Fortfarande skymning över distansen

Det internationella ridsportförbundet  FEI har lagt mycket tid, energi och kraft på att reformera distansporten – ytligt betraktat. Förbundet har tagit till sina absolut starkaste medel för att komma till rätta med missförhållandena med många olyckor med dödlig utgång för hästarna i Grupp 7, Mellanöstern. Förenade Arabemiraten stängdes av under några månader, en aktionsgrupp bildades för att reformera grenen, ett hårdare reglemente med mer veterinära kontroller är infört. VM i Samorin arrangerades på rekordtid sedan Förenade Arabemiraten hade förlorat rätten att arrangera årets mästerskap. Redan beslutet att placera det där en gång i tiden var märkligt.

I vinter genomförde en av tävlingsarrangörena i grupp 7, Bou Thib,  distanslopp med helt andra måttstockar än de konventionella. Istället för att belöna maxhastighet belönades den häst som kom fräschast i mål. Ekipage som körde för hårt åkte ut i vet-checkar på hårdare regler kring puls och andning. Resultatet blev fler som fullföljde och färre olyckor. Det är fastställt bortom allt rimligt tvivel att det som ger en så hög utslagning av distanshästar är det mördande tempot och de långa distanserna. Varför ska vi anno 2016 rida 16 mil med hästar som sport? När vi har svart på vitt i statistiken att det faktiskt är för långt? 

I praktiken är det svårt att se någon skillnad på VM i Sartilly 2014 och det mästerskap som nyss arrangerades i Samorin. Filmen i nyheten visar samma slutscener för de som gick i mål då som filmklippet i den tidigare nyheten. Det känns otroligt långt ifrån FEI:s vision om den lyckliga atleten – the happy athlete. Att gå i mål – oavsett disciplin – borde innebära att det finns kraft och energi kvar att känna njutning av publikens hyllningar som det faktiskt går att se att hopp-, dressyr- och fälttävlansstjärnor gör. Visa stolthet och orka bära upp sin kropp, inte stumma ben, döda ögon och ett ansiktsuttryck som går så långt förbi det som forskningen kallar för smärtuttryck att det gör ont att se.

Det känns helt uppenbart att FEI inte har kontroll över grenen samt att de redan frälsta entusiasterna på något vis tappat referensramarna. Den vanligaste kommentaren om Samorin har hittills varit att det var ett bra mästerskap för veterinärerna var verkligen stränga och släppte inte någon igenom vet-gaterna som inte uppfyllde reglerna. ÄR inte det en alldeles för låg ambitionsnivå? Är inte det den absoluta baslinjen?

Det handlar om 86 hästar som  slutar så här i ett mästerskap:
Travar ej rent i vet-gate 57 stycken
Klarar ej puls/andningskrav, metabolic 21 stycken
Ej fullföljt FTC failed to complete 4 stycken varav en avlivad
Valt att avsluta efter ryttarbeslut 4 stycken

Till saken hör att alla kontrolleras före start, det är ryttarens val av tempo, väg och ambitionsnivå som gör de här hästarna halta, uttorkade och/eller utmattade. Och det är inte den som ska vara deras bästa vän som säger att nu är det stopp, nu räcker det, du behöver inte kämpa mer idag. Nej, det är veterinärer som ska konstatera att din partner orkar inte mer. 

I Samorin var det fem hästar som fullföljde loppet men inte klarade av den sista veterinärkontrollen. Tre av dem hade så otroliga tider att de hade varit medaljörer om de godkänts. Nu blev de del av den skamliga statistiken, avdelningen utbrända hästar.

Det är som att jämföra med till exempel fälttävlan som då och då är i blåsväder inför sista besiktningen. Vad skulle entusiasterna säga om ledargruppen efter terrängen, som de avverkat på 10-20 procent bättre tid än idealtiden, inte ens var i närheten av att stappla sig igenom vet-checken inför banhoppningen?
Jag vill gärna tro att det hade höjts många röster om överutnyttjande av den fyrbenta partnern i förhållandet.

Eller som i fallet med Ajayab, förra året var det hjältestoet som vann EM i Samorin med Punti Dachs. I år dog hon på banan med en öppen benfraktur efter att ha halkat.
Tänk tanken att förra årets europamästare SFN Zenith N.O.P nu under OS i Rio skulle halka inne på banan och ett framben splittras inför sittande publik och tv-kameror. Nog skulle det ge mer än en rad i en pressrelease? Nog skulle hoppfolket kräva mer besked om hur och varför detta kunde hända? Nog skulle Hästen hyllas som den hjälte han var, inte gömmas undan på ett slakthus så fort som möjligt?

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Om inte de sanna distansentusiasterna själva tar tillbaka sin sport genom att protestera mot det som är skadligt för hästarna finns det snart ingen gren kvar. Visa lite horsemanship, om din partner inte känns fräsch, bryt loppet innan du är tvingad till det. Vad är det då som är skadligt för hästarna: hög hastighet, överdrivet långa distanser, orimligt många ryttarbyten och för lite självinsikt hos distansryttarna.
Det är rätt enkelt, varför verkar FEI ha så svårt att förstå?

FEIs kampanj #twohearts klingar vansinnigt ihåligt i ljuset av Samorin. Var rädd om din partner, han gör allt för dig – vad gör du för honom? 

Segrande Yamamah tidigt i loppet på VM 2014. Hon har aldrig setts till offentligt efter den där sista besiktningen där hon på alldeles för trötta ben blev godkänd. Är inte detta en hjältinna som borde lyfts fram och hyllats?
Foto: FEI / Arnd Bronkhorst / Pool Pic

Fullständigt slut men vinnare Yamamah 2014.