Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
18 februari 12:28

Johannas blogg: ”Hade jag fortsatt min vanliga tävlingskarriär så hade jag aldrig fått rida in så här på Ullevi”

Johannas blogg: ”Hade jag fortsatt min vanliga tävlingskarriär så hade jag aldrig fått rida in så här på Ullevi”
Vår bloggare Johanna var tillsammans med sin ponny Delilah ett av öppningsnumren på EM i Göteborg. Nu har ponnyn slutat sina dagar och Johanna summerar ett hästliv som kom att påverka henne i själ och hjärta. Foto: Privat

Jag har nu en längre tid förberett mig då en av mina ponnyer, Delilah, kommit till den där punkten där jag måste ta mitt ansvar och låta henne somna in.

Ibland är det oändligt svårt men ändå lätt, svårt för att man inte vill, lätt för att man måste.

Delilah är nu inte vilken häst som helst, hon har funnits i mitt liv i 23 år och hon var den som hjälpte mig hålla näsan över kanten när kroppen gick sönder på riktigt. Ungefär samtidigt som jag började bli dålig fick hon ett antal skimmeltumörer som satt lite tokigt till i mungipan och som gjorde det omöjligt att stoppa in ett bett i munnen.

Jag bestämde då att hon inte skulle tvingas jobba med att bära runt på nybörjare mer, något som hon hade varit väldigt bra på men som är lite slitigt ibland. Eftersom jag inte riktigt kunde rida så började jag jobba lite alternativt med henne och det var något som vi båda gillade.

Johannabloggen
Det var med Delilah den där övertygelsen om att det finns ett hästliv för alla faser i livet föddes. Foto: Johanna Sällberg

Mina ben fungerade inte som de skulle så jag kunde inte rida lätt och då föddes idén om att helt enkelt bara rida lite försiktigt utan sadel. Hennes mun fungerade ju inte riktigt så då kom nästa ide om att ta av tränset.

Sakta men säkert lärde vi om oss tillsammans och det hela resulterade i ett helt eget projekt där vi efter lite träning blev stensäkra på detta. Den där försiktigheten kastade vi helt överbord efter ett tag och precis som i min barndom blev det full fart och lite hoppning, kanske lite tokigt men kul.

Det var med henne den där övertygelsen om att det finns ett hästliv för alla faser i livet föddes.

Vem har inte drömt om att kunna galoppera runt på en äng utan sadel och träns på en vit häst? Eller att få rida på de stora arenorna till publikens applåder?

Hon gjorde detta möjligt för mig när det behövdes som mest. De äventyr hon bar med mig på är egentligen häftigare än allt jag gjort tidigare med hästar.

Hon bar mig in på Friends arena, något som har inneburit att jag senare fått bli en del av funktionärsstaben där. Det har inte bara gett mig ett fantastiskt roligt uppdrag utan även massor av nya vänner.

Min värld har blivit lite större tack vare henne helt enkelt.

Det största vi fick göra var nog ändå att rida in på invigningen av EM. När frågan dök upp om det fanns någon som kunde tänka sig att rida barbacka i Pippikostym på Ullevi så var det nästan bara vi som räckte upp handen.

För att göra det lite knepigare så behövdes det en samspelt mindre ponny till Herr Nilsson och då var det så lyckosamt att jag hade en liten welsh, Salstas Tamara, som kamperade ihop med Delilah.

Johannabloggen.1002
Tamara fick lära sig att följa Delilah i galopp som handhäst. Väl på plats i Göteborg lånade vi ett barn i rätt storlek och så körde vi. Foto: Privat

Under några månader tränades de två damerna ihop, Tamara fick lära sig att följa Delilah i galopp som handhäst. Väl på plats i Göteborg lånade vi ett barn i rätt storlek och så körde vi.

Full galopp runt Ullevi medan hela publiken sjöng ”här kommer Pippi Långstrump” var ju en rätt så mäktig upplevelse. Vi spenderade sedan hela veckan på plats och gjorde uppvisningar på Heden där de fick visa hur samtränade de var.

Hade jag fortsatt min vanliga tävlingskarriär så hade jag aldrig hamnat där på Ullevi utom som publik. Delilah har alltså gett mig många nya perspektiv, precis som Gina gjorde i min ungdom.

Utan henne hade jag alltså också varit en annan. Det är ju just den där förändringen av livet som är så fantastisk med hästarna. Om man bara vågar släppa in dem i hjärtat och följa med så händer det saker.

Alla kanske inte drömmer om att spela Pippi men just jag älskade det och Delilah verkade njuta av det också.

Nu hade då Delilahs tumörer vuxit så pass mycket att hon passerat den där gränsen som finns för alla våra djur.

För några veckor sedan tog jag beslutet och nu i söndags fick hon gå.

Jag har följt många djur genom åren från första till sista andetaget och det är naturligtvis aldrig lätt.

När det gäller det där sista andetaget så är det min skyldighet att se till att det blir bra. I Delilahs fall innebar det en promenad med min granne, en morot och sedan inget mer.

Med just henne valde jag att inte vara med.

Det är ju en avvägning men ofta så är det faktiskt bättre för hästen att inte matte är med. Hästar är så oerhört empatiska att de känner ångesten och sorgen som människorna bär och jag vill inte att det ska prägla deras sista stund.

Jag litar till hundra procent på min granne och hans lugn och vet därför att det hela gick bra. I vanliga fall är det jag som får stå för lugnet när det gäller andras hästar och jag har därför sett hur det påverkar dem när det står någon som sörjer för mycket bredvid.

Ingen kan ju gå genom livet utan att bli berörd på något sätt. Skulle man göra det så beror det på att man aldrig släppt in någon i sitt hjärta och i sådant fall är det synd om den människan.

Genom åren har många hästar tagit sig in i mitt hjärta och det är alltid lika svårt att släppa dem.

Det är alltså helt okej att bryta ihop litegrann, men det är också okej att släppa taget och våga vara glad igen över de fina saker jag har omkring mig.

Att mitt i en sorg få le åt några skuttande lamm är bara bra för själen.

Lammunge
Ett av gårdens tröstande gosedjur. Foto: Johanna Sällberg

Jag får helt enkelt tacka min fina Delilah för den stora portion glädje och hjälp hon gett genom en del av den förändring livet ständigt innebär.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
20 oktober 12:40

”Hur många hästar är lagom många?”

”Hur många hästar är lagom många?”
C-tränaren och nyblivna ordföranden i ASRP Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt till varmare breddgrader. Foto: Privat

Lagom är tydligen ett ord som man i min familj inte riktigt har förstått.

Man har inte heller förstått uttrycket orimliga mängder och därför håller jag nu på och dödstädar efter sisådär fem-sex generationer. Att dödstäda ska ju innebära att man går igenom de minnessaker som finns efter en person och som troligtvis inte har något större värde för eftervärlden. I mitt hus har man istället för att städa lagt saker i en kartong och sparat.

Jag kan nu möjligtvis vara den sämsta städaren i världen då jag lider av samma brist vad gäller förmåga att slänga som resten av familjen. Jag har nu i alla fall lyckats städa igenom i princip alla lådor, garderober och övriga utrymmen så nu vet jag vad som finns och en hel del har faktiskt slängts. Som tur är så flyttar jag ju till ett stort hus så istället för att slänga familjens totala brevsamling så kan jag ju faktiskt spara den så därför har jag nu istället katalogiserat och sorterat brev från ungefär år artonhundra fram till idag (en klar fördel med att maila är att det tar bara plats i något moln någonstans).

Johannasblogg_flytt
Den mest spännande samlingen tidningsurklipp som handlar om min äventyrliga farmor. Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_flyttkaos
Organiserat kaos bland de saker som ändå måste slängas. Foto: Johanna Sällberg

Det där med dålig förståelse för ordet lagom är nog inte bara något min familj har svårt för. Faktum är att de flesta hästmänniskor verka lida litegrann av samma brist. Om man frågar en hästmänniska vad som är lagom mycket tid att lägga på hästarna så verkar det ofta inte finnas någon övre gräns.

Detsamma gäller när man frågar om utrustning, det finns alltid något man behöver eller önskar att man hade. Det är kanske därför jag själv trivts i den världen i så många år, det finns en förståelse för den där bristen. Faktiskt så verkar det inte ens ses som en brist utan snarare ett normaltillstånd. På något sätt är det befriande att umgås med andra likasinnade.

Det där med hur många hästar som är lagom många är också en svår nöt att knäcka. Själv håller jag nu på och velar mellan om jag ska tillverka en ny eller inte. Jag har ju ett trevligt sto med, enligt mig själv, trevlig stam och kan egentligen inte hitta några argument för att inte betäcka henne.

Joopr1
Bild på Release Me och hennes far Brolötens Joop, en hingst jag också har haft på station hos mig här på Åkerby gård. Foto: Johanna Sällberg

Release Me, eller Rosa som hon kallas, är ju ett sto där jag har ägt och ridit på mor, mormor och mormorsmor (faktiskt så kar jag till och med suttit på mormorsmormor på ridläger när jag var barn). Jag har alltså riktigt bra koll på den stolinjen, de är alla trevliga ridponnyer. Då jag nu blev ordförande i ASRP så blir det ännu mer frestande att betäcka, sitter man med i en styrelse full av avelsnördar så kan man inte låta bli att börja planera.

Johannasblogg_asrp_flytt
En nätt liten samling av medlemstidningar från olika avelsföreningar att avnjuta i vinter. Foto: Johanna Sällberg

När jag nu dessutom under den allmänna städningen hittade alla mina gamla medlemstidningar från både ASRP och connemarasällskapet så fastnade jag naturligtvis i gamla hingstannonser och fölbilder. Suget blir ju inte direkt mindre när man sitter och minns en massa fantastiska individer från det jag började vara medlem och delta i avelsvärlden fram till nu.

Att avla handlar ju inte alls om att få direkt bekräftelse på det man gör, om jag börjar planera nu så blir det betäckning till våren och sedan förhoppningsvis ett föl om ett och ett halvt år. Tålamod är en gyllene egenskap om man ska hålla på med detta.

Det finns ju en tid för allt på något sätt, från 90-talet fram till 2011 var jag aktiv i avelsvärlden och följde bruksprov, satt i styrelser och annat. Sedan började min kropp gå sönder lite mer och då drog jag ner på hästaveln, började med mer hundar och gick in i kommunalpolitiken istället.

Nu när jag flyttar och drar ner på allt så öppnas plötsligt lite dörrar till att få föda upp föl på en lite lagom hobbynivå.

Johannasblogg_parmar_flytt
En samling snyggt katalogiserade brev i en av mina fina antika flyttlådor. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju trots allt som ett litet gift det där med att föda upp, precis som allt annat i hästvärlden inget som man kan trycka ned till en nivå där det är lagom uthärdligt. För att överleva så har jag faktiskt hållit på och föda upp diverse andra djur. Hundarna är något som jag kommer fortsätta med men i övrigt så har får, höns, ankor och grisar fötts upp bara för att jag har svårt att låta bli.

Höns är roliga för att det går fort och dessutom kräver minimala resurser, där har jag nu kommit fram till en lagom flock med höns som lägger ägg med roliga färger. Ankorna har förökat sig lite fritt då de har visat sig vara lite för duktiga och effektiva vad gäller fortplantning. Fåren har blivit en lite för stor flock men där har jag förädlat fram en korsning som ger lagom med kött och dessutom är trevlig och lugn.

Får är ju lite roliga så, de flesta avlar fram ett får som passar dem själva vad gäller storlek, ull och annat, det är inte alltid så att man följer någon ras utan man kan uppfinna lite själv i sin lilla flock. Jag tar med mig några tackor ner till Skåne och faktiskt så håller jag på och betäcker fyra stycken så att det blir några enstaka gulliga lamm i vår. Grisarna kommer jag absolut inte avla mer på, de var hemskt söta men alldeles hopplösa att senare slakta och äta upp eftersom de är sådana små personligheter, inte ens min gamla bonnläppsgen klarar av detta.

Den där fölungen som kanske kan födas om ett och ett halvt år blir då ett resultat av trettiofyra års hästavel, fjärde generationen uppfödd av mig och alldeles säkert helt fantastiskt gullig.

PS. De närmaste två veckorna ska den där flytten ske så därför tar vi en liten paus i skrivandet. Hörs igen när jag är på plats på nya gården.


Johannas nya hästliv
13 oktober 11:26

”Modiga föräldrar skapar modiga barn”

”Modiga föräldrar skapar modiga barn”
Den där första ponnyn som är grunden för det mesta av mitt mod, Gina Second - en äkta connemara som hängde med länge. Foto: Privat

Förutom den där bonnläppsgenen som finns i överflöd i min familj finns en hästälskargen. Den har lämnats ned i några generationer men verkar bara blomma ut i varannan generation. Min mormors morfar, Ludvig Kruuse, var en passionerad uppfödare av hästar. Han har efterlämnat ett antal fina priser som han vunnit för sina uppfödningar och var en hyfsat stor leverantör av remonter.

Medaljer
Några skådepenningar Ludvig vunnit för sina uppfödningar, han vann priser både för sina kor och hästar. Foto: Privat

Att föda upp remonter var fint, det var en ära att leverera hästar till armén och ett bevis på att man förstod sig på vad som krävdes. Hans hästintresse ärvdes ner till min mormor som hela livet bara önskade sig att få hålla på med hästar. När jag då dök upp och också ville hålla på med hästar så brukade hon säga att äntligen fick hon vara stalldräng.

Morfar
Min mormors morfar Ludvig. Foto: Privat

Min mormor skötte min och min systers första ponnyer med stor noggrannhet, när jag kom hem från skolan var det alltid mockat och all mat fixad. Eftersom mormor inte jobbade så tyckte hon att hon hade tid att göra detta och hon var hellre ute i stallet och fixade än satt inne och pysslade med något annat. Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam. Det var en sådan där situation där alla fick sin lilla del av hästdoft.

Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam.

Att skaffa en ponny åt sitt barn är ju faktiskt en bra affär på det sättet att man får all den där tiden med barnet som man kanske inte får annars. Ibland ser jag föräldrar som inte tar den chansen och då blir man lite ledsen, de har helt enkelt inte förstått det unika i vad de kan få uppleva. De där generna som styr hästintresse kan ju ploppa upp lite var som helst och faktiskt så verkar det som om det i fallet med hästintresse kan finnas en hel del miljöpåverkan som inverkar lika starkt som det genetiska arvet (en helt ovetenskaplig egen observation).

Förutom de där föräldrarna som inte tagit chansen så har jag sett de som gått emot alla sina naturliga instinkter och övervunnit både hästrädsla och lätt allergi bara för att få vara med och bära bommar och köra hästtransport. Hästarna kan alltså hjälpa till med personlig utveckling även för en massa människor som aldrig ens rider.

Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga.

Jag ser ofta nervösa föräldrar som åkt på sin första träning eller tävling, som för sitt barns skull lärt sig att koppla på en transport, hantera tdb, gått en kurs i hur man lastar och lärt sig en massa annat. Det är ju både stort och modigt. Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga. 

Själv är jag evigt tacksam över att jag fick hjälp av mina morföräldrar att bli lite modig. Saker och ting ter sig mycket lättare om man slipper rädsla i vissa situationer. Framförallt så är det bra när man står inför förändring. Det mod man får av hästhantering är ju av den sorten att man vågar prova saker man inte är helt säker på att man kan. Det gäller ju hela tiden att jobba med en okänd faktor som är relativt oberäknelig, hur hästen kommer att reagera är inte alltid helt självklart och det behöver man ju vara beredd på.

Den förändring jag nu står inför är ju också svår att beräkna, jag har ingen aning om hur det kommer att kännas när det väl är gjort. Jag väljer ändå att ha en positiv inställning och eftersom jag har tränat en hel livstid på att vänja mig vid hästarnas oberäknelighet så känner jag mig trygg i att modet inte kommer att svika. Jag väljer att hantera det likadant som jag hanterat att få en sjukdomsdiagnos som förändrat livet.

Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter.

Det där med min sjukdomsdiagnos kanske tarvar en liten extra förklaring. Många har ju sett att jag jobbar ganska så mycket och det syns helt enkelt inte alltid på utsidan vad som är knas i kroppen. Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter. Det är en ovanlig diagnos (som tur är) och den påverkar kroppens kollagen. En liten felkodning i generna gör att det kollagen som kroppen bildar inte är ihopsatt på rätt sätt.

Kollagenet ska egentligen klistra ihop kroppen och göra alla ledband och annat smidigt, på mig är klistret obefintligt och ledbanden drar inte ihop sig när de väl dragits ut. Det finns idag ingen bot utan det enda man kan göra är att lindra symptom. Jag mår som bäst när jag får träna ordentligt så att musklerna är starka nog att göra det jobb som inte ledbanden gör.

Första gången en led hoppar ur sitt läge gör det naturligtvis ont men efter några gånger så känns det inte lika illa. Mina knäskålar kan skramla iväg lite åt olika håll utan att det känns vid det här laget, det stora dilemmat är att de gör det när jag rider lätt om jag inte koncentrerar mig på att hålla musklerna rätt och då fastnar benet i det läget det befinner sig. Det är faktiskt lite opraktiskt.

Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig.

Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig. Naturligtvis är det så att symptomen eskalerar med ökande ålder då kroppen i övrigt blir mer sliten. Ledband som inte har förmågan att återhämta sig som de ska slits fortare än ledband som sitter i en kropp utan EDS.

Jag hade alltså lite olika alternativ när jag fick reda på att jag inte kunde se fram emot att träna bort problemen eller ändra livet och bli sund och frisk. Obotligt har ju kanske ingen positiv klang men måste hanteras som allt annat i livet. I mitt fall så hjälpte det där hästmodet enormt mycket, jag har helt enkelt fortsatt vara lösningsorienterad och kunnat fokusera på vad jag kan göra istället för det jag inte kan. 

Lydia
Lilla Lydia och jag använder nu allt mod vi har och galopperar vidare i livet mot Skåne. Foto: Privat

När jag nu flyttar så inrättar jag mitt liv på ett sådant sätt att jag aldrig ska behöva vara utan hästdoften, inte ens om kroppen går helt åt pipan, och det gör att det går att fortsätta vara optimistisk och lite modig. Det tackar jag mina morföräldrar och mitt hästintresse för.


Johannas nya hästliv
6 oktober 11:42

”Jag har alltid älskat doften av jord, djur och skog”

”Jag har alltid älskat doften av jord, djur och skog”
Arianna, Nellys syster, var också en ganska så bestämd dam men som levde upp om ett hinder dök upp. Oavsett storlek på ryttare så var hon genetiskt programmerad att hoppa. Foto: Privat

Det där med generna som bestämmer över oss får ibland intressanta konsekvenser. Eftersom ingen städat ur garderoberna på Åkerby sedan 1955 så hittar jag mängder av intressant information om hur mina gener blivit som de blivit.

Visst kan miljön påverka en del men vissa egenskaper går bara inte att trycka tillbaka. Själv har jag alltid älskat doften av jord, djur och skog, min själ dör lite varje gång jag tvingas gå på asfalt bland betong. På något sätt känns det som att det inte finns någonting som skulle få mig att trivas annat än ute på landet, det är bara så det är.

Det måste vara en djupt rotad genetisk egenskap och därför blev jag lite glad när min morfar hjälper mig att bevisa den tesen. Min morfar växte upp vid Mariatorget i Stockholm i ett högborgerligt hem, men han var adopterad från Gotland och hans släkt var en äkta bondesläkt. Trots en uppfostran som syftade till att han skulle ägna sig åt högre studier och skaffa ett fint yrke så slog generna igenom med full kraft.

Morfar
Min morfar, ungefär 15 år gammal.

Jag tänker nu låta hans 15-åriga jag få göra en liten gästblogg i min blogg och nu får ni tänka er hur svårt det måste vara för en ungdom att våga gå emot sina föräldrars förhoppning och önskan år 1935…

”Det har ofta dryftats hemma vad för yrke jag skulle välja, men först när den i femte klass alltid återkommande frågan, fortsättning till gymnasiet eller realskolans avslutningsklass blev aktuell, beslöt jag mig för att diskutera frågan med mina föräldrar. En afton vid middagen lämnade jag fram den lilla lappen med de olika frågorna, vilken vi alla erhållit av klassföreståndaren.

Efter mycket prat hit och dit belöto mina föräldrar att jag skulle få min vilja fram och ägna mig åt jordbruket. För att få visshet om ifall jag skulle trivas med detta ganska hårda arbete skulle jag under sommaren skickas ut som elev på en större gård i Södermanland vars ägare, patron L, var villig att ta emot mig under sommarlovet. 

Det var med blandade känslor som jag efter skolans slut reste ned till denna min första plats. Efter ett par timmars tågresa anlände jag till stationen där patron L mötte mig. Resten av dagen fick jag använda till att lära känna gårdens befolkning, arbetstiderna och att hitta omkring överallt. Den första veckan fick jag hjälpa till att lassa gödsel, ett av de tyngsta arbetena inom jordbruket. Jag hanterade grepen så att varje bonde som passerade gödselstacken kom att häpna, men efter någon dags träning redde jag mig ganska så skapligt. 

Under de följande veckorna började höskörden så smått, men först efter midsommar kom den igång på allvar. Dessa veckor voro jäktande ty det gällde att få det av slåttermaskinerna avslagna gräset hässjat så fort som möjligt. Hässjning går till så att gräset släpas ihop med hjälp av hästar och hänges upp att torka på linor som är spända mellan nio störar i fyra varv. Sedan allt höet var upphängt var det så tid att köra in det som hunnit torka, vid detta arbete fick jag tjänstgöra som mottagare på höskullen, ett dammigt och föga avundsvärt arbete.

När höet väl var bärgat hade säden lagom börjat mogna. Som gården var modernt utrustad drogs självbindaren av en traktor vilken var så snabb att tolv man voro fullt sysselsatta med att taga reda på alla kärvsträngar och kraka dem. När man krakar ställer man femton-arton kärvar runt en stör och sedan hänges ett par ovanpå för att täcka de andra och skydda dem för regn.

Jag fick till en början kraka och senare under en veckas tid satt jag och skötte självbindaren. Vid körning av den gäller det att se upp för stenar så att klingan ej skadas och att lägga av kärvarna i strängar så att de ej ligga spridda hur som helst över fälten. Detta och mycket annat fick jag uppleva under sommaren. 

Sommaren hade nu med snabba steg nalkats mot sitt slut och snart var det tid att tänka på hemfärden ifrån det roligaste av allt, inkörningen av skörden. Det var med saknad jag lämnade landet, men jag är fast besluten att i framtiden ägna mig åt jordbruket!” 

Det här var alltså en uppsats han skrev om sitt sommarlov. Jag misstänker att hans föräldrar blev lite chockade av denna reaktion på deras försök att avskräcka honom. De skickade ju ut honom ensam till en gård där han fick slita riktigt hårt hela sommaren, de var säkert övertygade om att han skulle komma hem och vilja studera vidare för att få ett bekvämt liv.

Portratt_morfar
Min morfars far. Han var jurist och levde bland Stockholms innekrets. En av hans bästa vänner var Evert Taube och det här porträttet är målat av just honom, kanske inte det bästa porträttet men fullt av familjehistoria. Foto: Privat

Att morfar mycket riktigt sedan blev bonde är inget som förvånar – är man så övertygad att man går emot hela sin hemmiljö så är det bara så. Det är egentligen samma sak som när en fet innekatt får syn på en mus och börjar jaga den, eller när en köttbullefet liten ponny som Nelly får syn på ett hinder och bara måste hoppa, vissa gener trotsar miljön.

Sony Dsc
Nelly i full färd med att lära ett barn att hänga med. Foto: Privat

Det är något vi kan ta med oss i vårt dagliga arbete med hästarna, hur mycket vi än försöker ändra deras miljö så att de ska bli mer lika oss i bekvämlighet så är de först och främst genetiskt sett hästar med samma behov av att ströva och äta som de alltid haft.


Johannas nya hästliv
29 september 12:40

”Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig”

”Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig”
C-tränaren och nyblivna ordföranden i ASRP Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt till varmare breddgrader. Foto: Privat

Efter en hel sommar ute på ett mycket stort bete har nu fem små ponnyer traskat över den lilla vägen hem till det som en gång var vinterhagar för tjugo hästar.

I dagens snabba digitala samhälle är det faktiskt otroligt skönt att se deras lugna takt, ingen stress här inte. De tyckte nog inte att det var särskilt tråkigt att lämna betet då de har mer bete i den hagen de hamnade i nu, den stora skillnaden ligger i att det är betydligt mycket enklare för mig att ta in dem om det skulle behövas.

Johannasblogg-vinterhagen
Lycklig liten ponnyflock i välfylld vinterhage. Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_nyahagen
Mycket finns att utforska… Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_rullarihagen
…för att inte tala om den obligatorisk inrullningen i vinterhagen. Foto: Johanna Sällberg

Med lite tur kan de ändå stanna ute tills det blir dags för flytt till Skåne.

Planen för den stora flytten börjar sakta ta form, alla parametrar är inräknade och nu är det bara den där detaljen med de deltagande djurens samarbete (eller brist därpå) som kan gå fel.

Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget.

Hästarna är jag inte särskilt nervös för, än så länge har de flesta hästar jag haft varit enkla att transportera. Det är de andra djuren som oroar mig mest. Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget. De gillar sin egen pinne och sin egen lilla hönsgård där de vet vad som väntar bakom hörnen. Höns är faktiskt rätt så avancerade små varelser, man har forskat en hel del på deras språk och kommit fram till att de har mängder av olika kackelljud med olika innebörd.

I en studie testade man om de kände igen olika sorters ormar och det visade sig att de hade ett ljud för varje orm, de giftiga flydde de från och de ofarliga attackerade de efter att ha kacklat om det.

Johannasblogg-grisbad_1002
Somliga gillar lerans intåg på hösten… Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg-grisband_1001
Perfekt för ett äkta lerbad! Foto: Johanna Sällberg

Jag upplever att alla mina djur kommunicerar kring det som är viktigt för dem. Grisarna pratar mest om mat, lerbad och kli på magen. De har liksom inte så många naturliga fiender, byggda som små stridsvagnar med en hud segare än en skosula finns det inte många som kan skada dem. Grisarna är riktigt roliga att lyssna på, när de traskar runt och letar mat småpratar de hela tiden med varandra och mig.

När man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.

Mestadels misstänker jag att det handlar om att höra var alla befinner sig, de ser inte jättebra på håll och eftersom de koncentrerar sig på att titta efter mat så är det praktiskt att hela tiden nöffa litegrann för att inte tappa bort varandra. De är trygga små djur helt enkelt.

Hästarna är på sitt sätt mer komplicerade, de har både ett övertydligt språk och ett väldigt lågmält. De där stora gesterna med öronen bakåt eller framåt kan de flesta se men de små fina signalerna kräver en massa träning. Alla små ansiktsuttryck tar år att förstå och ganska så mycket vilja. Vill man göra det enkelt för sig så tittar man på de stora gesterna och nöjer sig med det men när man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.

Bara det faktum att de kan använda små muskler för att rycka med huden är ju fascinerande. Vi kan ju rynka pannan (så länge vi låter bli botoxen) men de har ju samma förmåga på andra ställen på kroppen. Om en fluga sätter sig vid manken så rycker de genast med huden med imponerande precision. Lika tydligt som jag ser en medmänniska rynka pannan när hen är bekymrad ser jag mina hästar rynka sina ansikten på olika sätt.

Johannasblogg-lydiagalopp
Lydia spanar i full fart in hagen som tjänstgör som vinterförvaring före flytten till Skåne senare i höst. Foto: Johanna Sällberg

Lydia till exempel är oftast helt slät i en uppspärrad förskräckt min eftersom hon oftast faktiskt går omkring och är lite lätt skärrad över sakernas tillstånd. Att vara Lydia är antagligen litegrann som att ständigt leva i en skräckfilm. Jag tänker att när vi är ute och rider så har hon ständigt temat från filmen ”Hajen” dunkande i hjärnan. Så är det ju i största allmänhet att vara flyktdjur, nerverna ska vara lite på ytan hela tiden om man vill överleva eftersom de där rovdjuren faktiskt gör sitt bästa för att smyga omkring och försöka döda en.

Johannas-blogg_lydia
Lydia i ett för en gångs skull avslappnat tillstånd. Foto: Johanna Sällberg

Nelly som är Lydias motsats vad gäller nervstyrka har oftast ett lugnt avslappnat ansikte. Hon har inget hajentema i öronen när man är ute och rider utan snarare faktiskt låten ”Älgarna demonstrerar” fast i egen tappning. Sätter man upp ett hinder framför nosen på henne sätts ”I believe i can fly” genast igång. Faktum är att hon på något sätt genomgår en förvandling från en lite trög, extremt fet liten ponny till en relativt smidig flygande bollformad atlet med lyckligt ansikte vid all sorts hoppning. Nelly har på det viset lärt en hel del barn att hoppa genom åren, eftersom hon är så säker på sig själv har det varit enkelt att säga till barnen att de bara behöver sitta still och hänga med.

Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig när det gäller sina hästar och det är det när de uttrycker smärta. Det var inte så länge sedan en forskningsrapport publicerades om detta där man konstaterade att hästar faktiskt har ett lite universellt smärtuttryck och den borde enligt mig vara obligatorisk läsning för alla som vill hålla på med hästar. Här kan du läsa mer om den. 

Fördelen med de två äldre ponnyerna är att jag har sett dem i så många år att alla de där små signalerna är som vilket talat språk som helst. Precis lika tydligt som jag ser om en människa skrattar eller rynkar pannan i ilska ser jag direkt om de står och funderar på att fly eller om de är nöjda med tillvaron.

De är som mina alldeles egna personliga små lärare och hur länge jag än studerar dem så blir jag aldrig fullärd. Det är ju det som är hela tjusningen med allt kring hästarna, den där känslan av att man precis börjar förstå som blandas med total förvirring när de då gör tvärtom mot vad man precis trodde.

/Johanna


Johannas nya hästliv
22 september 12:14

”Hästar kan faktiskt ätas”

”Hästar kan faktiskt ätas”
Hästar producerar välbefinnande, de utövar landskapsvård och de kan faktiskt ätas, skriver Johanna Sällberg, bloggare på Ridsport och ny ordförande i ASRP. Foto: Privat

Efter en vecka som ordförande i ASRP kan jag konstatera att så här mycket har jag inte pratat i telefonen på flera år. När man är politiker är människor inte alls lika engagerade i vad man gör.

Ibland får man något surt samtal med någon väljare som tycker att man borde fixat det där vägguppet utanför Konsum, men nästan aldrig några glada tillrop. Nu har det mest varit engagerade människor som ringt med ideèr och lite nyfikenhet.

Jag har ju också haft ett helt legitimt skäl att ringa till Jordbruksverket för att snoka lite kring den där nya förordningen som kommer. AHL ska tydligen vara en superförordning som ska ersätta en massa andra. Det handlar egentligen mest om smittspårning och det är ju bra ur många hänseenden. Vi vill ju inte återuppleva hästlasagnen och det ska bli lite svårare att genomföra sådana artbyten efter döden.

Dsc_0038
Bessie och Emma har stenkoll på hästarna som bor på deras hemadress. Foto: Johanna Sällberg

Alla hästar ska nu alltså få en hemadress. Tanken är att det i Jordbruksverkets databas ska registreras var det finns hästar, lite som med får som ju har ett platsnummer. Oavsett om man då har två eller trettiotvå hästar så ska den som äger platsen där de bor registrera att det bor hästar där. Planen är att det ska gå att göra digitalt, man går in och registrerar sin plats och den får en identitet. Sedan blir det lite mer avancerat, den som äger platsen ska gå in och registrera vilka hästar som bor där permanent.

Jordbruksverket har en databas som speglar alla de databaser vi idag registrerar i och det där orimligt långa numret som kallas ueln-nummer finns då redan där. Det numret är ju hästens riktiga identitetsnummer, den stambok som hästen grundregistreras i lägger in sitt nummer i det men sedan finns det fler siffror som talar om andra saker. Om man tittar på sin hästs nummer så ska de sex sista siffrorna ange stambok, de ska alltså stämma med det registreringsnummer som står i passet.

Ueln-numret står för universal equine life number och alla hästar i världen ska ha ett eget sådant.

Dsc_0041
Ett typiskt livsnummer. Foto: Johanna Sällberg

Nu ska alltså stallägarna gå in och knappa in det där långa numret och säga att den här hästen finns här. Om hästen då flyttar till en ny adress så är det upp till den som äger den nya adressen att knappa in den där. Det blir alltså väldigt besvärligt för den som har ett stort stall med inackorderingar, vi vet ju att hästägare är ett flyktigt släkte som hela tiden letar nya betesmarker och att det varje höst sker en hel del omflyttningar. Har man ett litet stall med bara några egna hästar så blir det ju inte ett jättejobb att sätta sig en stund och registrera sig och sina hästar.

Det är inte helt utrett hur man ska göra med tillfälliga förflyttningar men så här långt tänker man att dagsutflykter inte ska behöva registreras. Det ska alltså gå att tävla och träna som vanligt. Planen är också att databasen ska öppna i god tid innan förordningen börjar gälla så att man kan lägga in platsen i förväg. 21 april 2021 ska då alla hästar och platser finnas i databasen.

Skälet till att hästen står utanför det i Sverige är lite oklart.

Det är naturligtvis lite dubbelbottnat det här med att vi ska registrera oss. Lite kan det naturligtvis kännas som att vi får en myndighet som kikar över vår axel hela tiden, de flesta av oss är ju ändå vanliga hobbyryttare som inte har en tanke på att våra hästar ska ingå i någon produktion.

Om man har får så är det ju i de flesta fall så att de ska producera något, om det är ull eller lamm spelar ingen roll, namnet produktionsdjur känns inte så konstigt. Nu räknas hästarna som produktionsdjur i resten av Europa och på sätt och vis är det bra. I andra länder får de alltså en del av kakan när det gäller EU-bidrag. Skälet till att hästen står utanför det i Sverige är lite oklart, jag har därför kastat mig in i att klura ut detta.

Tänk vilken potential det här har, om vi fick betesbidrag för våra hästar så skulle det naturligtvis bli mer intressant att para ihop lite fler hästar med alla de hektar bete som nu ligger tomma efter att våra kor börjat försvinna. Så här långt har jag lyckats klura ut att det egentligen inte finns någon lag eller regel som hindrar Jordbruksverket att betala ut betesbidrag för häst utan det handlar om att någon instans vid något tillfälle bestämt detta.

Det fungerar ju inte om vi hästmänniskor hela tiden ska stå utanför de övriga gröna näringarna.

Vad jag saknar nu är att våra stora organisationer börjar dra i detta. Det fungerar ju inte om vi hästmänniskor hela tiden ska stå utanför de övriga gröna näringarna. Att bara säga att hästar är sällskapsdjur hela tiden är ju inte helt med sanningen överensstämmande.

2020 borde vi ha kommit fram till att produktion är ett mer flytande begrepp än tidigare. Hästar producerar välbefinnande, de utövar landskapsvård och de kan faktiskt ätas. De är också bra på att förflytta näring, stoppa in gräs i framändan så kommer det ut en koncentrerad produkt som du kan odla fantastiska grönsaker i.

Det är i alla fall tur att vi nu har blivit digitaliserade för tänk om den här regeln hade tillkommit under papperstiden. Vi som hållit på ett tag minns ju alla underliga hästregistreringar som funnits. Det var inte enklare förr egentligen.

Min första ponny hade en hel hög med livsviktiga papper som man inte fick tappa bort. Inte nog med att man hade ett registreringsbevis, för att få tävla hade man ett papper utfärdat av ponnytävlingsförbundet med ett spr-t nummer, man hade ett mätintyg, licensen var ett kort för både för människa och häst, medlemskort i en förening var nödvändigt och så hade man det viktiga vaccinationsintyget. Alla dessa papper kom från olika håll och innan säsongen drog igång var man tvungen att få ut nya licenser och medlemskort, något som kunde ta sisådär tre-fyra veckor.

Dsc_0040
Lite papper som var livsnödvändiga innan digitaliseringen. Foto: Johanna Sällberg

Tappade man bort den där pärmen med alla dessa papper gick det inte att tävla innan man återställt allt och det kunde ju ta en evighet. Alla anmälningar skedde på ett papper som skickades med posten och beräknad leveranstid var en vecka så därför var man tvungen att posta det i god tid innan anmälningstiden gick ut vilket var cirka en månad innan själva tävlingen.

Som lök på laxen så skedde ju alla inbetalningar av startavgifter till postgirot och det tog ju faktiskt orimligt lång tid samt att enda beviset för att det var utfört var just ett litet papper till.

Faktiskt misstänker jag att hästvärlden kommer att överleva även denna nyordning med hemadresser med tanke på att vi är rätt så många som tävlade på åttiotalet som faktiskt inte gav upp innan papperseran tog slut.

/Johanna

 


Johannas nya hästliv
15 september 12:44

”Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda”

”Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda”
Den här bilden visar vilken förmåga som behövs vad gäller multitasking och ledarskap i min nya roll... Foto: Therese Hubner

Det här med att jobba ideellt är ju någon slags ryggrad i föreningssverige. Vi har byggt upp massor av samhällsfunktioner på det viset. Alla idrottsklubbar, pensionärsföreningar och kulturföreningar limmar ihop civilsamhället.

Jag har ju av naturliga skäl fått avsäga mig alla mina politiska uppdrag i Södertälje kommun då de inte går att flytta med till Skåne. Efter att alltid haft olika uppdrag så blir man på sätt och vis van vid att det är möten mest hela tiden, så när frågan kom om jag var intresserad av att kandidera till ordförandeposten i avelsföreningen för svensk ridponny så var det precis rätt i tid. Det är ju ett ideellt uppdrag där det kommer att bli en hel del möten och massor av intressanta samtal.

Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag.

Jag är ju som vi tidigare konstaterat en nörd på många sätt och det där med föreningsteknik är ytterligare ett litet favoritområde. Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag. När man jobbar politiskt har man att förhålla sig till ett helt gäng med lagar som styr exakt hur och vad man får göra. De lagarna gäller inte ideella föreningar men det finns något vi kallar god föreningssed som liknar de lagbundna regler vi har i politiken.

Skillnaden är att om föreningen vill kan den bestämma själv vad som är rätt och fel, ingen kan stämma den för något brott om den tar majoritetsbeslut kring hur den ska styras (så länge den inte ägnar sig åt brottslig verksamhet förstås). Kanske låter detta flummigt men så har det alltid fungerat och det är då på sätt och vis ett hederssystem.

Nu är inte ASRP bara en förening utan även en avelsorganisation och det gör det hela väldigt mycket krångligare. För cirka tio år sedan trädde en EU-förordning i kraft som styr hur hästar ska registreras, en hästpassförordning, det blev diverse krav på register och databaser samt innebar att utfärdandet av pass blev en form av myndighetsutövning.

Som avelsorganisation följer man vissa lagkrav.

Alla avelsföreningar fick då bestämma sig om de skulle klara att bli avelsorganisationer, det krävdes tillräckligt med medlemmar och avelsmaterial för att ha rätt sorts muskler i detta sammanhang. Nu betyder det att som avelsorganisation följer man då vissa lagkrav och för att få fortsätta verka så måste man hela tiden visa att föreningsdelen drivs på ett så säkert stabilt sätt att myndighetsutövningen håller rätt klass.

Vi står nu inför en liknande situation som för tio år sedan då en ny förordning som kallas animal health law ska börja gälla i hela EU. I den ingår att alla hästar ska ha en permanent hemadress och lite andra små regler som kommer att göra livet som hästägare en aning mer komplicerat. Detta kan vi bara gissa än så länge hur det ska genomföras, inte ens Jordbruksverket vet det ännu och förordningen börjar gälla i april 2021.

Vad som också ligger i pipelinen är en ny hästpassförordning som möjligtvis börjar gälla i januari 2022 och det kommer ju gissningsvis göra livet ännu mer komplicerat för styrelsemedlemmar i diverse avelsorganisationer.

Situationen i just ASRP har ju under en tid varit lite turbulent, många starka viljor har dragit lite hit och dit. Mitt i detta har kanske framtidsfrågorna hamnat lite i skymundan och det var därför frågan om ordförandeskapet hamnade på mitt bord. Jag accepterade nomineringen för att jag inte är inblandad i just den här viljekampen och med vetskapen att just mina nördiga kunskaper kring föreningsteknik och min osedvanligt konstiga fascination för nya EU-förordningar kanske skulle kunna komma till nytta i uppdraget (de kommer ju faktiskt inte till någon som helst nytta någon annanstans).

Årsstämman valde nu mig till ordförande så fram tills nästa årsstämma har jag lovat att göra mitt bästa för att jobba för medlemmarna i föreningen och påbörja arbetet med den förändring som kommer att behövas för att följa med tiden.

Johannas-1049
Stoet Lydia är en av de två ASRP-ponnyerna hemma hos Johanna. Foto: Privat

Nu kan man ju fråga sig lite varför jag med den kunskapen hoppar på det här tåget, ett obetalt uppdrag som kommer att innebära många timmars studerande av diverse dokument från Jordbruksverket samt en massa möten där målet är att få 200 medlemmar att börja dra lite mer i samma riktning. Nu råkar det vara så att jag verkligen älskar ponnyer och ute i min hage går det två stycken som är registrerade i ASRP.

Den första ponnyn jag födde upp var ju Amorina, hon var född 1988 och var en av de tidigaste registrerade svenska ridponnyerna. Ända sedan dess har jag haft en liten produktion av ridponnyer och därför har jag ju följt även föreningen även om det varit lite på avstånd.

Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda.

Som jag ser det så handlar ordförandeskap i en sådan här förening inte om att jag ska styra och ställa utan mer om att leda arbetet i styrelsen. Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda. Om det kommer kritik mot själva organisationen så kan man som ledare skilja på just detta och inte ta det personligt. Kommer det kritik eller frågor kring min person så får jag helt enkelt ta det.

Kritik mot person handlar oftare om den som kritiserar, om man väljer att försöka förminska någon annan så är det till största delen för att man vill förhöja sig själv. Jag har levt tillräckligt länge och balanserat för att inte tro på tilbakakaka och förhoppningsvis ska balansen hålla även genom detta.

Beslut ska tas gemensamt inom en styrelse och då enligt principen om majoritet och ordförandens ord väger då egentligen inte tyngre än vilken medlems som helst. Tyngden av mitt ord ska snarare vägas mot den erfarenhet jag har inom området jag uttalar mig om och inte min position. Positionen har jag visserligen fått tack vare just en massa erfarenhet men det kommer ju att komma upp områden som jag inte kan lika bra som någon annan. Det handlar alltså inte om att ta över och styra upp utan om att leda och hjälpa fram.


Johannas nya hästliv
9 september 16:54

Johannas blogg: ”Jag gillar när det är lite udda”

Johannas blogg: ”Jag gillar när det är lite udda”
Detta är infartsskylten till min nya gård. Foto: Privat

Nu händer det … Jag har hittat min plats i Skåne och det kommer bli toppen på alla sätt och vis. Idag skrev jag på kontraktet och om cirka en månad börjar flyttlassen gå.

Platsen i fråga är en lagom liten gård med cirka åtta hektar mark. Huset har stått där sedan 1700-talet någon gång och det finns dessutom en gammal bosättning från järnåldern i ena hörnet av fastigheten, så människor har i långa tider tyckt att den är bra att bo på.

Det gäller ju att hitta en plats där man känner ro och ett lugn som går att sprida även till djuren. Själva huset ligger högt upp och man ser ut över trädtopparna. Det finns en mycket vacker skog runt gården och även på gården. Efter alla turer runt Skåne så har jag kommit fram till att skog är ett måste för mig, så på det viset är det perfekt.

Stallet är lagom stort och har plats för alla djur under samma tak så att de blir lätta att sköta. Tio boxar, hönshus och fårhus, allt i ett.

Nu undrar ni säkert vissa var denna fantastiska plats ligger och hör och häpna den ligger i Höör. Ambitionen var ju att hitta något på Österlen men efter otaliga turer runt hela Skåne så kom jag fram till att landskapet såhär mitt i Skåne passar mig bäst. Det påminner faktiskt en hel del om det landskap jag kommer ifrån med kullar, skog och åkrar samt en del betande kossor.

Gården ligger också så där avskilt som den bara kan göra om det finns tillräckligt med träd runt omkring. De närmaste grannarna varken ser eller hör man, men skogen öppnar upp sig framför huset så att man har utsikt över landskapet. Betesmarkerna ligger väl arronderat nedanför huset och de är lagom kuperade, så att alla djur får en blandning av äng och skog att gå i. En annan fördel med att gården ligger högt är att allt vatten rinner bort från den så att det blir torrt och fint i hagarna.

Dsc_0026
Betesmarker med skog. Foto: Privat
Dsc_0027
Ännu mer betesmarker. Foto: Privat

Att hitta en ny plats är ju ingen liten sak, planen är ju att jag inte ska behöva flytta någon mer gång i livet. Det är ju inte riktigt heller som att köpa en lägenhet eller ett litet hus när man köper gård, allt blir mycket större och det är betydligt mycket krångligare att flytta. Det är ju också betydligt fler parametrar att tänka på, just det där med markens arrondering och vart allt vatten tar vägen är ju sällan ett särskilt stort problem om man flyttar runt i stan. Jag tycker att jag lyckats rätt så bra med allt detta och dessutom har jag hittat en plats som känns bra i hjärtat.

Att huset är gammalt är trevligt, men att det är lite udda i sin utformning är ännu trevligare. Från början har det varit en sådan där länga med stall och bostadshus i ett, men någon gång har man byggt om hela till bostadshus. Det finns många intressanta planlösningar och boytan är egentligen lite onödigt stor, men just det där udda är väldigt mycket jag. En massa garderober och olika smygvägar runt, samt en fantastisk källare där den urgamla stengrunden syns är i min värld riktigt mysigt.

Vissa gillar stort och ljust och öppen planlösning, jag gillar gammalt rustikt och lite udda. Att människor har bott länge i ett hus gör att de också valt att bygga om och ändra efter tid och behov. Det blir inte ett tidstypiskt hus med en viss stil, utan en blandning av alla tider och stilar. Just att det finns någon dörr från 1800-talet, en grund från 1700-talet, något rundat valv från 1990-talet och någon brun panel från 1960-talet gör huset mer intressant.

Visst finns det lite att göra, men det är bara ytskikt för att anpassa vissa av rummen till just mig. När jag sedan måste lämna in så kommer man då hitta någon tapet från min tid och kanske lite annat.

Dsc_0015
Huset. Foto: Privat
Dsc_0024
Bad med utsikt. Foto: Privat
Dsc_0023
Lummigt och lugnt. Foto: Privat
Dsc_0017
Även Astrid har godkänt platsen. Foto: Privat

Förutom att jag naturligtvis kommer att trivas i huset så tror jag verkligen att marken är optimal för alla hästar och får som jag kommer att ha med mig. Åtta hektar är precis lagom stort för att de ska ha bra hagar året om, med tillräckligt mycket att göra för att må bra. Att det lutar och är lite kuperat stärker dessutom upp dem, då de får möjlighet att röra sig och behöver anstränga sig lite grann naturligt.

Visst kan det vara lite ansträngande för en tvåbening att traska upp och ner för en backe varje gång man ska hämta en ovillig ponny från betet, men samtidigt får man tänka att det behövs lite mindre benträning just den dagen. Alla djur mår bra av lite backträning helt enkelt.

Förutom att jag nu tycker att jag hittat en bra plats, kan jag säga att det är väldigt skönt att veta var vi ska ta vägen när vi lämnar Åkerby. Det kunde lika gärna tagit ett år att hitta en ny boplats, så jag har helt enkelt haft tur. Nu återstår alltså bara det där med att packa ihop ett helt bohag, packa upp ett helt bohag och att flytta hela Noaks ark, men det är ju bara bra att ha något att göra här i livet.

Lite spänning i vardagen livar upp det mesta i tillvaron helt enkelt.

/Johanna


Johannas nya hästliv
1 september 12:03

Johannas blogg: ”Drottningen är tillbaka”

Johannas blogg: ”Drottningen är tillbaka”
C-tränaren och nyblivna ordföranden i ASRP Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt till varmare breddgrader. Foto: Privat

Det är det enda sättet man kan beskriva gamla Nellys återkomst till flocken.

Nelly har varit utlånad som sällskapsponny i några år eftersom hon nu uppnått den där åldern som vi kallar någonstans mellan tjugo och döden (efter tjugoårsdagen behöver man inte räkna åren längre, varje dag är egentligen en bonus).

Egentligen så var tanken att hon skulle leva kvar med den häst hon var sällskap till men oturligt nog blev den dålig och fick avlivas så nu får även Nelly emigrera till Skåne. Enligt sig själv så är Nelly inte i närheten av döden ännu, hon tillhör den där sortens connemara som kan leva orimligt länge.

Faktum är att de flesta av hennes närmaste förfäder upplevt sin trettioårsdag innan de trillat av pinn så antagligen får jag njuta av hennes närvaro ett bra tag till.

Just connemaran lyckas ofta få vissa att aldrig sluta med ponny och de skapar också en lätt fanatism. De flesta ponnyraser har nu fantaster men connemaran har en liten särställning då det ju finns vad vi kallar överhöjdare. En överhöjdare är helt enkelt en connemara som vuxit lite för mycket och blivit för stor för att vara ponny och bland fantasterna är överhöjdarna hett eftertraktade. En överhöjdare kan man ju ha nöje av i de där trettio åren som en connemara kan leva och det är ju en halv ryttarkarriär. Det mest fantastiska är att de ofta går att rida ända fram till sin död, blir de sådär gamla så är de oftast väldigt friska.

Själv fick jag ju min första connemara när jag var nio år, Gina som jag fick då är Nellys mor. Som alla säkert förstår så var det alltså kört redan från början, jag blev connemarafantast. Jag har sedan dess ridit på många andra sorters hästar men om man ska lista mina favoriter så är connemarorna i majoritet. Jag hade ju faktiskt nöjet att ha Gina från det hon var två år tills hon dog så det är inte så konstigt att det känns lite fint att få hem hennes dotter igen. Lydia är ju också hennes barn så nu har jag alltså två avkommor efter min första ponny kvar i hagen.

Rent psykologiskt är det en intressant företeelse det här med hur fanatisk man blir av olika raser. Det är lite samma sak med hundar faktiskt, människor som har mops är ofta betydligt mer fanatiska än människor som har labrador (detta baserar jag på helt ovetenskaplig grund på egna lösa iakttagelser).

Människor som har mops har generellt sett minst en konstig mopsfigur hemma, oftast har de fler. I mitt fall kan man hitta sisådär sex-sju stycken mopsliknande figurer, två mopskuddar, en mopspyjamas och ett antal saker med mopsbilder på och jag har ingen aning om hur det blev så.

Jag har en livs levande labrador men inte en enda avbildning av något labradorliknande slag. Det närmaste en labradoravbild jag har är en liten staty av en retriever som jag ärvt av mormor. Orimligt många mopsar har dessutom egna instagramkonton där man kan följa deras liv.

Johanna_sallberg_blogg
Ovanför min säng finns en liten del av mina hästtavlor, just dessa är några favoriter som jag ärvt efter min mormors morfar som födde upp remonter nere i Blekinge i början av nittonhundratalet. Foto: Johanna Sällberg

Om någon nu skulle kliva in i mitt hem utan att veta vem jag är så skulle man rätt snabbt räkna ut några saker. Nummer ett är att här bor en hästmänniska då jag har en stor mängd hästtavlor på väggarna. Nummer två är att här bor en mopsägare då man först möts av diverse mopsstatyer och sedan ser två mopskuddar på sängen. Nummer tre är att det antagligen finns en boxer i familjen då det faktiskt finns även en boxerkudde.

Sedan är ledtrådarna nästan slut.

Det enda beviset för att det finns en labrador i hemmet är den orimliga mängden labradorhår som nästan alltid finns under sängen (tillsammans med en boll, två strumpor och en trasig foppatoffel som boxrarna förvarar där tillsammans med labradoren för framtida behov ur synhåll för den som städar). Att labradoren förvaras under sängen är faktiskt helt av eget val, hon tycker att det är för varmt i sängen och har kommit fram till att på det här viset är hon ändå ungefär lika nära matten utan att svettas ihjäl.

Johannasallberg_hundar
På min säng finner man fler bevis på att jag gillar mopsar och boxrar, ibland kan även en labrador skymta fram. Foto: Johanna Sällberg

Jag är naturligtvis mycket glad över min labrador, Bessie, men jag tror inte att hon kommer få ett eget instagramkonto och inte heller att jag kommer samla på mig varken labradorpyjamas eller kuddar. Antagligen kommer den här ovetenskapliga studien inte hålla så vi får väl se om det dyker upp några bevis för att jag tycker om labradorer i mitt framtida hem.

När det gäller det där med den lilla fanatismen så kommer det troligtvis alltid finnas någon liten connemara i något hörn hemma hos mig, jag kan ju inte ens komma ihåg hur det var innan de fanns i mitt liv. Har man bara lite plats och tid över så är de väldigt problemfria att ha och dessutom vackra.

Naturligtvis har vi alla olika tycke och smak men för en connemarafantast så är det faktiskt få saker som är så trevliga som att titta ut över hagen och se en gulbrun, en vit och en stålgrå senskimmel gå och beta. Det blir en bra hage på vilken gård det än blir.

/Johanna


Johannas nya hästliv
25 augusti 20:08

”Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi”

”Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi”
Familjegården Åkerby är nu såld. Foto: Privat

Nu händer det lite mer på gårdsfronten i alla fall. Efter en lite seg process så har vi precis just nu skrivit kontrakt på Åkerby. Att hitta rätt köpare har inte varit det enklaste jag gjort, jag är ju född och uppvuxen på den här platsen. En gård som Åkerby behöver liv och rörelse för att må bra samtidigt som det är en av de fridfullaste platser som finns. De som nu tar över stafettpinnen kommer att göra det i samma anda som gården drivits sedan mina morföräldrar köpte den.

Jag har nu trakasserat några mäklare till nere i Skåne med mina frågor. Vartefter tiden går så har de ändrats lite då jag börjat lära mig vad de kan svara på och vad de faktiskt inte kan förväntas veta. Det mest intressanta är när någon försöker verka veta mer än de gör, speciellt vad gäller regler kring hur man får hålla häst.

Jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år.

Faktum är att just det är ett av mina mest nördiga ämnen, jag har pluggat in varenda regel med stor noggrannhet. Skälet till att jag gjort det är att jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år. Egentligen var det hela relativt oskyldigt från början men blev snett eftersom Länsstyrelsen missförstod hur saker ska gå till.

Jag hade ett paragraf 16-tillstånd och eftersom de första de gav ut var tidsbegränsade så skulle det förnyas. Efter ett besök så fick jag en liten lista på saker som de tyckte att jag skulle rätta till, inga stora grejer men det går ju alltid att hitta någon krok och något galler som behöver fixas. Så är det med en pågående verksamhet. Jag tänkte inte så mycket på saken utan fixade det som skulle och väntade sedan på svar.

Hovrätten får bakläxa för delar av domen.
Jag såg till att lära mig regler och lagar baklänges och framlänges under processen med länsstyrelsen. Foto: Arkivbild

Av någon anledning så glömdes jag bort och efter 13 månader så kom någon på att jag fanns och då skickades ett avslag på ansökan ut. Det är ju lätt att få lite skrämselhicka när man får ett brev där det står att tillståndet är nekat och att man har en månad på sig att avsluta pågående verksamhet, annars kan det bli andra konsekvenser. Detta var i mitten av december och i stallet stod det 25 hästar, det fattar ju vem som helst att det inte bara är att avsluta en sådan verksamhet.

Nåja, efter någon dags förvirring så hade jag börjat ta reda på vad jag kunde göra, så snabbt och enkelt begärde jag inhibition på Länsstyrelsens beslut och det fick jag. Sedan var det bara att dra en lång process genom förvaltningsrätten, det tog ett och ett halvt år. Förvaltningsrätten gav mig rätt och beordrade Länsstyrelsen att handlägga om ärendet då de inte kommunicerat som de skulle.

Det krångliga med sådana här ärenden är att man kan egentligen inte få rätt i sak i förvaltningsrätten utan man får bara rätt i att myndigheten gjort fel. Återigen så lade någon mitt ärende i botten av en hög, antagligen så visste de kanske inte riktigt vad de förväntades göra eftersom förvaltningsrätten bara sagt att de skulle handlägga om allt.

Efter 18 månader var det någon som lyckades hitta den där akten igen och eftersom det var semester så gjorde den nitiska personen bedömningen att det bästa vore att påminna mig om att Länsstyrelsen hade gett mig avslag så jag fick i princip samma brev som de skickat gången innan. Ett standardbrev med avslag och hot om konsekvenser om jag inte avslutade verksamheten.

Nu hittades nya saker som tydligen var fel.

Nu blev det ju inte riktigt bra tänkte jag och ringde upp chefen för myndigheten för att förklara att det ju faktiskt kunde vara lämpligt att handlägga om ärendet så som förvaltningsrätten sagt att de skulle göra. Det hade ju då gått över fyra år sedan de varit ute och startat ärendet och saker hinner ju ändras en hel del i en verksamhet på fyra år.

Lite generat gav chefen mig rätt och beordrade att brevet skulle återkallas och ny syn skulle göras. Ut kom nu en ny inspektör som skulle kolla stallet och det som nu hände var att det hittades nya saker som tydligen var fel. Till saken hör att mina stall har inspekterats och godkänts i flera omgångar och då är det faktiskt lite orimligt att de plötsligt är helt felbyggda.

Det stora problemet var att de inte kunde se hur ventilationen fungerade. Det är nu ganska så svårt att se hur luften rör sig men ventilationen godkändes av deras inspektör när stallet byggdes så den var ju redan kontrollerad och beräknad. Ett nytt brev dök därför upp i min brevlåda där man nu hotade med avslag om jag inte byggde en ny ventilation som de kunde förstå hur den fungerade.

Efter alla turer så kände jag mig lite som en rättshaverist men samtidigt så visste jag att jag hade rätt i att de hade fel. En lång skriftväxling följde och sedan tröttnade de och skickade ut ett avslag igen. Jag tog då ett djupt andetag och skickade in det hela till förvaltningsrätten igen. Som vanligt tog det ett år för dem att bestämma sig men den här gången skickade de ut en dom som gick mig emot.

Jag skickade in en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd.

Efter ett ännu djupare andetag så skickade jag en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd, något som är rätt så ovanligt. Det kan ju ha att göra med att jag under alla dessa turer faktiskt ansträngt mig och tagit ut en expert som mätt upp min ventilation och som konstaterat att den fungerade utmärkt.

I sådana här fall är det egentligen myndigheten som har bevisbördan men de fortsatte hela tiden att hävda att eftersom de inte tyckte att ventilationen såg ut att fungera så kunde de inte godkänna den (det kan hända att jag vid det här laget hade retat den stackars handläggaren så pass mycket att myndighetsutövningen inte längre var neutral). Tyvärr så har jag ju inte bara begåvats med förmågan att uttrycka mig i skrift utan jag får även en släng av elak humor när någon med makt trycker på fel knappar så det kan ha varit så att de mest ironiska svaren de fick uppfattades som precis så elaka som de var.

En skriftväxling kunde se ut ungefär som följer: De säger att de inte ser var luften kommer in, jag säger att jag öppnar en dörr och då kommer det in luft, de säger att luftinfallet bara är en och en halv meter genom en dörr, jag föreslår ett experiment där vi sätter någon två meter innanför en öppen dörr och ser om personen dör vilket borde vara den naturliga följden om luften verkligen inte kan färdas längre, de svarar att enligt forskning så färdas inte luften längre, jag säger att då är det synd om alla människor som öppnar fönster för att få in luft i ett slutet rum, de svarar att det måste finnas två hål för att luften ska ta sig in, jag påpekar då att det finns tre dörrar i stallet samt en taklucka och ett flertal ventiler (det är byggt som ett T) och att det blir korsdrag, de svarar att så fungerar det inte (ingen större förklaring) och sedan påpekar de att även om luften skulle röra sig så får ju bara den första hästen frisk luft, häst nummer två tvingas då att andas luft som passerat den första hästen och då är den inte frisk, jag svarar att så blir det hur man än ventilerar eftersom luften blandas runt lite som den vill, de svara att alla hästar ska ha helt frisk luft som inte får blandas med gammal luft och jag svara då att det enda sättet att se till att luften är oblandad är att skapa ett vakuum för att sedan släppa in helt ny luft och det vore troligtvis ett större problem för hästarna än att de ibland råkar stå mule mot mule och andas.

Jag tror att det är fullt mänskligt att bli lite lätt irriterad på någon som aldrig slutar argumentera och hade jag ens misstänkt att jag hade fel och att mina hästar hade en dålig stallmiljö så hade jag inte tvekat utan följt deras råd att bygga om ventilationen. Nu visste jag ju att jag hade rätt både för att jag noterat att hästarna mådde utmärkt och för att jag bemödat mig och mätt upp ventilationen.

Kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa.

Hur slutade det hela då? Jo, kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa. Efter sju år fick jag rätt i att jag hade rätt eftersom jag hade bevisat det. I övrigt så är jag stolt över att bo i ett land som har starka djurskyddsregler och tycker inte att vi ska rucka en millimeter på dem. Mitt fall handlade aldrig om vanvård utan endast om myndighetsutövning och det är ju två helt skilda saker.

Jag fick i alla fall sju års träning i att slänga mig med diverse juridiska termer och om någon väckte mig mitt i natten när jag var mitt uppe i processen så kunde jag recitera förvaltningslagen baklänges och framlänges om så behövdes. Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden