna om en förlorad generation. Vi har mycket jobb att göra där, den saken är klar, och jag hoppas att även det slutar lyckligt, att tappet inte blir så stort som vissa fruktar.

Mina egna barn, inser jag, har haft en stor portion tur som haft sina hästar under detta märkliga år som passerat. Ridbanan är det flitigast använda området ute på gården och att se den dagliga glädjen och ivern i barnens kärlek till ridsporten har, även den, fått mitt eget hopp att öka.

Även hos Angelo och LillyBelle märker jag, i denna en tid utan tävling, hur uppskattade de små sakerna i vardagen upplevs. I söndags bjöd vännen Tove in till en egen pay and jump. Det gjorde hon även i november, vilket jag sanningsenligt beskrev som ett ljus i mörkret. Nu är det nästan ett halvår sedan, barnen har inte varit med om en enda tävlingsstart sedan dess och att nu se dem rida in, hoppa banan och kvittera ut rosetter är obetalbart. Toves spontana pay and jump känns genast som en stortävling. Det finns ett spänningsmoment som är så viktigt. Ett kvitto att ta med sig på att man gjort någonting bra. Angelo och Tango har utvecklats jättemycket tillsammans och jag är väldigt nyfiken på hur det kommer att se ut när tävlingskalendern öppnar. LillyBelle och Peggy har blivit ett strävsamt par och jag ser en framtid med massor av glädje även där.

Dagarna senare är vädret vackert, solen tittar fram och den där känslan av att allting är inom räckhåll är närvarande. Träning står på schemat, på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb. Det är den första träningen utomhus som inte är på vår egen bana. När LillyBelle rider in gör hon det med ett leende på läpparna och säger spontant.

– Det känns ju precis som på tävling. Det är så härligt. Och solen skiner!

Jodå, barnen har saknat sin tävling.

De har väntat, vi har alla väntat. Vi har alla blivit väntarproffs som hoppas på en rejäl belöning. Det både hoppas och tror jag.

Det är nära nu.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom Facebookgruppen för både pappor och mammor med namnet Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
2 april 18:02

Ponnypappan: När drömmen övergår i mardröm

Ponnypappan: När drömmen övergår i mardröm
TW, världens vänaste och enklaste lilla ponny. Foto: Privat

Jag befinner mig långt inne i en dröm när jag plötsligt, med brutal kraft, kastas tillbaka till verklig vakenhet, en levande mardröm. I gränslandet mellan dröm och verklighet hinner jag uppfatta springande steg i trappan, en sovrumsdörr som slits upp och en upprörd pojke som skriker i full förtvivlan och skräck:
– TW LIGGER NER I HAGEN OCH RÖR SIG INTE! HON DÖR! HON DÖR!

Det tar mindre än en sekund, sedan är jag klarvaken. Det tar någon sekund ytterligare innan jag tar in de hemska orden Angelo just vrålat. Jag förstår att det är illa, drar undan gardinen från sovrumsfönstret och tittar ner mot hagen. Där ligger hon, Teeny Weeny, allas vår TW. Jag hoppas att Angelo har fel, men det har han inte. TW ligger ner, flankerad av Malin och LillyBelle. Synen är vidrig. Hästen rör sig inte, jag ser oron och maktlösheten i Malins och LillyBelles kroppsspråk.

Vad har hänt? Vad händer nu? Och vad ska hända? Med kusliga flashbacks i skallen klär jag mig blixtsnabbt och rusar ut. Flashbacks från den hittills enda gång i svunnen tid då jag tvingats att aktivt närvara vid en avlivning, bland det värsta jag varit med om under hela mitt liv.

Jag springer ut i hagen. Där ligger hon, den vänaste och enklaste av alla ponnyer vi haft. Hon som aldrig ställer till några problem, som alltid finner sig i allt, som är nöjd bara hon får en hötuss att njuta av. Nu ligger hon helt stilla. Munnen halvöppen, övre tandraden blottad på ett sätt som avslöjar att läget är illa.

Vi har under alla år varit förskonade från allvarliga skador och sjukdomar hos våra hästar. Avlivningen jag fick närvara vid var precis så uppslitande som jag minns den, men den gången handlade det om en åldrad häst, vars tid var inne. Här ligger en orörlig B-ponny i sina bästa och friskaste år framför mig. Det är någonting annat.

Hur illa är det? Vad har hänt med TW? Är detta det sista vi ser av henne? Hur ska barnen ta det om det är riktigt illa? Hur ska vi trösta? Frågorna är som plaggen i min hjärnas torktumlare och ovissheten som frätande syra. Hopp och hopplöshet krigar på samma väldiga slagfält. Till slut ser vi en röd bil med texten Distriktsveterinärerna köra in på vår uppfart. Kommer domen nu? Troligen.

131 Twligger
En häst i plågor. En hemsk syn, som framkallar vanmakt och hopplöshet. Foto: Privat

Jag vet inte hur vi lyckas, men till slut får vi TW på benen och lyckas få henne att stappla in i en välbäddad box, där hon omedelbart lägger sig och intar samma position som i hagen. Bara andningen hörs, i övrigt en orörlig och uttryckslös häst, full av smärta.

Veterinären lyssnar, tar blodprov. Lyssnar igen. Hur illa är det? Hur lyder domen? Förstoppning? Tarmvred? Kolik? Veterinären lutar åt det senare. Med stor sannolikhet är det kolik. Magen gör ont. Men hur svår är koliken? Det är första gången någon av våra hästar drabbas av kolik och första gången är alltid den värsta när det handlar om tråkiga saker.

TW får smärtstillande. Hon får lugnande. Veterinären lyssnar med stetoskop. Konstaterar att aktiviteten i tarmsystemet är låg, vilket inte är bra. Sedan förs en sondslang genom ena näsborren och ner i TW:s buk. Blodet forsar ut från nosen och trots att veterinären säger att det är oundvikligt är det vidrigt att se, speciellt för barnen. En påse med lika delar vatten och paraffinolja sprutas in i TW:s mage genom sondslangen. Mer kan inte göras för stunden.

Veterinären ger oss sina kontaktuppgifter, ber oss återkomma senare och fram till är det tre saker som gäller:
1) Inget foder.
2) Regelbundna promenader.
3) Ständig uppsikt.

Att plocka bort fodret är det enkla. Ständig uppsikt heller inga konstigheter. Att en gång i halvtimmen få en plågad häst på fötter och ta med den ut på en promenad är däremot både den viktigaste och svåraste utmaningen. Det blir min uppgift. Varje halvtimme, dra i grimskaftet och samtidigt försöka trycka upp en motvillig häst på fötter. Det är kämpigt, men det går, och när det smärtstillande börjat verka blir TW lite piggare.

Allt stannar upp när livet står på spel. Du förs in i en annan verklighet, ett parallellt universum där bara en enda sak existerar. Att göra allt du kan för att hjälpa. Oron är förtärande, tårar fälls, frågor ställs. Hur ska det gå?

Jag fortsätter mina promenader. Ser det inte lite bättre ut? Jo, lite, väl? Eller? Minuter blir till timmar, TW varvar en utslagen liggande position med att motvilligt resa sig upp när jag använder alla mina kilon till att få upp henne. Gå, gå och gå. Det är det enda jag gör, det enda jag måste.

Timmarna går. TW vill inte dricka men när vi blandar i lite mash i en skål med vatten skvalpar hon i sig vätskan. Däremot tittar vi förgäves efter bajshögar i boxen. Vet att en svår kolik i värsta fall kan innebära döden eller i näst värsta fall operation, en buköppning. Vi kommer inte att tveka om det krävs transport till Helsingborg, den saken är klar.

131 Sittande
TW kämpar sig upp i halvliggande ställning. Jag håller henne sällskap i boxen. Foto: Privat

Det börjar närma sig kväll. TW fortfarande i liggande position när hon inte vandrar runt i området med mig. Det ser sämre ut igen. Malin ringer veterinären. Inget svar. Ringer igen. Inget svar. Sent omsider får Malin tag på henne. Det dröjer innan hon kan komma ut. Komplikationer har tillstött under ett annat jouruppdrag.

Det är sent nu. Malin är helt slut. Barnen rödgråtet oroliga. Jag ber dem gå och lägga sig. Jag vakar över TW under resten av kvällen till veterinären kommer. Jag sitter ner i hennes box. Klappar. Försöker säga lugnande ord. TW ligger tyvärr lika orörlig som när jag först, i yrvaket tillstånd, fick se henne ute i hagen.

Tiden går. Ovissheten är en pina. TW lider svårt. Jag kan ingenting annat göra än att sitta inne hos henne i boxen. När klockan närmar sig 23-tiden händer plötsligt något. TW tar sig upp i halvliggande position. Tittar mig rakt in i ögonen. Sedan reser hon sig. Befinner sig i stående och står kvar. Detta måste vara goda nyheter, tänker jag. Bara fem minuter senare hör jag äntligen en bil som kör in på vår uppfart. Veterinären.

– Hon reste sig upp för fem minuter sedan. Annars har hon legat helt orörlig, berättar jag.
Veterinären lyssnar. Sedan pekar hon och säger:
– Titta.

131 Kram
Faran är över. Glädjen och kärleken Angelo och LillyBelle känner för sin TW går knappt att beskriva. Foto: Privat

En stor mörk hög ligger i spånet nedanför TW:s bakdel. Aldrig tidigare har jag blivit eller kommer någonsin bli gladare över att få se en massa bajs. Veterinären går in i boxen. Konstaterar att bajshögen är full av paraffinolja. Systemet är återställt. Det är antagligen därför TW har rest sig upp, tänker jag.

Veterinären undersöker TW. Konstaterar att allt ser bra ut. Systemet är igång igen. Proppen har lösts upp. Koliken är borta. De 24 000 stegen jag och TW avverkat under dagen har gett resultat. Och det gör mig så outsägligt lycklig.
– Jag ser en häst utan smärta, säger veterinären.

Jag tackar henne.
Sedan åker hon.
TW är utom fara.
Ingenting i världen är viktigare där och då.

Tack för att ni tog er tid – glad påsk på er alla och som vanligt blir jag glad om ni vill följa mig på Instagram eller gå med i den underbara Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där alla ponnyföräldrar är hjärtligt välkomna!


Ponnypappan
26 mars 15:30

Ponnypappan: ”Jag är mjuk – mina barn är hårda”

Ponnypappan: ”Jag är mjuk – mina barn är hårda”
Angelo och draken.

Vilken är Sveriges farligaste sport?

Det beror lite på hur man räknar, förstås. Mäter vi antalet skador, utan hänsyn till hur allvarliga skadorna är, är fotboll överlägsen etta i kraft av sitt enormt stora antal utövare. Farligaste sporten per andel utövare är, enligt siffror från MSB, kampsport. Mäter vi däremot hur allvarliga skadorna är, beräknat på snittantalet vårddygn, tar ridsporten hem sin minst smickrande guldmedalj. Även i de två övriga kategorierna ovan finns ridsport med i den absoluta toppen.

Ridsport är farligt.

Ridsport är för hårdingar.

Problem 1: jag är ingen hårding.

Problem 2: båda mina barn rider.

Slutsats: jag är mjuk, mina barn är hårda.

– Ska inte du också testa på att rida?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan under de drygt två år jag tjänstgjort som aktiv ponnypappa under träningar och tävlingar.

– Det hade varit kul, men jag trivs bäst på marken, är mitt standardsvar.

Mitt egentliga svar är:

– Aldrig i livet. Jag är för mesig för att ens våga tänka tanken.

Tänkt och skrivet lite med glimten i ögat, förstås, men ändå. Det är inte sällan jag syresätter min hjärna med tankar på vad som kan hända om olyckan är framme. Jag har redan, under denna korta tid, bevittnat massor av otäcka fall, sett skador uppkomma och noterat långa konvalescenser för brutna ben och armar.

130 Stallhäng
Så här ska det se ut. Smått, sött och ofarligt.
130 Målgång
Det var kanske inte bättre förr. Men det kändes ändå rätt tryggt.

Därför var det från början ganska lugnt och tryggt med lilla snälla Tindra, 99 centimeter hög, som formel 1-bilen i stallet. Barnen var små, Tindra visserligen het och hoppsugen men fallhöjden var låg och i sämsta fall slutade det med ett blåmärke. Det var ungefär samma sak med TW, 19 centimeter högre än Tindra, glädjande ovillig att hoppa men snäll som ett lamm.

Tryggt, liksom. Låt barnen hålla på. Ingen störd nattsömn här.

Sedan vet jag inte vart tiden har tagit vägen, eller vad som hänt. Stallets invånare har ökat med 300 procent, ponnyerna har blivit större, liksom riskerna. Angelos arm i mitella efter nyckelbensbrottet i höstas har etsat sig fast i mitt minne.

Men oavsett om det gäller ett pandemiskt virus, stå på en balk 290 meter ovanför markytan och bygga Empire state building eller utöva Sveriges farligaste sport har vi människor fungerat likadant i alla tider. Vi har en enastående förmåga att gilla läget, anpassa oss och vänja oss vid precis allt.

Den processen genomgår jag ständigt och i veckan gick den in i en ny fas. Som den mes jag är känner jag skräck bara genom att titta in i en box där det står en storhäst. Något mummel om att ”hon är så snäll” eller ”han gör ingenting” biter inte på mig. Stor häst, stor fara, tänker jag när jag hör det.

Så tänker inte barnen. Som de vetgiriga och nyfikna nördar Angelo och LillyBelle är följer de ett antal äldre unga ryttare in i minsta detalj. Ser hur idolerna gör, vilka hästar de rider och hur stora hästarna är. Angelo drömmer redan om Childrens, en begrepp jag precis lärt mig och nu vet att Childrens, översatt till min egen svenska ridparlör, betyder ”Liten mygga på stor drake”.

Den här dagen tänker Malin överraska våra små myggor genom att låta dem sitta på och rida på varsin drake. Det enda som är bra med det är att jag själv slipper se det eftersom jag är upptagen av jobb. Det är vår vän, ridtränaren Emma, som villigt och glatt gått med på att ställa upp med både drakar och instruktioner.

När jag, tack vare jobbet, sitter försjunken i tankar och försöker hitta formuleringar till ett reportage har jag förträngt att mina myggor ska rida på drakar. Då kommer den första filmen i form av ett Messengerpling och kastar mig brutalt tillbaka till verkligheten.

Det går inte att ta miste, varken på hur stor draken är eller hur nöjd myggan som sitter på dess rygg är. Angelo är i sjunde himlen. Jag ser en dröm gå i uppfyllelse samtidigt som jag själv mardrömmer inombords.

Sedan plingar det till igen. Nästa film dyker upp i displayen. Nu känner jag mig trygg. Hade ambulanser och vårdpersonal varit inkopplade vid det här laget hade Malin knappast skickat en video på förödelsen utan ringt.

Därför tittar jag vidare och får se det här.

Myggan är så liten att hon nästan försvinner ur bild. Draken är minst lika skräckinjagande. Ändå kommer jag på mig själv med att tycka att ”det där ser väl rätt trevligt ut”. Rentav mysigt. Och vad gulligt att hon berömmer draken. Och så mycket beröm hon får. Jag står och tittar på ett klipp från Sveriges farligaste sport och inser att processen är över.

Jag har redan vant mig.

Det var ju inte så svårt.

Mina barn hade ju faktiskt kunnat välja att bygga skyskrapor i New York, stående på balkar.

Att flyga drake verkar ju faktiskt rätt mysigt.

Bara draken är snäll, och det är ju alltid drakar…eller?

Tack för att ni tog er tid – om ni inte tänker flyga drake i dag år det utmärkt att följa mig på Instagram eller se vad jag och andra skraja ponnyföräldrar har för oss på Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige!

 

 


Ponnypappan
19 mars 10:38

Ponnypappan: ”Vi behöver en idrottsrevolution”

Ponnypappan: ”Vi behöver en idrottsrevolution”
Den italienska studien är gjord på flera idrotter. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Roland Thunholm

I tisdags kom det svart på vitt. Det många anat, trott och fruktat. Siffrorna som visar hur mycket stryk barn- och ungdomsidrotten tagit av pandemirestriktionerna. Riksidrottsförbundet offentliggjorde då sin dystra sammanställning över antalet timmar som registrerats i LOK, det statliga lokala idrottsstödet, under 2020.

Slutsumman landar i en nedgång med hela 10,6 procent för helåret 2020. För hösten 2020, då restriktionerna haglade, noteras en nedgång med alarmerande 14,1 procent, vilket indikerar ett mer eller mindre fritt fall i idrottsutövandet.

Störst är nedgången bland 21-25-åringarna som drabbats allra hårdast och där var fjärde aktivitetstimme försvunnit.

Det är inga mjuka eller hoppingivande ord RF:s ordförande Björn Eriksson använder när han beskriver läget.
– Det är som ett se någonting utsättas för långsamt strypande. En mardröm, säger han till SVT.

Han tillägger i ännu en skarp formulering:
– Du kan tänka dig att du fått en stor skada, blodet forsar ut, men så har du inget tryckförband. Det är ungefär så man känner sig.

Ungdomsidrotten håller på att strypas.

Blodflödet går inte att stoppa.

Båda är rubriker som borde sälja, men obegripligt nog hamnar inte den här nyheten överst hos mediejättarna. Det vanliga flödet dominerar; vaccinfiaskot, smittspridningen och de nya, ofta helt spekulativa, skrämselrubrikerna om mutationer. Idrotten tycks inte ens vara värd att belysas. Den sektor som tillsammans med den stackars döende restaurangbranschen blivit allra mest misshandlad av politiker och myndigheter förtjänar tydligen fortfarande inte att uppmärksammas. Den ideella idrottens återkommande och alltmer desperata rop på hjälp förblir ohörda trots att tiden börjar bli knapp nu.

Trenden är minst sagt oroande. Medan idrottandet bland unga hastigt minskat under pandemin har det varit hausse på börsen för e-sport- och e-spelsföretag. Det krävs ingen doktorsexamen för att räkna ut att det finns ett tydligt samband här. Barn går från att vara aktiva idrottsutövare till att bli passiva gamers och vem kan klandra dem? De är bevisligen offer för en ängslig och klåfingrig politik.

Tiden börjar bli knapp när det gäller hela samhället. Vi har ett förlorat år bakom oss, vi har härdat ut, underkastat oss alla drastiska förändringar, accepterat enorma inskränkningar i våra medborgerliga rättigheter. Till vilken nytta? Vilken framtid går vi till mötes? Det är frågan.

Ja, jag är förbannad nu. Förbannad över att den ideella idrotten antingen tas för given eller nonchaleras eller, som oftast, både och. Förbannad över att en folkrörelse där 800 000 ideellt kämpande ledare – vilket innebär en lönesponsring på 20 miljarder kronor årligen – fortsätter att behandlas som skit. Förbannad över att det anses okej att 170 personer får handla på Willys, TROTS pandemilagen, medan kommunerna blivit lydstater åt makten och bommar igen varenda idrottsanläggning de kan.

Här kommer det att krävas extraordinära insatser för att rädda Sverige från den ”förlorade generation” Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson fruktar i en färsk intervju i Dagens Nyheter.

Jag läser vidare i RF-statistiken. Nedgången för kampsporter är gränslöst jobbig att läsa. Tappet är enormt, på vissa håll uppemot 80 procent. Jag tänker på de socioekonomiskt utsatta områdena, där idrotten ofta är oasen för unga just tack vare kampsporters och andra idrotters snudd på livsviktiga verksamhet. Vad händer där? Vad kommer att hända om vi inte raskt öppnar upp för aktiviteter och häver tävlingsförbudet? Jo, tappet kommer att bli större, större och större och konsekvenserna därefter.

Nästan alla idrotter har minskat kraftigt under 2020. Även ridsporten har minskat men tappet på drygt tre procent är inte lika alarmerande och är förhoppningsvis går det att hantera.

En sak är klar. Varje dag som går med igenbommade idrottshallar är en dag då fler unga ger upp sin träning för ett bekvämt e-spel eller någonting annat och därmed en dag närmare en folkhälsokatastrof.

Vi har inte råd med en förlorad generation.

Vi behöver en idrottsrevolution.

Tack för att ni tog er tid – uppmuntra era barn att hålla ut i sitt idrottande trots trubbiga restriktioner. Följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna.


Ponnypappan
12 mars 18:21

Ponnypappan: ”Därför tänker jag inte skaffa gymkort”

Ponnypappan: ”Därför tänker jag inte skaffa gymkort”
Sex påsar med drygt två kilo hö i varje. Notera hur långt ut jag håller armarna för att få maximal träningseffekt. Foto: Privat

Det är med behaglig tillfredsställelse jag ibland, de få gånger tillfälle ges, lutar mig tillbaka och skrollar igenom de sociala medieflödena och möts av ideliga träningsbilder. Det är padelfrosseri, det är livsfarliga benlyft, det är burpees och crossfit, den nya ultrasporten som ökar med lavinens hastighet.

Jag känner tillfredsställelse, därför att jag själv inte drabbas av ett uns dåligt samvete över skrovmålet jag tryckte i mig kvällen före bara för att jag var så sugen. Det ska vara gött att leva annars kan det kvitta, för att citera Galenskaparna. Min totala brist på dåligt samvete och min sköna inre tillfredsställelse bottnar i vetskapen om att …
… 1) jag inte har tid att skaffa gymkort och
… 2) jag inte sett någon anledning till att skaffa ett även om jag skulle lyckas utöka dygnets timmar från 24 till 30.

Jag bor ju på en gård.
På gården finns sex hästar.
Hästarna har varsin box.

Dessa tre korta meningar ligger bakom min tillfredsställelse, inre frid och ro. Även om jag hade varit gymtypen som älskat curl och bänkpress i oändliga repetitioner tror jag inte att den träningsformen skulle ha trumfat den som medföljer ett liv som ponnypappa.

Jag känner också mig själv, vet hur tråkigt jag tycker det är att befinna mig i ett gym och är rätt nöjd över att det snart är 30 år sedan jag utövade fysisk träning i en skrotlyftarlokal (som för övrigt redan var tråkigt på den tiden).

Jag tränar ju redan sju dagar i veckan utan att vara medlem i någon kedja eller löst årskort någonstans. Ett eget osynligt hemmakort för allsidig träning får du på köpet när du löper linan ut och blir ponnypappa. För hur ser egentligen livet ut här efter att vi under de senaste åren gått från två till att ha sex hästar?

Jo, dagen börjar med revelj klockan 6.30 när hästarna ska ha sin höfrukost. En påse var, packad och förberedd sedan gårdagen. Medan hästarna glupskt sätter i sig de första tuggorna passar jag på att fylla på vatten i hagarna. Tre hagar gånger två kannor á tio liter. Det blir tre repetitioners bärande med tio kilo i varje hand – först 15 meter till den närmaste hagen, sedan 30 meter till hage nummer två och 60 meter till den tredje hagen.

128 Vattenkanna
En bra övning för att stärka axlar och armar är att stå still i 30 sekunder med två vattenfyllda kannor i varje hand. Foto: Privat

Jag känner den behagliga tyngden från kannorna och vet att jag utför en viktig syssla, att träningen kommer på köpet. Ibland roar jag mig med att lyfta axlarna medan jag går, för att kopiera en hantelövning jag minns från 90-talet. Det stärker axelpartiet ytterligare.

När barnen gått iväg till skolbussen börjar klockan närma sig 8. Då tar jag och Malin en rask promenad med Doris. Bor man mitt ute i skogen och har hund vore det närmast tjänstefel att inte utnyttja skogens alla stigar och rundor vi funnit genom åren. Vi traskar på i cirka 45 minuter, får igång både blodcirkulation och energi och passar givetvis på att planera dagen medan vi promenerar. Något inget löpband i världen kan erbjuda.

Promenaden har alltid en helande effekt. Den skapar motivation. Eftersom Malin jobbar dag och jag kväll blir det oftast jag som kastar mig över stalltjänstgöringen direkt efter promenaden. Ponnyerna har efter nattens bestyr omsorgsfullt förberett sex boxar att mockas. Här lägger jag in en lågintensiv men ändå tidskrävande gymövning. Jag ser till att ha en ergonomiskt korrekt position när jag tar upp hästspillningen och separerar den från spånet.

128 Skottkärra
Oavsett om solen skiner eller, som här, regnet vräker ner finns skottkärran alltid där som ett välkommet träningsredskap. Foto: Privat
128 Spånbal
Hellre lyfta en spånbal än en skivstång. Foto: Privat

Det är en konst att mocka och en konst jag sakta men säkert lär mig. En mockning brukar innebära tre till fyra fulla skottkärror, som var och en ska rullas iväg en bra bit för att tömmas. Här får både armar och ben välbehövlig träning.

Därefter behövs nytt spån, som ni vet. Och som ni också känner till väger en spånbal lämpligt många kilon för att kunna jämföras med en gymmaskin. Lyfta, bära in, klippa upp. Sedan fördela spånet, vilket också innebär viss kraftansträngning. Skön känsla.

Sedan står det sex vattenkärl som väntar på att tömmas och fyllas på med nytt fräscht vatten. Det betyder ytterligare 120 liter vatten och därmed ett kånkande på 120 kilo uppdelat på tolv kannor. Även här kan extra moment läggas in. Antingen kör jag axellyft igen eller står jag stilla med kannorna i hand under cirka en halvminut och känner hur tyngden från vattnet gör att både armar och rygg får kämpa extra.

Nästa uppgift: packa lunchhö. Sex påsar, drygt ett kilo hö i varje. På köpet får jag en övning där kroppen arbetar oavbrutet på lågvarv, vilket främjar hälsan. När dessa sex påsar är packade ser jag till att även förbereda de större middagspåsarna. När jag är klar tar jag tre påsar i varje hand och bär cirka 15 kilo hö under en sträcka av cirka 40 meter. Jag håller ut armarna så långt jag kan för att öka belastningen. Också detta en enkel, bra och effektiv övning.

Därefter tar jag fram sopkvasten och ägnar tio minuter år att göra stallet rent och snyggt istället för att stå på ett gym och fuskbabbla med någon annan människa.

128 Höbal
240 kilo bal, en gång i veckan. Bara att förklara krig mot den, ta i och använda all råstyrka och teknik som kan uppbringas. Foto: Privat

En dag i veckan lägger jag in en kortvarig högintensiv träning. Då – det brukar vara på onsdagar – är det dags att hämta nytt hö hos vår leverantör. Jag använder hästtransporten till detta och måste därför först ta loss mellanväggen, som väger sina kilon. Jag häktar av väggen, lyfter upp den på axeln och bär ut den ur transporten. Det känns befriande smärtsamt i hela överkroppen.

Sedan åker jag iväg – och en styv halvtimme senare är jag tillbaka med höbalen. Balen väger 240 kilo och eftersom jag inte har någon traktor eller andra maskiner är det ren styrka som gäller här. Inga genvägar, bara att förklara krig mot höbumlingen. Det handlar om att under stor koncentration och fokus maxa sin råstyrka i ben och armar, men också om att lära sig viss teknik för att inte råka ut för skador i ryggen.

240 kilo är tungt, men det går. När jag kämpat hårt och fått upp balen på högkant tippar jag den framåt i riktning mot den utebox där vi förvarar vårt hö. Sedan är det dags att upprepa det hela. Stå rätt med ryggen, ta i allt vad jag har och sedan åter först rubba, sedan kila in ett ben under balen och slutligen resa den. Efter tre lyft brukar balen ligga på snedden längst in i boxen.

Sedan övergår jag till en klassisk hockeyövning och rumptacklar helt sonika balen någon decimeter i taget ända till den står snyggt och fint längst in. Jag gissar att det i viss mån tränar sätesmuskulaturen. Därefter går jag tillbaka till transporten och återplacerar mellanväggen. Träningsvärken i ben och armar som kommer dagen efter får mig att känna välbehag.

Träningsvärk betyder att man kämpat hårt.

Just nu råder tjäle här i Småland men snart, när vårvärmen får jorden att mjukna, öppnar sig nya träningsmöjligheter då tre fyra hagar står redo att mockas, hål ska spettas, stolpar ska slås ner i marken med klubba och trådar ska spännas. Där finns nya övningar i mitt mentala träningsprogram att plocka fram.

Jag ska inte säga att jag längtar dit, men kanske har hästarna lurat mig in i ett tillstånd av omedveten träningsnarkomani. Kroppen mår i alla fall bättre än på många år och i alla tusenlappar som läggs på hästarna ingår det ett osynligt gymkort som gäller året om, alla år. Och det måste ju anses vara generöst, eller hur?

Tack för att ni tog er tid – utnyttja era osynliga gymkort, följ mig gärna på Instagram eller gå med i den supertrevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, oavsett om du är kvinna eller man!


Ponnypappan
5 mars 18:00

Ponnypappan: Massage och dressyr – veckans höjdpunkter

Ponnypappan: Massage och dressyr – veckans höjdpunkter
Äntligen är Alice på ingång. LillyBelle och Angelo gör i ordning Peggy och Tango för det som väntar. Foto: Ponnypappan

Trots att vi genomlidit ett år ingen av oss någonsin kommer att glömma är det tragiskt nog svårare än någonsin att hitta positiva nyheter om ridsport. Det verkar liksom inte räcka med de på många håll oöverblickbara konsekvenserna coronan lämnar efter sig. Har ridsporten inte drabbats tillräckligt av virus? kan man fråga sig.

Tydligen inte.

Nu är det EHV-1 som slår till, skoningslöst och mardrömslikt, och får ridsporten att komma ur askan i elden med krisåtgärder som tillfälligt tävlingsstopp. Bilder och filmer på hästar som inte kan hålla balansen och alla texter om panik, karantän och plötslig hästdöd svider, gör ont, skakar om. Måtte den verklighet vi en gång kände som vår egen snart åter bli den verklighet vi lever i.

Det enda och det bästa vi kan göra är att leva så vanligt som möjligt och göra det så riskfritt som möjligt. Hålla oss hemma, pyssla om våra hästar, fortsätta nöta, träna, upprepa och lära oss nya saker. Lida med de som drabbats av EHV men också vara tacksamma över att vi inte drabbats, över att våra hästar har det bra.

Att leva som vanligt för mig betyder att jag lär mig nya saker. Att göra det som ponnypappa är egentligen inte svårt alls. Det gäller bara att vara vaken, intresserad och hänga med i allt som händer härute på gården. Intresse och lyhördhet gör faktiskt varje dag till en lektion i något hästrelaterat ämne, varje dag blir en chans för mig att lära mig någonting nytt att vara tacksam över.

Den här veckan har jag för första gången på nära håll fått studera hur en hästmassage går till och förstått varför den är nödvändig. Hilda, Angelos nya häst, har varit stel i nacke och bog under en längre tid och fått oss att anlita en hästmassör. Det ska visa sig bli riktigt lärorikt. Min första tanke när jag hör massage är att det är ett jobb för starka armar och händer. Jag tänker på de massagebehandlingar jag själv fått, då min onda rygg knådats, där spänningar låsts upp och där en mild lindring och en skön trötthet spridit sig i kroppen.

127 Massage
Louise von Arronet ger Hilda en mycket uppskattad behandling på djupet. Foto: Ponnypappan

Hästar är någonting annat. Här räcker inte människohänderna till. Här handlar det om hjälpmedel i form av laser och djupgående vibrationer för att få till en riktigt bra effekt. Massören Louise von Arronet förklarar att hästar oftast ger omedelbar feedback under behandlingen och det visar Hilda tydligt. När behandlingen tar på rätt ställe står hon still och njuter och smackar belåtet med tungan. När hon tycker att massören har lasern eller vibratorn felriktad signalerar hon genom att röra sig med viss irritation. Fascinerad står jag och tar del av ännu en lektion och leder sedan en mycket nöjd och fullkomligt avslappnad häst ut i sin soliga hage. Malin berättar senare att Hilda, normalt en ohejdad sprinter av rang, nästan kryper bakom TW under eftermiddagens promenad i skogen. Ännu ett skönt tecken på massagens kraft.

Dressyr är en hästdisciplin jag ironiserat över, eftersom det är svårt för otränade ögon – som till exempel mina – att upptäcka dess tjusning. Men eftersom mina barn älskar dressyr har jag beslutat mig, inte bara att intressera mig för dressyr utan för att ta alla chanser att lära mig allt jag kan om det.

127 Angeloalice
Yttersidan och skänklarna, där ska Angelo jobba. Alice Runosson tipsar. Foto: Ponnypappan

I går bjöds jag på en frivillig lektion, en lektion som bara kräver ögon och öron. Barnen fick nämligen ett efterlängtat besök av Alice Runosson, dressyrryttare som sedan länge tävlar på hög nivå och som vi anlitat för att leda Angelo och LillyBelle under ett träningspass. Alice är helt perfekt i rollen. Hon är glad, pigg och kompetent, hon är smart, tålmodig och full av omedelbara tips och tricks. Med sin milda framtoning och snabba instruktioner går hon in och äger lektionen. Barnen älskar henne direkt.

127 Instruktion
Med sin milda framtoning och snabba instruktioner äger Alice Runosson träningspasset från start. Barnen älskar henne direkt.

Alice börjar med Angelo och Tango.

– Ha koll på yttersidan! Känner du att du får med bogen där? Så gör vi en volt och sedan en halvhalt på yttern. Leta efter känslan där för att göra honom rundare i formen. Kom med handen där. Bra.

Kombinationen av det jag hör och det jag ser gör att även jag förstår en del. Angelo behöver bli starkare på yttersidan och jobba mer med skänklarna för att kunna rida stabilare och fortsätta utvecklas som ryttare. Det är i alla fall det otränade ögats amatöranalys.

127 Alicelilly
Alice talar om för LillyBelle att hon inte ska springa in i galoppen. Foto: Ponnypappan

Sedan övergår Alice till LillyBelle och Peggy.

– Nu springer du in i galoppen. Vänta! Halvhalt. Ännu mer innerskänkel. Lirka med fingrarna och så travar vi lite. Halvhalt om hon springer iväg. Mjukare i handen, inte hålla så hårt i munnen. Halvhalt innan du fattar galopp!

LillyBelle är enklare att förstå. Även utan att höra det Alice säger vet jag att alla tränare LillyBelle haft sagt ungefär samma sak: korta tyglarna, håll nere farten, spring inte in i galoppen. För LilleBelle har det alltid handlat om att köra på, utan direkta tankar på att anpassa farten eller rentav träna på att trava och galoppera i lägre tempo. Orden från Alice bekräftar att min amatöranalys pekar i rätt riktning – och positiv förstärkning betyder mycket, även för en ponnypappa.

Tack för att ni tog er tid – jag finns på Instagram om ni vill följa mig där eller känn er varmt välkomna, man som kvinna, till den trevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige!

Länk till Facebookgruppen

Länk till Instagram


Ponnypappan
26 februari 10:14

Ponnypappan: ”Fortsätt träna – återgå till att drömma”

Ponnypappan: ”Fortsätt träna – återgå till att drömma”
Höja eller sänka, är en av uppgifterna under ett träningspass i en ponnypappas liv.

Alla vi som lever ett liv som inkluderar aktiva barn och idrott eller på annat sätt har en nära relation till idrottssverige har lärt oss en sak under det senaste året. När Folkhälsomyndighetens Johan Carlsons rätt bistra ansikte visas på teven eller i mobilskärmen finns det stor risk att dåliga nyheter väntar. Nyheter som betyder att idrotten ännu en gång får ställa om, tänka om och göra om.

I Carlsons senaste paket för att få ner smittspridningen är åter idrotten ett av generaldirektörens verktyg. Undantaget för ”enskilda tävlingar” ska, om Carlson och Folkhälsomyndigheten får bestämma, slopas från och med måndag. I klartext betyder det att alla barn och ungdomar som precis börjat planera in sin första tävling på ett halvår eller rentav hunnit avnjuta sin comeback får ta ett steg tillbaka. Av generaldirektören har vi också lärt oss att han är en man, vars budskap inte alltid är helt glasklara och ofta kräver ett par dagars tolkning och diskussion i smågrupper för att fullt ut kunna begripas.

Men även med reservation för att vissa lättnader kan tillkomma känns det ändå som om vi kan fastslå följande: Glöm tävlingar ett tag. Det viktigaste för folkhälsan och det viktigaste redskapet för att ta itu med den stora hotande hälsoskuld coronan lämnar efter sig är just nu inte tävling. Det är möjligheten att i hyfsad frihet kunna träna, hålla kroppen igång, se till att leva ett aktivt liv. Att ställa in träningar var åtminstone ingenting jag hörde Johan Carlson yppa ett ord om under onsdagens presskonferens.

Så fortsätt träna, återgå till att drömma om att tävla och gör det med vissheten att det här, med vaccinets hjälp, snart är så pass mycket över att ni det blir tävling igen. Gör en sista insats nu, träna med förnuft, fortsätt följa avståndsregeln – den enda regel som ger garanterad effekt på ett virus – och tro på framtiden.

126 Medaljer
Medaljörer är vi allihopa. Angelo, LillyBelle och Doris firar framgångar i sportlovets käpphästtävling.
126 Träning
Tävlingarna får vänta. Nu tränar vi ett tag till.
126 Lillytränar
LillyBelle och TW under ett träningspass.

Här i södra Sverige pågår sportlovet för fullt och precis som namnet antyder har mina barn sportat rejält de senaste dagarna. Och de lyckades minsann, som några av de sista barnen innan Carlssons nya giv slår igenom, även att genomföra en tävling. På Växjöortens Fältrittklubb drog lovet nämligen igång med en mycket trevligt genomförd käpphästhoppning. Får du tävla så pass sällan, givet rådande omständigheter – ja, då är det klart att du satsar allt när du väl får chansen. Både Angelo och LillyBelle och kompisen Doris gick all in för att lägga beslag på de lockande chokladmedaljerna. Alla lyckades. Efter en målfotoduell där hundradelar avgjorde avgick Doris med segern för snabbast genomförda ritt, med Angelo som aningen besviken men chokladsugen silvermedaljör. LillyBelle deklarerade tidigt att hon siktar på att rida snyggt, utan tanke på en snabb tid, och hennes rytmiskt väl komponerade runda belönades därför med en guldmedalj.

I övrigt har vi gått på träningsspåret: tränat i paddock, ridit ute i skogen, tränat för tränare. Vi har  pysslat med hästarna, gett dem massor av kärlek, fått tid att ge dem bättre förutsättningar. Hovslagare har varit på besök, verkat och bytt ponnyernas skor, tandläkare har behandlat Hilda i munnen och massor av tid har gått åt till att bara skämma bort våra pälsprydda vänner.

Tävlingarna kommer.

Nu tränar vi på lite till innan det ljusnar på riktigt.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram eller gå med i den urtrevliga föräldragruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook!

 

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 118 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden