Carl Hedin: ”Svensk dressyr måste våga ta ledartröjan”

Det är mycket som händer i positiv riktning inom dressyren, säger förbundskapten Stefan Jansson och hans rådgivare Marianne Wittbom. De pekar på landslagets nya arbetssätt med tätare träningar, programridningar för internationella domare, digitala föreläsningar om hästvälfärd och en tydlig målbild: OS-medalj 2028.

De beskriver ett arbete där svensk elitdressyr ska lyftas till nästa nivå. Mångåriga landslagstränaren Louise ”Lussan” Nathhorst kompletteras med danska Nathalie zu Sayn-Wittgenstein.

– Fyra ögon ser mer än två. Vi behöver göra något lite annorlunda jämfört med tidigare för att få ett annat resultat.

Även ryttaren och sociala medierprofilen Carl Hedin ser ljusglimtar. För honom blev världscupfinalen i Fort Worth ett exempel på vad dressyren kan vara när den fungerar.

– Publiken var engagerad, ridningen höll hög nivå och mediaintervjuerna gav utrymme för ryttarna att visa både analys och känslor. Jag älskar när ryttaren visar äkta känslor.

I rätt riktning

Peter Härnstam står bakom tävlings- och utbildningskonceptet Dressage Power. Han lyfter de nya ryttare som kommit fram internationellt.

– Det mest positiva just nu är att nya stjärnor tänds på himlen, som rider mjukt, harmoniskt och med fin känsla.

Han menar att dressyren faktiskt har rört sig i rätt riktning.

– Vi ser generellt mjukare ridning, bättre harmoni mellan häst och ryttare och ett större fokus på hästvälfärd.

Ryttaren Therese Nilshagen instämmer med den observationen.

– Jag ser en bra utveckling, en annan ridning än för 20 år sedan. Och jag hoppas att folk ska våga säga ifrån när någonting inte är okej.

Långt och dyrt

Samtidigt är problemen tydliga. Svenska ekipage har långa resor till internationella tävlingar.

– Det är dyrt att tävla utomlands. Ekonomin är en av de största utmaningarna, både för att kunna tävla och för möjligheten till fler hästar på hög nivå. Vi behöver fler topphästar, säger Wittbom och Jansson.

De pekar på att andra dressyrnationer har starkare strukturer kring elit, avel, hästägare, sponsorer och förbund. Sverige behöver, menar de, skapa ett mer effektivt system från gräsrot till elit.

”Krävs handlingskraft”

Carl Hedin ser ett annat grundproblem: att förändringsarbetet går för långsamt.

– När läget är kritiskt krävs handlingskraft och mod för att vända skutan. Svensk dressyr måste våga ta ledartröjan i stället för att invänta vad andra gör.

Det gäller att sänka trösklarna, korta programmen, bjuda in fler, menar han.

– Gör det enklare att börja, gör sporten mer modern och nå nya målgrupper. ”Dressyr för hoppryttare”, ”dressyr för ridtravare”, ”dressyr för kallblod” – möjligheterna är många. Det handlar om att öppna dörrar.

Han vill också se större frihet i utrustningsfrågor, bettlösa alternativ, och möjlighet att använda rösten.

– I min värld är rösten en av de mildaste och mest hästvänliga hjälperna.

Gör det enklare att börja, gör sporten mer modern och nå nya målgrupper. Det handlar om att öppna dörrar.

Carl Hedin poängterar att dressyren måste anpassa sig till den tid vi lever i.

– Öka utbildningen i etologi för både ryttare och domare, premiera ekipage som rider med små, nästan osynliga hjälper och lyft fram enkelhet i utrustning som en styrka.

”Bra om det blir valfritt”

Kandarfrågan delar sporten. Therese Nilshagen menar att kandaret i sig inte är problemet.

– Den häst som går bäst och mest harmoniskt är den som ska vinna oavsett om den går på träns eller kandar. På sikt är det bra om det blir valfritt, men jag tror att det vore bra med en inslussningsfas i klasser upp till 3*. Då kan domarna vänja sig och risken blir mindre att domarna favoriserar den som rider på träns, jag vill att de ska vara objektiva.

Hon reagerar mot att just kandar blivit en så laddad fråga här i Sverige.

– Jag vill inte att man ska tänka på bettet, en häst kan gå i alldeles utmärkt harmoni med kandar. Det handlar om vem som rider och hur kommunikationen är.

Däremot är samtliga överens om att hästvälfärden måste stå i centrum. Therese Nilshagen betonar personligt ansvar.

– Man ska vara den bästa versionen av sig själv när man hanterar hästar, eller rider dem. Om man har en jättedålig dag kanske man ska låta bli att rida.

”Saknas helhetsbild”

Den negativa bilden av dressyren är en återkommande fråga. Här går svaren delvis isär. Peter Härnstam menar att klimatet stundtals blivit onyanserat, särskilt i sociala medier.

– Stillbilder och korta filmklipp används för snabba bedömningar och hård kritik. Ofta saknas helhetsbilden och förståelsen för sammanhanget.

Therese Nilshagen ser samtidigt att granskningen haft betydelse.

– Granskning leder ofta till förändring, även om kritiken har gått till överdrift. Den leder till att kulturen blir mer flexibel och att de i gråzonen drar öronen åt sig.

Återupprätta stoltheten

För Wittbom och Jansson är lösningen att återupprätta glädjen och stoltheten kring dressyren.

– Viktigt är att få in glädjen igen. Både bland ryttare, hästägare och tävlingsarrangörer.

De lyfter mötesplatser som Dressyrdagen under Göteborg Horse Show, där ryttare, tränare, domare, sponsorer och andra aktörer samlades för att diskutera sportens utveckling. Ett liknande initiativ planeras i Falsterbo.

– Det är viktigt att skapa en gemensam bild av vart vi är på väg och en tydlig målbild för dressyren.

Och kanske är det just där svensk dressyr står: mellan försvar och förändring, mellan kritik och framtidstro. Sporten behöver fler starter, fler hästägare, fler topphästar och ett bättre samtalsklimat. Men framför allt behöver den visa vad dressyr i sin bästa form faktiskt är.

– Vi ska vara stolta över vår sport och fortsätta driva den i rätt riktning, säger Peter Härnstam.

Marianne Wittbom och Stefan Jansson sammanfattar vägen framåt i ett ord som återkommer flera gånger:

– Glädje. Att göra det roligt att träna och tävla, och prata positivt om dressyr i alla sammanhang.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 6/2026.