Roger-Yves Bost: ”Det väcker stora minnen från Stockholm”

Tog lagguld vid Stockholms-VM

Norton de Rhuys (SF f -79 e Duc de Ferce xx- Roi de la Vesquerie).
– Jag var bara 24 år när jag red Stockholms-VM 1990 med Norton de Rhuys och tog lagguld. Och sedan var jag trea med honom när Milton (John Whitaker) tog sin första världscupfinalseger. Det väcker så klart stora minnen. Inte minst när jag var tillbaka i Stockholm för några år sedan och red Global Champions Tour. Det var ju på samma plats som VM, och till och med uppstallningen var densamma. Det var hur trevligt som helst.

– Från senare tid måste jag plocka fram Castle Forbes Myrtille Paulois (SF e Dollar du Muriere-Grand Veneur). Med henne vann jag EM i danska Herning, den största individuella segern (hittills) i min karriär.

– Och så klart Sydney une Prince (SF f-06 e Baloubet du Rouet-Alfa d’Elle) som jag tog lag-guld i OS i Rio med. Ingen, inte ens vi, trodde på henne. Som 8-åring gick hon endast 1,40-klasser. Det såg ut att vara hennes max för hon hoppade platt. Men Philippe Guerdat uppmuntrade mig att fortsätta med henne. Så jag lade ner mycket markarbete under vintern och såg till att hon musklade på sig rejält, främst på bakdelen. Plötsligt hade jag en topphäst. Det OS-guldet blev en klar höjdpunkt i min karriär.

Framtidshäst och OS-hopp

Delph de Denat (SF f -13 e Air Jordan-Tlaloc).
– Jag föredrar visserligen att rida ston men jag har ridit många hingstar också, och Delph de Denat är riktigt bra. Jag hoppas att han blir min OS-häst i Paris, även om också Cassius Clay kan bli aktuell. I varje Nations Cup han gått har han haft minst en felfri runda. Han är ett kraftpaket men samtidigt känslig. Det blir endast utetävlingar för honom fram till Paris och inga flygresor eftersom han blir lite stressad av att flyga. 

Den som aldrig blev något

Sangria du Coty (SF f -06 e Quaprice Bois Margot-Muquet du Manoir).
– Sangria var en fantastisk häst men hon hade många problem. Varje gång vi nådde någon final blev hon dålig, antingen halt eller något med ryggen. På framridningen var hon nästan omöjlig att rida. Dristade jag mig att hoppa ett hinder sprang hon sedan och ställde sig i ett hörn och vägrade att gå in på banan, så jag fick helt enkelt låta bli att hoppa fram. Hon var en av de bästa jag haft, men nu fungerar hon i aveln i stället.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 7/2024.