”Att se en riktig multitalang – det är magi”

Unghästbedömningar är inga publikmagneter. Även om undantag finns, så känns det oftast som det bara är de närmast sörjande på plats. Det är också ett speciellt arrangemang där miljön man vistas i kan vara allt från riktigt vårkyliga till läskigt sommarheta ridhus. Och vill man se allt så är dagarna väldigt långa.

Jag har genom årens lopp besökt många unghästbedömningar, och då och då funderat på vad jag håller på med. De gånger startfälten inte är de vassaste så sitter jag där på läktaren, hungrig och kall och tänker att ”nej det här är sista året jag gör det här”, och så funderar jag på allt annat jag hade kunnat göra istället för att titta på oförberedda hästar vars prestation inte engagerar någon annan än ägarfamiljen och dess anhängare.

Men så kommer plötsligt den där hästen in – det finns nästan alltid en på varje ställe. Man känner det direkt när ridhusdörren stängs. Sorlet på läktaren tystnar. Hästen och visaren har koll på varandra. Det är en häst som är väl förberedd med träning på rätt sätt i lagom mängd och den ger intryck av att den fått bra foder redan från start. Det syns att den har haft en trygg uppväxt, man kan nästan räkna ut att den fått gå med jämnåriga och härja omkring och fått vara en riktig häst. Man ser att den vet vad det är som förväntas av den.

Visningen börjar och hästen rör sig nästan ljudlöst i alla gångarter. Den är med på noterna och tycker det är kul att visa vad den kan.  Det är inget ”klonk” i sargen och den saktar av fint precis där den ska, inga hastiga stopp och inga rivstarter heller för den delen. Det är ett friktionsfritt samspel mellan häst och visare och harmonin sprider sig i manegen till domare, hinderpersonal och medhjälpare. Även på läktaren blir stämningen annorlunda. Ingen reser sig för att hämta fika och eventuella hundar drar man lite närmare kroppen för att ha koll på dem – ifall de skulle börja skälla och den laddade stämningen som byggts upp skulle riskera att brytas.

Hoppdomaren blir uppspelt och frågar visaren om den hoppat så och så högt tidigare, och jo då, det har den alltid (även om det kanske inte är hela sanningen alla gånger). Och så höjs och breddas hindret till en snäppet högre nivå och visst seglar hästen över med samma välsmorda elegans som den visat upp hela tiden.

En glad, väl förberedd häst som är en riktig multitalang i både gångarter och hoppning – när man får se de visningarna, då känns det som magi och då vet man att det var därför man klev upp så där tidigt och åkte på det här, i år igen. Och så tänker man att man kan väl åka nästa år då också, kanske?

Ett tips för den som ännu inte upptäckt magin i att se en sådan här ung multitalang är att ta med en filt och fikakorg och tillbringa en dag på läktaren vid någon av vårens unghästbedömningar. Det är som en kick att se de där riktigt fina hästarna, och när det händer – då är alla långa dagar och kalla timmar man utsatt sig för innan förlåtna. Och när man sedan följer hästens fortsatta utveckling och framgångar, då känner man stolthet och glädje över att man var just där vid just det tillfället och såg när hästen gjorde succé för allra första gången. Det är verkligen en upplevelse, och det blir som ett pirr i magen bara jag tänker på det.

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna.