Ridsportmamman: ”Min roll har varit att göra det möjligt”

Vi har sett henne som matriarken och mästerplaneraren i realityserien ”Familjen Hammarström”.

Många som har träffat henne på olika tävlingsplatser har nog också funderat över om hon är klonad. För hur lyckas hon annars ratta runt elva barn och en professionell tävlingssatsning för i dagsläget fyra av dem?
– Mitt dygn har 24 timmar som alla andras och du kan inte göra mer än du kan göra, säger Anna Hammarström, som är nybliven mamma till sex månader gamla Florian.

Att hon skulle få heja fram halva syskonskaran till multipla mästerskapsmedaljer i både hoppning och fälttävlan med ett EM-guld som kronan på verket, var inget hon kunde föreställa sig från början. Det var inte ens meningen att barnen skulle tävla. Allt Anna ville var att barnen skulle få uppleva kärleken och närheten till hästarna. Det hon själv suktade så starkt efter som barn. Men som uppväxten med en ensamstående och ensamförsörjande mamma inte gav utrymme för.
– Mamma vågade inte ta på sig det stora ansvaret som det innebär att ha djur. Men när jag var åtta år rymde jag och tog bussen till ett köpcenter. Där köpte jag en hamster som jag tog med hem i en låda, säger hon.

Levde ut hästintresset på ridskolan

Hamstern fick heta ”Drutten” och Annas mamma vallade den i flera timmar varje kväll för att den skulle få röra på sig. Fler hamstrar följde under barndomsåren i Alingsås samtidigt som Anna levde ut hästintresset på ridskolan. Hon cyklade också många mil till olika lantbrukare där fick hon rida alla sorters hästar. Utan sadel.
– Jag vet hur man rider barbacka, säger Anna, som till slut fick en egen häst i nordsvensken Troll Joel – en 3-årig hingst som hon köpte för sina första egna pengar.
– Han är fortfarande en av de vackraste hästar jag kan tänka mig och jag red honom i skogen i alla herrans år, säger Anna som speciellt minns den första tiden med nordsvensken när hon jobbade som ung läkare i Bollnäs i början av 90-talet.
– Jag och min väninna Ylva som också var utbildningsläkare tillbringade det mesta av vår fritid hemma hos en amatörtränare med nordsvenska travare och hans fru som blev som en familj för oss. Där drack vi kokkaffe och pratade trav och red över stock och sten med hans fina tävlingshästar som drog av sig skorna. Det var fantastiska år.

Det var också så det började med barnen, i all enkelhet. Först med en shetlandsponny som sedan blev tre ponnyer i trädgården på en villatomt på Lidingö och därefter fyllde det på. Ett viktigt steg togs när den växande familjen flyttade tillbaks till Hälsingland 2005. På Askesta Herrgård utanför Söderhamn inreddes det första egna stallet med plats för sex hästar. Anna köpte hingstar även till barnen och gick främst på om hästarna hade en stor stjärn eller vacker bläs.
– Barnen var mellan sex och elva år och ett tag satt alla på hingstar. De slet sig och med facit i hand var det fullständigt vanvettigt. Men jag förstod inte bättre då.

Inga halta hästar av långa skogsturer

Även när stallet fylldes med regelrätta tävlingsponnyer fick barnen uppleva dagslånga skogsturer.
– Faktum är dock att jag aldrig har kommit hem från skogen med en halt häst. Halta hästar får man av felaktig träning, inte av långa skogsturer, säger Anna.

Tävlingsgnistan tändes slutligen vid en simpel påskäggshoppning och till stallet kom två irländska tävlingsponnyer – något som blev starten på ett långt samarbete med Padraig Dolan, ”Mister Munsboro”, som genom åren även drillat flera av barnen Hammarström i hårt stallarbete på Irland.
– Hade vi inte haft Padraig som hjälpte oss, då hade vi nog aldrig kommit vidare, säger Anna.

Efter påskäggshoppningen gick barnens tävlingskarriärer med rekordfart. Snart hade familjen fler ponnyer än stallplatser och 2010 togs beslutet att flytta till Delsbo. Där byggdes Mitt Hjärta Hästsport & Hälsocenter. Två år senare blev det guld på lag-SM med bara hammarströmmare i laget.
– Det var väldigt stort. Vi hade absolut inte de bästa hästarna, men vi hade det bästa laget.

Parallellt med ridsportsatsningen växte både familjen och familjens ekonomiska muskler att satsa vidare mot fler mästerskap. Det senare tack vare ett outtröttligt arbete med att bygga upp framgångsrika vårdföretag i en tid då Anna och maken Eskil, som båda är läkare, var pionjärer i sammanhanget. Utan den entreprenörsresan hade inte dagens professionella satsning varit möjlig.
– Vi har byggt upp allt från scratch. Jag har inte fått en krona av någon, inte Eskil heller. Det har varit en ganska krokig väg, men vi har haft väldigt roligt. Vi har byggt våra liv så att vi har haft möjlighet att ha med oss barnen på allting.

Holger Hetzel har gjort Ingemar

Ett avgörande ögonblick var när då tolvårige Ingemar började träna hos Holger Hetzel i Tyskland.
– Han har gjort Ingemar, kan man säga. Gaby Young Shing lade grunden, men utan Holger Hetzel hade han inte varit där han är nu.

Att pendla mellan Delsbo och Europa blev efter hand ohållbart. Något som ledde till att familjen flyttade med hela hästverksamheten till skånska Vellinge för fyra år sedan.
– Det kan verka konstigt att bygga upp en stor ridanläggning för att sedan flytta, men var sak har sin tid, menar Anna och tillägger att de har kvar boningshusen och skogen i Delsbo.

Den senaste omställningen kom med Shane Carey som ny tränare för ett halvår sedan.
– Det är det bästa vi har gjort. Shane är ”unreal”, säger hon.

Vi har byggt upp allt från scratch. Jag har inte fått en krona av någon, inte Eskil heller.

Att lägga det gigantiska Hammarström-pusslet har främst handlat om att delegera – och att ”docka in” i olika system. Just nu i Shane Careys system.
– För varje steg står vi inför olika utmaningar. Jag har aldrig stått på framhoppningen, jag har sett till att vi har rätt tränare och team, vilket har tagit oss dit där vi är nu. Min roll har varit att skapa omständigheter som gör detta möjligt, säger Anna.

Bryr sig inte om avundsjuka

Eventuell avundsjuka är inget hon bryr sig om, men en sak konstaterar hon:
– Det är många som jobbar utifrån den begränsade kakans filosofi, att din framgång är ett hot mot min framgång, och då tänker jag inte bara på ridsporten. Men de flesta människor är positiva och uppmuntrande och jag har inte heller märkt av några negativa kommentarer. Min filosofi i de lägena är att man får vinka och le.

I dag står familjen inför nästa brytpunkt.
– Om Ingemar och Selma ska rida internationellt på högsta nivå måste vi få in hästägare som möjliggör en sådan satsning. Vi har kunnat ta dem hit med egna medel, men när vi tittar framåt finns det ingen möjlighet att äga alla hästar. Den typen av ekonomi har inte vi. Det ska helst inte bara handla om pengar utan vara någon som har hjärtat i sporten.

Barnen ska också kopplas in mer i affärs­tänket när det gäller hästverksamheten. Selma arbetar heltid som beridare i hästföretaget och alla som är 15 år och uppåt är på väg in i någon av Mitt Hjärtas styrelser. Flera av barnen driver också egna bolag där Anna stöttar och hjälper till – Klara med musiken, Lukas, Amanda och Mathilda med att utveckla olika appar.
– I förlängningen handlar det om hur de ska kunna leva på detta i framtiden, även på hästar om det är det några av dem väljer. Du kan inte på lång sikt driva en verksamhet som går minus, då är det per definition ingen verksamhet.

Man får inget gratis? 
– Nej, och du får inte tillbaks mer än du sätter in. Innan du kan få eller ta måste du också genomföra. Är det något min pappa har lärt mig så är det att du alltid måste jobba för framgång, du kan aldrig slå dig till ro, säger Anna, som först i vuxen ålder fått en nära relation med sin pappa.

Vad får dig att svaja?
– Frågar du Eskil gör jag allting med katastrof i blicken. Det är bråttom, här och nu, säger Anna, som hela tiden planerar för nästa steg – om inte rent fysiskt så i tanken.
– Jag kan fråga vad vi ska göra i dag och då kan han säga ”Ska du schemalägga mig nu igen?”. Det kan bli hårda duster, men vi har högt i tak och jobbar väldigt bra tillsammans.

Är du hela tiden på väg?
– Jag kommer ihåg min mamma de gånger vi åkte utomlands på semester när jag var liten. Det var jättestort för henne, medan jag satt och planerade nästa semester. Det irriterade mamma, ”Du kan väl vara här och nu, du är alltid någon annanstans”, sa hon.
– Men även om jag alltid tänker på nästa steg, betyder det inte att jag inte kan vara här och nu. Många frågar om jag inte är nöjd, vilket innebär att de undrar när jag ska lugna mig och exempelvis sluta skaffa barn. Men jag mår bra när det händer mycket på en gång.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 6/2020.