Henrik von Eckermann: ”Jag tänkte att jag inte var bra nog”

Henrik von Eckermann och Toveks Mary Lou är redo för världscupfinalen i Göteborg. Det slog gnistor när idel ädel hoppadel gjorde upp om pallplatserna i världscupen i Amsterdam i januari och ekipaget vann.

FEI:s tv-kommentator kallade det den bästa omhoppningen i världscupens historia. Stämmer det?
– Ha ha, det vet jag inte. Men den var bra. Publiken fick valuta för pengarna. Det är alltid en skön känsla när man är övertygad och allt stämmer. Man måste tro på sig själv för att det ska fungera.

Du har varit trea två finaler i rad, Omaha 2017 och Paris 2018. Vad kan vi förvänta oss i Göteborg?
– Att jag ska försöka vinna. Om det går får vi se. Jag ska ge det ett försök. Mary Lou verkar trivas i Göteborg. Hon har vunnit där två år i rad.

Vad betyder Scandinavium för dig?
– Det var där min dröm började. Jag satt med mina föräldrar på läktaren och visste att detta var vad jag ville syssla med.

Nu är du där. Men du har haft dina tvivel.
– Ja, jag hade jobbat hos Ludger Beerbaum i sju åtta år, men stod bara och stampade. Jag närmade mig 30 och såg alla andra lyckas. Jag tänkte att jag inte var bra nog.

Var du nära att ge upp?
– Jag hade en period när jag tyckte ”äh, det här går inte”. Jag såg realiteten, allt som krävdes och hur långt ifrån jag var.

Kan du nämna en vändpunkt?
– Nations Cup i Aachen 2008. Det var mitt stora steg ut i ljuset. Maria Gretzer var svensk förbundskapten och hade för lite folk i laget. Hon ringde Ludger och frågade om han hade någon häst till mig. Jag fick låna Enorm.

Vilken betydelse fick det?
– Jag fick blodad tand. För mig var Aachen helt nya breddgrader och allt jag hade drömt om. Nu gällde det att komma på hur jag skulle göra för att det inte skulle vara en engångsföreteelse.

Hur gjorde du?
– Jag jobbade på och hade en del tur också. Marco Kutscher, som var stallets förstaryttare, skadade sig och jag fick rida fler hästar. Det var lite andra olika saker som hände också.

2010 kom din första GP-seger, med Paola. Året därpå var du sensationell EM-femma med Coupe de Coeur. Hur kändes det, i skuggan av Rolf-Göran Bengtssons guld? Lite snopet?
– Ja, ingen kommer ihåg det, bara jag. Ett nedslag mindre och jag hade varit före Rolf-Göran. Men jag har mycket att tacka Sverige för. Det fanns inte så många ryttare då och jag fick en plats i laget på kort tid.

Är du fortfarande lika arg när du misslyckas?
– Det går över mycket fortare nu, men jag är fortfarande inte den roligaste att vara i närheten av när det har gått dåligt. Det är det värsta jag vet. Det är en styrka också. Jag reser mig alltid igen, har en hunger inombords.

Går även segerruset över fortare nu?
– Nej, jag njuter för fullt, är lika glad som för tio år sedan. Nu vet jag mer om hur svårt det är att vinna.

Vad vill du säga till andra som tvivlar på sig själva?
– Vår sport är lite brutal. Det är mycket mer motgång än framgång. Många säger, arbeta hårt. Jag har också jobbat hårt. Men det är viktigt att man har kul samtidigt och är hundra procent för sporten. Annars blir det fel. Jag älskar det jag gör och tycker inte att jag har offrat något.

Artikeln publicerades första gången i Ridsport nr 6/2019.