Ulrika Fåhraeus: ”Jag är trött på 
alla hyenor”

Hon har gjort sig känd som ”Ponnymamman”, bloggaren som inte räds att ifrågasätta allt från chockhöjda veterinärpriser till vuxnas ansvar när det gäller hur unga tjejer används i kommersiellt syfte.
– Jag har sett det bästa och sämsta hos människor – och jag har lärt mig att man tål mer stryk än man tror, säger Ulrika Fåhraeus.

Hon har också vänt på några av hästvärldens tyngsta stenar kring gubbkultur och sexuella övergrepp. När hon avslöjade förbundets flathet kring tränaren ”Pelle” ett halvår innan metoo-rörelsen fick hon både kärlek och hat. Berättelser från utsatta tjejer vällde in samtidigt som hon satt i polisförhör, anklagad för förtal. På tävling möttes hon ömsom av en klapp på axeln, ömsom av ”onda ögat”.
– Ibland var det som att gå genom en jävla köldridå, men det var också många som kom fram och sa att det var starkt gjort, berättar Ulrika.

Avslöjandet rörde om även utanför hästvärlden, men motståndet kring att ta upp den här sortens frågor är fortfarande enormt, trots #metoo, menar hon. Ryggkliar- och tystnadskulturen är stark.
– Alla känner ju varann i hästvärlden och det blir ett obehag när någon plötsligt skiter i de oskrivna reglerna. Många har spelat med, alla har ett förhållningssätt till det och det tar tid att förändra.

Dotterns elitsatsning fanns inte på kartan

”Du är min feministiska förebild”, sa Saga Suovanen till sin mamma när det blåste som värst. Dottern som tio år gammal tjatade till sig en ponny och som i dag rider i fälttävlanslandslaget med flertalet mästerskapsmedaljer på meritlistan. Att det skulle bli någon elitsatsning fanns dock inte på kartan från början. Saga red först på låneponnyer, en gick som tåget på träning – men stannade alltid ut sig på fönämligen hoppning som gällde.

Till slut landade egna ponnyn Bonnie Bee hemma i stallet på Ekerö utanför Stockholm. En positiv ponny som hoppade fantastiskt, men som visade sig vara en ”fyrafelare”.
– Vi tävlade och Saga kämpade, men det var alltid ett eller två hinder ner, berättar Ulrika, som kände ett sting i mammahjärtat.

När våren kom peppade hon därför dottern till att träna terräng. Bara för att ha lite kul. Fälttävlanskort hade Saga redan.

”Var har ni hittat den där ponnyn?”, sa landslagsledaren i fälttävlan, Lena Bredberg, som rådde teamet att ge sig ut och tävla.
– Då började äntligen de där tävlingsdrömmarna bli roliga. Sedan, när det tog fart, då hängde jag och min man efter Saga och Bonnie Bee med andan i halsen, säger Ulrika.

”Det medvetna ponnytävlandet” var en okänd värld för pappa Gabriel Suovanen och Ulrika. Att Saga hade stora drömmar stod klart, men Ulrika var rädd att hon skulle bli besviken.
– Du kan komma in i det här ”ponnyförälderiet” med olika former av ”kapital”. Du kan ha en fet plånbok, du kanske har tävlat själv eller så är du veterinär eller tränare och har ett stort kunnande. Jag hade inget av det, säger Ulrika.

”Du har kommit någonstans trots dina föräldrar”, har hon sagt till Saga.

Pengaaskpekten har varit svår att tackla

Familjen har haft stor hjälp av Lena Bredberg. Något som har varit svårare att tackla för Ulrika Fåhraeus har varit pengaaspekten.
– Den tjocka plånboken är en stark motståndare, och det är lätt att känna sig modfälld och liten, säger Ulrika, som har bloggat om känslan när hon parkerar sitt slitna, lilla hästsläp mellan glänsande monsterlastbilar i miljonklassen.

Samtidigt som satsningen började sluka pengar inträffade också en svår tid i familjen; Gabriel blev sjuk av jobbstress. Ulrika hankade sig fram som ridsportjournalist och famlade efter utvägar för att rädda hela tillvaron. Lösningen blev att bygga om garaget och starta ett katthotell. Något som har varit en grundplatta sedan flera år – med undantag av pandemitiden.
– Saga red sitt första SM i min gulnade, för stora tävlingsskjorta, min för stora kavaj och ett par hoptejpade stövlar. Jag började nästan gråta när Lena Bredberg sa att ”ungen måste få ett par nya stövlar”. Det var för jävligt. Jag kände att jag vill ge mitt barn det här, men ibland kunde vi knappt tanka bilen.

Rösten stockar sig när hon pratar om det, men hon skäms inte för fem öre.
– Att man ska skämmas för att man inte har miljoner liggandes för att kasta ut på den här sporten – fuck that shit! Det är så jävla duktigt av en vanlig familj att över huvud taget kunna ge sitt barn ett ridliv.

Utmaningen var att förklara för Saga, då 13 år, varför vissa föräldrar kan vräka ut pengar på dyra ponnyer och fina lastbilar – medan andra knappt kan tanka bilen.
– Jag tänkte att jag måste få Saga att förstå att vi inte kan ge henne allt det där. ”Men du är ändå med i gamet, var stolt över det”, sa jag. Att lära henne vara rädd om och kämpa med det man har är det viktigaste jag har kunnat ge Saga.

Bloggläsarna samlade in EM-pengar till Saga

Viss draghjälp har satsningen också fått av Ponnymamman, det vill säga Ulrikas blogg. Förutom lite annonsintäkter har Saga även sluppit rida i trasiga stövlar. Men det största var när följarna startade en insamling för att hjälpa Saga till EM på Irland – en resa som gick loss på 75 000 kronor.
– Jag var helt chockad, de samlade ihop till Sagas EM. Jag blev så fruktansvärt glad, säger Ulrika.

Att hon vågade lyfta på locket kring sexuella övergrepp i hästvärlden tror hon bidrog till den stora uppslutningen.
– Där fick jag se den bästa sidan av folk. Sedan har jag fått se andra sidor också.

Straffet i dag är hundra gånger värre än för tjugo år sedan när sociala medier inte fanns.

”Alkoholskandalen”, som den kallades i kvällstidningarna, var ett sådant tillfälle. Efter ponny-EM i Malmö för fem år sedan riktades allt fokus på tre festande unga landslagsryttare på ett hotellrum. Saga var en av dem. Någon filmade Saga och lade ut på Snapchat, filmen filmades av och skickades till förbundet.

När avstängningen var ett faktum hamnade Saga, djupt ångerfull, i den offentliga stormens öga.

Ulrika var arg på sin dotter, men tycker att skuldbeläggandet var skevt. Saga bad henne att inte göra en sak av det på bloggen. Själv gjorde Saga avbön i radiodokumentären Verkligheten, där hon också berättade om priset hon fått betala.
– Saga mådde väldigt dåligt och ett tag ville hon inte gå till skolan. Det var en hemsk höst för oss.

Arg på förbundets dubbelmoral

Mest arg var Ulrika dock på förbundets dubbelmoral.
– De vuxna stjärnorna dricker hejvilt hela tiden och helt öppet, även på förbundets egna fester, och sedan går man och straffar en femtonåring.

Hennes tyngsta strider har varit mot Svenska Ridsportförbundet. Både personligen och via bloggen.
– Ingen har vågat gå emot dem, men jag ställde dem mot väggen både när det gäller alkoholfrågan och tränaren och de sexuella övergreppen. Det är det som verkligen har kostat på.

Nästa blåsväder inträffade när mor och dotter åkte till SM på Strömsholm kort efter att Ulrikas avelssto kastat sitt föl i en beteshage. Det ledde till att Saga stängdes av i sex månader och Ulrika i nio – trots att isoleringsråd och skyddsavstånd uppfylldes med råge, menar Ulrika.
– Det var ett drev och jag hävdar fortfarande att vi inte gjorde något fel. Folk har en egen agenda, fakta betyder ingenting, utan det handlar om vad man vill att det ska vara.
– Längden på straffet handlade bara om att jag är jag, säger Ulrika.

Avstängningen är dock inte det egentliga straffet, det är människorna, menar hon.
– Straffet i dag är hundra gånger värre än för tjugo år sedan när sociala medier inte fanns. Att Saga fortfarande vill rida och har glädjen kvar efter allt hon har gått igenom är fantastiskt. Hon är mycket starkare än vad jag är.

Kan inte leva utan hästar

Själv har Ulrika omvärderat hästlivet flera gånger och frågat sig om det är värt det.
– Jag är trött på alla hyenor och trött på att aldrig ha pengar till något annat än vad hästarna kostar. Men nej, jag kan inte leva utan hästar. Jag är glad att jag kan ha min gård där jag får vara i fred.
– Jag har alltid varit nöjd med det lilla hästlivet. Även om jag inte är någon stjärna älskar jag de små framstegen jag gör med min egen häst.

Ulrika har också ett nytt liv som författare, en barndomsdröm som går i uppfyllelse. I vår ges boken ut av giganten Bonnier. Det mesta är hemligt, men det handlar om hästvärlden och true crime. Och allt har hänt på riktigt.
– Det är verkligheten. Jag tänker inte dramatisera eller förminska någonting. ”Ni får det som det var”, har jag sagt till redaktören. Det kommer nog att slå ner lite som en bomb.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 18/2020.