Mental träning ska lyfta Willands

Efter tre tillfällen med mental träning i Willands Ryttarförening har tonen mellan dotter och förälder förändrats. De har lärt sig att lyssna och förstå både sig själva och varandra.

När Ridsport besöker de nio ponnyryttarna och fyra mammor vid deras tredje sammankomst är det tydligt hur träffarna har fått dem att fundera mycket på sig själva och hur de fungerar i tävlingssituationer. Deras mentala rådgivare, Jessica Johannesson, intygar att det hänt mycket på den här korta tiden.
– I början pratade de mycket om vad andra sa och gjorde, de tittade mycket på resultaten för de ryttare som redan ridit och hur andra såg ut på framridningen. Nu säger de istället att de reflekterar mycket mer över sig själva och sin egen prestation, berättar hon. De kan till och med vänta med att gå och titta efter sitt eget resultat, om de känner att de gjort en bra ritt kan de vara nöjda med den känslan en stund istället.

Även när de går laget runt och berättar vad som skett sedan sist är det tydligt att de fokuserar mycket på sig själva:
– Jag har lärt mig att komma in i min bubbla, att bara tänka på mig själv.
– Jag har lärt mig att inte tänka inte!
– Jag kan strunta i om det händer något dåligt på framridningen och ladda om.
– Jag och mamma har gjort upp regler på tävling. Till exempel får ingen prata med mig de första 10 minuterna efter en ritt.

Även mammorna som är med tycker att de har lärt sig mycket under kursen.
– En sak som jag lärt mig är att My är en tävlingsmänniska, vilket jag inte är, säger Louise Sandgren. Jag har försökt skydda henne, men jag har lärt mig att det inte blir bra. Hon måste få bli glad, arg, uppgiven, och hon måste få åka på smällar. Jag kan stötta henne men inte skydda henne.

En positiv effekt som kursen har fått är att de i familjerna har börjat prata mer med varandra om tävlandet, även om de inte är på tävling.
– Vi har blivit ett team i familjen på ett annat sätt, intygar Katinka Stendahl, och dottern Fanny håller med.
– Jag behöver hjälp på framridningen, annars vet jag inte vad jag ska göra. Nu fungerar det bättre eftersom vi pratat igenom upplägget och situationen innan vi är där.

Stämningen i gruppen är öppen och generös. Alla vet hur tufft det är att tävla ponny, och de stöttar varandra i framgång och motgång. Även detta har stärkts under kursen genom att de delat med sig av framgångar och motgångar. Till vardags står de i olika stall och tränar för olika tränare. Efter skolan lägger de mycket tid och energi på sin egen ridning. Därför har de uppskattat att då och då träffas på det här sättet och prata med andra som förstår vad de håller på med.
– I skolan är det ju ingen som riktigt förstår vad vi gör, säger My Sandgren. Här behöver man inte förklara allt, det är skönt.

Den här gången pratar Jessica bland annat om olika tekniker för att förankra och hålla kvar känslan av när något går bra.
– I många idrotter använder man målgester, säger hon. Det är ett sätt att plocka fram känslan av att lyckas. Jag tycker att ni ska hitta en egen målgest, något ni kan göra när ni gjort något riktigt bra. Det behöver inte vara en stor rörelse, men något som ni själva sedan kan förknippa med det positiva.
Tillsammans övar de målgester och skrattar. Det märks att energin är hög i gruppen.
– Jag är alltid glad och uppe i varv när jag lämnar de här tjejerna, säger Jessica. Deras positiva energi smittar.