Nationalmuseums expert om piaff i konsten

Martin Olin, forskningschef på Nationalmusem förklarar varför många adelsmän och kungar avporträtterades i rörelser som kan vara piaff:

”Ryttarporträttet var det förnämsta sättet att avbilda en härskare under hela tiden från omkring 1500 till början av 1900-talet. Finast var en stor skulptur, men även målningar och grafiska blad av en kung, drottning eller fältherre till häst gav prestige. Ingenting, sa ett antikt ordspråk, borde söner till furstar lära sig mer fullständigt än att rida. Vikten av att behärska ridkonsten återkommer i uppfostringslitteratur och böcker om den ideale härskaren. I en spansk 1600-talstraktat om ridning hävdas att det högsta beröm man kan ge en furste är att han rider väl – i denna komplimang inbegrips all hans dygd och tapperhet. Den starka betoningen av furstens skicklighet som ryttare kan förstås på två sätt, symboliskt och bokstavligt. På den symboliska planet står hästen för folket, som fursten genom skicklighet och fasthet har att styra. Gör han misstag – som att sporra hästen för hårt – faller han av.

Ryttarporträtten visar oftast hästen i levad

Mer bokstavligt var den hårda ridutbildningen helt enkelt en skola där den unge prinsen lärde sig disciplin, tålamod, uthållighet och oräddhet, egenskaper som var värdefulla vid utövandet av regerandets konst. Och fursten behövde också kunna ha militärt befäl, och då var ridskicklighet en förutsättning. Under 1600-talet var de spanska hästarna de mest åtråvärda. De hade förhållandevis små huvuden, men var tunga och breda. Om de var väldresserade, och ryttaren var skicklig, kunde de agera effektivt på slagfältet även när det blev trångt. I de målade ryttarporträtten genomför ekipaget ofta en ”levad” (ibland kallad pésade), en rörelse då hästen reser sig på böjda bakben i en låg vinkel mot marken. Frambenen böjs så att hovarnas undersidor är ungefär vinkelräta mot marken. Rörelsen ska vara styrd av ryttaren och syftar till jämvikt – hästen ska kunna balansera i positionen några ögonblick. Eftersom det är svårt att göra en staty med bara de två bakre hovarna som kontakt med marken, är det ofta andra rörelser som avbildas i skulpterade porträtt. En av dem är piaff.

År 1653 sände drottning Christina ett stort ryttarporträtt – där hon genomför en levad – som diplomatisk gåva till kungen av Spanien, Filip IV. Porträttet var utfört av den franske målaren Sébastien Bourdon, som var tillfälligt anställd som hovmålare i Stockholm. Som svar sände Filip IV ett porträtt av sig själv ridande på en travande häst – kanske i färd med att utföra en piaff? Jag kan inte riktigt bedöma. Porträttet finns nu Nationalmuseum. Man vet inte vem som målat det, kanske var det en flamländsk konstnär vid den spanske kungens hov. Hästen är en skimmel av den spanska typen, med litet huvud och lång krusig man och svans. Porträttet av Christina hänger i dag på Prado-museet i Madrid.”

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 10/2021.