Det här med hjälm…

I mitten av april var den mycket skickliga Grand Prix-ryttaren Dorothee Schneider på tävling med stoet Fohlenhofs Rock’n Rose. De placerade sig och under ärevarvet störtade stoet och dog nästan ögonblickligen i vad som misstänks vara en brusten kroppspulsåder.

Dorothee klarade sig undan med ett brutet nyckelben, men händelsen bevisar att precis allt kan hända när vem som helst sitter till häst. Då är hjälm på huvudet en billig livförsäkring.

Händelsen bevisar att precis allt kan hända när vem som helst sitter till häst

Ändå ser jag fortfarande ryttare som inte använder hjälm när de rider. Med tanke på att forskningen visar att hjärnskakning är skadligare för kvinnor och barn än för män, kanske jag i alla fall kan glädjas lite åt att det här ser ut att vara vanligare bland män.

Det som gör mig mest förvånad (och faktiskt lite arg, om jag ska uttrycka mig milt) är när jag ser ryttare rida – och rida in – unghästar utan hjälm på huvudet. Men det är inte det vanligaste som dyker upp i min sociala medier-bubbla. I stället är det skickliga (och som sagt ofta manliga) svårklassryttare inom företrädesvis dressyr som av någon, för mig outgrundlig, anledning tycker att de inte behöver rida med hjälm.

Uppenbarligen anser de inte att den behövs för deras egen säkerhet.

Det som kanske är ännu viktigare är att den tydligen inte behövs för att de ska föregå med gott exempel för andra, mer oerfarna ryttare, som ser upp till dem. Att de tjänar som förebilder är inget som bekommer dem i den här frågan. Som jag ser det kunde de lika gärna sitta med en cigarett i mungipan också, det ser lika illa ut.

Varför är det så svårt att använda hjälm i en sport så farlig som vår?

Den absolut största frågan är: varför? Varför är det så svårt att använda hjälm i en sport så farlig som vår? Och om ryttarna inte själva har vett att sätta på hjälmen, varför kräver inte deras sponsorer att de gör det? Sponsorer om några brukar vara medvetna om vikten av att värna det egna varumärket.

#vilyftervarandra
Jag vill lyfta Sigrid Bergåkra som trots många motgångar, nu senast branden på gården, alltid biter ihop och försöker se positivt på framtiden.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 7/2021.