När jag började spela golf för tjugotalet år sedan reagerade jag ungefär som alla andra som drabbas av det nästan obegripligt roliga spelet: jag blev besatt. Kunde med lätthet spela ett par rundor om dagen, tänkte på svingar, puttar och inspel 24/7, lusläste golftidningar, pluggade tips från coacher – allt jag kom över plöjde jag.
Eftersom jag började från noll förbättrade jag mig väldigt snabbt. Snart hade handicapet nått ner till en nivå som gjorde mig mer stolt än gav mig en känsla av pinsamhet. Det var dags att ta nästa steg. Det var dags att bli en riktig golfspelare. Trodde jag.
Det var då problemen började. De började med insikten om hur obegripligt svårt golf är när man inte längre ser det som en lek och en fritidssyssla utan ser det för vad det innerst inne är: en sport. Ett anständigt handicap förpliktigar nämligen. Du har inte längre några extraslag på varje hål utan förväntas gå på par, på banans idealresultat, på åtminstone hälften av dem. Här körde jag fast, här blev insikten om golfens svårighet så överväldigande att jag tappade sugen. Det spelade inte längre någon roll om jag spelade fantastisk golf under ett par hål. Efter den tillfälliga egoboosten väntade alltid ett slag i vatten, ett utslag i skogen eller en duff – en träff rakt ner i gräset som skickade bollen förnedrande tio tolv meter framåt mot önskade 230.
När jag nu någon enstaka gång, kanske en gång vartannat år, besöker en golfbana ser jag det bara som en lek, något roligt man gör för att slå ihjäl några timmar tillsammans med goda vänner. Själva sportdelen av golf har jag för längesedan placerat i papperskorgen. Jag kan leka golf och tycka det är roligt men jag kan inte försöka s-p-e-l-a golf och skämmas.
När jag nu under några år intensivt betraktat mina barns sätt att ta sig an ridningen ser jag den glasklara kopplingen mellan golfen och ridsporten. Det börjar som en lek, där du mer eller mindre å-k-e-r häst och lär dig grunderna. Det fortsätter som en lek även när tävlingarna börjar på ponnynivå. Nivån på hindren och svårighetsgraderna på banorna är så pass låga att i princip alla klarar av det efter några envisa försök. Sedan finns ju alltid den förlåtande hybriden av lek och allvar som kallas pay and jump, där rosetter kan köpas som en fin uppmuntran för en fin placering på väggen i pojk- eller flickrummet.
Precis som att leka golf kan man med hjälp av lekfullhet och snälla låga klasser också känna den sprudlande glädjen ridsporten ger. Precis detta har mina barn ägnat sig åt under drygt tre år. Visst har de råkat ut för problem längs vägen men de har ändå ganska snabbt, med hjälp av lite tips och träning, lyckats reda ut problemen. Glädjen har varit det centrala, den har genomsyrat allt.
Men det heter ridSPORT, inte ridLEK. Det hörs redan på namnet att det är en sport, och sport är både svårare och allvarligare än lek. Det jag nu märker är att Angelo närmar sig den nivå där allt inte bara går att fixa, där det inte går att åka häst, där det krävs rätt mycket av ryttaren för att ta sig vidare. Efter att ha gått igenom Lätt E, D och C lyckades Angelo ganska snabbt stabilisera sig även på Lätt B-nivå förra året.
Nu är det Lätt A som gäller och här känns det som att leken alltmer övergår i sport. Det är här det blir svårt, här det tar tid, här smyger sig besvikelsen och känslan av litenhet på. Jag ser hur Angelo verkligen fokuserar och gör allt han kan. Ser att han verkligen gör det bra, att det ser bra ut, att han r-i-d-e-r bättre än någonsin tidigare.
Ska jag fortsätta att göra jämförelse med den grymt bestraffande golfen är ridsporten ännu grymmare. Den kan nästan bara mäta sig med de alpina grenarna i sin grymhet. I alla bollsporter kan du nämligen tillåtas att göra misstag utan att loppet är kört. Även i golfen kan du göra bort dig på ett hål men samtidigt veta att du har en liten chans att spela dig tillbaka i matchen.
Ridsport är allt eller inget. Du kan, som jag tycker att Angelo gör just nu, rida fantastiskt bra, du kan klara hinder 1-6 på ett enastående sätt. Men gör du ett litet misstag, bara ett enda, är det över. Du har inga möjligheter att kämpa dig tillbaka där och då. Ditt lag kan ligga under med 0–3 i fotboll men ändå vända och vinna. Du kan tappa första set i tennis men ändå kriga dig tillbaka till seger. Men fyra fel i ridsport kan aldrig reduceras till noll, precis som en grensling i slalom innebär game over.
Jag har alltid vetat att ridsport är infernaliskt definitivt och att betrakta det från nära håll under lång tid förstärker bara känslan och ökar min respekt inför den som utövar den. Du kan aldrig defilera in i mål eftersom det alltid finns ett sista hinder som du måste klara. Detta är kärnan i den bestraffande ridsportens hårda skola som alla måste genomgå.
Tro inte att detta är en sågning av ridsporten. Tvärtom; ridsporten är som livet självt; det börjar bekymmersfritt och lekfullt för att sedan övergå i mer och mer allvar. Jag tror att ridsporten är lärorik och karaktärsdanande eftersom den innehåller så tydliga barriärer som du i din utsatta ensamhet måste bryta. När du väl gör det, då kommer den stora belöningen och jag känner att Angelo snart är där. Han kommer snart att kunna skriva upp sin första Lätt A-nolla. Det är en förmån att få se sina barn utvecklas i realtid.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar, vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på