Det har väl inte undgått någon den senaste veckan om dokumentären som släpptes i Danmark kring en känd ryttare som behandlat sina hästar något fruktansvärt.
Jag tänker inte ge mig in i den debatten, mer än att jag kan säga att jag är starkt emot den typen av hästhållning. Men vad som gnager lite i mig är hur integrerat jag ändå tror att den här “hårdheten” mot hästar är i vissa delar av ridsporten, även om jag hoppas att jag har fel.
Hästar är olika, precis som oss människor. Vissa är hårdare och andra mjuka, vissa är envisa och andra mer fogliga. Men vad som förundrar mig är hur inställningen till hästar är “de ska kunna” eller “de ska bara göra”. Vi pratar om djur som inte förstår syftet med att träningen ska ta dem till tävling, som sedan ska ge dem medaljer. Vi pratar om djur som inte förstår att stenen de passerade på vänstersidan på vägen bort från stallet är samma som på högersidan på vägen tillbaka, för det är så deras hjärnor fungerar.
Jag kommer ihåg en internationell tävling jag var på för länge sen, en inomhustävling. Det här var andra tävlingsdagen och jag joggade ensam runt inne på tävlingsbanan på morgonen för att motionera min häst och bara passa på att få lite miljöträning. In kommer en annan nation med pararyttaren och hästskötaren på marken och en beridare på hästryggen. Om man rider i grad 1-3 så får man ha en så kallad “beridare” som får rida hästen 30 minuter om dagen om hästen behövs galopperas, värmas upp och så vidare.
Den här beridaren rider ganska tufft. Långa sporrar som trycks in i sidan på hästen, tyglar som sitter fast i ett kandar med munnen som gapar emellanåt. Men det jag kommer ihåg tydligast är hur uppstressad hästen ser ut, hur högt och fort den andas och hur den här ryttaren rider runt banan i skyhögt tempo.
Jag vet knappt vart jag ska rida och jag känner hur även min häst blir mer och mer spänd. Jag väljer efter bara några minuter att gå ut därifrån och på vägen ut så frågar stewarden på plats om de ska be beridaren att gå ut från banan eller rida lugnare om jag vill vara kvar. Detta efter att min hästskötare har varit framme och påtalat att den ridningen störde andra och att det inte kändes ok. Jag skakar på huvudet då jag bara vill ut därifrån och ändå nästan var klar. De kunde kanske ha sagt till beridaren ändå kan jag ju tycka…
Den hästen, plus ytterligare en häst som hade samma beridare som säkert också reds på det sättet, blev avstängda och fick inte rida küren då det visade sig att båda hade sår i munnen efter avslutad tävlingsritt. Inte så konstigt tänker jag, men ännu konstigare att man inte reagerade redan vid träningen? Jag önskar att jag hade vågat säga något då, men samtidigt ska det finnas ansvariga på en tävling som gör det.
Det här med att sparka, dra, slå och skrika på de här djuren som inte förstår någonting är i mina ögon ett märkligt och otroligt dumt beteende. Att när en häst backar av (kanske på grund av spändhet) så sparkar man på men håller lika hårt i tyglarna och ger inte hästen någon utväg framåt.
Sen blir man arg för att hästen ställer sig på bakbenen eller blir istadig. Medan hästen agerar av panik sparkar ryttaren på lite extra, kanske dänger till en pisk eller tygel i huvudet och skriker på hästen att sluta. Hästen är nu vettskrämd för den förstår ingenting och ryttaren förklarar det med att “den vill inte jobba, den försöker bara komma undan, den är bara dum”.
Är det så vi bygger trygga, glada, välmående hästar med bra självförtroende? Genom att vara rädda för när nästa spark i sidan eller pisk på bakdelen ska komma?
Det tror inte jag.
För mig är det så viktigt att ha roligt med mina hästar, och ju äldre jag blir desto mer vill jag att de ska bli motiverade för att de tycker det är kul och för att de trivs att jobba ihop med mig som ryttare. Inte för att jag sitter med en piska i handen och de är rädda vad som händer om de inte lyssnar, då kan jag lika gärna sluta och börja med tennis istället.
/Felicia
Följ Ridsport på