Ponnypappa i bubbla på distans

Så hände det till slut. Det var en av alla presskonferenser i mängden men med ett efterlängtat besked: barn och ungdomar får äntligen börja tävla igen. Jag tror att det var påtryckningarna från en alltmer uppretad och snudd på rasande idrottsrörelse som till sist fick gehör. Beskedet ger idrotten en chans att ta igen det alarmerande stora tapp som finns svart på vitt i antalet aktivitetstimmar. Det ger svensk idrott och hela det tillhörande svenska samhället en hygglig start att betala tillbaka den stora hälsoskuld coronan lämnat efter sig. Tajmingen är perfekt. Vi går in i maj, månaden då alla utomhussporter med fördel kan anordna tävlingar och där inomhussporterna – där smittorisken är större – tar en lång semester.

Själv tävlar jag inte i någonting längre men jag har som yrke att med mina ögon bevaka tävlingar och med mina fingrar skriva ner mina analyser från tävlingarna. Och i min jobbvardag saknas det sannerligen inte tävlingar. Proffsligor i lagsporter och yrkesverksamma individuella idrottare rår restriktionerna inte på, som ni vet. Jag är just nu mitt uppe i hockeyslutspelet, den i särklass mest hektiska tiden på året för mig eftersom det handlar om mitt specialämne. Laget jag bevakar, Växjö Lakers, har dessutom varit landets bästa lag den här säsongen och när det är slutspel följer jag i princip varje steg och skär Lakers tar. Det blir ett liv i en bubbla och ett liv på distans. Både bubblan och distansen är inte helt lätt att kombinera med ett liv som ponnypappa.

Har man en gård med sex hästar handlar allt om ett ständigt lagarbete. Att vara hemma tillsammans ofta, hjälpas åt med alla arbetsuppgifter och se till att all logistik fungerar som den ska är ett måste. Under hockeyslutspelet tvingas jag därför ofta lämnat mitt eget lag för att ägna mig åt ett annat. Malin och barnen drar ett tungt lass hemma medan jag drar runt ett annat. Problemet är att vi inte kan dra samma lass tillsammans.

Under veckan som gått har det spelats SM-semifinaler mellan Växjö Lakers och Örebro. Det har inneburit fem matcher där jag bevakat samtliga på plats, tre i Växjö och två i Örebro inklusive tre hotellnätter. Tempot under ett slutspel liknar ingenting annat. Sedan förra torsdagen, då den första semifinalen spelades, har jag skrivit 30 texter och sju krönikor i Smålandsposten.

Att sitta i en bubbla och jobba på distans är helt enkelt knepigt, som att leva i en låtsasvärld. Det är som om ingenting annat existerar än livet i din bubbla, samtidigt som du vet att det gör det. Förutom sms och telefon är det bilderna och filmerna som räddat mig under veckan som gått. Som skänkt mig bilder av vad som händer i den riktiga världen, den värld som är min, världen hemma på gården i Växjö.

Det är mycket jag missat men ändå fått uppleva på distans.

Bilder och filmer av den här typen för mig bort från slutspelets och rubrikernas låtsasverklighet. De ger en känsla av både saknad och värme i mitt hjärta, och den känslan är viktig eftersom den är på riktigt.
Men innan avfärden till Örebro i söndags tackade jag med glädje ja när LillyBelle bjöd mig att ta en plats bredvid henne i vagnen. Sedan blev vi körda av Peggy och i sällskap av Angelo och Hilda. Det var kvalitetstid de luxe, det var lugnet före slutspelsstormen.

Nu är den näst sista stormen över. Jag befinner mig nu i lugnet före den sista, det värsta stormen av dem alla. Det är fredag förmiddag, jag försöker ta igen mig efter gårdagens semifinal 5 där jag, efter hemkomsten från arenan klockan 01.15 noterade att Peggy och TW fått den briljanta idén att rymma från sin hage i nattmörkret. Därför: direkt på med pannlampa, snabbt lokalisera lymlarna och raskt förpassa dem in i varsin box. Nu har jag spänt trådarna och vridit upp elen och det är en skön känsla att åtminstone ha utfört n-å-g-o-n vettig ponnypappauppgift mitt i hockeyhetsen.

Men snart väntar den största stormen: SM-final, Växjö Lakers–Rögle, första matchen i bäst av sju med start i morgon klockan 15.15.

Då kliver jag in i bubblan igen.

Vi ses igen när den spricker!

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna!

Det går rykten om att ordet ”generationsväxling” ringde upp Henrik Ankarcrona i går och ville ha tillbaka sin betydelse.

Jag kan nämligen inte dra mig till minnes någon enda förbundskapten som så totalt förändrat ett landslag från föregående till innevarande års stora internationella mästerskap.

Alla ryttare från Paris är borta.

Tre av dem är tidigare världsettor.

Den fjärde ett evigt underbarn och superlagspelare som alltid lyckas pricka formen när det gäller som mest.

Hur jag än rådfrågar min hjärnas minnesbank och söker efter något liknande i ridsport eller i någon annan sport hittar jag ingenting.

Om vi ser på det isolerat är det en generationsväxling de luxe vi ser.

Till Spanien skickar vi nu Wilma Hellström, Petronella Andersson, Erika Lickhammer van Helmond, Amanda Landeblad och Angelie von Essen.

Bara Wilma har erfarenhet. Av ETT stort mästerskap – å andra sidan var det 2023 års europamästerskap, där hon var med och bärgade guldet och fick känna hur det är att befinna sig på toppen.

Övriga: Helt gröna på nivån.

Vad jag tycker om det?

Superkul, fantastiskt, otroligt bra.

Det är en förbundskaptens skyldighet att bygga för framtiden och det har blivit många förbundskapteners fall (i andra sporter) att hålla fast vid det gamla alltför länge. Och vi kan väl lugnt påstå att Henrik Ankarcrona bygger för framtiden under ett år där varken Henrik von Eckermann, Peder Fredricson eller Malin Baryard har några klockrena mästerskapshästar tillgängliga.

Hur det kommer att gå?

Det kommer att gå bra. Investeringen i dessa fem ryttare kommer att betala av sig, var så säkra. Nej – ingen kommer att vinna någonting, troligen inte ens vara i närheten av någon medalj. Om så skulle ske har den eller de inblandade gjort någonting som gränsar till en bragdguldskandidatur. Givetvis kommer vi att h-o-p-p-a-s på medalj, det gör vi alltid. Men vi kommer inte att tro på medalj och vi kommer absolut inte att ha några som helst förväntningar på medalj.

Inte nu.

Skulle det komma nu blir det en första klassens sensation, en superbonus som kommer att smaka nästan lika bra som de tre raka laggulden.

Investeringen ligger i att äntligen ta ut fem ryttare, varav fyra är debutanter i stora mästerskap.

Det är därför jag tror att Sverige har en chans.

Kanske redan på VM i Aachen 2026 eller absolut när det är dags för OS i Los Angeles 2028.

Att prestera på absolut högsta nivå handlar inte om hur bra dagsform du kan ha när allt stämmer. Att prestera på högsta nivå handlar om någonting helt annat. Henrik Ankarcrona sa det både bra och humoristiskt när han inför VM 2022 gästade min tidigare podd på Smålandsposten:

”70 procent är mentalt. Resten sitter i huvudet”.

Jag menar: Om de fem i dagens trupp skulle möta de fyra tidigare ässen i en tävling på skoj på en träningsanläggning är det inte alls säkert att Peder eller HvE skulle vinna, även om vi tänker oss att de har sina stjärnhästar. Men en tävling på träning betyder egentligen ingenting. Alla kan vara bra när man utövar sin sport helt utan press. Det som betyder någonting på de stora mästerskapen är erfarenheten från sådana sammanhang. Det spelar ingen roll hur många gånger du hoppat i världscupen om du aldrig tidigare känt lukten av en EM-start. Det spelar heller ingen roll hur många nationshoppningar du ridit. Ingen av dem kan mäta sig med ett mästerskap där du vet att folk sitter bänkade framför teven och biter på naglarna när du tävlar.

Du kan inte träna dig till det, inte i någon sport. Du måste uppleva det, samla läropengar i en börs och använda dina erfarenheter till att bli bekvämare och bättre nästa gång. Det sitter i huvudet – och därför känns det så enormt bra att Henrik Ankarcrona sätter in ett helt mästerskap på dessa fem ryttares rutinkonton.

Det kommer att ge resultat i framtiden.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är nog inte ensam om att tycka att det är något speciellt med Grevagården. Att åka dit bara över dagen är gott nog för att få en trivsam upplevelse på en fin anläggning, där det alltid arrangeras bra tävlingar, serveras god hemlagad mat och det är lätt att må bra.

Att välja Grevagården som platsen för ett meeting innebär minst en dimension till. Att dessutom välja ett meeting över fyra dagar i form av Midsommarhoppet – då är glädjen och upplevelsen i det närmaste total.

Jag skriver detta på tävlingsdag nummer tre och grejen är den här: Det är inte tävlingarna jag umgås med i mina tankar just nu, trots att LillyBelle precis slagit till och vunnit en LB+ i tuff konkurrens. Nej, det jag tänker på är allt det andra. Allt runtom, allt man annars inte hinner uppleva eller knappt ens förnimma. Grevagården är nämligen finurligt utformad som ridsportanläggning. Den är tillräckligt stor för att inhysa tusen människor, flera hundra hästar och lika många lastbilar och transporter men området är samtidigt så lagom ”storlitet” (uppfann jag nyss ett ord?) att allt ligger nära. Hundratals människor i ständig rörelse innebär att du i princip springer på alla på området.

Du gör det heller inte EN gång. Snarare en gång varannan timme. Det är genuint trevligt och mysigt på Grevagården och det öppnar upp för det sociala spelet, för att lära känna helt nya människor eller för att äntligen få ett namn på den där trevliga ponnyföräldern från Jönköping, Skara eller Trollhättan man morsat på varje tävling i flera års tid men där man ännu inte presenterat sig med namn. Allt detta får sin lösning – eller i alla fall en god möjlighet till lösning – på Grevagården.

Jag förvånas heller inte över att så många barn rankar Midsommarhoppet högt. Det är lite samma sak där. Ett tajt och mysigt område skapar nya relationer och kompisgäng och om New York är staden som aldrig sover är Midsommarhoppet meetinget där det alltid händer någonting.

Jag menar: Dagarna tar ju knappt slut. Det är tävling från åtta till åtta till att börja med, med allt vad det innebär. Därefter är det varje kväll tävlingar på innerplan. Tävlingar som pågår fram till midnatt och tävlingar där även vi vuxna engageras, deltar och hejar – både på oss själva och på barnen.

Så kom det sig att jag, vid 53 års ålder, vann min första rosett dagen före midsommarafton.

Jag kom trea bland sex deltagare i föräldrarnas Grand Prix i käpphästhoppning över 30-centimetershinder. Jag var klart äldst i startfältet, insåg snabbt att det inte är sommaren 1993 längre och fick hoppas på turen.

Och turen var på min sida.

Jag borde nämligen ha slutat fyra. Jacob, en av mina nyvunna bekantskaper under meetinget, hade en tid som spöat min med flera sekunder men precis som när man sitter till häst gäller det att bommarna står kvar i hinderstöden. Att Jacob oförklarligt rev en av dem ledde till jag fick lägga vantarna på min enastående vackra rosett. Men min framgång står sig slätt i jämförelse med mina barns. Angelo slutade tvåa i 50-klassen medan LillyBelle var allra snabbast i den mördande konkurrensen på 70 centimeter.

Guld, silver och brons till dotter, son och ponnypappa utan att någon levande häst är inblandad.

Det kommer nog aldrig att hända igen och jag är evigt tacksam över att det hände just här på magiska Grevagården.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte hur hur du fungerar men låt mig komma med en kvalificerad gissning.

Jag tror att du ibland känner att det är lättare att hitta fel och att kritisera än att fokusera på det som är bra och berömma det.

Så fungerar i alla fall jag.

Jag vet inte varför, det bara är så. Det ligger någon sorts medfött kritiskt tänkande hos oss alla som i sig är bra, som fyller en funktion och till exempel gör att vi inte tror på allt som sägs eller kan luras till vad som helst.

Det är det positiva sidan av kritiskt tänkande. Den negativa sidan är att kritiskt tänkande lätt blir negativt tänkande. Jag tror inte minst att vi påverkas negativt av medieflödet, som inte direkt är känt för att slösa med positiva nyheter.

Men trots mitt inledande medgivande – att man lätt girar åt det negativa hållet – kan en liten positiv nyhet få samma effekt som när man går genom en skog, hittar en glänta och där upptäcker ett kantarellställe.

Man blir… ja, lycklig är nog rätt ord.

Den här veckan kom en sådan pytteliten nyhet som inte bara visade sig gå rakt in i mitt hjärta utan slog ner som en enda stor bomb av glädje i Sverige.

Jag talar om pensionärerna i Norra Sävsjö utanför Nybro som var ute och red på varsin islandshäst tillhörande Gården Hägnen.

Jag talar om det fantastiska som hände efter en egentligen helt självklar vardaglig situation: En lastbilsförare som visar respekt inför mötet med hästar och helt sonika vrider startnyckeln motsols och stannar bilen.

Det fantastiska är att j-a-g nu känner till den här storyn. Anledningen till att jag gör det är att jag läser den här sajten. Och anledningen till att Tidningen Ridsport skrev om storyn är att P4 Kalmar gjorde ett inslag om den. Och anledningen till att P4 Kalmar fick upp ögonen för det är den virala klick- och kommentarbomb ett litet enkel Facebookinlägg gav upphov till. Och anledningen till det är att en av de ridande pensionärerna tog sig till att skriva ett par rader.

Det här är sociala medier när sociala medier är som bäst. Där små enkla goda vardagsgärningar kan utmana det negativa bruset och få nästan alla av oss att dras med i lyckoruset, på samma sätt som när vi möts av nyheter av typen ”Bortsprungen katt hittade hem – efter fyra månader”.

Sedan är det även något med namnet på chauffören som får mig att bli glad.

Han heter Yade.

Yade Gunnarsson.

Jag älskar redan namnet och till min son Angelo vill jag säga: Om du inte kommit till världen för snart 15 år sedan utan fötts i dag hade du utan minsta tvekan fått namnet Yade Enestubbe. Bara så du vet.

Det bästa av allt är egentligen inte att den blott 22 år unge Yade tyckte det var självklart att stanna när pensionärsgruppen närmade sig till häst. Det allra bästa med hela den virala historien är att den nått ut till stora delar av Sverige och satt fingret på någonting lika viktigt som allvarligt: trafikvett.

Här övergår jag till att bli mitt vanliga kritiska jag igen.

När det kommer till möten mellan häst och bil är jag nämligen mest förbannad – på uppskattningsvis 90 procent av alla bilförare. Dessa struntar helt i ett djur som – med en högre sannolikhet än någon av dessa 90 procent bilförare kan förstå – plötsligt kan bli nervöst och panikslaget och ta ett par blixtsnabba kliv rakt ut i körbanan.

Jag misstänker att det är med Guds försyn det inte förekommer fler allvarliga och helt onödiga olyckor mellan bil och hästekipage.

Att förebygga olyckor, i form av attitydförändrande statliga kampanjer, skulle kosta massor av pengar. Här, genom ett par rader på Facebook, har kanske Yades lilla goda gärning sparat både liv och statliga kampanjpengar. Åtminstone hoppas och tror jag att de tusentals och åter tusentals som läst solskenshistorien också tagit till sig dess budskap och förstår det.

Det är ju inte så svårt:

Sakta ner när du ser en häst. Stanna. Låt hästen passera. Var som Yade. Tänk som Yade. Då gör du världen lite bättre.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hoppning, dressyr, fälttävlan, sportkörning, distansritt, voltige, WE, reining, mounted games.

Ridsport är inte EN sport utan ett helt träd där ryttare och häst tillsammans är roten och stammen och allt det som nämndes i förra meningen är grenarna på trädet. 

Det är grenar som erbjuder olika sätt att hantera och tävla en häst.

Det finns massor att välja på för en ryttare men, har jag märkt, den som väl gjort sitt val håller ofta fast vid det.

Har du valt dressyr fortsätter du troligen med dressyr. Gillar du hoppning har du svårt att hinna med något annat än hoppning.

Mina barn är hoppryttare, som ni vet. Jag har visserligen sett dem rida både inverkan och equitation men dessa tävlingsformer är likväl bara varianter på samma tema. I grunden handlar det om hoppning och allt sker på en klassisk avgränsad ridbana.

Utöver dessa varianter av hoppning är det sällan jag, som betraktare, bjudits på någonting som känts nytt.

Därför var förra helgen en stor milstolpe, både för LillyBelle som ryttare och för mig som förälder och åskådare. När jag lyssnat med ett halvt öra den senaste månaden har jag hört begreppet ”Sugar Cup” nämnas och nu har jag förstått vad det innebär. Sugar Cup startade 2009 och har sedan dess avgjorts varje år. Det rids i sju regioner från Skåne i söder till Ångermanland i norr och det inleds med två grundomgångar, som enbart räknas som träning.

Det var den första träningsomgången som ägde rum i lördags.

Grenen: Fälttävlan, äntligen någonting helt nytt för mig. Jag har nämligen, skam till sägandes, aldrig någonsin befunnit mig på en tävling i fälttävlan. Jag har såklart sett klipp från tävlingar och tjusats över terrängmomentet, som ser farligt och härligt ut på samma gång, men aldrig varit på plats. 

Och i Sugar Cup är det enbart terrängmomentet det handlar om.

En ny upplevelse väntade för oss alla, men särskilt för LillyBelle och Rosie, som jag alltid känt är en ponny, klippt och skuren för terrängritt. Bara en sån sak som att alla starttider är fastställda på förhand innebar ett bekymmer mindre. I hoppfamiljen har vi sedan länge lärt oss att det egentligen krävs 40 högskolepoäng i Equipekunskap för att till fulla kunna förutspå när det är dags för en någorlunda ungefärlig start i banhoppning.

Här var det bara att slappna av, bestämma en tid för avfärd och sedan åka iväg utan att oroa sig för sen ankomst.

Ett par mil utanför Växjö, på Esmeralda Gyllensvärds andlöst fina anläggning och med allt i perfekt regi av Esmeralda, var det sedan bara att lägga upp taktiken. Inte taktiken för själva ritten, utan taktiken för att lyckas filma så mycket av ritten som möjligt. Här är hoppningens begränsade bana en stor fördel för den som öppnat telefonens kameraapp. En komplett terrängritt, vet jag nu, är en omöjlighet att fånga för en och samma person.

Därför delade vi upp oss. Malin fångade starten, jag tog mellanakten när LillyBelle och Rosie susade förbi bland gräs, stubbar och grenar och ut på fältet för att avverka ytterligare några fasta hinder. Inför slutsträckan växlade vi över till Sara, som snällt gått med på att filma LillyBelles väg in över mållinjen.

Sedan sammanstrålade vi tre dokumentärfilmare och delade klipp med varandra.

Det blev en mycket lyckad första träningsomgång. Intresset var stort – över 20 anmälda – och alla tog sig i mål med varsitt leende på läpparna. Jag undrar om inte LillyBelles leende var bredast och om hästar kunde säga ”Det här var det roligaste jag gjort i hela mitt liv” tror jag att Rosie sagt det.

Sugar Cup var en välkommen, uppfriskande och helt underbar upplevelse.

Nu laddar vi för träningsomgång två och det viskas även om att ställa upp i den kommande regionfinalen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag läser Linnea Lindahls utmärkta intervju i denna tidning med Marie Thelander Dellhag, den av regeringen utsedda särskilda utredare som i veckan överlämnade sitt betänkande i den så kallade hästutredningen.

Frågorna är relevanta liksom svaren som Thelander Dellhag ger, men jag höjer inte på ögonbrynen någon gång. Utredarens ord är en enda lång bekräftelse på det jag, du och alla som på minsta vis ingår i hästsportbranschen redan vet.

Det är krångligt, svårt och ofta olönsamt att vara företagare i hästbranschen.

Det finns på många håll ett skriande behov av ytterligare kompetens och det är svårt att navigera genom den svårgenomträngliga terrängen av lagar, regler, tillstånd och e-blanketter.

Hästsporten erbjuder en meningsfull fritid för barn och ungdomar, men deltagarantalet i såväl ridskolor som på tävlingar minskar.

Det visste vi också redan.

Nu finns det svart på vitt i betänkandet, alltså vet regeringen också – i alla fall från och med nu.

Sverige är ett land av utredningar.

Här går det sällan undan när det ska hända något.

Här utreder vi, sedan funderar vi, sedan händer det eventuellt typ kanske någonting.

Eller som pressmeddelandet från landsbygds- och infrastrukturdepartementet (finns det ingen övre gräns på antal bokstäver i ett departement, förresten?) avslutas:

Betänkandet kommer nu att beredas. Därefter tar regeringen ställning till hur förslagen ska tas vidare.

Beredas. Ta ställning. Tas vidare.

För mig, som vill att någonting stort ska hända helst i går, är det en kanslisvenska som visserligen följer kanslisvenskans mall men som ändå känns misstänkt defensiv.

Luktar det papperskorg om den här utredningen eller kommer vi faktiskt att se ett före och ett efter den?

Jag vet inte.

Jag vet bara att en enskild idrott eller en enskild bransch sällan kan ställa sitt hopp till utredningar och att utredningar som genomförs nära inpå ett riksdagsval löper större risk att glömmas bort och bli verkningslösa än utredningar som sker tidigt under en mandatperiod.

I den här utredningen vet ju alla redan vad som behövs.

Vi som lever i hästbubblan vet att det det finns en lika enkel som svår lösning på de problem hela hästsporten och hela hästnäringen brottas med.

Jag talar som vanligt om det Alexanderhugg som stavas pengar. Pengar är svaret på precis allting i den här utredningen. Vi behöver mer pengar till en sport som inte liknar någon av de andra 71 sporterna under RF-paraplyet utan bör bedömas annorlunda. Vi behöver mer pengar till en näringsverksamhet inom den djurbransch som måste vara den minst lönsamma av alla, där många drivs av ett kall, en brinnande iver, en enorm entusiasm eller av ren välgörenhet. Vi behöver mer pengar för att kunna fortsätta att erbjuda samma meningsfulla ridskoleverksamhet – en verksamhet som i dag mer ofta än sällan finansieras av klubbarnas tävlingsintäkter.

Ridsporten behöver pengar.

Hela hästutredningen skulle egentligen kunna sammanfattas enbart med dessa tre ord.

Om Farbror Staten öppnar plånboken?

Jag säger som min gamle kollega Sven alltid sa när något stort och sensationellt påstods vara på gång.

Jag tror det när jag ser det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Här hittar du hästutredningen

Okej, då är det dags att svära ordentligt i den idrottens heliga kyrka som heter World Anti Doping Agency, Wada förkortad.

Jag har stört mig rätt länge genom åren och min ilska har inte mildrats sedan jag drogs in med full kraft i ridsporten.

Tvärtom.

Verkligen tvärtom.

Sadismen inom Wada vet nämligen inga gränser. Organisationen är hög på att sätta dit idrottare, blir upprymd varje gång ett prov lyser det minsta rött och deras rigida längtan efter att kasta grus i ögonen på hårt kämpande idrottare gör att Wada gång på gång uppnår klimatisk njutning.

Till er som redan nu valt att missförstå: Jag vill såklart att varje simpel fuskare inom idrotten ska åka fast och få ett hårt och kännbart straff. Alla, inklusive jag själv, njöt väl när världens genom tiderna mest uppmärksammade dopningsfall avslöjades: den kanadensiske 100-meterslöparen Ben Johnson, som var fullproppad med sterioder under OS i Seoul 1988. Eller det systematiska fusk med bloddopning som hela den finska längdskidlandslaget ägnade sig åt under hemma-VM i Lahtis 2001. Då var det bye bye till sex groteska fuskare. Alla kunde vi SE att något inte var normalt när Johann Mühlegg utklassade allt och alla i längskidspåren under OS i Salt Lake City 2002. För att inte tala om det strukturella ryska fusk under OS i Sotji 2014 där urinprov byttes ut genom ett hemligt hål i väggen. Det avslöjandet ledde till att 43 ryska vinteridrottare stängdes av på livstid.

Det är inte dessa jag tänker på.

Fuskar du medvetet ska du inte få tävla.

Det är sunt förnuft och om detta tvista vi icke.

Det som gör mig förbannad är när giganten Wada ger sig på idrottare som inte fuskat eller som fuskat utan att vara medvetna om det.

Här finns det ett gäng ryttare som genom åren blivit drabbade och jag känner att det finns flera frågor kring Wadas regelverk som borde ställas men som likväl aldrig ställs.

För det första undrar jag varför samma dopningsregler ska gälla för alla idrottare.

Frågan jag ställer mig är: KAN du dopa dig som ryttare? Jag menar: Det är klart att man kan dopa sig i egentlig mening, men finns det något sätt att höja sin fysiska prestation som ryttare genom att peta i sig ett preparat som finns på Wadas evighetslånga lista över förbjudna substanser?

Jag är inte ryttare själv, men jag har ändå svårt att se hur det skulle göra någon skillnad i världstoppen om någon plötsligt kom på idén att testa något kosttillskott som råkar innehålla någonting förbjudet.

Jag tror inte det.

Är du tyngdlyftare, kutar maraton eller cyklar Tour de France är det självklart att du får fördelar om du medvetet fuskar och dopar dig. Men även om vi låtsades att det fanns en värld där allt var tillåtet kan jag omöjligt se att en ryttare skulle kunna skaffa sig prestationsfördelar genom att knapra sterioder. Jag ställde faktiskt frågan till en av Sveriges största antidopningsexperter för ett par veckor sedan. Den enda grupp av ryttare han kunde tänka sig som kunde dra nytta av förbjudna preparat är jockeyer, som likt boxare måste ha en viss kroppsvikt när de tävlar sina galopphästar. I övrigt kunde denne välrenommerade expert inte nämna ett enda scenario där andra typer av ryttare skulle kunna höja sin prestation genom dopning.

Nej, i vår sport borde dopningsfokus till 99 procent vara på hästarna. Jag vet också att hästar testas betydligt oftare än ryttare, men det innebär inte att ryttare testas sällan. Tvärtom. Ryttare testas ofta. Den italienska fälttävlansryttaren Vittoria Panizzon hade testats över 60 gånger under en 15-årsperiod. I samtliga fall handlade det om oanmälda tester och i samtliga fall var provsvaren negativa. Så kom hösten 2023, där Panizzon tog ut en efterlängtad semester och reste till en avlägsen plats för att koppla av. Stället var så avlägset att hon saknade mobiltäckning, vilket fick till följd att hon inte kunde uppdatera sin vistelseort enligt Wadas krav. Denna ofrivilliga brist på kommunikation ledde till att hon heller inte kunde genomföra det oanmälda dopningstest som var planerat.

Den italienska antidopningsorganisationen, som lyder under Wada, gnuggade sina händer. Nu hade de fångat en fisk i näten och de höll inte direkt någon låg profil när de avkunnade domen i juli 2024.

• Avstängning fyra år.

• Panizzon förbjöds att träna på förbundsanslutna anläggningar.

• Hon förbjöds till och med att coacha andra idrottare.

Avstängningen erkändes även av FEI:s tribunal, som även den är underställd Wada och lyder minsta vink från den mäktiga antidopningsbyrån.

Ett annat närtida exempel är den spanske dressyrryttaren Agusti Juan Elias Lara, som testades positivt för det förbjudna ämnet klenbuterol under tävlingar 2022. Elias Laras förklaring var att han oavsiktligt fått i sig de mikroskopiskt små mängderna då han hanterat en medicin för att behandla en häst för bronkit.

”En helt absurd förklaring” tänkte FEI och dömde även spanjoren till hela fyra års avstängning. FEI var alltså av uppfattningen att koncentrationen 0,04 nanogram per milliliter i Elias Laras kropp hamnat där för att ryttaren själv skulle prestera bättre.

Det är just detta jag vänder mig emot i fall där ryttare hängs ut som fuskare. De blir aldrig trodda av den första dömande instansen. Deras ord väger lika lätt som om de vore friidrottare, cyklister eller längdskidåkare.

Som tur är för ryttarna finns det en högsta domstol som i den här typen av fall kan sätta ner foten, rentvå dem och rädda deras karriärer från total katastrof.

Både Vittoria Panizzon och Agusti Juan Elias Lara överklagade nämligen till CAS, idrottens internationella högsta domstol. I fallet med italienskan strimlade CAS förra månaden sönder den tidigare domen fullständigt. Avstängningen och böterna på 3000 euro upphävdes omedelbart och redan den här månaden har hon återvänt till tävlingsbanan. Däremot kostade det henne både heder, ära och 70 000 pund i rättegångskostnader och hon har riktat hård kritik mot både FEI och NADO, den italienska dopningsbyrån, för bristen på stöd.

I fallet med Agusti Juan Elias Lara ansåg CAS i motsats till FEI att hans förklaring var ytterst trovärdig. Avstängningen reducerades till två år och straffet ansågs avtjänat eftersom ryttaren redan förbjudits från att tävla i mer än två år i väntan på CAS beslut.

Två karriärer som på väg mot avgrunden genom ett absurt system, där ryttare jämställs med 100-meterslöpare, räddades av en instans som inte drivs av att hänga ut utan av att värdera vad som är troligt och mest sant.

Det är dags att fokusera ännu mer på vilka ämnen och substanserna hästarna får i sig. Öka testerna på hästar och lämna ryttarna ifred. Jag står fast vid min uppfattning: En ryttare kan inte fuska genom det hen äter.

Det borde till och med Wada fatta.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jobba på distans. Begreppet existerade knappt under vintern 2020 men på bara ett par månader blev det en daglig verklighet för merparten av Sveriges arbetsföra befolkning. Plötsligt jobbade alla hemifrån och istället för att träffas IRL bekantade vi oss och anpassade oss blixtrande snabbt till Zoom, Meet och alla andra nyupptäckta tjänster som tillhandahöll videomöten. 

Vissa gillade det, trivdes med att arbeta hemifrån. Jag tillhörde inte den skaran.

Hem är hem och jobb är jobb och får jag bestämma ska dessa separeras så långt det är möjligt.

Jag älskar båda var för sig men undviker att mixa dem.

Men verkligheten är vad den är och det man vet om verkligheten är att den alltid förändras. Covid är sedan länge som vilket influensavirus som helst och trots att det på min arbetsplats fortfarande, som en rest från pandemin, är tillåtet att jobba på distans för den som vill har jag valt bort det. Jag gillar att vara på min arbetsplats, trivs tillsammans med mina kollegor och framför allt: Jag känner att jag befinner mig i den riktiga verkligheten – den där man ser och kan ta på saker istället för fejkvärlden där ettor och nollor regerar.

Det finns dock undantag. Ingen regel är utan dem och eftersom verkligheten förändras i takt med tiden finns det ibland inga val. I vissa situationer tvingas jag tillbaka till tiden då distansjobb och digitala möten var de enda alternativen. För fem år sedan dikterades villkoren i dessa situationer av covid och Anders Tegnell.

Det är annorlunda nu.

Nu dikteras villkoren av meetings och av hästar på hemmaplan.

Att både stanna hemma och jobba hemifrån när resten av familjen åker på meeting är det nya normala för mig. Flashbacksen är omedelbara. Jag sitter helt ensam i ett rum och försöker värka fram texter. Det är knappnålstyst, inget skönt sorl från kollegorna hörs och jag drabbas av samma känsla som vid undantagstillståndets år 2020. En känsla av instängdhet.

Så är mina meetinghelger på hemmaplan – ensam i ett öde hus på landet med ett gäng hästar att ta hand om mellan arbetspassen inne i det tysta rummet. En annan ångestframkallande känsla av deja vú är känslan av att ha digitala möten att passa. Under covidtiden stirrade vi på varandra på suddiga skärmar varje dag samtidigt som vi spånade idéer. Det gällde att inte missa tiden och hoppas på att uppkopplingen inte strejkade och jag minns att det var förenat med ångest.

Under dagens flashback-meetings är det digitala mötet utbytt mot någonting annat. Nu är det inte möten med kollegor jag ska passa. Eftersom jag inte vill missa något viktigt som händer på meetinget gäller det att parera in de olika tävlingsklasserna mellan mitt eget jobb och arbetet med mockning, packning och utfodring.

Jag tittar på klockan, inser att det är dags och skyndar in till datorn. Jag loggar in, hoppas att uppkopplingen fungerar och att jag inte är för sent ute. Känslan är nära nog identisk med 2020. På skärmen ser jag sedan Grevagårdens stora härliga ridbana, hör det bekanta ljudet av fibersand som sladdas och inser att jag inte missat något. Efter en stund drar tävlingen igång och snart ser jag LillyBelle på skärmen. Att se hur det går för henne, Rosie och Poppis är de ”digitala möten” jag har under den här helgen. Bra går det dessutom. Jag ser henne vinna två LC-klasser med Rosie och komma trea med Poppis i LA och som vanligt är känslan densamma: Jag vill vara där. Jag vill se det på riktigt.

Flashbacksen från fem år bakåt i tiden gör därför att jag längtar en månad framåt i tiden.

Då är det meeting på Grevagården igen.

Ryktena säger att även jag ska följa med.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Minns ni någon medaljör från senaste kortbane-VM i simning – det som hölls i Budapest i december?

Inte?

Kan ni nämna någon medaljör från det näst senaste världsmästerskapet på kortbana då – det som hölls i Melbourne 2022?

Inte?

Då tillhör ni samma lag som jag. Jag har ingen aning om vem som vann någon medalj i någon enda gren i ett mästerskap jag bara vet existerar men inte mycket mer.

I simning är det långbana som räknas. Knappt någon, förutom simentusiasterna själva, bryr sig om vem som vinner i en 25 meter lång bassäng. Ingen svensk skulle kunna vinna ett bragdguld eller vara i närheten av ett Jerringpris med meriter från kortbanemästerskap.

Det är precis samma sak med inomhus-VM i friidrott. Många av de bästa struntar i att ens delta utan använder vintern som träningsförberedelse för det som verkligen räknas i friidrott: VM utomhus och OS. Övriga mästerskap är… om inte oviktiga så klart mindre viktiga än de två stora. Det finns även andra sporter där det går inflation i antal mästerskap. Jag tänker inte minst min paradsport hockey där det avgörs VM vartenda år (VM 2025 inleds förresten i Globen i dag) – dessutom med B-lag eftersom de stora stjärnorna samtidigt spelar NHL-slutspel. Jag kan själv knappt hålla reda på hur det gått för Sverige i VM de senaste åren.

Jag är säker på att fler än jag vill se att antalet mästerskap minskas för att höja statusen, men jag vet samtidigt varför de inte reformeras. Mästerskapen ger fortfarande värdlandets respektive förbund ett rejält klirr i kassan. Det är fortfarande lukrativt att arrangera mästerskap och det är sällan någon som vågar testa någonting nytt. Och testas det nytt innebär det ofta att antalet mästerskap och grenar ÖKAR snarare än minskar.

Mot den bakgrunden var det med en stor applåd jag mottog Svenska Ridsportförbundets nyhet om att upplägget av SM görs om till 2026. Nuvarande SM-upplägg har nämligen stora likheter med simningens inflationsupplägg med ett mästerskap på kortbana och ett annat på långbana. I hoppning har vi först ett SM utomhus i augusti, då en svensk mästare koras. Detta för att tolv veckor senare åter utse en guldmedaljör – som svensk mästare inomhus. Det känns spontant som ett SM för mycket och framför allt känns det helt felplacerat med mindre än tre månader mellan de svenska mästerskapen.

Det slipper vi nu, har Svenska Ridsportförbundets hoppkommitté bestämt. Från och med 2026 koras bara en svensk seniormästare och redan det kommer att höja statusen på SM. Dessutom flyttas mästerskapet från sensommar till senvår och kommer att ha betydelse för uttagningar till diverse landslag. Också det lär höja statusen eftersom det högst sannolikt ger ett betydligt vassare startfält. Med andra ord kan SM mer likna ett ”riktigt” SM, där åtminstone någon eller några av de absolut bästa är med. Vi får kanske aldrig återuppleva något Falsterbo 2020 igen, då nästan alla var med och Rolf-Göran vann SM-guldet, Peder silvret och Malin bronset. Men även en lightversion av pandemiupplagan skulle höja SM väsentligt.

En annan ändring jag också tycker är väldigt bra är att unga SM blir så gott komplett med ponny, children och juniorer på samma ställe medan YRSM går tillsammans med seniorernas mästerskap. Inte som tidigare, att junior-SM ingår i klump med senior-SM. Det är dessutom en klar fördel – både vad gäller logistik och att slippa begära ledigt från skolan – att utomhus-SM för unga äger rum under sommarlovet och därmed mitt i semestern.

Att dessutom införa SM-klasser även i Lätt A och Lätt B ser jag flera fördelar med. Det ger unga ryttare som ännu inte nått högsta nivån möjlighet att få känna på vad en riktig stortävling som SM innebär. Det i sig borde vara extremt viktigt, inte minst för den mentala utvecklingen hos en ung idrottare. Med det här upplägget blir SM en mjukare övergång till större tävlingar. En solklar uppsida med de nya klasserna bör även vara att antalet deltagare ökar och med den känslan av en riktig folkfest.

Jag vet att Niklas Jonsson, ordföranden i hoppkommittén, varken är född i går eller är tappad bakom en vagn och det förvånar mig inte att han varit drivande i det jag tror blir en utmärkt reformation av SM – det som brukar kallas det finaste vi har. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vi lever i historiska ridsporttider. I onsdags kom beskedet att allas vår Rolf-Göran Bengtsson tvingas gå skilda vägar med Zuccero. Jag skriver ”allas vår” för att jag uppfattar det just så, att han är en del av alla oss i Sverige som älskar den här sporten. Det finns kanske folk som är mer insatta än jag som hört något ont ord sägas om Rolf-Göran men jag har åtminstone aldrig gjort det.

Trots att jag själv inte rider ser jag upp till Rolf-Göran Bengtsson enormt. Jag gillar hur ödmjuk han är, hur vackert och ekonomiskt han rider och fascineras av hela hans långa resa genom och förbi EM-guld, positionen som historisk svensk världsetta och som lika historisk Jerringprisvinnare. Om du inte läst Annelie Franks otroligt fina krönika om Rolf-Göran – gör det. Det är en måste-text. Anledningen till krönikan är det som just i dag svider lite i själen: Den 62-årige evige gentlemannen har troligen ridit sitt sista stora mästerskap.

Det känns.

Det kommer att bli tomt.

Vi kommer att sakna Rolf-Göran Bengtsson på de stora scenerna.

Tack för allt, Rolf-Göran!

Samtidigt: Han ä-r 62 och hur många i en världsidrott har förmågan och ynnesten att få hålla på så länge i den absoluta toppen? Jag kan inte hitta någon, hur jag än letar. Det närmaste jag kommer är en årskamrat till mig: Den tjeckiske hockeyikonen Jaromir Jagr, 53, som ännu en gång lovat att den här säsongen är hans sista, men kanske spelar han vidare hemma i Kladno, i klubben han för övrigt äger.

Att epoken Rolf-Göran Bengtsson är över var onsdagens stora nyhet. En nyhet som, förmodar jag, offentliggörs i dag är att en annan epok är över.

Henrik von Eckermanns regeringstid som etta i världen.

Nu får Henrik lämna över den vackra vita bindeln till Kent Farrington och gå från att vara jagad till att jaga bland de andra i klungan bakom den formtoppade amerikanen.

Epoken Henrik von Eckermann är det största och mäktigaste ridsportvärlden någonsin skådat. Jag vet inte med er men jag har känt en extra stolthet över att vara svensk och komma från det lilla landet längst upp i norr.

Känslan är bekant och jag slår vad om att du känner igen den.

Den där känslan av nationell stolthet som bara idrotten kan ge. Hur stolta har vi inte varit över Björn Borg, Ingemar Stenmark och Annika Sörenstam? Hur stolta är vi inte över Armand Duplantis, Sarah Sjöström – och Henrik von Eckermann?

Jag gillar siffror. Speciellt siffror som i sin enkelhet säger mycket.

2857. Wayne Gretzkys oslagbara rekord i antal NHL-poäng.

9,58. Det lika oslagbara rekordet på 100 meter, satt av Usain Bolt.

59. Annika Sörenstams livs runda då hon som första golfdam lyckades gå en rond på detta antal slag.

Till dessa vill jag addera en ny siffra.

33.

Det antal månader Henrik von Eckermann var världsetta – i rad.

Mer än två och ett halvt år, i mördande konkurrens från motståndare från flera kontinenter.

Det ska inte gå – och jag tror att 33 blir ett lika oslagbart rekord som Waynes Gretzkys i hockey och Usain Bolts i friidrott.

33 är så bra att Henrik von Eckermann borde göra som nämnda Annika Sörenstam. Den magiska bedriften i Phoenix en vacker vårdag 2001 ledde till att Sörenstams superrunda blev ett signum. 59 blev ett varumärke som följt med henne fram till denna dag.

Om jag får komma med ett tips till Henrik är det detta: Gör 33 till d-i-t-t varumärke, det är en chans du inte kan missa och en chans du verkligen förtjänat. Varför inte i samarbete med Svenska Ridsportförbundet? Kanske instifta en 33-fond, ett stipendium eller annat som exempelvis kan hjälpa unga ryttare framåt mot sina drömmar? Lansera en klädkollektion eller merchandise som kan säljas hos svenska ridklubbar som win-win? Möjligheterna är oändliga och som jag ser det är det öppet mål.

Tack för allt, Mr 33!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.