Det där med generna som bestämmer över oss får ibland intressanta konsekvenser. Eftersom ingen städat ur garderoberna på Åkerby sedan 1955 så hittar jag mängder av intressant information om hur mina gener blivit som de blivit.
Visst kan miljön påverka en del men vissa egenskaper går bara inte att trycka tillbaka. Själv har jag alltid älskat doften av jord, djur och skog, min själ dör lite varje gång jag tvingas gå på asfalt bland betong. På något sätt känns det som att det inte finns någonting som skulle få mig att trivas annat än ute på landet, det är bara så det är.
Det måste vara en djupt rotad genetisk egenskap och därför blev jag lite glad när min morfar hjälper mig att bevisa den tesen. Min morfar växte upp vid Mariatorget i Stockholm i ett högborgerligt hem, men han var adopterad från Gotland och hans släkt var en äkta bondesläkt. Trots en uppfostran som syftade till att han skulle ägna sig åt högre studier och skaffa ett fint yrke så slog generna igenom med full kraft.
Jag tänker nu låta hans 15-åriga jag få göra en liten gästblogg i min blogg och nu får ni tänka er hur svårt det måste vara för en ungdom att våga gå emot sina föräldrars förhoppning och önskan år 1935…
”Det har ofta dryftats hemma vad för yrke jag skulle välja, men först när den i femte klass alltid återkommande frågan, fortsättning till gymnasiet eller realskolans avslutningsklass blev aktuell, beslöt jag mig för att diskutera frågan med mina föräldrar. En afton vid middagen lämnade jag fram den lilla lappen med de olika frågorna, vilken vi alla erhållit av klassföreståndaren.
Efter mycket prat hit och dit belöto mina föräldrar att jag skulle få min vilja fram och ägna mig åt jordbruket. För att få visshet om ifall jag skulle trivas med detta ganska hårda arbete skulle jag under sommaren skickas ut som elev på en större gård i Södermanland vars ägare, patron L, var villig att ta emot mig under sommarlovet.
Det var med blandade känslor som jag efter skolans slut reste ned till denna min första plats. Efter ett par timmars tågresa anlände jag till stationen där patron L mötte mig. Resten av dagen fick jag använda till att lära känna gårdens befolkning, arbetstiderna och att hitta omkring överallt. Den första veckan fick jag hjälpa till att lassa gödsel, ett av de tyngsta arbetena inom jordbruket. Jag hanterade grepen så att varje bonde som passerade gödselstacken kom att häpna, men efter någon dags träning redde jag mig ganska så skapligt.
Under de följande veckorna började höskörden så smått, men först efter midsommar kom den igång på allvar. Dessa veckor voro jäktande ty det gällde att få det av slåttermaskinerna avslagna gräset hässjat så fort som möjligt. Hässjning går till så att gräset släpas ihop med hjälp av hästar och hänges upp att torka på linor som är spända mellan nio störar i fyra varv. Sedan allt höet var upphängt var det så tid att köra in det som hunnit torka, vid detta arbete fick jag tjänstgöra som mottagare på höskullen, ett dammigt och föga avundsvärt arbete.
När höet väl var bärgat hade säden lagom börjat mogna. Som gården var modernt utrustad drogs självbindaren av en traktor vilken var så snabb att tolv man voro fullt sysselsatta med att taga reda på alla kärvsträngar och kraka dem. När man krakar ställer man femton-arton kärvar runt en stör och sedan hänges ett par ovanpå för att täcka de andra och skydda dem för regn.
Jag fick till en början kraka och senare under en veckas tid satt jag och skötte självbindaren. Vid körning av den gäller det att se upp för stenar så att klingan ej skadas och att lägga av kärvarna i strängar så att de ej ligga spridda hur som helst över fälten. Detta och mycket annat fick jag uppleva under sommaren.
Sommaren hade nu med snabba steg nalkats mot sitt slut och snart var det tid att tänka på hemfärden ifrån det roligaste av allt, inkörningen av skörden. Det var med saknad jag lämnade landet, men jag är fast besluten att i framtiden ägna mig åt jordbruket!”
Det här var alltså en uppsats han skrev om sitt sommarlov. Jag misstänker att hans föräldrar blev lite chockade av denna reaktion på deras försök att avskräcka honom. De skickade ju ut honom ensam till en gård där han fick slita riktigt hårt hela sommaren, de var säkert övertygade om att han skulle komma hem och vilja studera vidare för att få ett bekvämt liv.
Att morfar mycket riktigt sedan blev bonde är inget som förvånar – är man så övertygad att man går emot hela sin hemmiljö så är det bara så. Det är egentligen samma sak som när en fet innekatt får syn på en mus och börjar jaga den, eller när en köttbullefet liten ponny som Nelly får syn på ett hinder och bara måste hoppa, vissa gener trotsar miljön.
Det är något vi kan ta med oss i vårt dagliga arbete med hästarna, hur mycket vi än försöker ändra deras miljö så att de ska bli mer lika oss i bekvämlighet så är de först och främst genetiskt sett hästar med samma behov av att ströva och äta som de alltid haft.
Följ Ridsport på