Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
30 juni 20:13

”Jag trivs bäst där alla mina djur trivs”

”Jag trivs bäst där alla mina djur trivs”
En av flera möjliga skånska utsikter.

Nu har jag varit en sväng till Skåne och kikat på möjliga gårdar och jösses vad svårt det är. För det första finns det för många att titta på så det går inte ens att se en bråkdel av det man vill. För det andra så är skånska landsbygden lite svår att navigera, jag har aldrig yrat runt på fler små grusvägar (troligtvis tycker en skåning att det är lika svårt att navigera i Sörmland men där vet jag ju hela tiden åt vilket håll saker ligger).

Jag är ju lite så att jag alltid håller reda på riktning genom att kolla var solen är och så men eftersom jag inte haft koll på vilket håll jag borde åka så gjorde det ju detsamma var den befann sig. På något sätt har vi i alla fall hunnit se alla de gårdar som var inbokade och idag snurrar alltså huvudet rejält.

Jag har blivit helt säker på ungefär vilket område jag vill bo i.

Det mest positiva är ändå att jag nu tittat med rätt glasögon inkopplade och har blivit helt säker på ungefär vilket område jag vill bo i. Sydöstra Skåne är fantastiskt fint och alla dessa bokskogar är som balsam för själen. Havet är också fantastiskt och på de flesta ställena ändå bara en kort bilfärd bort. Att det också finns hästar precis överallt är mycket trevligt.

83236156_736953453782685_2916178703402704732_n
Ännu en möjlig skånsk utsikt.

Självklart ger jag de stackars mäklarna lite gråa hår då jag ställer frågor kring mer udda saker och det viktigaste av allt är att gräva ett litet hål där jag tänkt att hästarna ska ha sin hage för att kolla jordmån. Vad för grässorter som växer säger också en del om hur det står till med jorden och därför måste några strån plockas och rötterna kollas så att de är någotsånär tramptåliga.

Träden måste också kollas, det finns ju mycket sjukdomar på lövträd, kastanjer och askar är extra utsatta. Är de friska är de helt fantastiska träd men om de är lite sjuka så finns det ju risk att ett ramlar innan man hinner ta ner dem. Det vore ju också trist att starta med att göra ett kalhygge av en fin tomt med välväxta träd. Några stora träd måste det ju finnas då det där suset i kronorna är en sådan där sak som jag behöver.

Jag har faktiskt hittat några ställen där hästarna skulle få fina hagar och där hundarna har många saker att nosa på.

Efter att ha påtat runt i en massa jord och lyssnat på en massa trädsus så har jag faktiskt hittat några ställen där hästarna skulle få fina hagar och där hundarna har många saker att nosa på. Naturligtvis har stallbyggnaderna också inspekterats noga så att det finns god takhöjd, bra luft och tillräckligt breda stallgångar.

83508325_578650869710755_7016269721927411737_n
Ett möjligt skånskt golv.

I sista hand har då insidan av huset kollats, själv trivs jag ju bäst där alla mina djur trivs. Egentligen så har djuren faktiskt högre krav på bekvämlighet än vad jag har, kanske mest för att jag skämt bort dem en del. Men som min morfar brukade säga när han matade hundarna med kyckling vid bordet ”varför ens ha en hund om man inte får skämma bort den lite grann”.

Det där med vad som är en bra hästgård är ju inte så lätt. Om man stirrar sig blind på ett snyggt stall eller en stor ridbana så finns det risk för att man missar just det där med hagmarken. Den största delen av sitt liv ska ju ändå hästen tillbringa i den där hagen, eller det ska i alla fall mina då jag anser att de mår bäst av mycket utevistelse. Vad jag vet så finns det ingen forskning som säger att de skulle må bättre av att leva sitt liv inomhus, kanske finns det någon studie som säger så men alla jag har läst har i alla fall sagt att ute är bäst.

Stallet och ridbanan kan man ju bygga om och till men jorden är lite svår att byta ut.

För att ute verkligen ska vara bäst så krävs det ju då att marken är anpassad för att tåla det slitage hästar utsätter den för. Är det mycket lera så krävs det större yta för att undvika den där totala lervällingen som man ofta ser. Ju mer sand desto bättre i vinterhagarna, den dränerar bort vattnet bättre. Stallet och ridbanan kan man ju bygga om och till men jorden är lite svår att byta ut. Jag kommer att sakna en sak med Åkerby och det är just att betet och höet alltid varit toppenbra, välmående hästar med blank hårrem är lätt att fixa om de får rätt näring.

106084102_789336751896582_2530177716367545506_n
Kanske blir det här den framtida utsikten?

Jag har nu hittat två gårdar med ganska lätt sandjord och tillräcklig yta för att mina fyra små hästar ska kunna gå i en grön torr hage året runt. Om man då också tar med ett litet gäng får som växelbetar med hästarna och ett par grisar som kan fixa ny potatisåker varje år i beräkningen så finns det en gård som skulle vara lite mer perfekt.

Antagligen behöver jag ändå ta en tur till och peta några hål till i jorden för att bli helt säker då tanken är att vi allihop ska lämna den gården först när vi blir utburna med fötterna först. Även om jag tror att just den gården skulle passa så förstår jag att det mycket väl kan hända att det i slutändan blir något helt annat. Först när alla papper är skrivna och mina saker har börjat flytta in är det ett faktum att jag hittat min nya plats på jorden.


Johannas nya hästliv
23 juni 12:09

”Tusen burkar tillskott kan inte hjälpa upp ett obalanserat hö”

”Tusen burkar tillskott kan inte hjälpa upp ett obalanserat hö”
Det städas och röjs för fullt på gården Åkerby där vår bloggare Johanna Sällberg förbereder visning och flytt. Samtidigt som höskörden pågår för fullt. Foto: Privat

Det här med hur mycket utrymme man egentligen behöver är en intressant sak.

Jag är ju lite bortskämd med väldigt stora ytor och det är något som kan vara svårt att vänja sig av med. Mina hästar fick idag gå ut i en av de stora sommarhagarna, jag tyckte att jag gjort den lagom stor till fyra hästar när jag delade av den, men när jag släppt ut dem insåg jag att tre hektar är fortfarande stor yta då de fyra små ponnyerna nästan försvann i allt gräs.

Det sista jag såg av dem på kvällen var en upprätt häst och tre plattfiskar som var nästan helt osynliga i det höga gräset. Om de får gå därute i några månader så kan jag antagligen rulla ner dem till Skåne som små bollar.

Beteshast
En kortbent ponny, eller kanske lite högt gräs. Foto: Johanna Sällberg

Nu tänker säkert vissa att jag borde ha lite ångest för det där med fång om ponnyerna får bli för feta, men just där de går nu med övervuxet gräs har jag aldrig fått fång på någon av ponnyerna genom åren.

Det hela handlar om att veta vad man har för hästar, vad de tål och hur de reagerar på olika sorters bete. Jag släpper hellre ponnyerna på ett bete med övervuxet gräs då det tappar i energi när det slutar växa. Samma sak gäller ju när man skördar sitt hö, har man eget som jag haft kan jag styra tidpunkten så att värdena passar de djur som ska äta höet.

Fåren vill ha fint hö skördat före midsommar där energivärdena är högre, de är faktiskt mycket tydliga med detta då de protesterar högljutt om man försöker ge dem mat som de inte tycker passar.

Hästarnas mat har jag alltid skördat senare då jag vill kunna ge mycket stråfoder till dem. Den mark jag haft nu är kalkrik och balansen i jorden vad gäller spårämnen är bra, sådant bör man ta reda på om man vill producera hö då det gör att man kan bli mer genomtänkt i hur man gör.

Det är en sådan där bondegrej som jag alltid tyckt om, att gå ut på åkern och plocka några grässtrån.

Just när man har ponnyer så vill man ju kunna ge dem mat med lägre energivärden så att man undviker onödig fetma under vintern. Proteinet måste däremot vara ok så att de inte bara blir bukiga, men det sjunker inte lika fort som energivärdet när gräset slutat växa.

Det är en sådan där bondegrej som jag alltid tyckt om, att gå ut på åkern och plocka några grässtrån för att kolla vilken fas de befinner sig i. Lite enkelt förklarat så kan man kolla om de är i blomning eller om den har gått över genom att dra i fröställningen, då ser man om fröna är gröna eller bruna och om de släpper eller sitter kvar.

Här ett klipp på en figur jag stötte på när jag drog upp trådar i sommarhagen. Hen hade gärna fått följa med till Skåne men mår bäst av att ligga ostörd och vänta på sin mor.

Ju grönare och ju mer de sitter kvar desto mer energi kan man anta att gräset innehåller. Sedan är det också beroende av när det regnade senast, hur varmt det varit, vilken tid på dygnet man slår och vilka grässorter man har, men det är just sådant som bönder kan.

Det kanske inte är lösningen på all problematik med fång som finns idag, men en del av av den tror jag skulle kunna bli mindre om fler visste mer om det hö de ger sina hästar. Det är bra att man analyserar fodret men det blir bara en del av sanningen, erfarenheten vad gäller just den hästen som ska äta maten är lika viktig.

De flesta fattar ju att vi människor inte kan leva på kakor

Att de inte är överviktiga hela vintern är viktigt, de är gjorda för att ha en smalare tid när gräset inte växer och vi gör dem en otjänst genom att ge dem försommargräs året om. Ibland ser jag hästar som har fettvalkar i februari och det tycker jag är lika illa som att se en häst som är muskelfattig eller generellt mager.

De flesta fattar ju att vi människor inte kan leva på kakor och sedan ta piller för att justera bristen på spårämnen. På något sätt så verkar det inte riktigt som att vi förstår det vad gäller våra djur, tusen burkar med tillskott kan inte hjälpa upp ett obalanserat hö.

Fåret Linnéa som njuter av försommarhö. Hon får definitivt följa med i flyttlasset till Skåne.

Fåren har till skillnad mot hästarna fått sin frihet något begränsad. Det är dags att vänja av småpojkarna då det annars finns risk för att det blir en himla massa fler får och då får de stå inne ett litet tag.

För att det inte ska hända några olyckor när jag åker till Skåne till helgen så känns det dessutom säkrast att de inte är ute där de lätt kan hamna på vift. Jag har dessutom svårt att tänka mig att de som kommer för att titta på gården uppskattar att ha trettiofem skrikande damer i hasorna när de går runt för att se på beteshagarna.

Det ska ju dessutom bli rekordvarmt och även om de är klippta så lider de en del av hettan och brukar få gå in på dagarna för att inte dö av solsting. Kanhända daltar jag lite med just fåren men de är faktiskt rätt så känsliga små figurer som är väldigt beroende av sin ägare.

Gamla grävaren, en favorit som levt lite lätt vanvårdad på Åkerby får inte följa med till Skåne. Hen har fått en ny husse som säkert kommer att vårda den lite ömmare än vad jag gjort.

Mina får är inte heller särskilt diskreta av sig och när något inte passar upphäver de sina ljuva stämmor i en mäktig kör som kan göra vem som helst lomhörd. Misstänker de av någon anledning att det kan finnas något ätbart hos någon så kan de också bli rätt så närgångna.

Det kan jag tänka mig är ännu mindre populärt än skönsången om man inte är van vid att bli manglad av en skrikande hop hungriga överhettade får.

Det kommer ju vara lite som att åka till Skansen ändå att gå på visning här, grisar, höns, får, ankor och hästar finns det i varje hörn och alla är de lika nyfikna varje gång det kommer människor.

Ibland misstänker jag att mina djur tycker det är lika kul att titta på folk som folk tycker att det är att titta på dem.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

 


Johannas nya hästliv
16 juni 14:04

Johannas blogg: ”Önskedrömmen är en skånelänga”

Johannas blogg: ”Önskedrömmen är en skånelänga”
En damm behövs definitivt på nya stället. Foto: Johanna Sällberg

Ett av problemen med att flytta är att det aldrig har varit så bra städat som det nu börjar bli och det gör att man faktiskt vill bo kvar. Ambivalent är bara förnamnet för hur det känns just nu. Men när jag börjar gå där och fundera på att bo kvar så ploppar min inre realist fram och påpekar att det faktiskt bara är femton snödagar i snitt nere i södra Skåne och att det är 60 snödagar där jag bor nu.

Dessutom är det ytterst olämpligt att ha plats för 25 hästar när man knappt orkar med fyra. Sedan ploppar optimisten fram och påpekar att nya grannar alltid är lika intressant. Nu ska jag få uppleva den andra sidan, alltså att vara den där nya grannen, och det är ju faktiskt riktigt spännande.

Jag börjar misstänka att jag är en lite udda kund, mina frågor följer inte direkt en normal linje.

Den 28-29 juni är det visning här på Åkerby och då tänkte jag fly fältet och ta en tur söderut för att titta lite var jag kan tänka mig att bo. Jag har därför börjat ringa lite olika mäklare för att förhöra mig om lite olika ställen. Jag börjar misstänka att jag är en lite udda kund, mina frågor följer inte direkt en normal linje.

Om det finns ett skogsparti vill jag veta hur träden ser ut och om det finns några grusvägar runt fastigheten. Eftersom jag redan i fantasin sitter och galopperar runt på en grusväg så måste det ju finnas några sådana som inte har för mycket annan trafik. Ridbana kan jag alltid bygga men just de där ridvägarna är ju lite svårt att fixa i efterhand.

Jag har ju också en himla massa hundar och andra djur som vill gå lösa så det är prioriterat att fastigheten ligger lite avsides och är lätt att hägna in så att den blir mopsrymningssäker. Det finns ingen som är lika bra på att rymma som lilla Maja, hon behöver bara ett hål som är stort nog för en större råtta för att lyckas trycka sig ut eller ett staket som är lägre än 110 centimeter för att kunna hoppa över. Hon kommer visserligen alltid när jag ropar, men då hon är snabb som en iller så brukar hon har hunnit hälsa på hos minst en granne innan jag ens hunnit knyta skorna på morgonen.

Photo-2020-06-16-12-42-02
Först badade Maja … sedan badade grisen Ville … Foto: Johanna Sällberg
Photo-2020-06-16-12-42-23
Tydligen så smög Greta dit och badade, så när det blev Bosses tur var det lite torrt … Foto: Johanna Sällberg

Jag behöver ha något som är tillräckligt stort för att det ska motivera att jag fortfarande har en liten Volvo BM 500-traktor, men som är tillräckligt litet så att jag inte behöver skörda hö. Att det finns bra bete till mina hästar är ett absolut måste, de ska inte bo i några frimärkshagar. Det är faktiskt viktigare att hagarna är bra än att stallet är på topp, då det ju går att bygga om och fixa till.

Det måste finnas någon slags skog inom promenadavstånd så att jag i alla fall har möjlighet att leta svamp, det är en djupt rotad instinkt som inte går att ignorera. Det får inte finnas för mycket garderobsutrymme då samlargenen är lite för stark i min familj, men däremot ett rum som passar till bibliotek då jag bara måste släpa med mig några tusen böcker.

Önskedrömmen är en skånelänga där man kan gå genom en dörr från huset till stallet, så att man inte behöver klä på sig för att morgonfodra (alltså det är inte så att jag tänkte vara naken utan mest att slippa ta på mig gummistövlarna och regnjackan under vissa perioder). Någon slags damm skulle också vara toppen så att ankorna kan ligga och guppa där under sommaren och så att grisarna och labradoren kan få doppa sig de där dagarna när det är lite varmt.

Photo-2020-06-16-12-42-49
Utrymme för traktorn är prioriterat, om inte annat så för att Astrid älskar att sova under den. Foto: Johanna Sällberg
Photo-2020-06-16-12-42-48
Kanske behövs det en rhododendron också. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju något som saknas där jag bor nu och de där badbaljorna som jag fixar är ständigt belagda under sommaren. Det finns dock några små problem med dem då de inte riktigt är byggda för att användas av alla djur och en naturlig damm säkert har bättre hållbarhet.

När jag dragit alla mina önskemål för mäklarna så vet de inte riktigt längre vad de ska tänka. Troligtvis är det att en galen stockholmare vill ha en gård där grisarna kan bada, där någonstans brukar jag iallafall känna att jag tappar dem lite grann.

Alla önskemål kommer ju inte att bli uppfyllda men de flesta går att ordna. Det är bara att konstatera att det hade varit svårare om jag haft stora krav på standarden i huset eller på ett stort garage. Oavsett vilka saker som redan finns på plats så innebär ju den här flytten ganska så många logistiska problem.

Grisarna åker nog gärna med fåren, men fåren vill absolut inte åka med grisarna.

Att flytta hästar är relativt enkelt men de övriga djuren är lite mer utmanande. Grisarna åker nog gärna med fåren, men fåren vill absolut inte åka med grisarna. Fåren har en teori om att grisarna inte alls är så fredliga som de påstår och anser därför att de bör stångas lite då och då för att hållas på plats. Grisarna skriker lite lagom kränkt varje gång det sker och således skulle ljudvolymen bli olidlig för övriga djur.

Ankorna vill nog helst åka lite själva då de tycker att hönsen flaxar för mycket, och så bajsar hönsen alltid orimligt mycket vid varje flytt så dem vill man absolut inte ha i bilen. Hönsen skiter i (och på) allt bara de får majs vid framkomst. Astrid har i hela sitt liv varit lite lätt åksjuk och kräver därför att få sitta i framsätet som en normal människa (boxerperson). Övriga hundar är inga problem, så länge de får ligga i en hög och sova kan de resa hur långt som helst.

Jag ska alltså fortsätta städa som en galning i tio dagar till ungefär och fundera vidare på alla logistiska problem, sedan är det inget mer jag kan göra för att övertyga folk om att livet på Åkerby kan vara fantastiskt.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
9 juni 12:17

Johannas blogg: ”Jag ska bli en sådan där klassisk Stockholmare”

Johannas blogg: ”Jag ska bli en sådan där klassisk Stockholmare”
Gårdsägaren Johanna Sällberg och mopsen Curt-Åke står nu inför en stor - och plötslig - förändring. Foto: Privat

Jag är ju en obotlig optimist men just nu har jag fått tänka till och bromsa lite trots allt.

Den där coronan var ju ingen höjdare att ha in i kroppen men samtidigt måste jag nog ändå erkänna att det inte bara är den som ställt till det denna vår. För tre år sedan sa min läkare med allvarlig min till mig att tre-fyra år till kan du möjligtvis klara dig men sedan MÅSTE du sluta jobba som du gör.

En lång rad av coronarelaterade problem har alltså gjort att grundplanen måste ändras.

Optimisten i mig har hela tiden tänkt att det var en överdrift och att läkare i allmänhet är lite pessimistiska figurer, de lever ju ändå på att leta reda på vad som är fel på folk i allmänhet.

I själva verket var detta ju egentligen en expert på just min diagnos och han hade redan förklarat att jag tydligen är ett medicinsk unikum eftersom jag lyckats komma tillbaks efter ryggoperationen som jag gjort.

Jag måste alltså nu ge honom lite rätt och då inte bara i att jag behöver byta hus utan att det faktiskt är dags att sluta med gårdsskötsel, eller tja, skötsel av stor gård.

En lång rad av coronarelaterade problem har alltså gjort att grundplanen måste ändras, både för de som skulle köpa gården och för mig. Det enda kloka nu är då att sälja hela gården och inte börja bygga en massa saker, planen att bo i någon byggbarack över vintern är ju strålande enligt optimisten men inte helt praktisk enligt realisten i mig.

Optimisten har dock inte gett upp helt så nu har jag istället börjat leta färdigt boende och plötsligt öppnar sig ju en massa andra möjligheter.

Planen nu är då att jag ska bli en sådan där klassisk Stockholmare som köper hästgård i Skåne, det är ju ändå lite varmare där än här vilket är det mina leder kräver.

Om man nu inte kan fortsätta ha en massa äventyr som innebär fysisk ansträngning i form av traktorkörning i minusgrader och staketsättning i snålblåst så kan det vara dags att slänga sig ut i världen litegrann och Skåne ligger ju en bit bort.

Faktum är att jag aldrig har flyttat hemifrån och kanske är det bra att göra det åtminstone en gång innan man blir utrullad med tårna upp.

Johanna_gaspning
Hästarna tar det i alla fall med ro – precis som med det mesta i livet. Foto: Privat

Fördelen med att vara optimist är ju just det att man deppar ihop i exakt en kväll över stora livsavgörande problem och sedan så kommer man på att det kan bara bli bättre. Alltså då inser jag ju att jag inte blir bättre fysiskt, men det som kommer ur det hela är egentligen bara en förändring och inte nödvändigtvis en försämring av livet.

Förändring där man rör sig framåt är alltid bra och de små steg som blir bakåt på grund av att saker slutar fungera i kroppen kan man ta igen genom att hitta nya vägar. Jag är priviligierad på det viset att jag faktiskt fattar att jag har mängder av val som jag kan göra, de val som är omöjliga blir inga val utan bara problem.

Att vara transparent med alla sina felbedömningar är rätt så befriande.

Problem ska man helt enkelt antingen lösa eller runda och inte nödvändigtvis välja.

Kanhända tycker vissa att det blir lite rörigt när jag först bestämde mig för att bygga och sedan hoppar av den idéen efter att ha delat den med världen, men samtidigt så är det exakt så det fungerar i livet.

Att vara transparent med alla sina felbedömningar är rätt så befriande, det finns ju ingen som är perfekt men ofta vill vi visa en bild av perfektion då det kan göra lite ont i själen att göra saker som upplevs som misstag.

Jag vet inte hur många gånger jag sett människor kämpa vidare i motvind bara för att det är pinsamt att vända och erkänna att det blev tokigt. Realisten i mig vänder därför nu och cyklar i nedförsbacke söderut och tur är väl det eftersom knäna bara hoppar ur led när jag försöker trampa åt fel håll.

Min stora fina gård finns nu ute på försäljning och jag ägnar en stor del av min vakna tid åt att städa och lusläsa varenda annons om skånelängor till salu. Egentligen så var det min första plan att sälja och flytta söderut, att den ändrades i höstas beror ju på att det dök upp en bra annan plan. Nu verkar det nästan som om det där viruset ändå gjorde lite nytta då det fick mig att återgå till en ganska så bra idé.

Hur många skiftnycklar lönar det sig till exempel att köra till Skåne?

Min mäklare hoppade alltså igång snabbare än blixten så allt är fotograferat, dokumenterat och genomgånget och annonsen är på väg.

Det blir ett helt nytt liv och nu håller jag på att fundera på vad som ska med och vad som får stanna kvar. Det är inga små frågor som ska avgöras, hur många skiftnycklar lönar det sig till exempel att köra till Skåne? Hur många spadar? Hur många hönor? Om inte annat blir det en intressant inblick i min samlarsjäl som nu vrider sig i små konvulsioner varje gång realisten lite torrt konstaterar att det går utmärkt att köpa nya spadar i Skåne och att det är viktigare att få plats med en extra gris.

Vakna-2
Den här utsikten kommer jag att sakna att vakna till. Mitt sovrum där det första jag möts av när jag slår upp ögonen är kakelugnen och morfars bibliotek. Den stora takmålningen är en av många pinaler jag tar med mig till mitt nya hem. Foto: Privat

Då jag inte bara är optimist utan även begåvats med en stor portion fantasi så sitter jag redan och galopperar runt i solen på en ridbana i Skåne på den där nya hästen jag tänkte unna mig efter att ha sålt gården.

Den där realisten i mig muttrar lite om skåneblåst och att det kommer att gå åt några månader bara till att packa upp tretusen böcker och diverse andra viktiga saker samt att den nya hästen säkert kommer lida av grisskräck då det inte går att kräva att få prova det innan man köper.

Trots allt så vinner ändå alltid optimisten varje diskussion, det är dess natur när den är sådär obotlig.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
26 maj 12:18

Johannas blogg: ”Vad är egentligen det normala?”

Johannas blogg: ”Vad är egentligen det normala?”
Vår bloggare Johanna Sällberg börjar komma på benen efter en månads hasande med feber och hosta. Nu klurar hon över vad vi egentligen menar i diskussionerna kring vad som är normalt att återgå till eller inte. Foto: Privat

Vi måste återgå till det normala är något som verkar ha blivit ett mantra för många.

Men vad är det normala egentligen? Det finns inget absolut svar på den frågan, det varierar ju från människa till människa och ändras över tid. För mig är det just nu helt normalt att traska runt med tre grisar i hasorna när jag fixar på gården. Hade jag sagt det för två år sedan hade varken jag själv eller någon annan tyckt att det var rimligt att anse det som normalt.

Skälet till att det normala ändras är ju att vi rör oss framåt. Vi rör oss framåt eftersom världen inte är perfekt. Vi har alltså nu ett val att antingen använda denna kris till att gå lite fortare framåt eller till att återgå till ett gammalt normalt. Kanske är vi inte redo att släppa det gamla, men en liten tanke kan vi ju i alla fall slänga åt att det är vårt resande som ställt till det.

I jakten på att slappna av och semestra har vi stressat runt halva jordklotet. Med bondelogik helt ologiskt. Den lilla moraltanten i mig kan inte låta bli att vilja hytta lite med fingret åt alla som nu längtar till det normala där de får flyga till något semesterparadis och klämma in tio dagars solande bara för att det är deras gamla normala.

Det är kanske ingen fin egenskap, men jag står för den. För mig är det helt enkelt normalt att vara onormal, kärringen mot strömmen i lagom små doser.

I hästvärlden har jag träffat många som simmar lite både mot strömmen och tvärs över den. Den där kraften som krävs för att managera några hundra kilo häst är bra till mycket annat också. Om det är något som får mig lite nostalgisk så är det just det där med att tänka på alla barn som upptäckt sin förmåga här på gården.

Att få följa den där resan in i hästvärlden är stort. Från att de kommer in i stallet första gången till att de som ingenting hanterar den där kraften. Det är ju inte självklart på något sätt, det normala är ju att ha lite respekt för något som är så mycket större än en själv.

När jag startade min hästverksamhet hade jag ett gäng med ponnyston som gick i avel och som extra inkomst så hyrde jag ut dem till ridning de perioder det gick att rida dem. Alla stona var ju tävlade och välutbildade så de mådde bra av lite lagom motion under de perioder de inte var högdräktiga.

Foton-2010-090-(2)
Lite bilder på Ti-Ti-Oo. ”Titti” var ett sådant där sto som fick föl och samtidigt var läromästare. Här är hon med sitt föl Quriosa som nu är vuxen och läromästare själv. Foto: Johanna Sällberg
Foton2011-035
Här en bild från ett Åkerbymästerskap som vi hade varje år med maskerad, korvgrillning och andra trevligheter, Titti deltog alltid och barnen kunde lita på att hon var med på noterna. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju en klar fördel för stona att bli pysslade med och få lite kärlek hela tiden istället för att stå i en hage och bara föla. De år de gick tomma så var det bara att låta dem skutta runt på tävlingsbanan som läromästare igen. Stona höll sig också i mycket bättre kondition när de fick röra lite på sig och jag kunde se skillnad om de inte fick någon liten ryttare att ta hand om.

Just den resan in i hästvärlden blev ju väldigt balanserad, att både träffa unghästar, föl och duktiga ston skapade många ryttare som jag idag är stolt över att ha fått följa. Det skapade också ett förstående för att det inte är någon självklarhet att man kan använda hästarna hur som helst. Med ett dräktigt sto måste man ju följa vissa självklara regler, när hon blir lite tjock och trött så blir det bara lugna små turer och pyssel, men när hon är i rätt fas så kan man lära sig svåra övningar.

De här barnen hade ju inte några föräldrar som ville köpa jättedyra ponnyer men de blev väldigt duktiga ryttare eftersom de där stona ändå var betydligt mycket bättre än en outbildad mellanponny. Många av dem köpte i slutändan en unghäst av mig så affärsmässigt var det ju bra, men också utbildningsmässigt då de kunde vänta tills de var redo.

Foton-08-003-(2)
Titti världens snällaste på tur med två av mina elever. Foto: Johanna Sällberg

Det där är ett gammalt normalt som jag kan längta tillbaka till, men det fungerar inte med dagens marknad. Jag fick lägga om den verksamheten eftersom den tappade sin lönsamhet. Föräldrarna ville inte längre betala en månadssumma och sedan släppa av sina barn i stallet hos mig utan att veta vad de gjorde. Barnen förväntades plötsligt rida exakt en timme och sedan redovisa vad de lärt sig.

Desdemonasm
Stoet Titti var mamma till Desdemona, hennes mest framgångsrika avkomma, just den bilden är tagen av mig när jag fick åka och titta på henne när hon startade SM, ett trevligt ögonblick som uppfödare.

De förväntades dessutom hinna till fotboll, innebandy, dans och göra läxorna samma vecka. De som hängde i längst var de som hade föräldrar som följde med till stallet och hängde med samma entusiasm som barnen, de saknar jag faktiskt också, de där föräldrarna som aldrig ville åka hem. Nu lever vi alltså i en annan verklighet och även om jag kan sakna den gamla litegrann så går det ju att skapa en ny som kanske varken är sämre eller bättre utan bara annorlunda.

Driver man verksamhet med levande djur och människor så är det just så det fungerar, förändring är det enda konstanta.

Hur är det med det där viruset då? Efter en månad är jag nu utsläppt ur karantän då all feber och hosta varit borta tillräckligt länge. Följdsjukdomarna är dock några stycken, orimlig trötthet är en av dem, stukad tå en annan.

Då jag ju har en underlig diagnos i grunden så fick jag ju orimligt många inflammationer i kroppen och på läkares ordination proppade jag i mig full dos av antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner.

Följden blev att jag slog i stortån utan att känna något och nu är den stor, blå och gör mycket ont eftersom jag slutat med medicinerna. Dagens lärdom är alltså att man inte bör yra runt och sköta gården när man tappat känseln tack vare starka mediciner.

Eller få inte konstiga virus. Och se till att bo granne med en läkare.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
19 maj 13:14

Johannas blogg: ”Ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt”

Johannas blogg: ”Ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt”
Visst kan jag sakna tävlingslivet, men det är bara en del av hästlivet. Foto: Privat

Jag har ju lite fått i uppgift att tänka och kanske tycka litegrann här i min blogg, men jag tror att det ska vara mest tänka. Jag tycker att det kanske vore roligt för folk om alla fick göra som de ville och åka ut och tävla, men…Jag tänker att det finns en anledning att tänka lite mer.

Vi har en massa rekommendationer att tänka på och då blir det hela lite mer komplicerat. Kan man klara av att bara åka någon timme, att inte behöva använda ridklubbens toalett, att hålla två meters avstånd, att inte åka utanför sitt sjukvårdsområde och att bara åka om man är helt frisk så kan det kanske fungera. Då skulle man följa rekommendationerna.

Problemet med all idrott är att elitvarianten inte kan räknas som samhällsbärande verksamhet och då kan man inte göra undantag. Ryttare lever lika mycket som alla andra företagare i samhället och det blir konsekvenser för alla som driver verksamheter där det krävs resor eller många människor på samma plats. Vi måste helt enkelt inse att ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt så som många branscher har fått göra.

Kanske måste vi helt enkelt börja tänka nytt vad gäller utbildningsmål och krav. Att mäta utbildning genom resultat är ju enkelt på ett sätt. Att mäta det i verklig ridbarhet är svårare. När man tittar på en häst så har man ofta ett resultat, säg att den har startat 130 med placering, då vet man egentligen bara att den kan ta sig över den höjden, men inte hur. Det är en försvinnande liten del av alla hästar som säljs som hamnar hos ryttare som inte behöver bekymra sig om just det där med hur.

Det finns då en del hästar som säljs av professionella ryttare och som helst ska gå med vinst för att hjälpa dem med sin satsning på elitnivå. Skälet till att dessa ryttare nu känner att de behöver ta sig ut på banan med sina utbildningshästar är just att marknaden bara bryr sig om just att hästen har resultat snarare än att den är ridbar. Det skulle vara ett mål i sig att få kunderna att börja titta på just hur utbildad hästen är och hur den gör det den gör.

Att betala för ridbarheten istället för rosetterna hästen har.

Johanna_sallberg
Att rida ärevarv efter väl utförd runda är en av alla härliga känslor man kan ha med hästar, men det är bara en väldigt liten del av allt det man gör. Foto: Privat

Det skulle kunna vara lite bra att det blir lite stopp ett tag så att vi kan ta ett omtag. Ett litet steg bakåt kan ibland vara bra om man har fastnat i ett feltänk. Just det där med jakten på rosetter och resultat har eskalerat på ett sätt som är lite knepigt. Om man går in och tittar i TDB så finns det hästar som gjort upp till 80 starter i 120-130 hoppning under ett år, det är inget som gör dem bättre utan mer ett recept på kotledsinflammation.

Det är inte de som jobbar med att utbilda hästar som gör det här utan de hobbyryttare som köpt en häst med lite lagom bra resultat. Om man har en häst till försäljning så är man ju lite försiktig då värdet försvinner om den blir skadad.

Som professionell ryttare så är det också så att man ofta är lite av ett enmansföretag, för att överleva behöver man inte bara ge marknaden de resultat den förväntar sig utan man måste dessutom hålla sig frisk. Ska man leva på att utbilda hästar har man inte råd att få coronaviruset. Har man tur kan man ju få den lätta varianten men om man har otur så blir man sjuk i två månader och det blir oerhört kostsamt.

Alltså borde de som arbetar professionellt inte vara så intresserade av att utsätta sig för samma risker som hobbyryttarna kan. Har man ett jobb där man inte förlorar hela inkomsten om man är sjuk så blir det liksom en annan fråga.

Ingen har ju lust att betala fullt för utbildning hos en sjuk ryttare som måste låta hästskötarna sköta allt.

Faktiskt kan jag tycka att det är lite tokigt att man släpper ut ungdomar på tävling då det är en grupp som kanske är svårare att få att tänka på alla de där rekommendationerna. Lokala tävlingar och pay and jump går ju kanske att hantera men så fort möjligheten att åka över halva landet öppnar sig så finns det absolut några som kommer göra det. Är det en nödvändig resa att åka från Stockholm till till exempel Borås för att tävla med ponny?

Det kommer definitivt några föräldrar tycka eftersom deras barn verkligen vill tävla.

Kanske är jag också lite sur efter all huvudvärk det där viruset gett mig, men jag önskar verkligen att alla kunde sätta upplevelsen med hästarna före prestation och rosetter, det är faktiskt lite tröttsamt att höra alla ponnyföräldrar och hobbyryttare prata om att det är normalt att tävla och därför viktigare än något annat.

Johannasallberg
Den som lider mest av karantänen är Astrid som vid varje givet tillfälle sätter sig i bilen i förhoppning om att få åka iväg och träffa folk. Foto: Johanna Sällberg

Särskilt tröttsamt blir det när man hasar runt med samma hastighet som en åttioåring och inser att någon ridning orkar man inte med bara för att någon tyckte att det var kul att åka på sportlovsresa och sedan nysa på någon som sedan nös på apoteket i Järna. Något vi dock ska akta oss för är att hänga på gnällspikarna i elitfotbollsvärlden som nu påstår att de är de enda som fått yrkesförbud, de där som glömt att i princip halva kultursektorn är belagd med ett äkta yrkesförbud.

Dansbanden får inget betalt för att träna, frilansande skådespelare får inget betalt alls utan scen…

Vi måste alla hjälpa till och tänka ett varv till. Just nu har vi haft tävlingsstopp i två månader, inte direkt en livstid.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
12 maj 11:29

Johannas blogg: ”Diskussionen har tagit orimliga proportioner”

Johannas blogg: ”Diskussionen har tagit orimliga proportioner”
Hos mig har aldrig någon häst behövt gå ensam, till och med avelshingstarna har fått gå med andra. Här är Salstas Splendid tillsammans med några unga grabbar som han gick med en sommar. Foto: Johanna Sällberg

Det finns ofta många vägar att gå för att nå samma mål. Att alltid tro att man har rätt och alla andra fel gör livet så mycket tråkigare då det hämmar utveckling. Det som för mig gör människor intressanta är just hur nyfikna de är på att lära sig nytt.

Varje häst och varje djur jag träffar kan lära mig något nytt och just därför har jag fyllt mitt liv med alla dessa individer som får traska runt och vara sig själva. Alla har en funktion men också ett eget värde. Hönsen lägger ägg, ankorna äter skadedjur, hundarna vaktar och värmer fötterna och fåren har ett av de viktigaste jobben då de vårdar hela landskapet.

För några år sedan fick jag in stora blodmasken på gården. Det är ju ganska så lätt hänt när man har inackorderingar och dessutom jobbar med welshar som rest från Wales. Förekomsten av blodmask har ju ökat de senaste åren och det finns många teorier om varför, jag tror att det är lite som med det där viruset, rörligheten blir större även i hästvärlden och då flyttar smittorna runt mer också.

Hästar är ju inte mästare på social distansering och de ska de inte heller vara då deras mentala hälsa hänger på att få vara just hästar. Hos mig har alltid regeln varit att ingen häst går ensam i hagen och då blir det ju genast så att de delar maskar med varandra. Eftersom man inte vill ha stora blodmasken då den ju kan ställa till med ordentliga problem så har jag ägnat mycket tid åt att utrota den och efter tre år så lyckades jag och för två år sedan blev gården helt fri.

Det har varit lite omständligt men inte omöjligt. Det går ju att avmaska och hoppas att det funkar men det är lika viktigt att se till att hagarna hålls hygieniska. När man har många hästar så gäller det att hitta vägar där man inte jobbar opraktiskt så jag har helt enkelt haft ett system där hästarna går halvårsvis på olika ställen och där jag kört upp och sått vinterhagarna för att blanda bort gödseln.

Img_6084
Ponnyn Rosa som betar i en av de hagar där fåren skapat en perfekt gräsmatta. Foto: Johanna Sällberg

Men det bästa jobbet har ändå fåren stått för. Om man släpper dem i hästarnas vinterhagar så betar de bort varenda rata och lämnar något som ser ut som en golfbana efter sig och där har de då betat i sig många av de maskar som annars skulle hamna i hästarna. Fåren har ju helt andra maskar än hästarna och skadas inte ett dugg av att äta upp hästarnas maskägg.

Nu är det stenhård koll på alla hästar som kommer in på gården och ett avmaskningschema som är noggrant övervakat så med lite tur behöver jag inte göra om denna sanering. Jag kommer ju ha kvar mina hagar även om jag byter hus och det är en välsignelse att känna till marken på det sättet.

Vi står ju alla inför detta problem med hur vi ska hantera hagar i framtiden, inte bara för att parasittrycket har ökat utan även för att krav börjar dyka upp på miljöhänsyn. Alla kan ju inte ha som jag med stora marker och växelbete, de flesta står faktiskt med begränsat utrymme och inga får.

Det är nu vi måste börja tänka lite nytt och leta lämpliga lösningar. I dag ägnar många tid åt att mocka sina hagar då det är en rekommendation från länsstyrelsen. Som vanligt så hanterar vi detta genom att antingen kämpa för hand med skottkärror eller använda dyra dammsugare. Risken i detta är att vi begränsar hästarnas utevistelse för att det helt enkelt blir för jobbigt att plocka bajs ute och att vi jobbar halvt ihjäl oss. Det kan bli en av de där sakerna som gör att färre får råd att ha häst och det vore förskräckligt trist.

I den utredning som just nu diskuteras finns det en del orimligheter, övergödning från hagarna sker ju bara om det inte finns gröda som kan ta upp näringen och om det finns avrinning från hagen till ett vattendrag. Den stora boven skulle då vara hårdgjorda hagar med diken omkring sig, de måste mockas varje dag för att inte näringen ska rinna rakt ut i vattnet.

Den stora gröna hagen riskerar att bli lerig vissa tider på året och omöjliggör då bajsplockning men samtidigt så kan den under en annan del av året ta upp näring. Om man sitter vid ett skrivbord så är det lätt att räkna enligt modellen att hästar bajsar x antal kilo om dagen och den näringen måste sedan ta vägen någonstans och då alltid på ett skadligt sätt.

I verkligheten finns det inte en hage som är den andra lik och förmågan att ta upp näring är egentligen det som ska styra hur vi sköter bajset. Det finns massor av lösningar som är bättre i många fall än att hårdgöra och mocka. Möjligen är det så att vi behöver tänka lite utanför den box vi lever i nu.

Img_6058
Mina rekryter som ligger i träning för att fortsätta kampen mot alla parasiter, förstärkta med hundarna som förklarar hur man gör. Foto: Johanna Sällberg

Jag tänker att så svårt är det inte att till exempel harva ut bajset och så i något snabbväxande gräs i vinterhagen. Har man nu en massa diken där det riskerar att rinna ut näring så går det faktiskt också att gräva en liten damm och plantera växter som tar upp näring. Allt detta finns det redan forskning om men då har det ju inte handlat om hästar specifikt.

Det vi vet är att hästar generellt sett mår bra av så stor hage som möjligt och så mycket utevistelse som möjligt och det måste vi prioritera på något sätt. Visst kan vi bli bättre på att ta hand om våra utsläpp men just det här har faktiskt tagit orimliga proportioner. Som vanligt har man också glömt att fråga hur bönder gjorde förr, där finns det ofta svar och ideér som ingen tänkte på…

Angående det där viruset så har jag nu haft feber i tio dagar och har orimligt ont i kroppen och idag fyller jag år i min karantän så det är faktiskt lite synd om mig för en gångs skull.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
5 maj 12:09

Johannas blogg: ”Känns som någon sitter på bröstkorgen”

Johannas blogg: ”Känns som någon sitter på bröstkorgen”
För två år sedan tog min absoluta favoritgräsklippare (elitpremierade Welsh mountainhingsten Salstas Splendid) paus i arbetet under linden i trädgården. Foto: Johanna Sällberg

Det där med att vara lite modig är ju ofta något väldigt aktuellt och kanske lite extra just nu.

Som ung fanns det en historia om mod och integritet som påverkade mig mer än något annat. Den handlar om min egen morfar och blev därför extra verklig. När han var arton år så skulle han praktisera på ett lantbruk innan han startade sin utbildning. Eftersom familjen hade bekanta i Tyskland så skickades han dit, detta var 1938.

Det första som hände var att han blev arresterad av SS då han inte gjorde hitlerhälsningen. Istället för att då vika ner sig inför ett rum fullt av fanatiska nazister så lyckades han förhandla fram ett tillstånd där han inte behövde göra hälsningen under sin vistelse i Tyskland. För honom var det redan som så ung inte riktigt att hylla en ledare som han inte trodde på, det låg för mycket symbolik i just den gesten.

Det han lyckades förhandla fram var att han fick svara leve konungen och göra en vanlig svensk honnör. Att inte följa med strömmen och våga stå emot en grupp med mycket mer makt i situationen var både modigt och visar på väldigt stor integritet. Han var först lite tveksam till att berätta om sin tid i Tyskland men jag lyckades få ur honom historierna om hur det verkligen var och historien om hur han undvek att göra hitlerhälsningen var något han berättade lite i förbifarten.

Det var inget han ville skryta om utan det var bara något som hade varit självklart.

Riktigt mod handlar inte om att ta en massa risker medvetet utan mer om att hantera risker man blir utsatt för. Att flytta en huggorm genom att lyfta den i svansen är inte direkt modigt, det är mest en fråga om avsaknad av rädsla och att beräkna risken som tillräckligt låg för att man ska kunna utsätta sig för den. Att följa en övertygelse trots att det står människor och säger att man har fel är däremot modigt.

Johanna_orm
Den största huggorm jag räddat, varken modigt eller särskilt farligt då de inte kan lyfta hela sin kropp och hugga om man håller dem som jag gör. Foto: Privat

Att inte följa strömmen och handla i panik när alla andra gör det är också modigt.

Just nu tänker jag alltså lite extra på det där med modet då jag med all största sannolikhet ändå fått det där coronaviruset. Det är en situation där faran inte riktigt går att kontrollera, det enda jag kan kontrollera är min egen reaktion på den. Rent logiskt så är jag inte i någon uppenbar riskgrupp, faran för mitt liv är alltså inte överhängande.

Känslomässigt så rapporteras det dagligen om kris och katastrof och att vem som helst kan dö av denna konstiga sjukdom. Det är alltså nu jag måste ha modet att välja den logiska delen av riskanalysen och stå emot den allmänna paniken. Som tur är för mig så har jag personligen ganska så lätt att följa den där logiska delen.

Istället för att nu få panik och börja ringa sjukvårdsupplysningen så tränar jag djupandning och ser till att hasa mig ut på lugna små promenader för att mata hönsen och klia lammen.

Som tur är så har hästarna fått gå ut på bete och övriga djur är väldigt lättskötta så ska man nu bli sjuk så är det en bra tid så här innan höskörd och efter vårbruk. Lydia har dessutom gått in i värsta pälsfällningsperioden och vill helst inte att någon petar på henne då hon blir extra känslig i huden av det så hon är nöjd med att hålla sig långt ute på betet. Självklart vore det bättre att vara frisk eller att vara en av de där som inte ens märkt att de fått smittan, men nu är det som det är och med lite tur så blir man ju immun sedan.

Johanna_bete
För exakt tio år sedan släppte jag ut stona på bete, då var de många, i år är de fyra som ska ut på samma bete. Foto: Johanna Sällberg

Jag har ju varit en riktig mästare på den där sociala distanseringen, har bara lämnat gården för att handla det mest nödvändiga och inte träffat en enda människa inomhus på flera veckor. Men… tydligen så räckte det med ett litet nödvändigt besök på fel ställe för att lyckas få in ett litet virus i kroppen.

Symptomen så här långt är torrhosta, feber som går lite upp och ner, nedsatt smaksinne, trötthet och känslan av att det sitter någon på bröstkorgen. Någon gång har någon dessutom tydligen kört över mig med en ångvält för kroppen är som en platt trasa ungefär och gör ont nästan överallt.

Jag är ändå tacksam att jag bor som jag gör. Jag har friheten att sitta ute i solen och hosta, jag har en massa glada djur som skuttar runt och dessutom massa fantastiska människor runt omkring (och några lite längre bort) som ringer och kollar att jag lever och levererar matvaror vid behov.

Skulle det hela bli värre så har vi en fantastisk sjukvård som förtjänar vårt fulla förtroende.

Kanske sitter jag på traktorn igen om några dagar eller så tar det några veckor, i det stora hela spelar det ingen stor roll, det är bara att anpassa sig och hålla modet uppe.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
28 april 11:30

Johannas blogg: ”Tror på julstämning i Friends arena”

Johannas blogg: ”Tror på julstämning i Friends arena”
Tomtegänget bakom kulisserna på Friends. Foto: Johanna Sällberg

Här sitter jag nu med torrhosta och röda ögon och det är coronans fel.

Jag har alltså inte fått coronavirus men tack vare den rådande situationen så fanns det inga andningsskydd att få tag på till vårbruket. Jag är drabbad av en sådan där oavsiktlig sidoskada som följer i coronans spår.

Fröerna måste ju ner i jorden innan regnet och därför har man inget alternativ, det är bara att köra på genom dammet. Faktum är att det är vanligt att lantbrukare får kol då mycket av det man gör dammar väldigt ordentligt.

Dammolnet
Dammolnet. Foto: Johanna Sällberg

Morfar hade kol under sina sista år, på hans tid användes aldrig andningsskydd och dessutom så visste man inte att rökning och hantering av diverse gifter kunde vara farligt. Det värsta var kanske när de betade utsäde, man använde kvicksilver för att behandla utsädet och ta bort eventuell svamp.

Han berättade att man stod och arbetade i ett moln som var en blandning av kvicksilver och det damm som alltid finns i torrt spannmål. Jag använder inga gifter i jordbruket men har nu inhalerat en himla massa jord och det kan nog ta några dagar innan jag slutar snyta ut svarta partiklar.

Som tur är kan jag ta det lugnt en dag då regnet faktiskt kom och jag hann klart. Nu är det extra viktigt att vi får regn framöver då det är nästan katastrofalt torrt redan nu här i Mälardalen, jag hoppas att alla dansar ordentligt med regndanser den närmaste månaden så att vi äntligen kan få en normal höskörd.

De senaste tre åren har skörden varit riktigt dålig här så vi behöver återhämta oss lite.

Som bonde så planerar man ju ganska så långt i framtiden hela tiden, även i tuffa tider måste man fortsätta att tänka på nästa års skörd. Just nu är det en styrka då vi behöver se att det finns en framtid. Att leva i nuet är bra på sitt sätt, men det behövs också en hel del framtidsvisioner för att man ska orka med.

Hästmänniskor är också ofta bra på det där med lite långtgående planer, ska man bli en bättre ryttare så går det inte att bara tänka på dagens ridtur utan man måste se hur det kommer att bli.

Just nu jobbar jag på Lydias grisfobi och har tagit hjälp av mina små grisgrabbar. De får hänga med och fodra henne i hagen och hon har faktiskt vant sig vid dem. Kanske kan det hjälpa så att hon inte känner att hon måste tvärvända varje gång det prasslar i skogen eller luktar gris.

Nu är de inga jättestora vildsvin men de luktar gris och låter som vilka grisar som helst så med lite tur så förstår hon inte skillnaden.

Förutom att jag planerar för att bota Lydias fobi och vilka åkrar som ska odlas nästa år så har äntligen planeringen inför årets funktionärsuppdrag dragit igång. Vi kan ju inte säga med hundra procents säkerhet om det blir av, men vi tror verkligen att vi kommer att få uppleva julstämning på Friends arena även i år.

Friends Ponnys
Förväntansfulla små ponnyryttare i Friends. Foto: Johanna Sällberg

Jag ska som vanligt ansvara för säkerheten i FEI-stallet. I år vänder vi ju på arenan och det innebär lite extra jobb för mig då vi inte riktigt vet ännu var det kommer behövas bevakning.

Det är först när allt är uppbyggt som man kan se exakt var det blir hål som behöver bevakas. Även om det innebär lite extra jobb med planering så är det viktigt att hela tiden jobba på förbättringar då det vi vill skapa är en show i världsklass för publiken.

Att alla nu kommer direkt in på mässan och kan se mässpaddocken från läktaren kommer bli riktigt bra tror jag. Vi är ju ett väl sammansvetsat gäng som har jobbat tillsammans i många år bakom kulisserna och även om det kan vara lite stressigt emellanåt att vara gruppledare så uppvägs det av den fantastiska stämningen som vi har i gruppen.

Friends Arena
Friends arena som den har sett ut tidigare år. Foto: Johanna Sällberg

Vi har ju alla olika skäl till att vara med, jag gillar både att sitta och titta på hur de internationella ryttarna jobbar ute i stallet och att få vara statist i julshowen. Efter Friends brukar jag inte behöva fira mer jul eftersom det redan är avklarat och det är skönt. För alla som är nyfikna och skulle vilja prova på att vara med så kan jag bara säga att det absolut är en bra ide att anmäla intresse.

Friends Tomtar
Tomtegänget bakom kulisserna på Friends. Foto: Johanna Sällberg

Vill man avsätta en vecka av sitt liv för att få en annorlunda upplevelse så är det här en utmärkt ide, istället för en vecka i solen kan man få hänga en vecka med sina idoler och som det ser ut nu i världen så verkar det vara mer hälsosamt. Även om vi just nu har vår och det ska gå en hel sommar och höst innan det är dags så ägnar jag lite tid åt att längta efter den där stämningen och Friendsbubblan som vi brukar kalla den.

Friends Hund
En fyrbent kollega. Foto: Johanna Sällberg

Trenden i den lokala butiken talar om att den värsta hysterin har gått över, det saknas inget i hyllorna. Vi har till och med handsprit så i Hölö är allt lugnt.


Johannas nya hästliv
21 april 12:17

Johannas blogg: ”En ära att få en liten del av hjärtat från sin häst”

Johannas blogg: ”En ära att få en liten del av hjärtat från sin häst”
Det städas och röjs för fullt på gården Åkerby där vår bloggare Johanna Sällberg förbereder visning och flytt. Samtidigt som höskörden pågår för fullt. Foto: Privat

Vårbruket fortsätter enligt plan på gården, sakta men säkert. De andra bönderna i trakten har ibland lite roligt åt mig, jag har en hopplös gammal traktor, små futtiga redskap och kör i myrfart.

Nu är ju min gård ingen effektiv stor gård utan mer en liten fläck med hästar och får och jag trivs med det. Min nya gård blir ännu mindre fast om man pratar med vanliga hästmänniskor så är de 26 hektar åker jag behåller ganska så stort, det handlar bara om olika perspektiv helt enkelt.

Mops
Traktormopsen Maja assisterar i vårbruket, vi studsar runt, runt, runt i den blåa lilla traktorn. Foto: Johanna Sällberg

Det är lite som att försöka förklara varför ridning fungerar som hobby även efter att man jobbat med det på professionell nivå. Just nu pratas det om hur jobbigt det är för olika idrottsutövare att inte få tävla, att de saknar det viktigaste i sina liv. För mig har det egentligen aldrig handlat om det där mätbara resultatet som en rosett kan vara utan mer om en känsla, den där obeskrivbara ridkänslan.

Vad är då ridkänsla egentligen? För mig är det den där punkten när man tillsamman med hästen är en tanke, ett hjärta, en själ.

Att den känslan finns är det som skiljer ridningen från allt annat man kan göra med sin tid. Jag har gjort mål i fotboll, gjort strike i bowling och slagit frivarv i brännboll, men allt det är en kort känsla av att lyckas, att vinna.

Det är trevligt i sig, man blir glad och firar ett kort tag men är ofta medveten om att det är ytterst tillfälligt och att det krävs ganska mycket för att lyckas en gång till. Med ridningen är det inte så alls, att vinna är helt oväsentligt i jakten på rätt känsla. När känslan sedan infinner sig så är den inte tillfällig utan något som finns kvar och går att upprepa varje dag.

Att förklara för de ovetande att man har varit och tävlat och vunnit en rosett är enkelt, att förklara hur det känns när det känns bra är nästan omöjligt. Det är lite som att förklara förälskelse, det går att sätta ord som lyckokänsla, att man liksom svävar fram på rosa moln osv, men inget av det gör att det går att känna den känslan som beskrivs, den måste upplevas.

Om någon säger att de inte vet om de är förälskade så kan man förutsätta att de inte är det eftersom det är något man definitivt vet när det händer. Samma sak gäller ridkänsla, när någon säger att de tror att de kanske hittat den så vet man att det har de inte. Det har ofta hänt att jag har kommit hem från en tävling utan rosett och varit supernöjd eftersom känslan fanns där och det är svårt att förstå för den som inte vet.

Hur hittar man känslan då? Det går inte att lära ut, som tränare kan man bara guida sina elever åt rätt håll. Den dagen de plötsligt sitter där med ett leende och glider runt med sin häst då vet man att de hittat den och har man tur så har man någon gång sagt rätt saker som hjälpt dem med balansen.

Ju mer man rider och ju fler hästar man lyckas hitta den på desto lättare blir det. För många händer det aldrig utan de får nöja sig med att glänta på dörren och kika in.

Hästar är väldigt vänliga varelser, när jag pratar om att sura ston går bra ihop med mig så menar jag mest att jag är bra på att få dem att inte vara sura. En häst är väldigt sällan naturligt sur utan det handlar om hur de reagerar på dominans.

För att hitta känslan med en häst som reagerat med att lägga öronen bakåt och stå emot tidigare gäller det att förstå vad som utlöst det. Enligt min erfarenhet så brukar det handla om fel signaler och att de inte förstått kraven som ställts. Det handlar aldrig om att vinna mot hästen utan att få den att förstå vad man vill och tycka att det är okej.

De flesta hästar gillar att springa lite i hagen tillsammans med andra hästar och den känslan vill jag ha med mig när jag rider, de ska känna att de springer med mig och att vi leker. När vi hittat farten och leken där hästen känner sig starkare med min hjälp så kan vi också börja samarbeta och tänka likadant och där börjar resan mot den där ridkänslan.

Huvudingrediensen i ridkänslan är alltså samarbete och kommunikation. När det fungerar helt utan friktion kan man få med sig hästens hjärta, den vill så gärna vara med en att den skänker en sin tillit.

Det är en ära att få en liten del av hjärtat från sin häst, jag blir lika ödmjuk varje gång det händer. Inget tvång eller våld i världen kan få den att ge bort det utan det sker bara när den får vara lite fri och stolt.

Den där känslan hittar man alltså när man inte längre behöver kontrollera hästen alls utan vågar släppa allt och bara be den att följa med på det man gör. När hästen släppt in en i sina tankar, skänkt en del av hjärtat och man har släppt den fri då kan man hamna där på den där platsen där man just bara är en tanke, ett hjärta och en själ och det är magiskt.

Avslutar med ett litet klipp. Man blir glad i hjärtat när även en gris vill vara där man är.


/ Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden