Fälttävlansryttaren: ”EM-medaljerna förändrade mitt liv”

Det var i augusti för 1983 som den då 26-årige Christian Persson kom hem från fälttävlans-EM Schweiz med de båda medaljerna. Framgångarna fick honom att ändra inriktning på sitt liv. Han lade planerna på att ta över familjens lantbruk i nordöstra Skåne på hyllan för att i stället satsa på ridningen, detta trots att han redan hade en lantbruksutbildning.

– Det går inte att komma ifrån att EM-medaljerna förändrade livet för mig. Jag hade några bra hästar de där åren och hade egentligen tänkt hålla på med sporten så länge jag hade dem och sedan satsa på lantbruket. Men efter medaljerna kände jag att jag var tvungen att göra ett val, säger Christian, som nu har hunnit fylla 66 år. 

Han minns inte så mycket från EM i Frauenfeld 1983. 

– Men jag minns att några kom fram till mig när jag hade gått i mål i terrängen och beklagade att jag hade gått omkull. Det hade de hört i högtalarna. Så var det ju inte och jag blev förvånad. Men det löste sig, säger Christian.

– Och jag förstod inte så mycket om vad EM-guldet innebar där och då, det var så mycket annat runtomkring. 

Om minnena från själva mästerskapet är få, är minnena kring den häst, Joel, som bar honom till de båda EM-medaljerna samt i både ett OS och ett VM desto fler. SWB-valacken e Jovial-Rote Boldt köptes in som 3-åring 1976 efter att Christian hade annonserat efter en yngre häst som komplement till den häst han redan hade.

– Jag kände att det inte räckte med en häst. Jag var en riktig härstamningsnörd på den tiden och visste precis vad jag ville ha. 

Joel visade sig vara en riktig fegis till en början – något som dock ändrades. Och han hade egentligen inte tillräckligt med fullblod i sin härstamning för att kunna hävda sig på den tiden där steeplechasen var ett givet inslag i de större klasserna. 

– Men det var ändå en fantastisk häst med den tidens mått mätt. Han hade nog kunnat bli framgångsrik oavsett gren, berättar Christian om sin tävlingskamrat, som fick tas bort på grund av hovbensförsänkning när hästen var i 17-årsåldern.

Själv lade Christian tävlingsstövlarna på hyllan i mitten av 1990-talet efter att ha haft problem med sin rygg, med operationer som följd, under några år. 

– Jag fick sluta med ridningen tidigare än vad jag hade tänkt och det var lite oflyt så klart, säger han. 

För en skånepåg som hade fått med sig hästarna redan under barndomen på gården där han växte upp, var det svårt att sluta med hästar och fälttävlan helt. Han började ägna sig åt sporten han hade fått smak på genom de lantliga ryttarföreningarna, som teknisk delegat, TD, på tävlingar – även internationellt. 

Under sina bästa år som aktiv hade han tävlat mot legendarer som Andrew Ni-cholson, Lucinda Green, Mark Todd, Ian Stark och Andrew Hoy. Under åren som TD har framför allt kontakten med Nya Zeelands Andrew Nicholson hållits i gång. 

Men för snart 20 år sedan slutade Christian även med TD-uppdrag. 

– Jag tyckte att sporten hade ändrats så mycket sedan jag började, det var inte alls samma sak utan steeplechase och med rivningsbara hinder. Jag tyckte helt enkelt att jag hade gjort mitt, säger han. 

– Men tiden som TD har varit otroligt intressant, inte minst när det gäller organisationen runt tävlingar. 

Nu för tiden finns inte hästar i hans liv överhuvudtaget. EM-medaljerna är dock synliga i hemmet tillsammans med andra utmärkelser.

Fotnot:

Guldlaget 1983 bestod förutom Christian Persson/Joel även av Göran ”Yogi” Breisner/Ultimus xx, Sven Ingvarsson/Doledo och Jeanette Ullsten/Noir.

Sverige tog EM-guld i lag i fälttävlan även 1993, då med bland annat nuvarande svenske förbundskapten Fredrik Bergendorff/Michaelmas Day i laget. Övriga var Anna Hilton/Mr Punch, Erik Duvander/Right on Time och Lars Christensson/One Way. De båda sistnämnda har också haft karriärer som förbundskaptener; Duvander främst för Nya Zeeland och Christensson bland annat för Sverige och Danmark. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 20/2023.