”Bosty” om sin långa karriär och passionen för hästar

Med 44 år av internationell tävling bakom sig, generationer av topphästar och medaljer från OS, VM och EM är han en av banhoppningens stora profiler – inte minst för sin ridstil som faller långt utanför ramen.

Jag tränar pilates och bålstyrka, och jag springer. Men viktigast av allt: jag rider minst sex hästar om dagen.

Bakom framgångarna för fransmannen Roger Yves Bost, ”Bosty”, finns en orubblig passion för hästarna. Varje morgon är han först i stallet för att se hur hans skyddslingar mår.
– Framför allt är det min passion för hästar som driver mig. Jag är besatt av mina hästar. Jag älskar att träna hästar, få dem att utvecklas, möta publiken – särskilt här i Bordeaux – och jag tycker helt enkelt om att tävla. Så länge jag har bra hästar och den här viljan finns kvar kommer jag att fortsätta, säger han i ett pressmeddelande från arrangören av helgens världscuptävlingar i franska Bordeaux.

Förra helgen vann han en femstjärnig GP-hoppning Hongkong tillsammans med Ballerine du Vilpion (SF sto f -11 e Baloubet du Rouet-Quidam de Revel, uppf C. Legros, äg Equiblue mfl) och denna helg rider han kringklasserna i Bordeaux.

Har en fystränare

Den 60-årige ryttaren har inga problem med vare sig motivationen eller formen.
– Jag har en fystränare. Jag tränar pilates och bålstyrka, och jag springer. Men viktigast av allt: jag rider minst sex hästar om dagen. Jag dricker inte och röker inte. Min passion för hästar väger mer än väl upp för att avstå från den sortens beroenden. Nåja … jag har en förkärlek för sötsaker, så jag måste se upp med vad jag äter.

– Min familj hjälper mig mycket. När jag känner mig nere – vilket inte händer så ofta – finns de där och stöttar mig. Det håller mig ung. Och i dag, tack vare sociala medier, har jag ständig kontakt med yngre ryttare. Vi pratar mycket på tävlingar och jag tycker om deras sällskap.

– Så länge jag är med i det franska laget och har hästar på den här nivån fortsätter jag. Annars slutar jag hellre.

Framgångsrika hästar

Han har haft många fantastiska hästar under sin långa karriär.
– Jorphée du Prieur, var mitt bästa sto när jag var junior och young rider, och i början av min seniorkarriär. Sedan kom Norton de Rhuys, en exceptionell häst. Jag vann alla Grand Prix med honom. Inomhus var han nästan oslagbar. Och jag får inte glömma Sydney och Myrtille, rabblar han upp.

När han ska välja det största ögonblicket i sin karriär kommer svaret snabbt:
– Att bli olympisk mästare, såklart. Att vinna i Rio i lag var unikt. Och att vinna EM-guldet i Herning med Myrtille var en helt galen helg. Jag hade aldrig kunnat förutse den segern före mästerskapet, säger han.

”Förlorar oftare än man vinner”

Tyngsta ögonblicket är OS i Atlanta 1996.
– Vi kom fyra i lagtävlingen, och dagen efter var min häst halt. Jag kunde inte starta i den individuella tävlingen, där jag trodde att jag hade en bra chans. När man vet hur kapabel ens häst är, är det ett verkligt ångerfullt minne. Men sådan är sporten. Man förlorar oftare än man vinner. När man väl vinner njuter man desto mer, just för att det inte händer varje helg.

Han har också tydliga råd att ge till den som drömmer om framgångar på tävlingsbanan:
– Tro på dig själv och dina drömmar, men framför allt: ta hand om dina hästar. Om de är lyckliga kommer resultaten till slut. Du måste arbeta hårt, behålla passionen och möta rätt människor och hästägare. Det är det som gör skillnaden.