Patrik Kittel: ”Mindre drama, mer samförstånd”

Vad är skillnaden som gör skillnaden?

Det är skillnad på folk och folk. I mars var jag den mest framgångsrika dressyrryttaren mätt i prispengar, en bra månad. Scott Brash var mest framgångsrika hoppryttare, fast det var lite skillnad på summorna vi två tog in. Ungefär som i Doha där jag vann 33 000 euro under meetinget och Edwina Tops-Alexander tog hem 165 000 euro i en enda klass. Nu klagar inte jag över min utdelning, utan pekar på ojämlikhet mellan  disciplinerna. Hoppningen hanterar mycket mer prispengar, det gör att fler människor satsar i hästar och sporten. Hoppryttarna kan behålla sina hästar, de måste inte sälja med sådana prispengar. Varför har dressyr ett sämre läge med sponsorer, tv-tid och mindre prispengar?

Kan det vara så att folk som vill investera drar sig för den ständiga dressyr-DRAMAtiken? Vad som än händer inom vår gren blir det gärna lite drama av det, länge, mycket och på sociala medier i all evighet. Om det händer något som hoppryttarna irriteras över eller blir upprörda av, diskuteras det max en vecka. Sedan kör de på, satsar vidare och stökar inte. Så har inte vi det, eller hur? Jag störs lite av att vi inte kan se en häst
som en häst – oavsett disciplin. Tänk er framridningen på ett vanligt delat meeting med hopp- och dressyrklasser. In kommer en dressyrryttare med en gramantygel på – genast är det snack och katastrof.
På banan bredvid rider hoppryttarna med fler tyglar och bett än det går att räkna: kandar, graman, martingal,
diverse annat. Ingen höjer på ögonbrynen. Nej, jag försvarar inte det ena eller det andra. Jag tycker att vi borde ha likartade regler inom ridsporten. En häst är en häst. 

Varför är vi inom dressyren så snabba att slå ner på olika saker i vår gren? Hoppryttarna har inställningen ”okej då”. Vi skulle behöva en dos av det. Dressyren är för mig en ganska säker gren. Det har inte dött någon häst och ingen ryttare har brutit benen, så vitt jag vet? Ändå stöts och blöts det om nosen är en centimeter hit eller dit.

Jag skulle vilja se mindre drama och mer samförstånd mellan disciplinerna, det blir bättre för hästarna. Drama blir i praktiken ett osportsligt inslag, vi blir ängsliga i stället för glada och positivt taggade. Sedan har jag en uppmaning till alla mina ryttarkollegor. Dressyr är bedömningssport, nu och för evigt, gilla läget. Det betyder att det är dags att lägga ner lynchstämningen på nätet mot domarna. Lite mer intern analys – lite mindre
externt förmedlad. Är vi överens?

Patrik Kittel

Om krönikören:
Patrik Kittel har tre hästar på FEI:s topp-33-rankning. Han är ett av två svenska lagankare och är svensk
dressyrs utpost i Tyskland med flera elever i landslaget. Patrik bor med sin VM-ryttarinna Lyndal i tyska Nottuln.

En översättning av Patrik Kittels gästkrönika har publicerats på Eurodressages hemsida.