Barfota, skodd eller både och?

Barfotad häst är ett kontroversiellt ämne. Det finns de som hävdar att hästar ska vara skodda i alla lägen, hovtrimmare som med nästan religiös övertygelse hävdar att hästar tvärtom alltid ska vara barfota och den vanlige ryttarens åsikt däremellan.

Ämnet har hamnat i fokus just nu av flera anledningar. En är den svenska studie som jämfört skor med barfota och som utförts i samverkan med Peder Fredricson. Och förstås Peders och andra hoppryttares fantastiska framgångar på hästar som tävlas barfota, vilket väckt enorm uppmärksamhet över hela ridsportvärlden.

Strikta regler inom travet

Inom travsporten har det varit tillåtet att tävla hästarna barfota sedan några decennier tillbaka, hästarna blir snabbare då skorna tas av. Men det finns strikta regler kring detta för att hästvälfärden ska kunna upprätthållas.
– Det vanligaste är att de är skodda och att skorna tas av precis till loppet. Sedan slår man på deras vanliga skor igen efteråt, så de går sällan barfota hela tiden, säger Thomas Uhrberg, välmeriterad proffstränare inom travet.

– För de hästar som behöver vikt i skorna för att trava bra är det inte optimalt med barfota. Sedan sliter det mer på hovarna om det är regn, snö eller kallt väder, så vi har förbud mot att starta hästarna barfota på vintern då vädret är alltför ojämnt och opålitligt. Beslutet att begränsa barfotakörningen på vintern kom till efter att flera hästar haft blödande sulor när de kom i mål. Banveterinären gör besiktningar av barfotahästarna både före och mellan heaten under tävlingsdagarna och om någon häst blöder i sulan får tränaren böter.

Även om trav och ridsport sker på olika slags underlag går det att ta till sig erfarenheterna som travet gjort: det fungerar inte att ha hästar barfota på alla slags underlag.

Hovarna har skyddats i tusentals år

Att hästar kan behöva skydd på sina hovar har varit känt ända sedan 300-talet f Kr. I en etruskisk grav från den tiden har arkeologer hittat hästskor i brons. När hästar genom århundradena använts av människan som rid- och dragdjur har hovarna behövt skyddas från alltför kraftigt slitage – helt i enlighet med uttrycket ”utan hovar ingen häst”.

När hästen var livsviktig för att samhället skulle fungera och jordbruket skötas, var hovarnas välmående väsentligt. Under minst tusen år har järnskon varit det dominerande hovskyddet. Det har följts av andra material som aluminium, fjäderstål, gummi och plast. Det allra senaste är att det går att printa ut en 3D-sko från hästens hovavtryck.

En viktig utveckling har gått mot att beslagen inte enbart handlar om slitskydd, utan kan användas för många andra syften.

En viktig utveckling har gått mot att beslagen inte enbart handlar om slitskydd, utan kan användas för många andra syften; som korrigering av felaktig benställning, för att ge extra bra fäste i underlaget, för att påverka rörelsemönstret och inte minst som sjukbeslag.

Hovslagaren ska hitta det minst dåliga

En stötesten när det gäller hovbeslag är att en traditionellt formad hästsko och söm låser hovens rörelser, vilket kan medföra att en del av hovens funktion går förlorad. För hovslagaren gäller det att för varje häst hitta det som är det minst dåliga, det som skyddar just den hoven och ger önskad funktion. Samt passar hästägarens plånbok.

På senare år har ytterligare en aspekt tillkommit: miljöpåverkan. Aluminium är en ändlig resurs och plasten är varken hälsosam att hantera eller något positivt när den hamnar i naturen då den slits.

Fakta

Hoven – hästens andra hjärta

Hoven är inte bara  en ”hård klump längst ner på hästens ben” utan har flera viktiga funktioner.

Hoven sägs ibland vara hästens andra hjärta: den verkar som en blodpump som pressar blodet uppåt. Hästens kroppstyngd gör att den bakre öppna delen av hoven vidgas medan elastiska putan inne i hoven pressas samman och trycker hovbrosk och traktväggar utåt. Då trycks blod från hoven uppåt.

Vävnaderna är elastiska, så hoven fjädrar tillbaka igen när hästen lyfter den från marken och mer blod fylls på.

Hoven har även en stötdämpande funktion.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 7/2023.