”Var det allmän revanschlust hos svensk fälttävlan?”

Tre lagmedaljer på tre EM i rad.

Det var fem individer som åkte dit och bara körde. Annelie Frank.

Under förbundskapten Fredrik Bergendorffs ledning har svensk fälttävlan klarat av att leverera på Europamästerskapen 2017 (silver), 2019 (brons) och nu 2021 ett nytt brons. Något måste vara rätt i upplägget.

Exakt vad som lyfte Sverige efter magplasket i Tokyo är svårt att veta. Var det allmän revanschlust hos svensk fälttävlan?

Eller ville det svenska bronsgänget visa för sin kapten att de skulle ha fått rida OS i stället för den trio som togs ut?

Eller var det kort och gott ett gäng duktiga ryttare som gjorde det de skulle – var på jobbet – och klarade av konststycket att vara bäst när det gällde?

Det är svårt att veta precis vad det var som fick det svenska laget – och även individuellt tävlande Sofia Sjöborg för den delen – att utstråla en sådan beslutsamhet och ett sådant självförtroende som de gjorde under sin väg mot EM-bronset förra veckan.

En starkt bidragande orsak är att det handlar om ett gäng skickliga och rutinerade bronsryttare. Sara Algotsson Ostholt behöver knappast någon närmare presentation, Malin Josefsson gjorde sitt tredje EM och ingick i svenska bronslaget även 2019. Malin Petersen gjorde sitt sitt sjunde seniormästerskap och Christoffer Forsberg – som får anses vara gröngölingen i sammanhanget – har gjort sex (!) EM under sina ungdomsår och ett EM som senior.

”Jaget före laget” sa svensk hoppnings förbundskapten Henrik Ankarcrona i en intervju för några veckor sedan. Vad jag kunde se, på distans på en tv-skärm, fick vi ett exempel på detta under medaljjakten i Schweiz. Det var inte precis lång framförhållning inför EM för alla ekipage. Vad jag vet föregicks mästerskapet inte av någon teambuilding eller liknande. Det var fem individer som åkte dit och bara körde. Fem individer som också visste att deras största chans att komma hem med en EM-medalj var att säkra lagets insats genom att göra sitt allra bästa själv.

Ryttarnas stora rutin på den aktuella nivån – fyrstjärnigt, samt en solid kunskap av hur formatet ser ut och hur mästerskapet fungerar – till skillnad från OS – borde rimligen varit ingredienser i den framgångsrika medaljjakten. Det fanns en grundtrygghet att luta sig mot. Likaså borde vetskapen om att Sverige har klarat starka upphämtningar från blygsamma dressyrresultat på EM tidigare ha bidragit till att det svenska laget aldrig gav upp, aldrig vek ned sig.

Hur som helst: Hatten av för bronsprestationen, alla dagar i veckan!

PS. Jag var inte på plats vare sig på OS i Tokyo eller EM i Avenches, delvis på grund av pandemin och allt som har följt med den, men har följt de båda mästerskapen från början till slut via tv-sändningar. Men det är klart att det påverkar den här kommentaren.

När du är på plats kan fånga upp nyanserna i kroppsspråk och ansiktsuttryck vid sidan av tv-kamerorna – höra och se sådant som ingen annan hör och ser. Se vilka som pratar med vilka (och vilka som inte pratar med vilka…). Se vad som händer runt teamen, som här vid EM för unga i Segersjö. Eller den här spontana intervjun med svenska reserven vid EM i hoppning. Allt sådant missades nu, genom tv-skärmen som å andra sidan ofta ger en bättre överblick och helhetssyn.

Detta är en kommenterande text, som delvis innehåller skribentens personliga reflektioner kring en speciell händelse.