Malin ber mig skriva ut tre exemplar av en packlista inför tävling hon hittat på en ridsportsajt. Jag klickar på bifogad sms-länk, tittar och blir sedan stående en lång stund. Jag är inte säker på om jag motar bort en impuls att klia mig i huvudet eller om jag faktiskt, upprepade gånger, för fingrarna genom hårbotten. Jag blir i alla fall fundersam när jag ögnar igenom listan.
Den är indelad i fyra avsnitt; ett för hästen, ett för ryttaren, ett för foderrelaterade saker och ett avsnitt som annonseras med den klassiska rubriken ”Övrigt”.
Jag läser med stigande förvåning och ja – nu kliar jag mig definitivt i huvudet. Listan gör mig nämligen förvånad på mer än ett sätt. Bara avsnittet om hästen innehåller 31 punkter. 31! Ryttarlistan innehåller 17, den foderrelaterade 11 och övrigtavsnittet 23. Inalles landar vi på 82 saker som måste med inför en tävling.
Den naturliga reaktionen är given: Vad håller vi på med?
Packa 82 saker, bara för att åka på EN tävling. Sedan upprepa mönstret vecka efter vecka. Det låter ingenting annat än som fullt utvecklad galenskap.
På det följer tre naturliga invändningar:
• Visst, men en sådan lista måste väl vara rejält överdriven?
• Går det ens att packa så många grejer och lyckas komma ihåg att få med allt?
• Hälften av punkterna på listan kan väl ändå strykas?
Återigen förvånad konstaterar jag att det bara är på fråga två jag kan svara ett ärligt ja.
Nej, listan är inte överdriven. På punkt efter punkt känner jag igen just de saker som följer med oss när vi är på tävling. Och ja, det är fullt möjligt att både packa och komma ihåg alla dessa punkter. Visst finns några enstaka saker som kan strykas men nej, inte ens i närheten av att uppgå till halva listan. Dessutom tillkommer ett antal andra punkter.
Är det först när jag ser allt svart på vitt jag inser vilka extrema förberedelser varje tävling kräver?
Jag tror det.
Jag menar: det kunde ju ha varit mindre extremt. Det kunde ha varit normalt. Till exempel att packa en innebandyklubba, ett par skor, en handduk och sedan pang bom – redo för match och cup. Men man vänjer sig vid allt. Rutiner skapar en inre autopilot som gör att alla vet vad de ska göra utan att de ens tänker på det. Därför tänker vi inte på hur mycket vi egentligen måste tänka på inför en enda tävling.


Det finns en anledning till att Malin ber mig skriva ut 82-listan. Vi ska på meeting. För mig är det ett begrepp jag känt till ganska länge som journalist men greppat fullt ut först som invigd i ridsporten. ”NN vann meetingpriset” fick jag ofta veta, rent upplysningsvis, när jag bevakade tävlingar för ett antal år sedan. Jag trodde först att meetingpriset var den största klassen i tävlingen men nu vet jag bättre. Det märkliga var och är fortfarande att just meetingpris bara i undantagsfall redovisas offentligt bland övriga resultat. Ett meetingpris bara är, det lever lite grann sitt eget liv och är samtidigt ett pris man förväntas veta vem eller vilka som vunnit.
Nu vet jag i alla fall vad ett ”miijting” är. Från början trodde jag att det handlade om ett speciellt möte, direkt översatt från det inlånade engelska ordet. Nu vet jag att meeting har en ridsportsynonym i ordet ”flerdagarstävling” och att du, när du åker på meeting, oftast stannar och övernattar på tävlingsområdet. I takt med stigande barnaålder har Angelos och LillyBelles intresse för att delta i meeting uppskattningsvis ökat med först hundratalet, sedan tusentalet procent.
Försiktigt har vi tagit oss in i meeting-eran och den här helgen tillbringar vi i Aneby där Skogens Konung står på menyn. Där deltar LillyBelle och TW i Rådjurscupen, den minsta, medan Angelo och Rosie ska vara med i mellansteget Hjortcupen. Tre nätter i husvagn väntar och den utskrivna packlistan är framtagen just för att vi inte ska riskera att behöva köra 26 mil tur och retur till Växjö för att hämta ett hästpass eller annan kvarglömd måste-utrustning.
När detta skrivs är mycket redan gjort men lika mycket återstår. Häst- och kaninvakter ska instrueras, foder till hemmavarande djur ska packas, meeting-måltider ska förberedas och mycket annat. Vi är på väg mot vårt första riktiga meeting och trots 82 punkter på listan och en logistik som kräver det allra största tålamod ser jag fram emot det väldigt mycket.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Lyssna också på Ridsportpodden sommarspecial med Ponnypappan
Följ Ridsport på