Mette Uldahl: ”Det bisarra är att så lite behövs”

I september lämnade Mette Uldahl uppdraget som förbundsveterinär i det danska ridsportförbundet. Hon upplevde att hennes roll som oberoende röst och ombud för hästarna äventyrades och att hennes rapporter tystades ned och inte nådde utanför förbundsledningen.

I dag arbetar hon för djurrättsorganisationen Dyrenes Beskyttelse, samtidigt som hon bedriver forskning.

Vad är skillnaden mot att arbeta inom ridsporten?

– I stort sett fortsätter jag att jobba som förut. Dyrenes Beskyttelse ser inga hinder mot att tävla med hästar om det sker på hästens villkor. Så fort vi tar in hästar i sporten har vi ett stort ansvar för deras välfärd.

Hur vet vi var gränsen går för hästvälfärd?

– Vi måste arbeta fram markörer och läsa av hästarna. Nyligen släpptes en studie där jag medverkade, som visar att gapande munnar i dressyr är en indikator på sår i munnen. Vi måste hitta liknande markörer i alla grenar och börja belöna ryttare som gör rätt, inte bara kritisera dem som gör fel.

Vad händer om ridsporten inte klarar av att förändras?

– Då blir det som ett imperium som inte förstår att det måste lyssna och reagera på budskap både inifrån och utifrån, och som inte är modigt nog att förändras. Ett sådant imperium faller.

Vad ser du som hindrar en förändring?

– Etablissemanget inom ridsporten är ett exempel. De klagar högljutt över att de är under attack och att de gör sitt bästa. Men de ser inte att de därmed också går till attack.

– De behöver vara öppna för kritiken och på allvar fundera på vad de kan göra annorlunda.  Ja, det är besvärligt att ändra sig, men om de fortsätter säga att de har rätt och kritikerna fel, då faller imperiet. För vad händer om du under lång tid har påpekat att något är fel och ingen lyssnar? Jo, till slut börjar du skrika.

Hur nära är vi den punkt där det tippar över åt fel håll?

– Ibland tänker jag att det handlar om centimeter, om vi fortsätter förneka problem som exempelvis blåtunga. Visst, ett foto är en ögonblicksbild, men jag har tittat på ett antal foton i serie, liksom på filmer, och finns en blåtunga eller ett annat konfliktbeteende på en bild finns det på flera, och visar hästen stress måste vi ta det på allvar.

– Det bisarra är att så lite behövs. Vi behöver ha ett system där vi checkar av att hästen är redo för nästa steg, och kritik ska bemötas med:  ”Det här är inte bra och det får vi jobba med”. Vi har ett problem om kritiken viftas bort med att kritikerna inte förstår.

”Alla inom sporten behöver gå utanför sin komfortzon och reflektera.”

Så hur skapar vi förändring?

– Alla inom sporten behöver gå utanför sin komfortzon och reflektera över vad som kan göras annorlunda. Vi skulle också behöva platser där ryttare kan prova nytt, som att rida bettlöst, utan att känna press.

– Sedan måste vi definiera vad vi menar med hästvälfärd. Är det att köra hästen många timmar till tävling och sedan vätska upp den före start? För mig är hästvälfärd inte detsamma som att på konstlad väg lösa problem som vi själva orsakat. Men detta måste vi prata mer om.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 18/2024.