Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
9 september 16:54

Johannas blogg: ”Jag gillar när det är lite udda”

Johannas blogg: ”Jag gillar när det är lite udda”
Detta är infartsskylten till min nya gård. Foto: Privat

Nu händer det … Jag har hittat min plats i Skåne och det kommer bli toppen på alla sätt och vis. Idag skrev jag på kontraktet och om cirka en månad börjar flyttlassen gå.

Platsen i fråga är en lagom liten gård med cirka åtta hektar mark. Huset har stått där sedan 1700-talet någon gång och det finns dessutom en gammal bosättning från järnåldern i ena hörnet av fastigheten, så människor har i långa tider tyckt att den är bra att bo på.

Det gäller ju att hitta en plats där man känner ro och ett lugn som går att sprida även till djuren. Själva huset ligger högt upp och man ser ut över trädtopparna. Det finns en mycket vacker skog runt gården och även på gården. Efter alla turer runt Skåne så har jag kommit fram till att skog är ett måste för mig, så på det viset är det perfekt.

Stallet är lagom stort och har plats för alla djur under samma tak så att de blir lätta att sköta. Tio boxar, hönshus och fårhus, allt i ett.

Nu undrar ni säkert vissa var denna fantastiska plats ligger och hör och häpna den ligger i Höör. Ambitionen var ju att hitta något på Österlen men efter otaliga turer runt hela Skåne så kom jag fram till att landskapet såhär mitt i Skåne passar mig bäst. Det påminner faktiskt en hel del om det landskap jag kommer ifrån med kullar, skog och åkrar samt en del betande kossor.

Gården ligger också så där avskilt som den bara kan göra om det finns tillräckligt med träd runt omkring. De närmaste grannarna varken ser eller hör man, men skogen öppnar upp sig framför huset så att man har utsikt över landskapet. Betesmarkerna ligger väl arronderat nedanför huset och de är lagom kuperade, så att alla djur får en blandning av äng och skog att gå i. En annan fördel med att gården ligger högt är att allt vatten rinner bort från den så att det blir torrt och fint i hagarna.

Dsc_0026
Betesmarker med skog. Foto: Privat
Dsc_0027
Ännu mer betesmarker. Foto: Privat

Att hitta en ny plats är ju ingen liten sak, planen är ju att jag inte ska behöva flytta någon mer gång i livet. Det är ju inte riktigt heller som att köpa en lägenhet eller ett litet hus när man köper gård, allt blir mycket större och det är betydligt mycket krångligare att flytta. Det är ju också betydligt fler parametrar att tänka på, just det där med markens arrondering och vart allt vatten tar vägen är ju sällan ett särskilt stort problem om man flyttar runt i stan. Jag tycker att jag lyckats rätt så bra med allt detta och dessutom har jag hittat en plats som känns bra i hjärtat.

Att huset är gammalt är trevligt, men att det är lite udda i sin utformning är ännu trevligare. Från början har det varit en sådan där länga med stall och bostadshus i ett, men någon gång har man byggt om hela till bostadshus. Det finns många intressanta planlösningar och boytan är egentligen lite onödigt stor, men just det där udda är väldigt mycket jag. En massa garderober och olika smygvägar runt, samt en fantastisk källare där den urgamla stengrunden syns är i min värld riktigt mysigt.

Vissa gillar stort och ljust och öppen planlösning, jag gillar gammalt rustikt och lite udda. Att människor har bott länge i ett hus gör att de också valt att bygga om och ändra efter tid och behov. Det blir inte ett tidstypiskt hus med en viss stil, utan en blandning av alla tider och stilar. Just att det finns någon dörr från 1800-talet, en grund från 1700-talet, något rundat valv från 1990-talet och någon brun panel från 1960-talet gör huset mer intressant.

Visst finns det lite att göra, men det är bara ytskikt för att anpassa vissa av rummen till just mig. När jag sedan måste lämna in så kommer man då hitta någon tapet från min tid och kanske lite annat.

Dsc_0015
Huset. Foto: Privat
Dsc_0024
Bad med utsikt. Foto: Privat
Dsc_0023
Lummigt och lugnt. Foto: Privat
Dsc_0017
Även Astrid har godkänt platsen. Foto: Privat

Förutom att jag naturligtvis kommer att trivas i huset så tror jag verkligen att marken är optimal för alla hästar och får som jag kommer att ha med mig. Åtta hektar är precis lagom stort för att de ska ha bra hagar året om, med tillräckligt mycket att göra för att må bra. Att det lutar och är lite kuperat stärker dessutom upp dem, då de får möjlighet att röra sig och behöver anstränga sig lite grann naturligt.

Visst kan det vara lite ansträngande för en tvåbening att traska upp och ner för en backe varje gång man ska hämta en ovillig ponny från betet, men samtidigt får man tänka att det behövs lite mindre benträning just den dagen. Alla djur mår bra av lite backträning helt enkelt.

Förutom att jag nu tycker att jag hittat en bra plats, kan jag säga att det är väldigt skönt att veta var vi ska ta vägen när vi lämnar Åkerby. Det kunde lika gärna tagit ett år att hitta en ny boplats, så jag har helt enkelt haft tur. Nu återstår alltså bara det där med att packa ihop ett helt bohag, packa upp ett helt bohag och att flytta hela Noaks ark, men det är ju bara bra att ha något att göra här i livet.

Lite spänning i vardagen livar upp det mesta i tillvaron helt enkelt.

/Johanna


Johannas nya hästliv
15 september 12:44

”Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda”

”Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda”
Den här bilden visar vilken förmåga som behövs vad gäller multitasking och ledarskap i min nya roll... Foto: Therese Hubner

Det här med att jobba ideellt är ju någon slags ryggrad i föreningssverige. Vi har byggt upp massor av samhällsfunktioner på det viset. Alla idrottsklubbar, pensionärsföreningar och kulturföreningar limmar ihop civilsamhället.

Jag har ju av naturliga skäl fått avsäga mig alla mina politiska uppdrag i Södertälje kommun då de inte går att flytta med till Skåne. Efter att alltid haft olika uppdrag så blir man på sätt och vis van vid att det är möten mest hela tiden, så när frågan kom om jag var intresserad av att kandidera till ordförandeposten i avelsföreningen för svensk ridponny så var det precis rätt i tid. Det är ju ett ideellt uppdrag där det kommer att bli en hel del möten och massor av intressanta samtal.

Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag.

Jag är ju som vi tidigare konstaterat en nörd på många sätt och det där med föreningsteknik är ytterligare ett litet favoritområde. Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag. När man jobbar politiskt har man att förhålla sig till ett helt gäng med lagar som styr exakt hur och vad man får göra. De lagarna gäller inte ideella föreningar men det finns något vi kallar god föreningssed som liknar de lagbundna regler vi har i politiken.

Skillnaden är att om föreningen vill kan den bestämma själv vad som är rätt och fel, ingen kan stämma den för något brott om den tar majoritetsbeslut kring hur den ska styras (så länge den inte ägnar sig åt brottslig verksamhet förstås). Kanske låter detta flummigt men så har det alltid fungerat och det är då på sätt och vis ett hederssystem.

Nu är inte ASRP bara en förening utan även en avelsorganisation och det gör det hela väldigt mycket krångligare. För cirka tio år sedan trädde en EU-förordning i kraft som styr hur hästar ska registreras, en hästpassförordning, det blev diverse krav på register och databaser samt innebar att utfärdandet av pass blev en form av myndighetsutövning.

Som avelsorganisation följer man vissa lagkrav.

Alla avelsföreningar fick då bestämma sig om de skulle klara att bli avelsorganisationer, det krävdes tillräckligt med medlemmar och avelsmaterial för att ha rätt sorts muskler i detta sammanhang. Nu betyder det att som avelsorganisation följer man då vissa lagkrav och för att få fortsätta verka så måste man hela tiden visa att föreningsdelen drivs på ett så säkert stabilt sätt att myndighetsutövningen håller rätt klass.

Vi står nu inför en liknande situation som för tio år sedan då en ny förordning som kallas animal health law ska börja gälla i hela EU. I den ingår att alla hästar ska ha en permanent hemadress och lite andra små regler som kommer att göra livet som hästägare en aning mer komplicerat. Detta kan vi bara gissa än så länge hur det ska genomföras, inte ens Jordbruksverket vet det ännu och förordningen börjar gälla i april 2021.

Vad som också ligger i pipelinen är en ny hästpassförordning som möjligtvis börjar gälla i januari 2022 och det kommer ju gissningsvis göra livet ännu mer komplicerat för styrelsemedlemmar i diverse avelsorganisationer.

Situationen i just ASRP har ju under en tid varit lite turbulent, många starka viljor har dragit lite hit och dit. Mitt i detta har kanske framtidsfrågorna hamnat lite i skymundan och det var därför frågan om ordförandeskapet hamnade på mitt bord. Jag accepterade nomineringen för att jag inte är inblandad i just den här viljekampen och med vetskapen att just mina nördiga kunskaper kring föreningsteknik och min osedvanligt konstiga fascination för nya EU-förordningar kanske skulle kunna komma till nytta i uppdraget (de kommer ju faktiskt inte till någon som helst nytta någon annanstans).

Årsstämman valde nu mig till ordförande så fram tills nästa årsstämma har jag lovat att göra mitt bästa för att jobba för medlemmarna i föreningen och påbörja arbetet med den förändring som kommer att behövas för att följa med tiden.

Johannas-1049
Stoet Lydia är en av de två ASRP-ponnyerna hemma hos Johanna. Foto: Privat

Nu kan man ju fråga sig lite varför jag med den kunskapen hoppar på det här tåget, ett obetalt uppdrag som kommer att innebära många timmars studerande av diverse dokument från Jordbruksverket samt en massa möten där målet är att få 200 medlemmar att börja dra lite mer i samma riktning. Nu råkar det vara så att jag verkligen älskar ponnyer och ute i min hage går det två stycken som är registrerade i ASRP.

Den första ponnyn jag födde upp var ju Amorina, hon var född 1988 och var en av de tidigaste registrerade svenska ridponnyerna. Ända sedan dess har jag haft en liten produktion av ridponnyer och därför har jag ju följt även föreningen även om det varit lite på avstånd.

Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda.

Som jag ser det så handlar ordförandeskap i en sådan här förening inte om att jag ska styra och ställa utan mer om att leda arbetet i styrelsen. Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda. Om det kommer kritik mot själva organisationen så kan man som ledare skilja på just detta och inte ta det personligt. Kommer det kritik eller frågor kring min person så får jag helt enkelt ta det.

Kritik mot person handlar oftare om den som kritiserar, om man väljer att försöka förminska någon annan så är det till största delen för att man vill förhöja sig själv. Jag har levt tillräckligt länge och balanserat för att inte tro på tilbakakaka och förhoppningsvis ska balansen hålla även genom detta.

Beslut ska tas gemensamt inom en styrelse och då enligt principen om majoritet och ordförandens ord väger då egentligen inte tyngre än vilken medlems som helst. Tyngden av mitt ord ska snarare vägas mot den erfarenhet jag har inom området jag uttalar mig om och inte min position. Positionen har jag visserligen fått tack vare just en massa erfarenhet men det kommer ju att komma upp områden som jag inte kan lika bra som någon annan. Det handlar alltså inte om att ta över och styra upp utan om att leda och hjälpa fram.


Johannas nya hästliv
1 september 12:03

Johannas blogg: ”Drottningen är tillbaka”

Johannas blogg: ”Drottningen är tillbaka”
C-tränaren Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt och om en efterlängtad återkomst. Foto: Privat

Det är det enda sättet man kan beskriva gamla Nellys återkomst till flocken.

Nelly har varit utlånad som sällskapsponny i några år eftersom hon nu uppnått den där åldern som vi kallar någonstans mellan tjugo och döden (efter tjugoårsdagen behöver man inte räkna åren längre, varje dag är egentligen en bonus).

Egentligen så var tanken att hon skulle leva kvar med den häst hon var sällskap till men oturligt nog blev den dålig och fick avlivas så nu får även Nelly emigrera till Skåne. Enligt sig själv så är Nelly inte i närheten av döden ännu, hon tillhör den där sortens connemara som kan leva orimligt länge.

Faktum är att de flesta av hennes närmaste förfäder upplevt sin trettioårsdag innan de trillat av pinn så antagligen får jag njuta av hennes närvaro ett bra tag till.

Just connemaran lyckas ofta få vissa att aldrig sluta med ponny och de skapar också en lätt fanatism. De flesta ponnyraser har nu fantaster men connemaran har en liten särställning då det ju finns vad vi kallar överhöjdare. En överhöjdare är helt enkelt en connemara som vuxit lite för mycket och blivit för stor för att vara ponny och bland fantasterna är överhöjdarna hett eftertraktade. En överhöjdare kan man ju ha nöje av i de där trettio åren som en connemara kan leva och det är ju en halv ryttarkarriär. Det mest fantastiska är att de ofta går att rida ända fram till sin död, blir de sådär gamla så är de oftast väldigt friska.

Själv fick jag ju min första connemara när jag var nio år, Gina som jag fick då är Nellys mor. Som alla säkert förstår så var det alltså kört redan från början, jag blev connemarafantast. Jag har sedan dess ridit på många andra sorters hästar men om man ska lista mina favoriter så är connemarorna i majoritet. Jag hade ju faktiskt nöjet att ha Gina från det hon var två år tills hon dog så det är inte så konstigt att det känns lite fint att få hem hennes dotter igen. Lydia är ju också hennes barn så nu har jag alltså två avkommor efter min första ponny kvar i hagen.

Rent psykologiskt är det en intressant företeelse det här med hur fanatisk man blir av olika raser. Det är lite samma sak med hundar faktiskt, människor som har mops är ofta betydligt mer fanatiska än människor som har labrador (detta baserar jag på helt ovetenskaplig grund på egna lösa iakttagelser).

Människor som har mops har generellt sett minst en konstig mopsfigur hemma, oftast har de fler. I mitt fall kan man hitta sisådär sex-sju stycken mopsliknande figurer, två mopskuddar, en mopspyjamas och ett antal saker med mopsbilder på och jag har ingen aning om hur det blev så.

Jag har en livs levande labrador men inte en enda avbildning av något labradorliknande slag. Det närmaste en labradoravbild jag har är en liten staty av en retriever som jag ärvt av mormor. Orimligt många mopsar har dessutom egna instagramkonton där man kan följa deras liv.

Johanna_sallberg_blogg
Ovanför min säng finns en liten del av mina hästtavlor, just dessa är några favoriter som jag ärvt efter min mormors morfar som födde upp remonter nere i Blekinge i början av nittonhundratalet. Foto: Johanna Sällberg

Om någon nu skulle kliva in i mitt hem utan att veta vem jag är så skulle man rätt snabbt räkna ut några saker. Nummer ett är att här bor en hästmänniska då jag har en stor mängd hästtavlor på väggarna. Nummer två är att här bor en mopsägare då man först möts av diverse mopsstatyer och sedan ser två mopskuddar på sängen. Nummer tre är att det antagligen finns en boxer i familjen då det faktiskt finns även en boxerkudde.

Sedan är ledtrådarna nästan slut.

Det enda beviset för att det finns en labrador i hemmet är den orimliga mängden labradorhår som nästan alltid finns under sängen (tillsammans med en boll, två strumpor och en trasig foppatoffel som boxrarna förvarar där tillsammans med labradoren för framtida behov ur synhåll för den som städar). Att labradoren förvaras under sängen är faktiskt helt av eget val, hon tycker att det är för varmt i sängen och har kommit fram till att på det här viset är hon ändå ungefär lika nära matten utan att svettas ihjäl.

Johannasallberg_hundar
På min säng finner man fler bevis på att jag gillar mopsar och boxrar, ibland kan även en labrador skymta fram. Foto: Johanna Sällberg

Jag är naturligtvis mycket glad över min labrador, Bessie, men jag tror inte att hon kommer få ett eget instagramkonto och inte heller att jag kommer samla på mig varken labradorpyjamas eller kuddar. Antagligen kommer den här ovetenskapliga studien inte hålla så vi får väl se om det dyker upp några bevis för att jag tycker om labradorer i mitt framtida hem.

När det gäller det där med den lilla fanatismen så kommer det troligtvis alltid finnas någon liten connemara i något hörn hemma hos mig, jag kan ju inte ens komma ihåg hur det var innan de fanns i mitt liv. Har man bara lite plats och tid över så är de väldigt problemfria att ha och dessutom vackra.

Naturligtvis har vi alla olika tycke och smak men för en connemarafantast så är det faktiskt få saker som är så trevliga som att titta ut över hagen och se en gulbrun, en vit och en stålgrå senskimmel gå och beta. Det blir en bra hage på vilken gård det än blir.

/Johanna


Johannas nya hästliv
25 augusti 20:08

”Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi”

”Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi”
Familjegården Åkerby är nu såld. Foto: Privat

Nu händer det lite mer på gårdsfronten i alla fall. Efter en lite seg process så har vi precis just nu skrivit kontrakt på Åkerby. Att hitta rätt köpare har inte varit det enklaste jag gjort, jag är ju född och uppvuxen på den här platsen. En gård som Åkerby behöver liv och rörelse för att må bra samtidigt som det är en av de fridfullaste platser som finns. De som nu tar över stafettpinnen kommer att göra det i samma anda som gården drivits sedan mina morföräldrar köpte den.

Jag har nu trakasserat några mäklare till nere i Skåne med mina frågor. Vartefter tiden går så har de ändrats lite då jag börjat lära mig vad de kan svara på och vad de faktiskt inte kan förväntas veta. Det mest intressanta är när någon försöker verka veta mer än de gör, speciellt vad gäller regler kring hur man får hålla häst.

Jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år.

Faktum är att just det är ett av mina mest nördiga ämnen, jag har pluggat in varenda regel med stor noggrannhet. Skälet till att jag gjort det är att jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år. Egentligen var det hela relativt oskyldigt från början men blev snett eftersom Länsstyrelsen missförstod hur saker ska gå till.

Jag hade ett paragraf 16-tillstånd och eftersom de första de gav ut var tidsbegränsade så skulle det förnyas. Efter ett besök så fick jag en liten lista på saker som de tyckte att jag skulle rätta till, inga stora grejer men det går ju alltid att hitta någon krok och något galler som behöver fixas. Så är det med en pågående verksamhet. Jag tänkte inte så mycket på saken utan fixade det som skulle och väntade sedan på svar.

Hovrätten får bakläxa för delar av domen.
Jag såg till att lära mig regler och lagar baklänges och framlänges under processen med länsstyrelsen. Foto: Arkivbild

Av någon anledning så glömdes jag bort och efter 13 månader så kom någon på att jag fanns och då skickades ett avslag på ansökan ut. Det är ju lätt att få lite skrämselhicka när man får ett brev där det står att tillståndet är nekat och att man har en månad på sig att avsluta pågående verksamhet, annars kan det bli andra konsekvenser. Detta var i mitten av december och i stallet stod det 25 hästar, det fattar ju vem som helst att det inte bara är att avsluta en sådan verksamhet.

Nåja, efter någon dags förvirring så hade jag börjat ta reda på vad jag kunde göra, så snabbt och enkelt begärde jag inhibition på Länsstyrelsens beslut och det fick jag. Sedan var det bara att dra en lång process genom förvaltningsrätten, det tog ett och ett halvt år. Förvaltningsrätten gav mig rätt och beordrade Länsstyrelsen att handlägga om ärendet då de inte kommunicerat som de skulle.

Det krångliga med sådana här ärenden är att man kan egentligen inte få rätt i sak i förvaltningsrätten utan man får bara rätt i att myndigheten gjort fel. Återigen så lade någon mitt ärende i botten av en hög, antagligen så visste de kanske inte riktigt vad de förväntades göra eftersom förvaltningsrätten bara sagt att de skulle handlägga om allt.

Efter 18 månader var det någon som lyckades hitta den där akten igen och eftersom det var semester så gjorde den nitiska personen bedömningen att det bästa vore att påminna mig om att Länsstyrelsen hade gett mig avslag så jag fick i princip samma brev som de skickat gången innan. Ett standardbrev med avslag och hot om konsekvenser om jag inte avslutade verksamheten.

Nu hittades nya saker som tydligen var fel.

Nu blev det ju inte riktigt bra tänkte jag och ringde upp chefen för myndigheten för att förklara att det ju faktiskt kunde vara lämpligt att handlägga om ärendet så som förvaltningsrätten sagt att de skulle göra. Det hade ju då gått över fyra år sedan de varit ute och startat ärendet och saker hinner ju ändras en hel del i en verksamhet på fyra år.

Lite generat gav chefen mig rätt och beordrade att brevet skulle återkallas och ny syn skulle göras. Ut kom nu en ny inspektör som skulle kolla stallet och det som nu hände var att det hittades nya saker som tydligen var fel. Till saken hör att mina stall har inspekterats och godkänts i flera omgångar och då är det faktiskt lite orimligt att de plötsligt är helt felbyggda.

Det stora problemet var att de inte kunde se hur ventilationen fungerade. Det är nu ganska så svårt att se hur luften rör sig men ventilationen godkändes av deras inspektör när stallet byggdes så den var ju redan kontrollerad och beräknad. Ett nytt brev dök därför upp i min brevlåda där man nu hotade med avslag om jag inte byggde en ny ventilation som de kunde förstå hur den fungerade.

Efter alla turer så kände jag mig lite som en rättshaverist men samtidigt så visste jag att jag hade rätt i att de hade fel. En lång skriftväxling följde och sedan tröttnade de och skickade ut ett avslag igen. Jag tog då ett djupt andetag och skickade in det hela till förvaltningsrätten igen. Som vanligt tog det ett år för dem att bestämma sig men den här gången skickade de ut en dom som gick mig emot.

Jag skickade in en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd.

Efter ett ännu djupare andetag så skickade jag en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd, något som är rätt så ovanligt. Det kan ju ha att göra med att jag under alla dessa turer faktiskt ansträngt mig och tagit ut en expert som mätt upp min ventilation och som konstaterat att den fungerade utmärkt.

I sådana här fall är det egentligen myndigheten som har bevisbördan men de fortsatte hela tiden att hävda att eftersom de inte tyckte att ventilationen såg ut att fungera så kunde de inte godkänna den (det kan hända att jag vid det här laget hade retat den stackars handläggaren så pass mycket att myndighetsutövningen inte längre var neutral). Tyvärr så har jag ju inte bara begåvats med förmågan att uttrycka mig i skrift utan jag får även en släng av elak humor när någon med makt trycker på fel knappar så det kan ha varit så att de mest ironiska svaren de fick uppfattades som precis så elaka som de var.

En skriftväxling kunde se ut ungefär som följer: De säger att de inte ser var luften kommer in, jag säger att jag öppnar en dörr och då kommer det in luft, de säger att luftinfallet bara är en och en halv meter genom en dörr, jag föreslår ett experiment där vi sätter någon två meter innanför en öppen dörr och ser om personen dör vilket borde vara den naturliga följden om luften verkligen inte kan färdas längre, de svarar att enligt forskning så färdas inte luften längre, jag säger att då är det synd om alla människor som öppnar fönster för att få in luft i ett slutet rum, de svarar att det måste finnas två hål för att luften ska ta sig in, jag påpekar då att det finns tre dörrar i stallet samt en taklucka och ett flertal ventiler (det är byggt som ett T) och att det blir korsdrag, de svarar att så fungerar det inte (ingen större förklaring) och sedan påpekar de att även om luften skulle röra sig så får ju bara den första hästen frisk luft, häst nummer två tvingas då att andas luft som passerat den första hästen och då är den inte frisk, jag svarar att så blir det hur man än ventilerar eftersom luften blandas runt lite som den vill, de svara att alla hästar ska ha helt frisk luft som inte får blandas med gammal luft och jag svara då att det enda sättet att se till att luften är oblandad är att skapa ett vakuum för att sedan släppa in helt ny luft och det vore troligtvis ett större problem för hästarna än att de ibland råkar stå mule mot mule och andas.

Jag tror att det är fullt mänskligt att bli lite lätt irriterad på någon som aldrig slutar argumentera och hade jag ens misstänkt att jag hade fel och att mina hästar hade en dålig stallmiljö så hade jag inte tvekat utan följt deras råd att bygga om ventilationen. Nu visste jag ju att jag hade rätt både för att jag noterat att hästarna mådde utmärkt och för att jag bemödat mig och mätt upp ventilationen.

Kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa.

Hur slutade det hela då? Jo, kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa. Efter sju år fick jag rätt i att jag hade rätt eftersom jag hade bevisat det. I övrigt så är jag stolt över att bo i ett land som har starka djurskyddsregler och tycker inte att vi ska rucka en millimeter på dem. Mitt fall handlade aldrig om vanvård utan endast om myndighetsutövning och det är ju två helt skilda saker.

Jag fick i alla fall sju års träning i att slänga mig med diverse juridiska termer och om någon väckte mig mitt i natten när jag var mitt uppe i processen så kunde jag recitera förvaltningslagen baklänges och framlänges om så behövdes. Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi.


Johannas nya hästliv
18 augusti 12:12

”Vi måste bli bättre på att vara nördiga”

”Vi måste bli bättre på att vara nördiga”
Veckans inlägg på Johanna Sällbergs blogg handlar om vikten av att nörda ner sig och samtidigt få en riktigt hållbar häst. Håller du med henne? Foto: Privat

Jag är en nörd.

Faktiskt så är jag riktigt nöjd med detta, det är inget negativt i min värld. Att samla på onödigt vetande är ett intresse som jag fått av min mormor. Det fina med detta är att det vetande som vid tillfället då det ramlade in min hjärna verkade vara onödigt har nästan alltid vid ett senare tillfälle visat sig ändå ha en praktisk funktion.

I vissa fall så bekräftar inhämtande av onödig information sådant som jag redan vet och då blir det lite extra fest på Hjärnkontoret. De små grå gör en liten dans och börjar genast leta efter ny information att arkivera på lämpligt ställe. Vissa saker läser man sig ju till medan andra ramlar in genom praktiska experiment.

Just nu håller vi på och testar hur länge mina små grisar kommer tro att de är hundar. Efter att ha vuxit upp i tron att Curt-Åke är deras far så jobbar vi vidare genom att göra hundgrejer. Kvällspromenad är en sådan sak och de är faktiskt än så länge övertygade om att alla grisar kommer på inkallning och traskar efter matte runt en åker i skymningen.

Ett favoritställe att hämta ny information på är SLU, där dräller det av roliga forskningsrapporter.
Den senaste rapporten jag läst handlar om hästars återhämtning, egentligen inget revolutionerande men den bekräftade det jag redan visste.

Enligt rapporten tar det cirka tre dagar för en häst att återhämta sig efter en ordentlig ansträngning. Det är något som jag redan som barn fick lära mig men på ett mer praktiskt sätt. Innan det ens fanns på kartan att börja tävla så fick jag lära mig att träna och vad hästen skulle kunna för att det ens skulle vara möjligt att starta med den.

I den grundkunskapen ingick ett strikt schema för hur man tänkte kring träningsmängd och hur ofta man kunde starta. En mycket tydlig regel var att om man skulle tävla en lördag så hopptränade man inte på torsdagen, det skulle nämligen innebära att hästen fortfarande kunde vara trött på tävlingen.

Man fokuserar på att ryttaren ska lära sig att rida, inget barn är bra på det från början.

Sunt förnuft gjorde att man redan visste precis det som det nu finns en forskningsrapport om.

Ju bättre fysiskt tränad hästen är desto mer klarar den ju att anstränga sig utan att det blir jobbigt, det är inte konstigare än så. Genom åren har jag ju tillbringat mycket tid bland ponnyer och ungdomar och det har ofta slagit mig att det brister i hur de får lära sig att träna sina ponnyer.

Det handlar ofta om att man fokuserar på att ryttaren ska lära sig att rida, inget barn är bra på det från början. Det ligger i sakens natur att man inte föds med just den kunskapen precis som man inte kan prata innan någon lärt en det.

Så länge man hoppar runt på LD-nivå så går hästen på så liten del av sin kapacitet att den fysiska grundträningen kanske inte spelar så stor roll, men när man sedan börjar krypa uppåt i klasserna så blir det desto jobbigare. Om man då har en dålig vana att träna stenhårt hela veckan innan tävling så är det inte så lätt att förstå det där med att hästen inte är ett redskap som klarar lite vad som helst.

Jag har vid många tillfällen träffat på just det att en ponnyryttare sitter och hoppar en fredagskväll för att slipa formen inför tävlingen dagen efter. Min fråga då är hur det ska få det att gå bättre dagen efter?

Hästen ska ju inte kliva av tävlingsbanan och känna att det var det värsta den gjort i sitt liv.

Det man inte kan när det är en vecka kvar till tävling kommer ju inte att sätta sig den där sista veckan på ett säkert sätt. Att förstå detta är inget som är lätt att lära sig i efterhand, har man vunnit ett gäng rosetter i LD på det sättet så är det inte lätt att tänka om. Vi lär ju inte barn att två plus två är fem de första åren för att sedan ändra på det när de ska börja räkna på högre nivå.

Det är ju det som skiljer ridsporten från så mycket annan sport, en stavhoppare förväntas hoppa sitt högsta hopp någonsin på tävling och ta ut sitt yttersta där och då, en skidåkare ska ramla ihop efter målgång utan att ha ett enda uns av kraft kvar för att känna sig nöjd. Som ryttare behöver du prestera ditt yttersta på träning för att kunna leka runt på tävlingarna sedan, det är du skyldig din häst.

Hästen ska ju inte kliva av tävlingsbanan och känna att det var det värsta den gjort i sitt liv utan den ska lämna banan med spetsade öron, redo för nästa runda. Det är ju att det är så svårt som gör det så roligt.

Att balansera och hålla hästen nöjd samtidigt som man får uppleva tävlingsnerven.

Det som vi måste bli bättre på är just att vara lite nördiga, att lära oss saker om hur hästen fungerar.

Jag saknar tävlingsbiten en hel del, att få träna med ett mål och att få hästen till den där punkten där tävlingarna blev lek. För en nörd som mig så var det alltid ett äventyr, hela sista veckan innan ett meeting var bara förberedelse.

Att ägna fredag kväll åt att tvätta hästen och packa allt viktigt för att sedan gå upp okristligt tidigt för att åka till något så spännande ställe som Vingåker eller Säffle var bättre än vilken jorden rundresa som helst.

Belöningen får aldrig ligga i rosetten eller något annat pris utan det ska ligga i just den andra prestationen, det där kvittot på att jag gjort allt rätt.

I helgen avgjordes ju SM i hoppning och om man tittar på pallen så kan man bara konstatera att där fanns tre ryttare som är experter på att göra allt rätt. Det är ingen slump att deras hästar hoppar fantastiskt även sista dagen på ett långt meeting. De har ju ägnat nästan hela sitt liv åt att hitta rätt sätt att förbereda sig.

Malinbaryardindiana_rt
Malin Baryard Johnsson och HM Indiana på väg mot bronset. Foto: Roland Thunholm
Pederfredricsoncrusaderice_rt
Peder Fredricson och Crusader Ice klarade banan med bravur och slutade på silverplats i det historiska SM:et 2020. Foto: Roland Thunholm
Equestrian Sport
Rolf-Göran Bengtsson sparade inte på krutet när han kammade hem årets guld i utomhus-SM i hoppning i Falsterbo. Foto: Roland Thunholm

Hästarna må vara fantastiska på att hoppa men de har också tränats till perfektion.

Vad ska då våra små ponnyryttare få med sig av detta?

Jo, att för att göra det svåra lätt behövs förståelse för att hästen är just en häst. Den har lika stort behov av individuell träning som ryttaren har och om man börjar använda den som enbart ett redskap för att lära sig själv saker så kommer det att bli svårt att bli en bra ryttare.

Att vara en bra ryttare handlar inte om mängden rosetter utan om hur man fått dem och det viktigaste av allt är att ingen rosett har vunnits på hästens bekostnad.

/Johanna


Johannas nya hästliv
11 augusti 12:33

Johannas blogg: ”Många överskattar hästens behov”

Johannas blogg: ”Många överskattar hästens behov”
Varje dag står de och väntar på den dagliga klistunden som är den rutin vi har just nu. Foto: Johanna Sällberg

Vi är ju alla vanedjur på ett eller annat sätt. I två dagar har vägen till Hölö varit avstängd eftersom de lagar den och på dessa två dagar har jag fått vända inte mindre än tre gånger eftersom jag helt glömt att jag måste köra runt och komma in från andra hållet.

På något sätt registrerar hjärnan det och sedan gör den som vanligt ändå. Jag har ju visserligen en massa annat som rör sig därinne men det är ändå lite irriterande.

Att sälja en gård är ju ingen liten process men det rör sig sakta framåt. Min hjärna har ju redan flyttat så det känns som om saker kryper fram men det går antagligen i helt normal takt. I vanliga fall så har man ju ett väldigt inrutat liv med alla djur, samma saker ska göras varje dag och de går inte att skynda på.

Hästarna äter sin frukost i samma takt oavsett om jag har något viktigt möte eller inte.

Det är något som jag tycker är avstressande eftersom det inte finns någon poäng med att ens försöka öka på takten. Andra kan uppleva det som stressande att processen inte går att effektivisera.

Vill man ha en lugn miljö i stallet så gäller det ju att inte yra runt eller stå och stampa med foten medan de äter utan helst låta det vara helt lugnt omkring dem så det är bara att slappna av och göra något annat under tiden.

Img_6158
Vid tio års ålder håller astrid fortfarande jämna steg med sin dotter, än så länge håller hon ålderskrämporna stången. Foto: Johanna Sällberg

Jag har också gjort en poäng av att inte göra saker med hästarna när jag själv är uppe i varv. Antingen får jag se till att varva ner genom att göra annat först eller så får hästarna hellre vila.

Om man inte tävlar på elitnivå så gör det inte så mycket om de får en extra dag i hagen så länge man ser till att ha byggt upp en lagom kondition på dem. Jag har tänkt på det ofta genom åren att många överskattar hästens behov genom att överskatta sin egen förmåga till att träna dem.

De enda hästar som behöver äta och behandlas som om de vore elitidrottare är ju de som verkligen har toppkondition och det får de inte av en timmes normal ridning om dagen. De hästar jag har nu är långt ifrån elithästar och de lever som halvt otränade pensionärer.

Lite skogspromenader och någon enstaka tur på ridbanan klarar de utmärkt utan att äta något kraftfoder och med lagom oklippt päls på vintern. Det är lite jobbigare att få loss leran ur hovskägget men så får man helt enkelt lägga lite mer tid på det och mindre tid på att klippa dem.

Har man inte tid att borsta sin häst ordentligt eller att ta skritturer i skogen så beror det ju på någon annan stress i livet och det ska ju inte behöva gå ut över djuren. Eftersom jag just nu då har annan stress på grund av försäljningen så har jag valt att låta de halvfeta pensionärshästarna få en sommarvila i hagen, det är ju faktiskt mer avstressande att ta en promenad och klia dem lite här och där än att ta in och rida dem just nu.

De märker nog inte så stor skillnad, såhär på sommaren glider nog tiden ihop när man bara äter och sover hur man vill.

Den som är mest uppmärksam på min eventuella stress är min ständiga följeslagare Astrid. I tio år har hon traskat efter mig nu, hon fyllde faktiskt år igår. Man brukar ofta säga att vissa hundar eller hästar får man bara en gång i livet och det stämmer ju faktiskt eftersom de alla är så individuella.

Foton-2010-001
Astrid som liten valp ny och oskyldig. Foto: Johanna Sällberg

I Astrids fall så är det så att en så stark hund får man bara en gång. Hon är som en klippa, inget rubbar henne. Om man ska vara boxerägare så måste man faktiskt ha ganska mycket humor och vara väldigt stresstålig för det finns få hundar som gör så mycket tokigt som de gör. Astrid har genom åren lyckats hitta på saker som skulle räcka för minst tio andra hundar.

Inte för att hon är särskilt busig utan för att ingen hade sagt att hon inte fick och för att hon vet att har matte inte sett henne utföra gärningen så kan hon inte bevisa att den ägt rum. Stänger man in henne så ser hon det som en utmaning, poängen med att bli instängd kan ju inte vara att man ska stanna utan mer ett test på hur duktig man är på att ta sig ut.

Foton2011-004
Astrid skulle bara kolla vad som fanns under mattan. Foto: Johanna Sällberg

Varje gång jag ska åka hemifrån så börjar hon antingen springa i förväg eller så gömmer hon sig och springer efter. Genom åren har gårdens staket och grindar blivit högre och fler men eftersom hon med lätthet skuttar över det mesta eller klämmer sig genom hål som egentligen är lagom för en kanin så har det liten effekt.

För något år sedan så slutade hon hoppa faktiskt och då tänkte jag att nu har hon äntligen blivit lite gammal och stel men det gick över efter tre månader, nu vid tio års ålder skuttar hon fortfarande över grindarna. Hon har nu inte bara gjort tokiga saker i livet utan mycket bra saker också.

Hela 26 valpar har hon klämt ut och så har hon varit adoptivmamma till allt annat som fötts där de riktiga mammorna inte kunnat ta hand om sina barn. När hon var ett år så gjorde hon faktiskt en sådan där sak som kan räknas som lite hjältedåd.

Img_1861
Astrid och alla dessa barn, hon har aldrig gjort skillnad mellan egna och andras. Foto: Johanna Sällberg

Min mormor var då 89 år och hon ramlade så illa att hon bröt armen. Mormor hade tagit en liten promenad och jag var på andra sidan gården så när hon ropade på hjälp så hörde ingen det. Astrid som ju hade koll var med mormor och när hon insåg att det inte gick bra så satt hon bredvid mormor och vrålskällde varje gång mormor försökte ropa på hjälp.

Jag hörde det men trodde bara att hon skällde på grannen så jag fortsatte med mitt.

Efter en stund så bestämde hon sig för att hämta hjälp så då sprang hon till mig och visade med hela kroppspråket att jag skulle följa med och sedan visade hon var mormor låg. Sedan satt vi där och väntade på ambulansen tillsammans och Astrid lämnade inte mormors sida förrän hon var tryggt inburen i ambulansen.

Det är en sådan där sak som gör att man verkligen förstår vidden av en hunds lojalitet och hur mycket de kan förstå. Det är också det som gör att jag kan säga att en sådan hund får jag aldrig igen.

Kanhända får jag aldrig mer en hund som gör något hjältedåd men det hindrar inte mig från att älska och ha roligt med mina andra hundar. De kommer aldrig att bli som Astrid men de kommer att ha sitt egna värde och ingen kommer någonsin att bli som dem.

/Johanna


Johannas nya hästliv
28 juli 11:28

”Defekter och balans i aveln”

”Defekter och balans i aveln”
Lilla Pandora några månader senare med större glasögon. Foto: Privat

Det där med arv är en krånglig sak på många sätt. Vi kan ju inte välja vårt arv, det får vi bara på köpet liksom. Mormor Klara är ett av mina arv. Hon är alltså inte min mormor utan min morfars mormor så jag har personligen aldrig träffat henne. Hon är ändå en del av min historia och i hela mitt liv har jag haft det där jätteporträttet hängandes i mitt hem.

Hon ställer till det lite för mig då hon av någon anledning kände att hennes avkomlingar absolut skulle få njuta av hennes närvaro genom att få ett porträtt som är lätt överdimensionerat. Att hon blev min beror mest på att det inte går att hänga upp henne om man inte har lite extra högt i tak. När jag nu ska flytta så får jag lov att bära henne med mig då det är så arv fungerar.

När det gäller hästaveln så väljer vi på ett helt annat sätt vilka gener som vi låter gå vidare och nu har vi fått fler och fler verktyg för att kunna välja rätt. Även om vi arbetat systematiskt så kan ju överraskningar dyka upp, det är något som mina vänner på Idyllens stuteri drabbats hårt av.

Att efter många års noggrann selektion få reda på att det finns en gen som ger PSSM1 i vissa av linjerna som gör det olagligt att avla på de individer som bär den är ingen rolig sits. Vi lär oss ju mer och mer om genetik i allmänhet och kan testa för saker idag som vi inte ens visste existerade för tio år sedan. Det är både bra och dåligt på vissa sätt. Det negativa är att vi inte riktigt hängt med och att det finns lagstiftning som behöver ändras lite grann.

Img_0042
Mormor Klara. Foto: Privat

Problemet är att om man nu tar den här genen som man hittat hos new forest och säger att alla bärare är förbjudna att använda i aveln så finns det en viss risk för att avelsbasen plötsligt blir väldigt smal. Än så länge vet man inte exakt hur många new forest som är bärare, men börjar man testa brett så finns det risk att den är lite för vanlig.

Det knepiga med just denna gen är att den är dominant, vilket gör att en häst bara behöver ärva den från en förälder för att riskera att utveckla själva sjukdomen. Ännu knepigare är att det verkar finnas bärare som inte får symptom. Risken är ju att man nu testar hela populationen, tar en stor mängd ponnyer ur avel och sedan upptäcker att det gör att andra gener börjar krångla.

Själv har jag en sjukdom som ärvs ner genom en dominant gen som alltid ger symptom, det är något värre än en gen som kan ligga dold. Min sjukdom är alltså ungefär som genen för att bli avblekbar skimmel, den går ju inte att missa heller.

Det intressanta är att vi vill gärna ha vita hästar av det skälet att vi tycker att det är fint. Nu finns det ju en viss risk för att skimlar drabbas av skimmelcancer och den risken ökar markant om en häst har genen i dubbelt uppsättning. Cirka ¾ av alla skimlar har tumörer när de är över femton år, de flesta godartade men de kan bli elakartade och metastasera.

Sony Dsc
En alldeles nyfödd liten skimmel där generna syns redan innan hon torkat. Gulbrun med fina små grå glasögon. Foto: Privat

Det är alltså också en mutation som ger en sjukdom i väldigt stor utsträckning. Problemet är nu att 10 procent av världens hästar är skimlar och i vissa raser är den procenten mycket högre, hela lippizzanerrasen skulle ju försvinna om man slutade avla på skimlar (det finns ett litet fåtal färgade i rasen, men de räcker troligtvis inte till för att rasen ska överleva). Connemaran har ju också en liknande problematik med att väldigt många är just skimlar och jag har sett många fall av skimmelcancer på mina gamla connemaror genom åren.

Jag kan inte riktigt avgöra vad som orsakar mest lidande, genen för PSSM 1 eller skimmelgenen. Problemet är att det verkar som om lagstiftarna inte riktigt heller vet och därför har man fört upp PSSM 1 på defektlistan men inte skimmelgenen. En viss flexibilitet krävs då en för smal avelsbas riskerar att ge fler mutationer och defekter fritt spelrum.

Det behövs alltså mer forskning och lite förändringar i hur man använder defektlistan så att vi hinner med alla nya kunskaper kring våra gener som kartläggs i en rasande fart just nu.

Under tiden lider jag lite med mina vänner som genom att vara seriösa uppfödare drabbats lite för hårt. Det är inte lag på att testa sina ponnyer utan de har gjort detta frivilligt. Nästa år kommer det inte födas några ponnyer med genen hos Idyllen, men hos alla de som inte testat frivilligt kommer det antagligen födas ett okänt antal bärare.

Att avla handlar ju om att selektera bort men ibland så måste man också se till att avelsbasen finns kvar. Att hitta balans är det svåraste som finns här i livet.

Mormor Klara funderade nog inte så mycket på genetik i allmänhet, hon lät bara måla av sig på det grandiosa sätt som hon självklart såg sig själv på så att vi efterlevande skulle komma ihåg henne, med eller utan genetiska defekter.


Johannas nya hästliv
21 juli 17:00

”När utveckling blir till fanatism slår det fel”

”När utveckling blir till fanatism slår det fel”
Delilah som faktiskt var barfota och gick att rida överallt utan sadel och träns var nog unik hon också. Foto: Privat

Alla som lever med djur omkring sig vet att de alla har sin egen karaktär. Karaktären kan ofta vara det som både höjer våra förväntningar och krossar våra drömmar.

En sådan där karaktär som bor hos mig är Curt-Åke. En enkel beskrivning av honom är hund, hane, mops, svart. De orden gör att de flesta nu har en ungefärlig bild av honom, men sedan tillkommer ju den där karaktären som ingen kan gissa sig till utan att ha sett honom eller träffat honom.

Img_1701 (2)
Världens tryggaste pappa. Foto: Johanna Sällberg

Som alla andra så är Curt-Åke unik. Han har några talanger här i livet och de är att alstra barn, sitta och stirra, skälla ut grannens byggkran och att älska några få utvalda med stor emfas. Han är rädd för en sak och det är män med keps, i övrigt så finns det inget som skrämmer honom.

Det gör att så länge inga män med kepsar kommer så sitter han som en liten buddha och sprider lugn på gården, alla barn, lamm, valpar och smågrisar älskar honom eftersom han bara sitter där och låter dem peta på honom. När han inte sitter och stirrar i fjärran travar han efter mig som en liten svart skugga, det händer rätt så ofta att jag står och ropar på honom bara för att sedan upptäcka att han suttit en decimeter bakom mig hela tiden.

Så långt följer han förväntningarna för hur en mops är, men sedan tillkommer den där egna karaktären. Han älskar att bada i lera, han kan springa efter traktorn i en evighet, han gillar att ligga i solen när det är 30 grader varmt, han kan vara ute i regn och rusk utan att frysa, allt det är saker som man absolut inte förväntar sig av en svart mopshane. Han är ungefär som en helt vanlig labrador förutom att han absolut inte hämtar saker.

13418424_10153938118213183_3044055193650537376_o
Himmelriket. Foto: Johanna Sällberg

I just Curt-Åkes fall så blir det ju bara charmigt, men när vi pratar om hästar eller för den delen människor som inte uppfyller våra förväntningar så dömer vi mycket hårdare. Ute i våra stall runt om i landet finns det många missförstådda hästar som inte uppfyller förväntningarna, men också massor av människor som gör sitt bästa för att förstå.

Nu finns det lika många sätt att lösa problem som det finns problem. Det finns ingen allenarådande sanning eller metod som frälser hela hästvärlden från alla missförstånd eller missförhållanden. När man tar sina första stapplande steg in i hästvärlden så försöker ofta olika tränare och förståsigpåare övertyga en om att det bara finns ett sätt för varje problem. Det lär man sig vartefter att det är en sanning med modifikation.

Generellt sett är lösningen oftast att man förstår att det är ens eget fel och att det inte går att vifta med ett trollspö ( eller vanligt spö för den delen) och att alla problem skulle försvinna om man bara får hästen att göra en viss sak.

Det finns ingen allenarådande sanning eller metod som frälser hela hästvärlden från alla missförstånd eller missförhållanden.

Jag har med stor fascination följt alla de trender som kommit genom åren, det de har gemensamt är oftast att deras förespråkare säger att allt gammalt är fel och att hästarna bara kan bli lyckliga om man tänker om helt. För varje ny idé som kommer så brukar jag försöka ta reda på den oftast goda grundtanken och sedan ta tillvara på det som faktiskt kan fungera. Utveckling är bra men när det blir till fanatism så slår det fel.

Det här med barfotatrenden är ett ganska så bra exempel. Man kom ju på för många hundra år sedan att det var bra att skydda hästarnas fötter om de skulle bära och släpa saker långa sträckor, en vettig utveckling. Sedan har vi ändrat förutsättningarna så att de flesta bara går på underlag som är anpassade för hästar och då har vi ju egentligen inte samma behov av att skydda fötterna.

Img_0108
Våra hästar får trygghet mot att de ställer upp på vissa saker, när de är tillräckligt trygga kan de faktiskt acceptera små lejon även om det vore mer naturligt att fly. Foto: Privat

Vi måste därför inte sko alla hästar längre men en del gör det av gammal vana, mina går för det mesta barfota. Naturligtvis dök det då upp fanatiker som uppfann en metod där man verkade fötterna så de blödde för att ”ställa om” hästarna. Att verka hästen enligt strassermetoden skulle enligt vissa få alla hästar att fungera utan skor och återskapa ett slags vildhästfötter.

Det visade sig efter ett tag att en del av de som använt denna metod utsatt sin häst för vanvård och orsakat dem så stor smärta att de faktiskt blivit dömda enligt vår djurskyddslag. Det slog fel, pendeln gick för långt. Just när det gäller det där med strassermetoden blev farorna tydliga och hamnade så snett att det blev en lagöverträdelse.

När det gäller andra nya metoder så är det inte alltid lika klart vad som kan vara faran med dem, men gemensamt har de att om någon säger att de har en helt ny revolutionerande idé så ska man lyssna och sedan tänka lite själv.

Vissa hästar kan ridas barfota, vissa hästar går att rida utan sadel och träns, vissa hästar blir glada av ett nytt funktionstäcke.

Alla hästar kan inte alltid gå barfota, alla hästar går inte att rida överallt utan sadel och träns, alla hästar är inte olyckliga om de inte får ha det nya funktionstäcket på sig. Vissa hästar kan ridas barfota, vissa hästar går att rida utan sadel och träns, vissa hästar blir glada av ett nytt funktionstäcke. Vi måste bara klura ut vilka och göra vårt bästa för att inte göra för många fel som de stackarna sedan ska behöva förlåta (hästar är ändå oerhört förlåtande).

Själva grundtanken med strassermetoden är att alla hästar ska leva så likt vildhästar som möjligt, men det man då missar är att när vi domesticerade hästen och bad den om saker så ingick vi också ett kontrakt med den. Det kontraktet gäller alla våra domesticerade djur och innebär att de slipper de problem det innebär att vara vild. Mat, skydd och viss bekvämlighet ingår i utbyte mot vissa tjänster.

Även om det regnar och Curt-Åke älskar att vara ute så förväntar han sig att matte kommer med mat, hur är inte intressant utan enbart när.

Vi analyserar helt enkelt inte det hela särskilt mycket utan är nöjda med att det fungerar helt okej, förutom att matten får torka väldigt mycket golv eftersom hon inte förklarat att mopsar inte tycker om lera utan låter Curt-Åke leva med en viss frihet i tanken.


Johannas nya hästliv
14 juli 14:37

”Det finns så mycket outnyttjad areal i vårt land”

”Det finns så mycket outnyttjad areal i vårt land”
Det är ändå lite mysigt att sitta och köra runt i kvällssolen, även om det är efter kontorstid.

Just nu pågår en höskörd hemma hos mig. Egentligen så borde jag kanske låta bli då jag ju är mitt uppe i en försäljning men efter krisåren så går det inte att låta bli. 2018 blev alla lite lätt skakade och just det året så blev jag lätt manisk i jakten på gräs. Det var nästan som en sjukdom och varje gång jag åkte förbi en plätt med oslaget gräs fick jag lite lätt panik över att ingen fattade att den kunde blivit mat till djur.

Det mest slående var att vi har väldigt mycket areal i vårt land som är outnyttjad, många små gårdar bara ligger där utan att någon vårdar marken. Jag får lite ont i själen när jag tänker på alla de bönder som slitit med att röja och odla upp alla de där små plättarna som vi nu bara struntar i.

Höbalar
Det gröna guldet.

Nu sitter jag alltså där på traktorn igen och kör runt, runt, runt bara för att jag helt enkelt inte klarar av att se gräset växa över. Det har blivit en slags psykisk störning helt enkelt. Det där med höskörd är ju en aktivitet som inte bara är att göra, den tar tid och görs i princip nästan alltid när alla vanliga människor är lediga. I år är det lite av en chansning att slå om man vill ha hö, med lite tur blir det riktigt bra torkväder i slutet av veckan, med lite otur får vi en ordentlig skur om dagen. Nu har jag plastare så om det inte går att göra hö så blir det hösilage istället.

I år är det lite av en chansning att slå om man vill ha hö.

Det finns ju en liten brist på just torrt hö eftersom nästan alla gått över till att göra hösilage då det är lättare att göra och lagra. Hösilage går att göra under kontorstid på ett annat sätt än hö, då det går att slå ena dagen och bunta ihop nästa oavsett väder. Visst undviker man ösregn men en liten skur torkar ut relativt fort om det bara är lagom varmt. Det stora problemet med detta är att under vissa tider behöver man egentligen ha lite hö.

Gris
Alla älskar väl en sommaräng, även grisen Greta uppskattar att mysa runt bland blommorna.

Jag ser ofta vad som enligt mig är lite skräckexempel på hantering av hösilage, för att kunna hålla en god hygien behöver man ha ganska stor omsättning, speciellt sommartid när det är varmt. Om man bara har två-tre hästar så går det inte att använda hösilage alls – förbrukningen går för långsamt. Det finns ju mängder av studier på hur fort tillväxten av mögel och dåliga bakterier sker i en hösilagebal och alla säger samma sak, balen måste förbrukas snabbare än vad två hästar kan äta.

Lite skrämmande hur många som inte visste hur man hanterar maten på ett bra sätt.

Under krisåret 2018 fick jag mängder av samtal från förtvivlade hästägare som behövde mat till sina djur och det var lite skrämmande hur många som inte visste hur man hanterar maten på ett bra sätt. Uppenbarligen så bygger man ofta lite fel då man har ett stall för bara några få hästar men inget ställe att förvara hö. Det är så att man räknat med att grannbonden kan köra över en eller två hösilagebalar åt gången och sedan öppnar man och sprider ut för att torka eller så fodrar man glatt ur balen i två-tre veckor.

De hade lyssnat på den där bonden som tyckte att det kunde nog fungera och hade inte kikat på forskningen som säger att om du öppnar och sprider ut en bal som ensilerat så växer alla möjliga bakterier direkt när du tillsätter luft. En bal konserveras ju av att det finns fukt som gör att vissa bakterier växer och bildar mjölksyra. PH-värdet sjunker då i balen och då avstannar alla andra nedbrytningsprocesser och balen blir konserverad. Mjölksyran är helt ofarlig, precis som när vi lägger in grönsaker, men så fort man öppnar burken eller balen så startar alla processer igen och då kan de farliga bakterierna ta fart. Jag skulle i alla fall inte lämna en burk konserverade grönsaker öppen på köksbänken och låta grönsakerna torka för att sedan äta av den efter flera veckor.

Groda
De här små rackarna får varje år för sig att det är trevligt i stallet. Antagligen letar de efter nya bekantskaper men de enda de lär känna blir boxrarna som roar sig med att slicka på dem och sedan sitter och dreglar med glasartad blick.

Enligt mig (och en hel del forskning) ligger det ideala hösilaget på en torrsubstans runt 65, då har det ensilerat bra och är ändå lätt att hantera. När det är torrare än 70 procent känns det som att det finns större risk för att det inte ensilerar som det ska och det blir också hårdare och riskerar att göra små mikrohål i plasten. Hö ska helst vara riktigt torrt, ju torrare desto bättre.

Man räknar ju att det är hö om det är torrare än 83 procent torrsubstans, men jag upplever att runt 90 är bättre. Om det är riktigt torrt så går det att plasta utan att det blir kondens på insidan av plasten, jag har plastat in vissa balar i efterhand just för att kunna sälja till de som inte kan ha hösilage men som inte har plats att förvara hö under tak.

Den stora risken är ju att det blir just en liten process som misslyckas och då får man ett dammigt foder med mögeltillväxt i. De senaste åren har allt detta inte varit särskilt svårt då det ju varit oerhört torrt och varmt, i år är det en lite större utmaning. Men jag har ju både hängslen och livrem eftersom jag har alla maskiner för att göra hösilage så jag kan lugnt sätta mig i några dagar och snurra runt och veta att det blir ett bra foder på ett eller annat sätt. Glädjande nog så ser det ut att bli ungefär dubbelt så mot förra året, det är välgörande för den där bondesjälen.


Johannas nya hästliv
7 juli 12:00

”Vad är egentligen hästens verkliga behov?”

”Vad är egentligen hästens verkliga behov?”
Galopprush på betet på Åkerby, ingen häst har blivit skadad vid dessa tillfällen även om det gått lite vilt till ibland. Foto: Johanna Sällberg

På skånefronten intet nytt… Så kan man sammanfatta hur det känns just nu.

Efter tur nummer två blev det inga gårdar alls, en hade grisar som granne och den andra blev för dyr. Vissa kanske tycker att det alltid luktar skumt på landet, men faktum är att så skumt som det luktar utanför ett grisstall kan inte ens en lantis som jag stå ut med, hur fin gården än är.

Nu följer alltså snart tur nummer tre för att titta på fler objekt. Det positiva är att för varje tur så förbättras min lokalkännedom. Jag är ju inte heller världens blygaste så alla värdshusägare, bensinmacksanställda och vanliga människor som råkar hamna i min väg får äran att svara på frågor kring byn jag just då råkar befinna mig i.

Det är ändå bästa sättet att få reda på saker som hur mycket mopedister det finns och var närmaste vårdcentral ligger. Det kan ju faktiskt vara lite övermäktigt för mäklarna att ta reda på sådana detaljer. Jag har generellt sett inget emot just mopedister men mängden brukar avgöra hur lugnt det är i byn.

Den avgör också hur många potentiella medryttare det kan finnas till en gammal ponny. Som vanligt, två sidor på samma mynt.

Johannasallberg_astrid
Astrid är lika slut som jag efter allt kuskande och ligger på laddning inför nästa tripp. Foto: Johanna Sällberg

Astrid har naturligtvis varit med och kontrollerat varenda gård vi tittat på. Hon har med stor noggrannhet nosat in halva Österlen och anser sig antagligen hitta bättre än den där matten som bara kör fel hela tiden. Favoritstället var Brösarps backar där det fanns en skogsväg att traska på, därifrån fick vi dessutom med en hel flock med flugor som nu säkerligen bidragit till att öka den genetiska variationen hemma på Åkerby.

Jag har naturligtvis fortsatt med mina funderingar kring hur mycket yta jag behöver, än så länge har jag inget absolut svar. Det finns ju ett slags gyllene snitt för det mesta vad gäller hästar, det gäller bara att hitta det och skapa balans.

Johannasallberg_folunge
Extra trevligt var det att hälsa på lite ”barnbarn” i Skåne. Just detta är en mycket välväxt herre som ska bli spännande att följa. Fölet är undan min Ulla som egentligen heter One In A Million . Foto: Johanna Sällberg

Ju mer jag åker runt desto fler hästar ser jag som går själva i relativt små hagar och då kan man ju inte annat än fundera på vad skälet är. Är det så att vi avlat fram hästar med så ohästigt temperament att de inte klarar av flocklivet längre?

Hur många hästar kan det finnas som, på riktigt, mår bäst av att stå själv utan gräs? När jag frågar varför en häst står själv i hagen så är det vanligaste svaret nämligen att den kan skada sig om den får större yta och kompis. Andra svar är att man helt enkelt inte har mer plats eller att hästen är tävlingshäst.

När jag då kommer hem så åker jag förbi min granne som har ett gäng på sju nordsvenskar som står och hänger i sin skogshage (de är lite lättfödda och betar därför halva sommaren i en hage med mer skog än åker). Jag åker sedan förbi min andra granne som har ett gäng halvblodsston som står på ett något fetare bete med sina avkomlingar, de är sådana där så kallade nervösa dressyrstammade figurer som faktiskt också står där i grupp och hänger.

Mina egna fyra ponnyer står inte ens och hänger, de ligger som plattfiskar mitt på betet.

Min erfarenhet är att om grundflocken är trygg så går det oftast bra att introducera nya hästar som då blir lika lugna efter ett litet tag. Mina ponnyer har i princip aldrig skadat varandra eller sprungit och skadat sig på grund av för mycket galopp runt hagen, mina halvblod (=tävlingshästar) fick alltid gå med ponnyerna och klarade sig också helskinnade genom att det fanns en trygghet i flocken.

Men hästar är ju just hästar och även de där fina dressyrstammade figurerna hos grannen klarar sitt liv utan några större skador och är lugna i hagen eftersom det är så de förväntas vara.

Johannasallberg_beteslapp
Bra med plats och grundtrygghet i flocken minimerar risken för skador. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_sommarbete_1002
Ponnyer eller plattfiskar? Foto: Johanna Sällberg

Nyckeln till det hela är enligt mig att ha tillräckligt stor yta och att starta en vettig flock som kan ta hand om de där som inte riktigt har ordning på hjärnkontoret. Sedan behöver man också ha lite valium till alla nervösa ägare som är helt övertygade om att just deras häst inte är som andra hästar.

De har visserligen rätt i att alla hästar är individer, men oftast fel i att deras häst inte är en häst när det gäller behovet av kontakt med goda hästförebilder. Självklart finns det undantag från regeln men regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.

Regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.

Den där lilla öronviftningen som säger att allt är lugnt och jag har koll från flockens trygghetsexpert kan vi inte härma hur mycket vi än vill, eller den där erfarna gamla hästens makliga promenad till det bästa betet som alla andra följer, eller den där uppmaningen till att nu behöver vi ta en liten språngmarsh för att öva innan lejonen kommer som flockens starka figur plötsligt bjuder upp till.

Ibland är det en häst som har alla roller och ibland är de uppdelade men det viktiga är att om man har en otrygg figur behöver den slippa ha någon annan roll än att följa. Efter en tid i en bra flock får den en roll som passar och då kan den också växa mentalt.

Nu tänker jag inte att alla bara ska springa ut och släppa ihop hästar lite hur som helst utan bara att var och en ska fundera över det där gyllene snittet.

Vad är hästens verkliga behov? Mina nojjor? Hur stor yta krävs det egentligen för att en häst ska trivas optimalt?

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden