Gråa moln på en blå himmel

Vi var iväg och åkte go cart idag där barnen knep de tre första placeringarna. Jag kom trea, igen. Enda gången jag kört go cart tidigare var när hela teamet i Danmark körde. Kom trea då också, efter Andreas och Thomas.

Jag ville se det här som en liten minisemester men helt ärligt så går jag mest runt och suckar: ”herre gud..” hela tiden och mamma frågar sig varför ”han” helt plötsligt blivit så närvarande i mitt liv? Det kryper i kroppen och jag har en massa som vill ut men HERRE GUD, jag orkar inte. Jag vill bara vila och jag stressar för att få göra det. Själen känns lite mager och blek. Jag äter nävar med choklad och tänker en massa tankar som en 21-åring inte ska tänka. Jag glömmer hela tiden att jag är så himla liten egentligen. Måste jag vara så himla smart hela tiden?

Istället för att börja gå in i filosofisk och psykologiskt babbel så ska jag försöka fatta mig kort. När alla har frågat om jag har haft en bra helg så har jag bara velat undvika att svara. Jag har haft jättestora problem att ta det lugnt. Jag blev till exempel nästan gråtfärdig av irritation att ingen i familjen började äta när alla till sist satt vid matbordet. Istället satt de och diskuterade intresserat vem som ”egentligen” vann när vi körde go cart. Varför då, tänkte jag, det är ju helt oväsentligt! Vi sitter här för att vi ska äta och inget annat.

Efter maten började suckandet igen. Något är fel. Varför är jag så arg? Jag frågade mamma om jag kanske började bli utbränd och hon svarade ganska så snabbt och oväntat (jag var ju övertygad): ”Näe”. Nehe, man varför håller jag på såhär då?

Jag packade ihop mina grejer för att åka ner till tåget. Började låta religiös igen. Som grädde på moset var tåget nästan 40 minuter försenat så en tripp till Göteborg var helt onödig då jag inte kunde hinna till båten. Det blev att överraska familjen med att klampa genom ytterdörren med ett flin av ironi och boka om alla biljetter.

Med huvudvärk av resfeber sätter jag mig vid datorn och meddelade några kollegor att jag inte kommer före lunch imorgon och jag skäms. Mina gråa moln täckte himlen och jag tänkte att det är lika bra att allt kommer nu för jag är redan nere på botten. Men så skriver Emma: ”Då slipper du ju mocka imorgon”. Jag börjar skratta och svarar att jag istället får gå upp vid fyra på morgonen…

Mockning var nog att föredra. Jag tänkte att livet verkligen måste vara ett skämt och något jag inte ska ta så himla högtidligt. Resfebern börjar släppa och jag börjar få tillbaka viljan att lösa problem. Mitt problem. Det är så sjukt tråkigt och jobbigt att stressa och vara arg. Överskattat och onödigt. Imorgon kommer säkerligen ett inlägg med större möjligheter.

Med detta lilla gråa moln så vill jag bara visa att jag inte är mer människa än någon annan. Jag må vara optimist och kreativ generellt, men ibland känns allt bara för jävligt och på något sätt så känns det ganska bra att det får göra det. Det finns något positivt i det här.