Världscupdomaren: ”Jag ser mer av den mjuka dressyren idag”

Den senaste tiden har Maria Colliander dömt NM och unghäst-VM och nyligen dömde hon EM i Hagen. Förra helgen var hon i Billdal utanför Göteborg och i helgen dömer hon världscupen i danska Herning. I somras var hon expertkommentator i finsk tv vid OS i Tokyo, och drömmen är att en dag själv få döma i OS. Ridsport fick ett snack med den välmeriterade domaren.

Vad är din bild av dressyren just nu?
– Dressyren är på väg framåt, i synnerhet på toppnivån. Vi har många nya yngre förmågor och det är helt underbart att se. Jag tycker också att domarnas arbete har blivit ännu mer öppet och transparent. Vitsorden blir sämre även när en stor stjärna gör ett misstag, och så har det inte alltid varit. Och mindre kända namn kan i sin tur få riktigt bra vitsord. Tidigare har stora stjärnor ofta varit stora under väldigt lång tid, men nu är fältet bredare. Det känns väldigt positivt och roligt.

– Jag gillar den här brittiska stilen som Carl (Hester) och Charlotte (Dujardin) visar upp. Hästarna är mer framme, det är mjukare och det är mindre spända halsar. Hon som vann både OS och EM (Jessica von Bredow-Werndl) representerar just den stilen. Det är harmoni och det ser lätt ut – och det gillar jag. Istället för att det är som en brottningsmatch.

– Trenden är mot den mjukare dressyren och det jag skulle kalla klassiskt korrekt. Det är lite mer i riktning mot det vi kallar för ”happy athlete”. Hästarna ska vara atletiska och gå mot de yttersta gränserna för att det ska vara bra, men metoderna är mjukare. Det tycker jag att man ser exempel på hos många ekipage idag.

Vad är viktigast för dig när du dömer Grand Prix?
– Även hästar som inte är riktiga Grand Prix-hästar kan få höga vitsord på slutor, travökningar och byten, men det allra viktigaste är att de verkligen kan samla sig. Att de är samlade och bäriga, och att de kan göra piaff, passage och piruetter. På toppnivån finns det inte utrymme för brister i piaffen och passagen som är själva kärnan i Grand Prixen.

Vad är skillnaden mellan en sjua, åtta och nia i protokollet?
– Piaffen är en rörelse som ger intrycket av att hästen hålls på plats, den är diagonal, alltså höger framben och vänster bak lyfts samtidigt, den har svikt och hästen ser ut att göra det villigt utan tvång. Den håller takten med halsen välvd och nacken som högsta punkt, och har en jämn och mjuk kontakt i munnen. Det jag beskriver är mer eller mindre en tia. Hästen är mjuk och rund med sänkt bakdel, fria bogar, nöjd mun och en ryttare som sitter stilla.

– En nia betyder kanske att hästen blir en aning kort i halsen, munnen är orolig och varje steg är inte exakt på plats. Ofta är det någonting med kontakten. När det gäller åttan kan man tänka sig att hästen kanske går lite framåt, den är lite låg i nacken och något i den stora bilden är inte lika bra. Men en åtta innebär fortfarande att hästen ska sänka bakdelen, den ska ”sitta”, och intrycket ska vara att den hålls på plats. En halv boglängd framåt är okej.

– När vi kommer till en sjua är det lite mindre elasticitet, men det är ändå en rörelse som du genast identifierar som en piaff. Den är definitivt godkänd och ganska bra, men nacken är kanske lite lägre, den går lite framåt och lyfter inte helt diagonalt.

Vad är svårast och lättast med att döma Grand Prix?
– Lättast är det när hästarna och ryttarna är på rätt nivå. Sedan är det små saker som gör kvaliteten, någon har exempelvis en fantastisk trav men inte riktigt lika bra piaff. Någon har en ”vanlig” trav, den får sina 7,5:or och är väldigt mjuk och fin och sedan har den en piaff för en tia. Sedan är det en fråga om att prioritera och jag försöker att prioritera det som är det svåraste och det är piaff och passage. Gör de det bra så är de intressanta. Det lätta är när de är på sin riktiga nivå, och då är det en njutning att döma.

– Det svåra är när prestationen ganska mycket grundar sig i önsketänkande. Det är stora skillnader i grundridningen när vi inte pratar om toppnivån. Att hästarna är genomridna och på riktigt har talang för hög samling. Det är precis som med gymnaster och höjdhoppare, alla har inte talang för det.

Patrik Kittel säger ju att ”alla kan rida Grand Prix” – vad säger du om det?
– Alla kan rida Grand Prix och alla hästar kan ta sig igenom en Grand Prix, men inte på ett sätt som känns lätt och trevligt. Hästarna ska vara atleter – och alla är inte byggda så att de kan sänka bakdelen och höja framdelen. Jag tror att alla ryttare kan rida en Grand Prix, om de har sinne för takt, om de har tillräckligt mjuk kropp och en häst som är utbildad. Men för att göra det bra krävs det mycket fingertoppskänsla och kroppskontroll.

Hur står sig den svenska dressyren internationellt?
– Den håller väldigt hög nivå. Det är en ”medaljdressyr” – inte minst när det kommer till lagmedalj. Jag gillar att ni har de här yngre damerna, som Jeanna Högberg, systrarna Ramel och Therese Nilshagen, som alla rider väldigt bra, och så Patrik som förstås är den stora ledstjärnan.

Vilka är dina bästa minnen från domarbåset?
– Cathrine Dufours fria kür på EM var helt underbar. Det var musiken, stämningen, hästen, ryttaren och allt tillsammans, och tårarna bara rann. Det var jättebra och ändå hade vi en tydlig vinnare, säger Maria Colliander och får något blankt i blicken.

– Jag minns också några små snuttar från EM i Rotterdam för några år sedan, när Patrik Kittel red det här lilla bruna stoet Well Done de la Roche. Jag satt på långsidan och jag minns inte om det var Grand Prix eller Grand Prix Special, men han kom på sin sista medellinje och den gjorde så underbara övergångar och piaff. Jag tänkte att ”det här kommer att slå Weihegold, det här är bättre”. Sedan kom Weihegold och den var helt magisk i sin piaff och passage, och den får alltid en tia. Men jag tänkte att Well Done de la Roche också skulle ha en tia, för det var precis lika bra. Ofta handlar det om ögonblick här och där som man minns mest.