Albert Voorn: ”Begränsa inte hästen”

Det är efter ett pass med några av de svenska eleverna som Ridsport sitter ner med Albert Voorn för en intervju. Han är mycket nöjd med dagens träning.

– Jag mår fantastiskt efter ett sådant här pass. Ryttarna gör mig så stolt.

Själv har han slutat rida, säger han, men det är en sanning med modifikation. Han är på plats iklädd såväl ridbyxor som välputsade stövlar.

– Jag sitter bara till häst när jag vill visa något. Under de här tre dagarna hade vi en häst som hade några problem första dagen, den var lite exalterad. Då föreslog jag att jag skulle rida den enskilt. I dag red ryttaren själv igen för att se om det hade blivit någon utveckling och det gick bra. Så i sådana här fall rider jag, men inte annars.

Hästen i fokus

Albert Voorn har ridit sedan han var tio år, det blir många år i sadeln och många år som tränare. Han har ett system där hästens förutsättningar är i absolut fokus.

– Vad jag koncentrerar mig på är att bromsen, gasen och styrningen fungerar väldigt bra. Hur hästen rör sig är helt upp till den. Om du ser på hopphästar i dag, så är de väldigt olika byggda. En del bär huvudet högt och andra går lägre och rundare, men det är jag inget jag frågar efter, förklarar han och utvecklar vidare:

– Då inkräktar ryttaren för mycket på hästens naturliga sätt att röra sig. Det skapar fysiska problem för hästen och det vill jag undvika så mycket som möjligt. I slutändan är det som så att när vi låter hopphästen gå på ett sätt som är lättast för den är chansen för ett bra resultat så mycket större. Då begränsar vi dem inte i deras naturliga sätt att röra sig.

Ian Millar betydelsefull

Albert Voorn förklarar att han som tävlingsryttare ofta fick ta sig an hästar som andra ryttare haft problem med. 

– Jag blev tvungen att göra något annorlunda, säger han.

Han berättar om en häst som han visserligen var framgångsrik med, men inte på ett sätt som han var nöjd med.

– Det var för svårt för hästen, men jag hade begränsat med information om hur jag skulle hantera det.

Som ryttare på internationell toppnivå rörde han sig bland världsryttare och just vid den här tiden var kanadensaren Ian Millar och Big Ben ett framgångsrikt ekipage.

– Big Ben hoppade på ett sätt som jag såg kanske kunde passa min häst. Så när Ian var i Nederländerna frågade jag om han kunde komma till mig. Han kom och vi jobbade min häst under en eftermiddag. Den mannen förändrade mitt liv. 

Voorn förklarar hur han fram till dess hade tänkt på ett visst sätt när det gällde ridningen.

– Vi spenderade två timmar tillsammans, red, tränade och han förklarade. Innan tänkte jag svart och han fick mig att tänka vitt. 

– Det jag hade var min öppenhet för att ta in andras sätt att jobba med hästar. Även om jag var framgångsrik i det system jag hade, såg jag att man kunde nå framgång med en metod som var helt tvärtom. Ian förklarade och visade hur mycket lättare det kan vara. Den mannen förändrade mitt liv, det var fantastiskt och jag är så tacksam för det.

Försök inte ändra hästen

Det Albert Voorn lärde sig var att låta hästarna gå på det sätt som är naturligt för dem och att inte försöka ändra på det. Då ger man hästen de allra bästa förutsättningarna att klara av att göra det vi ber dem om. En metod som Albert Voorn tagit med in i tränarrollen.

– När du tränar på det här sättet – säger han och syftar på att han under tre dagar tränar 18 ekipage av olika karaktär – då måste det fungera för alla hästar oavsett hur de är byggda. Idén för hur vi rider och tränar måste vara extremt flexibelt. Jag började med det här systemet 1988 och det har gett mig framgång, konstaterar han.

Han menar att många proffsryttare missar att de som de undervisar ofta är amatörer.

– Vi säger saker som vi vet fungerar, men som blir för svåra för dem att utföra. Vi måste göra det lättare för eleverna, så att de undan för undan kan utvecklas. 

Bemöt eleverna rätt

Även i mötet med ryttarna har Albert Voorn förändrat sitt sätt att vara, berättar han:

– De jag tränar är inte alla stöpta i samma form. När jag tränar dem måste jag hitta ett sätt att nå dem, så att de gör som jag vill att de ska göra, säger han och utvecklar:

– Du måste möta folk med en trevlig ton, lugn röst och ge beröm. Då ser du utveckling hos eleverna. Många instruktörer är strikta och pratar med hög röst, men vi har mest kvinnor här och de är mer känsliga än män, så jag har upplevt att de stänger igen. 

Att åka på träning med sin häst  kan vara ett stressmoment, inte lika nervöst som att tävla men snudd på.

– Så när de kommer är de redan nervösa och de vill göra sitt bästa. Bit för bit måste jag få dem att känna sig bekväma för då kan de ta in vad jag säger. Jag gör det genom att tala normalt, vara lugn och inte bli arg – då kommer resultatet.

– Jag är 68 år och med ålder kommer erfarenhet. När man är yngre är man entusiastisk och vill göra mer än man kanske borde. I dag pratar jag en tredjedel så mycket som jag gjorde förr och det går så mycket bättre för mina elever.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 11/2024.