Vårbruket fortsätter enligt plan på gården, sakta men säkert. De andra bönderna i trakten har ibland lite roligt åt mig, jag har en hopplös gammal traktor, små futtiga redskap och kör i myrfart.
Nu är ju min gård ingen effektiv stor gård utan mer en liten fläck med hästar och får och jag trivs med det. Min nya gård blir ännu mindre fast om man pratar med vanliga hästmänniskor så är de 26 hektar åker jag behåller ganska så stort, det handlar bara om olika perspektiv helt enkelt.
Det är lite som att försöka förklara varför ridning fungerar som hobby även efter att man jobbat med det på professionell nivå. Just nu pratas det om hur jobbigt det är för olika idrottsutövare att inte få tävla, att de saknar det viktigaste i sina liv. För mig har det egentligen aldrig handlat om det där mätbara resultatet som en rosett kan vara utan mer om en känsla, den där obeskrivbara ridkänslan.
Vad är då ridkänsla egentligen? För mig är det den där punkten när man tillsamman med hästen är en tanke, ett hjärta, en själ.
Att den känslan finns är det som skiljer ridningen från allt annat man kan göra med sin tid. Jag har gjort mål i fotboll, gjort strike i bowling och slagit frivarv i brännboll, men allt det är en kort känsla av att lyckas, att vinna.
Det är trevligt i sig, man blir glad och firar ett kort tag men är ofta medveten om att det är ytterst tillfälligt och att det krävs ganska mycket för att lyckas en gång till. Med ridningen är det inte så alls, att vinna är helt oväsentligt i jakten på rätt känsla. När känslan sedan infinner sig så är den inte tillfällig utan något som finns kvar och går att upprepa varje dag.
Att förklara för de ovetande att man har varit och tävlat och vunnit en rosett är enkelt, att förklara hur det känns när det känns bra är nästan omöjligt. Det är lite som att förklara förälskelse, det går att sätta ord som lyckokänsla, att man liksom svävar fram på rosa moln osv, men inget av det gör att det går att känna den känslan som beskrivs, den måste upplevas.
Om någon säger att de inte vet om de är förälskade så kan man förutsätta att de inte är det eftersom det är något man definitivt vet när det händer. Samma sak gäller ridkänsla, när någon säger att de tror att de kanske hittat den så vet man att det har de inte. Det har ofta hänt att jag har kommit hem från en tävling utan rosett och varit supernöjd eftersom känslan fanns där och det är svårt att förstå för den som inte vet.
Hur hittar man känslan då? Det går inte att lära ut, som tränare kan man bara guida sina elever åt rätt håll. Den dagen de plötsligt sitter där med ett leende och glider runt med sin häst då vet man att de hittat den och har man tur så har man någon gång sagt rätt saker som hjälpt dem med balansen.
Ju mer man rider och ju fler hästar man lyckas hitta den på desto lättare blir det. För många händer det aldrig utan de får nöja sig med att glänta på dörren och kika in.
Hästar är väldigt vänliga varelser, när jag pratar om att sura ston går bra ihop med mig så menar jag mest att jag är bra på att få dem att inte vara sura. En häst är väldigt sällan naturligt sur utan det handlar om hur de reagerar på dominans.
För att hitta känslan med en häst som reagerat med att lägga öronen bakåt och stå emot tidigare gäller det att förstå vad som utlöst det. Enligt min erfarenhet så brukar det handla om fel signaler och att de inte förstått kraven som ställts. Det handlar aldrig om att vinna mot hästen utan att få den att förstå vad man vill och tycka att det är okej.
De flesta hästar gillar att springa lite i hagen tillsammans med andra hästar och den känslan vill jag ha med mig när jag rider, de ska känna att de springer med mig och att vi leker. När vi hittat farten och leken där hästen känner sig starkare med min hjälp så kan vi också börja samarbeta och tänka likadant och där börjar resan mot den där ridkänslan.
Huvudingrediensen i ridkänslan är alltså samarbete och kommunikation. När det fungerar helt utan friktion kan man få med sig hästens hjärta, den vill så gärna vara med en att den skänker en sin tillit.
Det är en ära att få en liten del av hjärtat från sin häst, jag blir lika ödmjuk varje gång det händer. Inget tvång eller våld i världen kan få den att ge bort det utan det sker bara när den får vara lite fri och stolt.
Den där känslan hittar man alltså när man inte längre behöver kontrollera hästen alls utan vågar släppa allt och bara be den att följa med på det man gör. När hästen släppt in en i sina tankar, skänkt en del av hjärtat och man har släppt den fri då kan man hamna där på den där platsen där man just bara är en tanke, ett hjärta och en själ och det är magiskt.
Avslutar med ett litet klipp. Man blir glad i hjärtat när även en gris vill vara där man är.
/ Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på