Jag har inte rätt gener

En gång för rätt många år sedan satt jag i ett väntrum någonstans och bläddrade i en damtidning. Jag minns inte vilken, det kan ha varit Amelia. Mina ögon föll då på en sida där man skämtsamt hade avbildat en manshjärna med allt vad den påstås innehålla. Ni kan ju tänka er; där fanns öl i mängder, tipskuponger, mat, mat och mat, diverse snuskiga tankar och lite annat. Bland alla förutfattade meningar om manssläktet var det en specifik detalj som fångade min uppmärksamhet. Eller detalj och detalj. Ett relativt stort område av en manshjärna påstods bestå av den så kallade backa-med-släp-genen.

Underförstått: alla män är oöverträffat begåvade när det kommer till att backa med släp.

Det är bara en liten detalj jag skulle vilja inflika här: jag är man – och kass på att backa med släp. Jag saknar en backa-med-släp-gen.

Och så en fråga till er: Vem tror ni det är i vår familj som alltid, utan undantag, är den som har ansvaret för hästsläpet?

Rätt gissat.

Det är en uppgift som faller på mig.

I alla år har jag, stum av beundran, sett hur lastbilar backat in på den 100 meter långa grusväg som leder fram till vårt hus. Sedan har föraren lyckats vända på en femöring, undgå staketstolpar och lyktor med ett par millimeter, dumpat lasten och slutligen, med samma millimeterprecision, vänt tillbaka det brummande monstret och rullat vidare mot nästa leverans.

Själv har jag väldiga problem med att ens koppla på en hästtransport. Det sträva underlaget av singel på gården gör vår transport svår att rubba i sidled, vilket innebär att jag måste backa bilen i exakt rätt position för att sedan veva ner kulkopplingen över dragkroken. Bara det kan ta en kvart.

Trots att jag saknar backa-med-släp-genen och djupt avundas alla de många män som utrustats med den har jag ändå klarat mig rätt hyfsat. Ett antal milt rammade väggar och ett otal omkullvälta soptunnor under 13 år härute på gården måste väl ändå vara fullt godkänt för en sån som jag?

Jag har gjort det på ren tjurighet, uppblandat med lika delar lugn och raseri. Visst blir det lite meckigt ibland när jag ska backa tillbaka släpet efter fullföljt uppdrag. Saknar du släpgenen får du göra om ett antal gånger för att göra rätt men till slut, efter fem sex försök, brukar transporten stå där snörrät och fin och redo att kopplas av.

Men nu är det januari och då är det inte att backa med släpet som gör mig nervös. Det är att dra släpet. Förutom när barnen tränar och tävlar använder jag släpet en gång varje vecka för att hämta nytt hö till hästarna. Eftersom vår gård inte är en gård med obegränsat förvaringsutrymme får vi bara plats med en 240-kilos bautabal åt gången. Efter sex eller sju dagar är den i regel förbrukad till sista strået och eftersom jag är släpansvarig är jag även hämtningsansvarig. Bättre tider väntar dock. Ett stort förvaringstält med plats för fem sex balar är faktiskt både beställt, levererat och monterat. Men monteringen lämnade oss kvar med den klassiska nedslående insikten att fem avgörande byggrör saknas och måste beställas på nytt.

Fram till dess är det en därför en bal i taget en gång i veckan som gäller. Och januari är knappast någon bra kompis; en skitmånad med sin mix av plus- och minusgrader och regn, blötsnö och nysnö. När jag kliver ut denna morgon har vi gått från plus två och duggregn till minus åtta och molnfri himmel. Hjulveven är fastfrusen, omöjlig att rubba. Höet slut. Här gäller det att behålla lugnet, låta det regera över raseriet. Metodiskt droppa spolarvätska på veven, första tricket i boken. Vänta några minuter. Testa. Droppa vidare. Testa vidare. Bli arg. Droppa. Testa. Bli arg igen. Rycka hårdare men inte för hårt. Droppa igen. Vänta igen. Och efter en halvtimmes procedur äntligen känna att veven ger med sig, sakta men säkert.

Kulhandsken kopplas på efter att jag, efter en svår manöver, backat bilen i exakt rätt position. Sedan kommer nästa problem: däcken. Hur man än försöker smörja och underhålla finns det få däck som fixar riktigt svåra svenska vinterförhållanden. Då tänker jag inte på väggreppet; däcken är nya och fullproppade med dubbar. Det är temperaturväxlingen som är förödande. Däcken reagerar nämligen på samma sätt som veven. De rör sig inte. Rullar inte. Är fastfrusna.

Men jag måste iväg om inte hästarna ska börja svälta efter lunch, när den sista säcken hö är slut. Måste utföra uppdraget. Här är goda råd dyra och jag gör tvärtemot alla tips jag läst på diverse forum. Nu SKA jag bara iväg och det krävs ett Alexanderhugg för att fixa det. Jag pillar bort de fyra fälgsidorna och plockar fram släggan. Sedan går jag bananas på den fastfrusna däckkvartetten. Bam, bam, bam på utvalda ställen på fälgarna. Startar bilen. Kör några meter. Noterar att tre av hjulen rullar. Går ut ur bilen. Greppar släggan. Några välriktade slag senare på vänster bak och saken är klar. Genom ishalka tar jag mig sedan till min leverantör, balen placeras i transporten och jag vänder hemåt som en hjälte med bytet i säkert förvar. Nästa moment: styrkelyft. Jag kämpar upp balen på högkant, tippar den och upprepar proceduren tre gånger. Sedan står veckans ranson redo att tas i bruk. Jag avslutar med en i det närmaste perfekt backning och kopplar av kulhandsken. Kanske håller jag på att utveckla den där genen ändå?

Tack för att ni tog er tid – som vanligt hörs jag i podden Fria Tyglar, som vanligt uppmanar jag alla ponny- och hästföräldrar att gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige och som vanligt blir jag överlycklig när ni följer mig på Instagram!

Redan tidigt i fredags morse tvingades jag formulera följande svarsmejl till Tidningen Ridsports webbchef Lina Nydahl, som skrivit och frågat när veckans blogg dyker upp:

Jag vågar nog inte lova att den kommer i dag. Trodde jag skulle hinna först, men det är intervjuer, planeringar och möten precis hela tiden. Räcker det att säga att den kommer när den kommer – någon gång under helgen?

I utgångsläget hade jag tänkt att Falsterbo Horse Show 2026 skulle bli en lugn semestervecka med ständig vilopuls. Att jag skulle strosa runt på det pittoreska området ute på näset, umgås med familj och vänner och hitta en skön ingång till ett bloggämne.

Men det var innan telefonen ringde.

I andra änden: Jana Wannius.

– Jag vill att du leder Studio Falsterbo, sa Falsterbopresidenten.

Man säger väl inte nej till en president? tänkte jag.

Och så tackade jag ja.

Jag tackade även ja därför att jag alltid tyckt att det är tråkigt att säga nej, även om det innebär att kasta sig in i det okända.

För trots att jag varit i tv som expert (i hockey) massvis med gånger och trots att jag varit moderator, föreläsare och poddare och trots att jag genom åren gjort massor med tv-inslag finns det en roll jag aldrig någonsin tidigare haft.

Programledare.

Det hade jag nu tackat ja till när presidenten frågade och när det gäller Falsterbo finns det nog inga ångerveckor, tänkte jag.

Så när alla de tusentals andra nu går runt med sina sköna vilopulser och frotterar sig med varandra genom mässområdet och de inbjudande gräs- och fiberbanorna i detta Liseberg för hästfolk har jag just nu blivit klar med lördagens körschema, där jag planerat vad jag och min dyrbare expert i studion, Sylve Söderstrand, ska prata om i kväll.

Här plockar vi ut russinen ur kakan och gör förinspelade intervjuer med de hetaste namnen för dagen i Falsterbo. Det är det enkla. Jag har intervjuat folk i nästan hela mitt vuxna liv och en förinspelad intervju kan dessutom enkelt klippas och putsas i efterhand.

Men det här med körschema, vilken studiokamera man ska titta i och när, längden på inslag, övergångar till nya ämnen – allt det där är helt nytt för mig som kommer från den del av media som jobbar mot sajter och papperstidningar. Där kan man skriva fel, men ändra felet. Här är det live, skarpt läge hela tiden och omöjligt att reparera ett misstag.

Därför var det på lite skakiga Bambi-ben jag såg klockan ticka ner i torsdags klockan 18.59.

19.00 var vi live och när sändningen sedan startade och jag presenterat programmet skulle jag påannonsera det första inslaget.

Då blev det tekniska problem och allt som syntes i rutan var jag själv och Sylve.

Där slog det mig: Det enda vi INTE pratat om var hur vi gör när tekniken strular. På något sätt lyckades vi ändå rädda upp den taskiga starten och när jag tittar på det i efterhand märks det otroligt nog knappt att det blev fel.

Jag är illgrön i rollen men tycker redan att det är bland det roligaste jag gjort. Hittills har vi sänt cirka 40 minuter långa program både under torsdag och fredag och när jag nu studerar körschemat för kvällen konstaterar jag att det blir minst lika långt ikväll, med Falsterbo Derby-analyser, med VM-special, intervju med sportchefen Yogi Breisner och med Emma Emanuelsson om hennes väg tillbaka efter ärevarvsolyckan här i Falsterbo förra året.

Tack och lov har jag hamnat i ett fantastiskt team av människor runtomkring mig. Både jag och Sylve är i extremt goda händer och att presidenten ännu inte hört av sig tolkar jag som att vi åtminstone inte gjort bort oss.

Det är roligare att säga ja än att säga nej.

Och det är faktiskt ännu roligare att få sända Studio Falsterbo, trots ständig maxpuls i ett kroniskt skarpt läge.

Tack för att ni tog er tid! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är inget större fel på tiden, förutom en sak. Den går alldeles för fort. Som skrivande ponnypappa har jag många gånger blivit plågsamt medveten om det under den här nästan tokigt långa bloggresan. När jag började skriva här var mina barn verkligen barn – sex och sju år gamla – och gick på ridskola en eller ett par gånger i veckan. Att de ens skulle bli tävlingsryttare fanns inte i mitt medvetande på den tiden. Jag hade ju sett ponnytävlingar och noterat hur svårt det såg ut att ta sig runt en hel bana.

Men tävlingsryttare blev de.

Och med det följde minnen som för alltid kommer att finnas kvar.

Under veckan som gick drabbades jag av ett sådant minne. Ett minne från det som för alltid, tror jag, kommer att vara min största och mest glädjerusiga upplevelse som ponnypappa. Jag slogs av att det passerat exakt fem år sedan det inträffade. Det var så överväldigande att jag skrev så här i mitt följande blogginlägg:

Efter en höst, vinter och vår som innehållit massor av fällda tårar och ren hopplöshet men samtidigt viljan att fortsätta och inte ge upp har äntligen mynnat ut i lön för stor möda och fina prestationer som ger fina resultat. Så fina resultat att det är obegripligt.

Då som nu stod jag på en plats jag alltid kommer att finna magisk. Den heter Mårslycke, ligger ett par stenkast utanför Tingsryd och är värdanläggning för fina klassiska Börjes Cup. Det var här Angelo sommaren 2021 först vann meetingpriset och därefter hela finalen i Lilla cupen i sin första A:1a och med en segermarginal på över tre sekunder med sin Hilda. Det var med en känsla av att vara med om någonting overkligt jag såg det hända. Jag var helt oförberedd, hade aldrig kunnat tro det. Det var även första gången någon i vår familj fick känna på hur en stor cupseger känns i själ och hjärta. Angelos cupvinst blev starten på en kärlek till Börjes Cup som för alltid kommer att finnas kvar. Länge var det barnens favoritmeeting.

Men tiden går inte, som sagt. Den springer. Nu är Angelo strax 16, börjar snart gymnasiet och LillyBelle blir 15 till hösten. Åren med Börjes Cup som någon sorts kickstart på semestern är till stor del över. I år trodde jag inte att jag skulle åka till Tingsryd över huvud taget men blev lika glad som överraskad när LillyBelle berättade att hon fått ett erbjudande om en sängplats i en campingstuga hos sin kompis Isa med familj. Vips hade både hon och C-ponnyn Poppis fått möjlighet att vara med.

Åka på Börjes Cup igen – en ren bonusnjutning för mig.

Inte blev det sämre av att jag efter fem år – stående på exakt samma plats längs långsidan – fick se LillyBelle och Poppis göra en fantastisk inledande Lätt B-runda i ett 28 ekipage stort startfält. Att sedan se henne rida in till prisutdelning och ärevarv med det mörkblåa segertäcket på Poppis förstärkte minnena från 2021 ytterligare. Det spelade sedan ingen roll att lördagen och söndagen landade i två uteslutningar i Lätt A. Att vara på plats på en historiskt viktig plats mitt i sommarhettan var som att se en cirkel slutas. Det kan ha varit det sista jag såg av Börjes Cup – i alla fall med mina barn inblandade. I så fall är en underbar era över. En era jag för alltid kommer att sakna.

Tack för att ni tog er tid! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Kan det vara nyttigt att förlora?

Jag har alltid funnit frågan intressant. Sanningen är att det inte finns något entydigt svar. Det handlar om tycke och smak, inte om någon sorts matematisk logik (1+1=2) eller om fakta med ett otvetydigt korrekt svar (Sveriges huvudstad är Stockholm).

Så: Kan det vara nyttigt att förlora?

Frågar du Aleksandr Karelin, världens genom tiderna bästa brottare, svarar han nog nej. Han förlorade nämligen aldrig under hela sin proffskarriär förutom i karriärens allra sista match, OS-finalen 2000, där det sägs att han ställde upp trots en snudd på bruten arm. En förlust hade nog inte lärt Lyftkranen från Sibirien så mycket.

Frågar du Edmonton Oilers NHL-lag av 1983 års upplaga blir svaret däremot ja. När de, efter att ha förlorat Stanley Cup-finalen mot New York Islanders, kikade in i motståndarnas omklädningsrum insåg de att Islanders-spelarna var för trötta för att ens orka fira ordentligt. Det blev en lärdom för Wayne Gretzky – också han världens genom tiderna bäste i sin sport – som insåg att det krävdes ännu mer för att gå hela vägen. De nästkommande två åren var det mycket riktigt Edmonton Oilers som fick lyfta pokalen och Gretzky skrev senare i sin självbiografi att den direkt avgörande detaljen var upptäckten av hur mycket Edmontons övermän tagit ut sig.

För mig som bevakat och skrivit om sport på allt från bredd-, till elit- och upp till världsklassnivå under mer än 30 år är svaret självklart. Efter allt det jag sett, upplevt och studerat genom åren kan en svidande förlust vara bland det nyttigaste du kan vara med om. Jag har sett förluster som blivit direkt avgörande för ett helt lags framtida framgångssaga. Jag har hört individuella idrottare säga att ”där lärde jag mig vad som krävs” när de talat om sina svåraste stunder som idrottare.

Varför jag tar upp det här nu?

Jo, i den här texten sätter jag det i ett mikroperspektiv. Mina barn har tävlat så mycket och så länge nu och de älskar tävlandet så mycket att det sedan länge ligger i deras DNA. De har vunnit så pass mycket och förlorat så pass mycket att de vet att varje skål väger ganska mycket.

För några veckor sedan skrev jag om Baltic Cup i Växjö, där allt stämde för LillyBelle. Hon liksom flög fram i full harmoni med sin häst, vann en klass och blev placerad i de två övriga. Efter en trög start hittade även Angelo flytet och avslutade som vinnare på hemmaplan.

Nu summerar jag en midsommarhelg på fantastiska Grevagården och jag undrar i mitt stilla sinne: När hade mina barn ett sämre meeting senast?

Om det var fullt flow kryddat med stolpe-in på Baltic var Midsommarhoppet raka motsatsen. LillyBelle inledde med en 360-gradersluftfärd efter ett stopp under fredagen, fortsatte med ett pet på lördagen och avslutade med ett stopp och några tidsfel under söndagen. Placeringsrad: 29, 14, 26.

Angelo: Tolv plus åtta plus tolv fel och resultatraden 29, 18, 21. Ingen av dem var ens i närheten av att sniffa på en placering under totalt sex starter.

Deppigt? Säkert.

Frustrerande? Absolut.

Men framför allt tror jag att det var nyttigt att för ovanlighetens skull lägga alla ägg i en och samma korg för att sedan se samtliga ägg krossas. Det är en styrka att förlora om du väljer att lära dig något av förlusten och det blir intressant att se hur mina barn hanterar sitt kanske sämsta meeting någonsin.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag minns så väl mitt första träningsläger. Året var 1985, platsen Gislaved och upplevelsen den starkaste i mitt dittills 13-åriga liv. Att lämna hemmets trygghet, åka iväg tio mil och buntas ihop med 20 andra unga tennisspelare var till en början ganska nervöst. Men det tog inte många timmar innan nervositeten ersattes av känslan av någonting gränslöst roligt.

Vi tränade flera pass om dagen, vi skrattade, busade och berättade roliga historier. Vi lärde oss saker – både när det gäller att bli bättre på sin sport men även att ta hand om sig själv utan föräldrar närvarande. Åtskilliga läger följde men Gislaved, det allra första, är det som skapat flest bestående positiva minnen och nya bekantskaper.

Som förälder har jag kört både LillyBelle och Angelo till diverse ridläger och att rivstarta sommarloven på det sättet var länge standard för dem. Det har, tror jag, varit samma sak för dem som det var för mig. Efter det första lägrets inledande osäkerhet och nervositet har de älskat att umgås, träna och ha roligt tillsammans med andra ryttare och räknat dagarna till när det är dags igen.

Lägertiden är sedan ett par år över, både för Angelo och LillyBelle. Men 2026 är ett speciellt år. För första gången har det nämligen arrangerats ett ridläger hemma hos oss, med LillyBelle som både ridlärare, teorilärare och lägergeneral. För någon månad sedan designade hon en annons, postade den på sociala medier och vips var alla sju platserna bokade. Fantastiskt!

I måndags inleddes det historiska lägret. LillyBelle och tjejerna inkvarterades i Malins fotostudio där LillyBelle också klistrat upp programmet, i tidsordning:

Hoppning grupp 1, hoppning grupp 2, lunch, käpphästhoppning, bad med hästar, grillkväll, femkamp, poolbad och filmkväll. Så såg den första dagen ut. Den andra innehöll hoppning/markarbete, lunch, teorilektion, borstningstävling och gymkhana. Varje lägerdeltagare fick såklart varsin goodiebag, som blev ganska innehållsrik med hjälp av ett par välvilliga sponsorer.

Två av lägerdeltagarna hade egna ponnyer med sig. Övriga tilldelades lämpliga hästar där Lärka, Sigge, TW, Peggy och Erika ställde upp och skötte sig föredömligt.

Grillning av kött och korv stod på min ansvarslista liksom femkampen, som jag lyckades göra så jämn att allt avgjordes i den sista grenen. Och precis som under det där lägret i Gislaved 1985 gick det här lägret, på bara ett par timmar, från inledande nervositet till skratt, gemenskap och lärdomar. Det första lägret är alltid det man minns mest.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Dagsmeja. Morgonrodnad. Förgätmigej. Gryning. Västanvind.

Gemensam nämnare?

Jo, alla dessa fem sammansättningar av bokstäver har figurerat högt på topplistorna när språktidningar och andra medier genom åren utsett svenskans vackraste ord.

Jag håller med de som röstat och rankat. Det är verkligen fem väldigt vackra ord, både att uttala och att se, rent visuellt.

Ord som kärlek och förlåt – ord som dessutom har en djupt mänsklig innebörd – brukar också ta sig in på listorna.

Men det finns även underskattade ord. Ord som inte stavas särskilt vackert och sällan eller aldrig används inom poesin men som ändå kan leta sig in på en alldeles speciell topplista.

Om ett av dessa, mina egna absoluta favoritord, handlar denna text.

Utveckling.

Nej, jag vet. Det är inget romantiskt ord, som morgonrodnad. Det är inget laddat ord, som förlåt. Det är ett ganska torrt och kliniskt ord men det står å andra sidan för så mycket i sin ensamhet.

Jag menar: Allt i livet handlar om utveckling. Från jordens skapelse och fram till denna dag har civilisationer som slutat utvecklas ofta stagnerat, försvunnit eller ersatts av något nytt. För oss människor handlar också allt om utveckling, från långt innan det att vi tar våra första stapplande steg. Sedan fortsätter det, livet ut, tills våra kroppar slutligt säger ifrån och ger upp.

Det gläder mig att idrotten ofta, gärna och med all rätt använder ordet utveckling. Idrotten har hajat vad allt går ut på och idrott är att ständigt utvecklas, på flera plan. Och om utveckling är livets kanske viktigaste process blir den också som mest glädjefylld när man får följa den på nära håll. För egen del får jag göra det nästan varje vecka genom mina ridande barn. Där blir ordet utveckling något mer än bara ett begrepp. Jag är stolt över vilka skickliga ryttare och individer mina barn utvecklats till och det känns som att de får ständiga kvitton på sitt arbete just nu.

Veckan som gått kom det tydligaste kvittot från den resa LillyBelle och Sigge gör tillsammans. Oj, vilken underbar utveckling, säger jag bara. Ni som lusläser mig vet att ekipaget nyligen red felfritt i sina två första medelsvåra avdelning B-rundor. Därmed blev de kvalificerade till att få rida även avdelning A på samma nivå.

Denna den ”riktiga” Msv B-debuten skedde i Karlskrona i lördags då det bjöds på kval till Carl Philips Pris. Jag har bara sett rundan i efterhand men kan bara sammanfatta den i ett ord – och vid det här laget vet ni säkert vilket.

Det var inte bara bra. Det var även snabbt, skickligt och taktiskt genomfört. Och otroligt nog: De vinner sin första tävlingsstart efter en ny nolla och ett prinsgehäng hängs runt LillyBelles hals. Nu får de visserligen inte rida semifinalen eftersom Sigge bara är sex år gammal, men ändå. Vilken utveckling!

De firar sin tredje raka Msv B-nolla med att göra en ny start på söndagen. Den här gången noterar Sigge, i sin fjärde medelsvåra start, sitt första och hittills enda nedslag men även det ska visa sig räcka till seger och ett nytt gehäng.

Jag älskar utveckling.

Alltså älskar jag att få bevittna den här underbara resan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

5 juni. Skön tid på året. Skoleleverna loggar snart ut från ännu ett läsår. Vi äldre som jobbar har semester i sikte med allt vad det innebär. Det är varmt, naturen visar upp hela sin färgpalett och det faktum att ingenting ännu börjat vissna signalerar fortsatt hopp.

Jag gillar 2026 så här långt.

Jag gillar det, inte minst eller kanske framför allt, ur ett sportsligt perspektiv.

Hittills under bara dessa drygt fem passerade månader har svenska folket bjudits på magi i en omfattning många andra länder inte får uppleva under ett helt sekel.

Bara en sån sak som att våra blågula kämpar kom hem från OS i Milano och Cortina med åtta guldmedaljer är ren magi. Alla redan högt ställda förväntningar överträffades med marginal och befäste Sverige som en en ledande stormakt inom vintersport.

Bland det svåraste som finns i idrotten är att sätta nya världsrekord i friidrott. Det finns rekord, noterade under 1980-talet, som fortfarande består. Säg det till Armand Duplantis och han svarar ”hold my beer”, greppar staven och skriver ny idrottshistoria. Från det att ”Mondo” den 8 februari 2020 noterade sitt första världsrekord med 6,17 har han putsat det ytterligare 14 (!) gånger. Det senaste superhoppet över 6,31 kom i Uppsala den 12 mars och blev en direkt förlängning av det olympiska guldregnet. Vi har i friidrotten även fått se medeldistansaren Andreas Almgren krossa sina egna svenska rekord på löpande band och utvecklas till en världslöpare.

Även i kategorin ”stora sporter som får begränsat med utrymme i Sverige” kan nämnas att vi för mindre än ett par veckor sedan fick se motorföraren Felix Rosenqvist vinna det mytomspunna Indy 500 i USA som tredje svensk i historien.

2026-magin drabbade till slut till och med det svenska herrlandslaget i fotboll som gick från utskrattat, hånat och utskällt till att kliva fram, vinna över Ukraina och Polen och ta oss till det efterlängtade VM som startar om bara några dagar.

Det är blågul segerglädje överallt. Det räcker så för att slå fast att svensk idrott seglat i rejäl och underbar medvind under denna första magiska halva av 2026.

Nu står vi inför den andra halvan och vad väntar där, förutom fotbolls-VM, fridrotts-EM och några mästerskap till?

Ni inser nog vart jag är på väg.

Till Aachen, ridsportens Mecka.

Till ett samlat ridsport-VM under en fest som pågår oavbrutet mellan den 11 och 23 augusti.

Drygt två månader kvar nu och det var faktiskt länge sedan jag såg fram emot ett ridsportmästerskap så mycket som årets. Sverige reser dit som dubbel regerande mästare (individuellt och lag) med med en gloria man sedan länge tappat och med världsryttare som sjunker som gråstenar på FEI-rankningen. Få lär räkna med Sverige, ingen lär tro på blågult guld och det är detta – kraften i att slå underifrån – som gör årets VM extra intressant för mig. Ingen har väl glömt Henrik von Eckermanns mörka ögon efter fiaskot i Versailles med King Edward? Han måste brinna av en revanschlust som knappt går att mäta. Samma sak med Peder, Wilma och även hos det gäng som fick känna på förra sommarens EM, där Sverige fick uppleva känslan av att plötsligt vara en blåbärsnation. Kan 2026-magin spilla över även på de svenska ryttarna? Varför inte?

Och apropå blågul 2026-magi ser jag själv tillbaka på två lite mindre men för min egen del stora stolta historiska händelser. När jag skrev senast var vi bara halvvägs in i Baltic Cup. LillyBelle och Rosie hade då, via en fin fjärdeplats, fått ge sig ut på ärevarv för första gången i en internationell tävling medan Angelo och Tom misslyckats rejält i sin inledande klass.

Vad som hände sedan?

Jo, LillyBelle och Rosie slog till i lördagens Lätt A och tog hem segern.

Angelo? Jo, efter en tung lördag följde han upp med en superrunda som första startande av 22 ekipage i Lätt B. 21 starter senare stod det klart att han och Tom hade noterat den allra snabbaste tiden.

Mina barn representerade officiellt Sverige, de vann varsin klass och fick lyssna till Du gamla du fria med vår vackra svenska flagga som digital fond och därefter leda varsitt ärevarv.

För mig är 2026 ett sportsligt magiskt år, både i det stora och i det lilla, och jag hoppas att magin fortsätter några månader till.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Den nyvakna sommaren välkomnar mig med en fredagsmorgon som erbjuder molnfri himmel och en lovande temperatur trots att klockan bara är 7.12. Om en timme ska jag bege mig ner till tävlingsområdet och göra mitt första av flera funktionärspass i serveringen på Abena Arena.

Vi är snart halvvägs in i årets Baltic Cup och med reservation för att allt kan hända fram till söndag var det länge sedan jag upplevde en skönare känsla kring en tävling. Baltic är många unga ryttares första möte med internationell tävlan och det märks så tydligt att alla på området märker det.

Den danska och norska flaggan vajar tillsammans med den vackra blågula svenska på de tillfälligt uppsatta stängerna längs banans ena långsida. Området är stängslat som om det handlade om ett konsertområde i samband med ett Bruce Springsteen-besök. FEI-delegater övervakar och ser till att allt sköts enligt reglementet. Folk från Svenska Ridsportförbundet finns närvarande, tar ut lag och kallar till möten. Lärdomarna av att navigera i FEI-appar, lägga in tempkurvor och lära sig att de flesta hästarna måste besiktigas redan under onsdagen kommer att vara viktiga inför nästa internationella tävlingsutmaning.

Auran av stortävling känns nästan övertydlig. Den är på alla sätt motsatsen till en vanlig hederlig inhemsk tävling, där du kan vakna en lördagsmorgon, känna tävlingssuget, ta en titt i TDB, efteranmäla dig och sedan rida fram mot hinder nummer 1 två timmar senare. Baltic är någonting annat. Jag gillar det och jag tror att många håller med mig. För oss är det också speciellt med ett meeting på hemmaplan, fem minuter från vår gård, där både Angelo och LillyBelle tillbringar nätterna i lastbilssängar på området.

Min roll under Baltic, förutom några funktionärspass i serveringen och de vanliga föräldrainsatserna bära, mocka och betala? Jo, jag tilldelades även ett uppdrag av LillyBelle ett par dagar före tävlingsstart: ”Fota mig med den riktiga kameran”.

Jag tackade förstås för förtroendet att bli LillyBelles privata fotograf, putsade till objektiven och började sedan dokumentera pimpandet av hästboxarna, förberedelser inför första start, framridning, framhoppning, tävlingsstart och prisutdelning.

För prisutdelning blev det direkt. LillyBelle och Rosie inledde årets Baltic Cup med en strålande fin Lätt A-runda i Small Tour C-ponny (även på namnet märks det att FEI är inblandat) som slutade med en fjärdeplats. Därför blir det mycket fokus på LillyBelle i veckans bildmaterial. Jag hoppas att bilderna förmedlar en känsla av både sommar, glädje, allvar och stortävling. Angelo var förresten inte nöjd med sin Balticdebut, men ett meeting är långt och i morgon kommer en första chans till revansch.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Karl Oskar Cup. Namnet klingar redan av nostalgi trots att den bara har dryga tiotalet år på nacken som ponnytävling.

Tävlingsformatet vänder sig till den debuterande åttaåriga nybörjaren och upp till den mer erfarne tonåringen och blev omedelbart en enorm succé när den för första gången slog upp portarna i augusti 2014. Den första upplagan var förlagd till grusparkeringen utanför Växjös imposanta idrottskomplex Arenastaden men redan år två gav politikerna klartecken för Karl Oskar Cup att inta Värendsvallen, Östers IF:s klassiska gamla huvudarena. När pandemin kom flyttades cupen till vår egen hemmabana, där den sedan dess arrangerats. Minnena är många och som sagt, nostalgin flödar redan när jag tänker tillbaka på hästar som hoppar på en anrik fotbollsplan.

Det som ligger bakom framgången är minst lika viktigt. Det stavas till stor del samarbete.

Vid tiden för Karl Oskar Cups tillkomst fanns det nämligen någonting i den här stan som gick under namnet Växjö ridsportallians. Det var en informell sammanslutning av Växjös fem ridklubbar: Växjöortens Fältrittklubb, Växjö Ridklubb, Lammhults Ridklubb, Theleborgs Ryttarsällskap och Braås Ponny- och Ridklubb.

Tillsammans förhandlade de fem klubbarna mot kommunen när det gällde bidrag och andra ersättningar – och även när det gällde tävlingsarrangemang. När alla hjälptes åt gick det att rodda ett helt nytt och våldsamt populärt arrangemang som Karl Oskar Cup, vilket alla tjänade på.

I dag finns inte ridsportalliansen kvar. En klubb, Theleborgs Ryttarsällskap, har dessutom hunnit gå i graven, men spåren efter alliansen och dess tänk lever kvar. Sedan några år tillbaka är Karl Oskar Cup ett samarrangemang mellan två av klubbarna (Växjöortens FK och Lammhults RK).

När jag för någon månad sedan i denna blogg skrev om LillyBelles dressyrdebut bar även tävlingen hon deltog i spår av det gamla allianstänket.

Växjö Ridklubb arrangerade tävlingen tillsammans med Norrvidinge Ryttarsällskap, en tränings- och tävlingsklubb i Växjö som inte driver någon egen anläggning. Tillsammans valde klubbarna att hyra in sig på Theleborgs Ryttarsällskaps anläggning, som efter konkursen ägs av Växjö kommun. Två klubbar går ihop och arrangerar en tävling på en anläggning som inte är deras men som passar bättre för ändamålet.

Perfekt.

Fler exempel på kreativa samarbeten var när Ljungby Ridklubb under våren blev hårt drabbat av det omskrivna virusutbrottet i spåren av tävlingar i Laholm och Kungsbacka. Flera tävlingar fick ställas in men en av dem – Aprilhoppet, med både Elitallsvenskan och Ridsportallsvenskan – avgjordes som planerat. Däremot inte i Ljungby utan här i Växjö, genom ett rent samarbete mellan två annars konkurrerande klubbar.

”Vi ses i Växjö – tillsammans gör vi det möjligt!” som Ljungby Ridklubb så träffande uttryckte det på sin hemsida.

Nu läser jag att tanken på allianser och samarbeten tar sig konkreta uttryck även på andra ställen i Ridsportsverige. Det senaste exemplet är i Dalarna och Västmanland där tre klubbar – Smedjebackens Ryttarsällskap, Ludvika Ryttarklubb och Fagersta Ridklubb – i dagarna ingått ett uttalat samarbete.

Under rubriken ”Tillsammans är vi starka” skriver Ludvika Ridklubb så fint i ett inlägg på sin Facebooksida att jag måste citera nästan allt:

Att jobba bara på ”sin egen kammare” är inte alltid lätt och därför har nu startskottet gått för @ludvikaridklubb @fagerstark och @smedjebackens_rs samarbete som vi har valt att kalla ”Treklövern”. Vi kommer som tre ridsportföreningar i och med detta samarbete kunna utbyta ideer, kunskap, material och utbildning och därigenom kunna utvecklas till att bli bättre och stabilare föreningar för våra fantastiska medlemmar. 
Redan till hösten kommer vi ha en gemensam kickoff för medlemmar i samtliga tre föreningarna för att skapa ännu mer samverkan och gemenskap. Tillsammans är vi starka!

Det här gillar jag. Treklövern är värd en stor tumme upp. Jag är säker på att det i hårt ansträngda ridklubbar går att hitta massor av synergieffekter. Tre är fler än en och tillsammans är tre väldigt mycket starkare än den enskilda klubben.

I lagidrotter, särskilt fotboll, är samarbeten över klubbgränser sedan många år vanligt förekommande, framför allt när det gäller mindre orter och små samhällen där utflyttningen påverkar verksamheten och antalet utövare negativt. Bara här i mina trakter vimlar det av dem: Rottne/Åby, Ryd/Urshult, Delary/Pjätteryd, Liatorp/Eneryda, Älmeboda/Linneryd, Grimslöv/Västra Torsås och Råstorp/Timsfors, för att bara nämna några.

Snedstrecksklubbar – kan det vara en väg att gå även för ridsporten?

Det är jag övertygad om.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ridsporten är fortfarande en liten fisk i en stor damm när det kommer till prispengar. Det summor vi kanske tycker är enorma – jag läser att årets Global Champions Tour lockar med bortåt 400 miljoner kronor i total prispott – står sig ganska slätt i jämförelse med de stora sporterna. Den klubb, av engelska Arsenal och franska Paris Saint Germain, som står som segrare i fotbollens Champions League-final den 30 maj går exempelvis därifrån med sisådär 1,5 miljarder kronor. För att få tanken att svindla ytterligare kan nämnas den totala prispotten i detta Uefas flaggskepp: 28 miljarder kronor.

Jag vet, det är som att jämföra äpplen med päron men jag gör det ändå. Det är nämligen inte den ekonomiska jämförelsen som är det primära i den här texten, utan någonting annat.

Nämligen den här frågan:

Vilken är hoppningens Champions League?

Det vill säga: Bakom mästerskapen där alla samlas som kring en lägereld (OS, VM och EM) – vilken är ledstjärnan på ridsportens tävlingshimmel?

Det som gjort fotbollen extra framgångsrik utöver sin enorma storlek som idrott är, just det, Champions League. Det är kring denna europacup allt kretsar varje säsong från sommarens kval, genom höstens gruppspel och under vårens slutspel. Visst finns det andra cuper (Europa League, Confederations Cup) men hierarkin är glasklar.

Först kommer Champions League.

Sedan kommer ingenting.

Sedan kommer resten.

På temat äpplen vs päron kan även nämnas att fotboll är en lagsport medan hoppning huvudsakligen är individuell. Vi kan konstatera att USA är en stormakt i ridsport men en väldigt liten aktör när det handlar om att sparka boll. Det gör att jämförelsen haltar ännu mer, men när det kommer till den punkt jag borrar i spelar det ingen roll.

För oavsett vilken sport du tillhör lovar jag dig att du som åskådare bär på en önskan: Du vill se de allra bästa göra upp om segern – även de år när du inte bjuds på något mästerskap.

Fotbollen löste problemet genom Champions League, där alla världens bästa spelare finns sedan länge.

Hockeyn har NHL, där alla världens bästa spelare funnits i alla tider.

Men vad har ridsporten?

Det är här det spretar lite.

Är det gamla hederliga världscupen som är den mysiga lägerelden?

Det borde det vara, men är alla de bästa med där?

Nej, det är snart mer regel än undantag att världscupen prioriteras bort till förmån för andra tourer och tävlingar för att samla FEI-poäng. Att Kent Farrington förra våren helt valde bort världscupfinalen och ändå blev ny världsetta någon månad senare kändes exempelvis väldigt märkligt.

Jag menar, det saknas knappast försök att skapa ett ridsportens Champions League. Jan Tops snodde ju namnet rakt av när han startade Global Champions League 2007 och ingen tar väl ta miste på hans avsikt: Det här ska bli den nya stora lägerelden.

Har det blivit så?

Nej, snarare har det blivit en liga där rekvisitan och de lyxiga tävlingsplatserna stulits från Formel 1 och kryddats med en rejäl bunt pengar som lockbete men där få, till skillnad från i Formel 1-cirkusen, bryr sig om vem som faktiskt vinner.

Under våren har en ny Champions League-wannabe aviserat sin ankomst: Premier Jumping League, en USA-satsning som dunkar in 300 miljoner dollar i potten med start redan våren 2027.

Det är ungefär 2,7 miljarder svenska kronor.

Nu börjar vi snacka, nu börjar wow-faktorn närma sig den nivå där det går att mäta sig även med de mest penningstinna sporterna.

Blir Premier Jumping League det som förstör allt eller blir det som PJL själva uttrycker det i sitt pressmeddelande en liga som ”definierar en ny era inom hoppningen”?

Jag vet inte.

Vi får se.

Jag unnar verkligen de hårt kämpande världsryttarna att tjäna mer pengar. Men jag vill se dem tävla mot varandra, alla de bästa i världen, och jag vill att hela ridsportvärlden intresserat ska titta på. Vi behöver en ny lägereld.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.