Jag kan inte släppa det. Den senaste månaden har gjort mig än mer övertygad om vad som är nästa stora grej. Käpphästarna kommer snart att tokdominera.
Redan tidigt i höstas gjorde jag en mental anteckning i ämnet. När ordet var fritt under ett föräldramöte ställdes frågan:
– Får barnen ta med sina käpphästar till skolan?
Av diskussionen som följde förstod jag att aktiviteten blivit enormt populär under rasterna. Att det rentav går att tala om en boom, speciellt bland tjejer. Efterspelet blev att skolan dessvärre sa tvärnej till såväl medhavda käpphästar som innebandyklubbor. Allt med en luddig formulering. Ungefär som skolor kan formulera det ibland.
Det spelar ingen roll. Innebandyn är redan en ostoppbar gigant. Och jag lovar: ingen skola i världen kommer att kunna stå i vägen för den käpphästlavin jag tror är på väg att dra in över Sverige.
Jag inser att min fru Malin var nästan 40 år före sin tid när hon som liten flicka inte bara nöjde sig med en egen käpphästtillverkning. Bevisen för det står för övrigt uppradade i mängder i vårt uthus. Malin har även avslöjat att hon låg bakom en utbredd tävlingsverksamhet och kryddade den med att anordna ridläger för käpphästar. Jag tror att pionjären Malin snart kommer att få uppleva en nostalgisk renässans.
En googling i ämnet ger nämligen stöd för min känsla. Lavinen har redan börjat. Den väller in från Finland, där käpphästridning har exploderat och lockar över 10 000 unga utövare. Även på spridda ställen i Sverige har det börjat anordnas tävlingar i den nya sporten.
Vi såg det på Elmia förra månaden där åskådarna på en nästan fullsatt läktare i stora hallen tjusades av de duktiga tjejerna som med stor snabbhet och skicklighet tog sig över imponerande höga hinder. Vilken PR, tänkte jag. Jag är övertygad om att tävlingen ledde till att ett stort antal nyfrälsta käpphästryttare.
Mina barn är två av dem. Angelo och LillyBelle är käpphästnördar och det är de långt ifrån ensamma om. De har ett par ”finare” käpphästar, sådana som köps för någon hundring i leksaksaffären, men vårt hus har även blivit rena tillverkningsindustrin för käppisar. När mormor kommer på besök får hon mer ofta än sällan hjälpa till med att tejpa fast strumpor på trästänger, sy fast ögon och man.
Mina barn har redan debuterat som käpphästryttare. Det skedde i Mullesprånget hemma i Växjö för några veckor sedan.
Först en 0,20-hoppning med riktig ponny.
Sedan en 0,30-hoppning.
Och slutligen, som sista klass, en käpphästtävling med exakt samma hinder på exakt samma bana som med de levande djuren.
Jag log för övrigt brett när jag i propositionen läste att käpphästtävlingen tillämpar bedömning A:0. En liten seriös markering om att även käpphästtävlingar ska tas på allvar.
Mina barn är ännu orutinerade. LillyBelle rev, ramlade och kämpade sig i mål. Angelo missuppfattade hela grejen, trodde att han var tvungen att kuta samma långa omväg som när han satt på den riktiga hästryggen och tappade massor av sekunder. Men båda var glada efteråt. Ingen brydde sig om resultatet. De hade släppt loss och fått en rejäl skopa motion på köpet. Gott så.
Käpphästridning är en perfekt sport.
Genialt enkel, otroligt billig och erbjuder dessutom hoppningens och hindrens spännande dramaturgi.
Töntigt, invänder kanske någon.
Töntigt? Inte det minsta. Hur töntigt är då inte skidskytte som jämförelse? Åka runt på skidor med ett gevär på ryggen, sedan ta en paus, gå ner på knä och fyra av några salvor? Ändå prisas den som tv-sport och har till och med tilldelats bragdguld.
Eller schackboxning? Visste du ens att den sporten finns?
Det gör den. Först spelar man schack i tre minuter. Sedan går man upp i en ring och pucklar på varandra. Sedan schack igen. Vinner gör man antingen på knockout eller schackmatt. Men så tillhör heller inte schackboxningen de större alternativa idrottsgrenarna.
Käpphästar är någonting helt annat. Milt och ofarligt. Logiskt och utmanande. Här pratar vi om de små benens egen folkrörelse som snart sveper in på en plats nära dig.
Följ Ridsport på