Från frakturer till en 10:a i protokollet

Det var en kall dag i ridhuset i december förra året. Wilma Björk och hennes mamma Ulrika Sparrhult Björk hjälptes åt med en unghäst; de longerade hästen och Wilma satt sedan upp. 

– Hon kändes lite spänd. Sedan fick hon sadeltvång, hon krökte hela ryggen, jag minns att känslan var att jag var högt upp. Sedan landade jag på fötterna. Jag kände när benet gick av, och jag kände att det inte var så bra, berättar Wilma. 

Hon behöll stöveln på, med tanke på hur känslan var i benet.  

– Läkarna har sagt att det var det som räddade benet, att jag hade stöveln på. 

Ambulansen kom snart. Personalen öppnade stöveln och såg att det var fullt med blod, och körde i ilfart till Lund.

– Jag minns att det stod 10-15 läkare  och väntade på mig och det var en upplevelse, annars har jag lite minnesluckor, berättar Wilma. 

Läkarna hittade inte mindre än tre frakturer. En som var öppen, nere i fotleden, en vid lilla vadbenet och en kompressionsfraktur i knäleden. Benet skulle behöva dras i rätt läge. Wilma fick mycket smärtstillande och minns inget av den processen, men hennes mamma och pappa stod på andra sidan om ett skynke och hörde skriken.

På grund av att frakturen var öppen gick det inte att gipsa benet. Det innebar att Wilma inte skulle få stå på benet på fyra månader. 

– När jag kom hem blev det ett väldigt mörker. Jag kunde inte göra någonting. Jag fick en rullstol men ville inte sitta i den, så jag använde kryckor. Jag har alltid hållit på med hästar och alltid klarat mig väldigt bra, peppar, peppar, men nu hade jag känslan av att inte kunna klara mig själv. Jag blev helt beroende av alla andra, jag kunde inte ta mig från sängen själv för benet måste hållas rakt.  

För Wilma, som är både en hästnörd och en tävlingsmänniska, var just att inte kunna vara med hästarna bland det värsta. 

– Första gången jag kom till stallet grävde jag in näsan i hästens mule och bara satt där. 

De som hjälpte Wilma under den mörka perioden var framför allt bästa kompisen Linnéah Persson och mamma Ulrika, som fick lyssna.

– För mig, att se det här från sidan, har nästan varit ett trauma, berättar Linnéah.

Ville börja rida  

Sjukskrivningen från ett jobb som undersköterska varade i sju och en halv månad. Men redan innan den var över kände Wilma att hon ville rida. 

– Jag fick sådan ångest under våren när alla började skriva ”nu ska vi träna, nu ska vi tävla”. Då insåg jag att jag måste sluta deppa och prova att rida. Det som var svårast var att jag inte kände igen kroppen, jag visste inte hur benet funkade, balansen var konstig och jag hade svårt att få svikt i benet när jag skulle sitta upp. Jag var inte rädd, men det kändes konstigt att inte veta. 

Under sadeln fanns Zelda (f -15, e Zaladin-Lingh), en häst Wilma litade på. 

– Jag hade haft henne i två år och planen var att vi skulle komma upp i klasserna. Det är en jättefin häst och hon kändes så fin innan olyckan. 

Mamma Ulrika och Wilmas syster Zelma Björk hade hållit i gång Zelda. Men skulle ekipaget vara redo för en tävlingsstart? Första steget var att våga pröva att dra på stövlarna. 

– Jag gav mig fasiken på att det skulle funka, men fotleden har varit så stel. Jag var inte rädd för smärta, men jag ville inte att det skulle bli värre. En dag fick jag på mig stövlarna och då gick det mycket lättare att rida, det blev ett helt annat stöd. Men fortfarande är det en kamp att ta på och av stövlarna. 

Med stövlarna på fanns ingen ursäkt för att inte starta i en tävling. Klassen fick bli Lätt A:5 för att få en mjukstart, inte minst med tanke på att det var ekipagets femte start tillsammans någonsin.

– Det fanns inga förväntningar, jag kunde knappt rida lätt och målet var att vi skulle jogga runt lite och mysa. Jag har aldrig varit nervös innan, och jag har tävlat ganska stort och mycket. Nu var jag ganska nervös, men det har jag inte sagt till någon.

Så gick startsignalen och Wilma fick en känsla. 

– Det gick helt sjukt bra. Jag kände det när jag red upp på sista medellinjen och gjorde sista halten. Jag började gråta som ett barn. 

På läktaren satt mamma, bästa kompisen och Zeldas uppfödare och ägare Carina Forsén. Alla tre grät. 

– Och så ställde sig domaren upp och sa: ”Jag har givit dig en 10:a idag”. När jag kom ut blev det kramkalas och gråtfest.

Protokollet kom och visade sex 9:or och, mycket riktigt, en 10:a. Totalt 78 procent. 

– Det var helt sjukt faktiskt, vi vann! Det var inte den högsta klassen, men min största vinst någonsin. Nu tränar vi på.

Fotnot: Under SWB Equestrian Weeks i slutet av september red Wilma Breeders Trophy för 4-åringar med hästen Vernissage BD.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 17/2024.