En gång för rätt många år sedan satt jag i ett väntrum någonstans och bläddrade i en damtidning. Jag minns inte vilken, det kan ha varit Amelia. Mina ögon föll då på en sida där man skämtsamt hade avbildat en manshjärna med allt vad den påstås innehålla. Ni kan ju tänka er; där fanns öl i mängder, tipskuponger, mat, mat och mat, diverse snuskiga tankar och lite annat. Bland alla förutfattade meningar om manssläktet var det en specifik detalj som fångade min uppmärksamhet. Eller detalj och detalj. Ett relativt stort område av en manshjärna påstods bestå av den så kallade backa-med-släp-genen.
Underförstått: alla män är oöverträffat begåvade när det kommer till att backa med släp.
Det är bara en liten detalj jag skulle vilja inflika här: jag är man – och kass på att backa med släp. Jag saknar en backa-med-släp-gen.
Och så en fråga till er: Vem tror ni det är i vår familj som alltid, utan undantag, är den som har ansvaret för hästsläpet?
Rätt gissat.
Det är en uppgift som faller på mig.
I alla år har jag, stum av beundran, sett hur lastbilar backat in på den 100 meter långa grusväg som leder fram till vårt hus. Sedan har föraren lyckats vända på en femöring, undgå staketstolpar och lyktor med ett par millimeter, dumpat lasten och slutligen, med samma millimeterprecision, vänt tillbaka det brummande monstret och rullat vidare mot nästa leverans.
Själv har jag väldiga problem med att ens koppla på en hästtransport. Det sträva underlaget av singel på gården gör vår transport svår att rubba i sidled, vilket innebär att jag måste backa bilen i exakt rätt position för att sedan veva ner kulkopplingen över dragkroken. Bara det kan ta en kvart.
Trots att jag saknar backa-med-släp-genen och djupt avundas alla de många män som utrustats med den har jag ändå klarat mig rätt hyfsat. Ett antal milt rammade väggar och ett otal omkullvälta soptunnor under 13 år härute på gården måste väl ändå vara fullt godkänt för en sån som jag?
Jag har gjort det på ren tjurighet, uppblandat med lika delar lugn och raseri. Visst blir det lite meckigt ibland när jag ska backa tillbaka släpet efter fullföljt uppdrag. Saknar du släpgenen får du göra om ett antal gånger för att göra rätt men till slut, efter fem sex försök, brukar transporten stå där snörrät och fin och redo att kopplas av.
Men nu är det januari och då är det inte att backa med släpet som gör mig nervös. Det är att dra släpet. Förutom när barnen tränar och tävlar använder jag släpet en gång varje vecka för att hämta nytt hö till hästarna. Eftersom vår gård inte är en gård med obegränsat förvaringsutrymme får vi bara plats med en 240-kilos bautabal åt gången. Efter sex eller sju dagar är den i regel förbrukad till sista strået och eftersom jag är släpansvarig är jag även hämtningsansvarig. Bättre tider väntar dock. Ett stort förvaringstält med plats för fem sex balar är faktiskt både beställt, levererat och monterat. Men monteringen lämnade oss kvar med den klassiska nedslående insikten att fem avgörande byggrör saknas och måste beställas på nytt.
Fram till dess är det en därför en bal i taget en gång i veckan som gäller. Och januari är knappast någon bra kompis; en skitmånad med sin mix av plus- och minusgrader och regn, blötsnö och nysnö. När jag kliver ut denna morgon har vi gått från plus två och duggregn till minus åtta och molnfri himmel. Hjulveven är fastfrusen, omöjlig att rubba. Höet slut. Här gäller det att behålla lugnet, låta det regera över raseriet. Metodiskt droppa spolarvätska på veven, första tricket i boken. Vänta några minuter. Testa. Droppa vidare. Testa vidare. Bli arg. Droppa. Testa. Bli arg igen. Rycka hårdare men inte för hårt. Droppa igen. Vänta igen. Och efter en halvtimmes procedur äntligen känna att veven ger med sig, sakta men säkert.
Kulhandsken kopplas på efter att jag, efter en svår manöver, backat bilen i exakt rätt position. Sedan kommer nästa problem: däcken. Hur man än försöker smörja och underhålla finns det få däck som fixar riktigt svåra svenska vinterförhållanden. Då tänker jag inte på väggreppet; däcken är nya och fullproppade med dubbar. Det är temperaturväxlingen som är förödande. Däcken reagerar nämligen på samma sätt som veven. De rör sig inte. Rullar inte. Är fastfrusna.
Men jag måste iväg om inte hästarna ska börja svälta efter lunch, när den sista säcken hö är slut. Måste utföra uppdraget. Här är goda råd dyra och jag gör tvärtemot alla tips jag läst på diverse forum. Nu SKA jag bara iväg och det krävs ett Alexanderhugg för att fixa det. Jag pillar bort de fyra fälgsidorna och plockar fram släggan. Sedan går jag bananas på den fastfrusna däckkvartetten. Bam, bam, bam på utvalda ställen på fälgarna. Startar bilen. Kör några meter. Noterar att tre av hjulen rullar. Går ut ur bilen. Greppar släggan. Några välriktade slag senare på vänster bak och saken är klar. Genom ishalka tar jag mig sedan till min leverantör, balen placeras i transporten och jag vänder hemåt som en hjälte med bytet i säkert förvar. Nästa moment: styrkelyft. Jag kämpar upp balen på högkant, tippar den och upprepar proceduren tre gånger. Sedan står veckans ranson redo att tas i bruk. Jag avslutar med en i det närmaste perfekt backning och kopplar av kulhandsken. Kanske håller jag på att utveckla den där genen ändå?
Tack för att ni tog er tid – som vanligt hörs jag i podden Fria Tyglar, som vanligt uppmanar jag alla ponny- och hästföräldrar att gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige och som vanligt blir jag överlycklig när ni följer mig på Instagram!
Följ Ridsport på