Det där med att vara lite modig är ju ofta något väldigt aktuellt och kanske lite extra just nu.
Som ung fanns det en historia om mod och integritet som påverkade mig mer än något annat. Den handlar om min egen morfar och blev därför extra verklig. När han var arton år så skulle han praktisera på ett lantbruk innan han startade sin utbildning. Eftersom familjen hade bekanta i Tyskland så skickades han dit, detta var 1938.
Det första som hände var att han blev arresterad av SS då han inte gjorde hitlerhälsningen. Istället för att då vika ner sig inför ett rum fullt av fanatiska nazister så lyckades han förhandla fram ett tillstånd där han inte behövde göra hälsningen under sin vistelse i Tyskland. För honom var det redan som så ung inte riktigt att hylla en ledare som han inte trodde på, det låg för mycket symbolik i just den gesten.
Det han lyckades förhandla fram var att han fick svara leve konungen och göra en vanlig svensk honnör. Att inte följa med strömmen och våga stå emot en grupp med mycket mer makt i situationen var både modigt och visar på väldigt stor integritet. Han var först lite tveksam till att berätta om sin tid i Tyskland men jag lyckades få ur honom historierna om hur det verkligen var och historien om hur han undvek att göra hitlerhälsningen var något han berättade lite i förbifarten.
Det var inget han ville skryta om utan det var bara något som hade varit självklart.
Riktigt mod handlar inte om att ta en massa risker medvetet utan mer om att hantera risker man blir utsatt för. Att flytta en huggorm genom att lyfta den i svansen är inte direkt modigt, det är mest en fråga om avsaknad av rädsla och att beräkna risken som tillräckligt låg för att man ska kunna utsätta sig för den. Att följa en övertygelse trots att det står människor och säger att man har fel är däremot modigt.
Att inte följa strömmen och handla i panik när alla andra gör det är också modigt.
Just nu tänker jag alltså lite extra på det där med modet då jag med all största sannolikhet ändå fått det där coronaviruset. Det är en situation där faran inte riktigt går att kontrollera, det enda jag kan kontrollera är min egen reaktion på den. Rent logiskt så är jag inte i någon uppenbar riskgrupp, faran för mitt liv är alltså inte överhängande.
Känslomässigt så rapporteras det dagligen om kris och katastrof och att vem som helst kan dö av denna konstiga sjukdom. Det är alltså nu jag måste ha modet att välja den logiska delen av riskanalysen och stå emot den allmänna paniken. Som tur är för mig så har jag personligen ganska så lätt att följa den där logiska delen.
Istället för att nu få panik och börja ringa sjukvårdsupplysningen så tränar jag djupandning och ser till att hasa mig ut på lugna små promenader för att mata hönsen och klia lammen.
Som tur är så har hästarna fått gå ut på bete och övriga djur är väldigt lättskötta så ska man nu bli sjuk så är det en bra tid så här innan höskörd och efter vårbruk. Lydia har dessutom gått in i värsta pälsfällningsperioden och vill helst inte att någon petar på henne då hon blir extra känslig i huden av det så hon är nöjd med att hålla sig långt ute på betet. Självklart vore det bättre att vara frisk eller att vara en av de där som inte ens märkt att de fått smittan, men nu är det som det är och med lite tur så blir man ju immun sedan.
Jag har ju varit en riktig mästare på den där sociala distanseringen, har bara lämnat gården för att handla det mest nödvändiga och inte träffat en enda människa inomhus på flera veckor. Men… tydligen så räckte det med ett litet nödvändigt besök på fel ställe för att lyckas få in ett litet virus i kroppen.
Symptomen så här långt är torrhosta, feber som går lite upp och ner, nedsatt smaksinne, trötthet och känslan av att det sitter någon på bröstkorgen. Någon gång har någon dessutom tydligen kört över mig med en ångvält för kroppen är som en platt trasa ungefär och gör ont nästan överallt.
Jag är ändå tacksam att jag bor som jag gör. Jag har friheten att sitta ute i solen och hosta, jag har en massa glada djur som skuttar runt och dessutom massa fantastiska människor runt omkring (och några lite längre bort) som ringer och kollar att jag lever och levererar matvaror vid behov.
Skulle det hela bli värre så har vi en fantastisk sjukvård som förtjänar vårt fulla förtroende.
Kanske sitter jag på traktorn igen om några dagar eller så tar det några veckor, i det stora hela spelar det ingen stor roll, det är bara att anpassa sig och hålla modet uppe.
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på