Ponnypappan: Åkte de till Danmark för att lura småbarn?

Jag vet egentligen inte riktigt var jag ska börja. Det är i sig ingen bra början för en sportjournalist, vars yrkesutövning faktiskt förutsätter att kunna konsten att kliva rakt in i händelsernas centrum och beskriva vad som sker. Men det händer ibland att orden blir svåra, känns utslitna, inte är riktigt värdiga som hjälpmedel för att förklara. Att ens högsta önskan är att hitta på nya ord för att berätta, skapa nya metaforer för att sätta en stor händelse i ett ännu större sammanhang.

Jag menar: inte gav väl Henrik Ankarcrona sitt landslag i uppdrag att åka över bron, finta till sig en Gott & Blandat-påse av några småbarn och sedan åka hem igen?

Men det var ju precis så det såg ut.

Barnsligt enkelt.

Utklassning.

Avgjort efter tredje rundan.

T-r-e-d-j-e. R-u-n-d-a-n.

I ett VM.

I en av världens svåraste sporter.

Ja – det såg faktiskt lika simpelt ut som att lura godis av småbarn.

Hur det ens är möjligt blir något för framtidens dokumentärfilmare att försöka knäcka när en åldrad Henrik von Eckermann sitter i gungstolen och återkallar sina favoritminnen.

Stormakten Sverige. Världsledande Sverige. Inte Tyskland, inte England, inte Frankrike, inte Österrike utan vårt blågula Svedala. Smaka på det. Det smakar ljuvligt.

Att världsettan blev världsmästare var väl trots allt inte så konstigt, om jag ska invända mot mig själv. Sällan har jag sett någon bära ledarbindeln med en sådan ödmjuk bestämdhet och charmerande utstrålning. Genom denna ödmjuka självsäkerhet var signalerna från Henrik von Eckermann ännu tydligare än under förra sommarens olympiska spel: Nej, jag tänker inte riva något enda hinder den här gången heller.

Också detta är svårt att hitta rätt ord för: Har det ens hänt att en enskild ryttare står på noll fel efter ett OS och ett VM?

Lika mycket som jag tänker på den nye regenten von Eckermanns uppvisning, lika mycket tänker jag på Jens Fredricson.

Jens, liksom. Hade han inte lagt av? Satsat fullt ut på sitt utvecklande och för svensk ridsport så viktiga jobb som stallmästare på Flyinge och Strömsholm?

Nej, han tog sig tillbaka till världstoppen, starkare och bättre än någonsin. Jag har haft förmånen att både följa och träffa Jens under de senaste åren. Jag har besökt flera clinics han hållit, jag har intervjuat honom professionellt och även, i 19 graders kyla i Lammhult, haft honom som gäst i podden Fria Tyglar.

Varje gång jag pratat med Jens eller hört Jens prata har jag slagits av en sak. I princip allt han säger är intressant och ligger utanför den berömda boxen. Jens Fredricson älskar att utmana gamla sanningar, håller blicken riktad mot horisonten och har absolut ingenting emot att på ett närmast provocerande sätt sticka ut när det behövs.

Och jag minns än i dag vad han svarade när han i det gamla gistna ridhuset i Växjö för drygt tre år sedan fick frågan om han trodde att han någon gång skulle tävla mot sin lillebror igen och om hur det i så fall skulle gå.

– Hittar jag bara en tillräckligt bra häst ska jag nog slå honom, sa Jens medan vi var 200 som skrattade.

Men även där blev det som Jens sa. Han hittade Markan och slog lillebrodern och den tidigare världsettan Peder. Tänka sig att det blev han – en comebackande 54-åring – som fick manifestera den svenska överlägsenheten i Herning och med en fulländad runda såg till att vi slapp genomlida ännu en ohälsosam tv-rysare av OS-modell.

Att sedan Malin Baryard Johnsson på ett enastående sätt lyckades bemästra det faktum att Indiana långt ifrån hade sin bästa tävlingsvecka i livet – glöm absolut inte bort hennes del i lagtriumfen.

Och så Peder. Ismannen. Jag kan inte låta bli att tänka på Björn Borgs glansdagar i Wimbledon när jag ser hans totala lugn inför varje uppgift. Trots att All in med ålderns rätt tappat några oroande procent lyckas Peder ändå ta honom fram till två raka nollor och pegga upp för lagguldet. Han gjorde allt han kunde, för lagets skull. När storebror sett till att han inte behövde göra mer för laget kändes det som att Peder faktiskt också kände det själv, att hans saga med Allan är inne på slutkapitlen.

Det här lagspelet som Henrik Ankarcrona byggt upp – ett lagspel där individualister ser bortom inbördes konkurrens till förmån för en gruppdynamik och ett kollektivt självförtroende som inte går att rubba – fascinerar mig oerhört. Jag fascineras över hur sansat de uppträder trots att de precis blivit världsmästare. Jag har tidigare också både sett och skrivit hur vanliga, öppna, tillgängliga och okomplicerade stjärnor inom ridsporten är. Med vilken kraft de agerar ambassadörer åt sin sport och hur oerhört skandalfria deras liv är.

Att ryttarfolket i allmänhet uppträder gentlemannamässigt är dock knappast någonting som är specifikt för Sverige. Den som letar efter otrevliga typer i ridsportens världstopp lär få ägna en god stund åt sitt sökande.

Jag menar: Är du van vid att få lite skit under naglarna, van vid att ha fått jobba hårt och slita ont med otacksamma uppgifter i hela ditt liv som ryttare – varför skulle du då bli divig och kaxig när du nått toppen?

Det blev lite spretigt, det här. Det blir det när det som nyss skett är för stort och innehåller för många bottnar och vinklar för att kunna återberättas på ett tillräckligt bra sätt. Men jag vet en sak och det är en sak jag också skrivit här flera gånger tidigare. Allt går i vågor, framgångar varar inte för evigt och stormakter avlöser varandra.

Just nu har vi under mer än ett års tid fått surfa på en framgångsvåg ingen av oss trodde fanns annat än i fantasin. Jag passar på att njuta så länge vågen varar och jag uppmanar dig att göra detsamma.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med mästarkaptenen Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Den senaste tiden finns det två idrottare i världen som fascinerar mig mer andra.

Golfaren Ludvig Åberg.

Hoppryttaren Henrik von Eckermann.

Förrförra söndagen kunde jag inte slita mig från SVT:s sändning från klassiska Augusta, en av världens mest fruktade banor, där lika klassiska US Masters avgjordes. Mitt i fältet av rutinerade proffs med stenansikten och introverta kroppsspråk stack en ung svensk grabb ut ur mängden. Han skrattade, skämtade med publiken och visade på alla upptänkliga sätt att han älskade det som pågick.

Det var Ludvig Åbergs allra första majortävling (golfens mest prestigefyllda tävlingar) i livet och trots att han, till skillnad mot övriga startfältet, aldrig ens sett den fruktade Augustabanan tidigare slutade han på en otrolig andraplats. För det blev han drygt 23 miljoner kronor rikare. Ludvig Åberg är redan ett fenomen, som kommit från ingenstans och plötsligt är en av de bästa i världen. Att se hur han hanterar det extrema mentala spelet som golfen kräver är det som fascinerar mest med honom. 25-åringen från Eslöv har hittat sin mentala styrka i ett utåtriktat sätt att vara, mitt under brinnande tävling.

Henrik von Eckermann har valt en annan väg. Prestationer i olika sporter är omöjliga att jämföra, men det som hände i världscupfinalen i söndags är en prestation jag inte trodde var möjlig. Att Henrik von Eckermann nollar sig igenom fyra rundor har vi sett förr. Det är i sig ingenting konstigt. Det fascinerande är HUR han gör det. Det handlar inte längre om att han är en talangfull ryttare med en mästerlig häst. Det handlar om någonting annat och det är detta andra som fascinerar betydligt mer än den förstklassiga prestationen.

Jag menar: Han är redan uppe på en nivå som inom sportslang förkortas GOAT, greatest of all time.

Han är på en nivå där han inte kan nå längre, bara bibehålla eller tappa sin position. Bara en kan nå toppen och det är världens mest utsatta position att befinna sig på, med en klunga som ständigt jagar dig. Det är därför positionen världsetta i hoppning i regel blir ganska kortvarig. Men där, i blåsten, har han stått sedan augusti 2022 och sett till att ingen tagit sig upp och knuffat ner honom. Ingen har stått där längre.

Jag förstår inte hur Henrik von Eckermann fungerar. Däremot börjar jag förstå VARFÖR han är bäst. HUR han rider är inte det intressanta just nu. Det jag tittar på är hans ansiktsuttryck, vad han säger, hur han kommunicerar, vilka signaler han sänder ut.

Det är där han avslöjar hur tufft det är att vara etta.

Det är där jag inte förstår hur Henrik von Eckermann är funtad, hur han kan orka mentalt, hur han kan hitta mentala krafter för att kunna gå ut sist i fältet och fixa en nolla.

Men aldrig tidigare har Henrik von Eckermann så tydligt avslöjat hur tung den där bindeln runt armen är att bära än efter världscupfinalen. Aldrig tidigare har heller en världsetta visat på en större mental styrka i det skarpaste av lägen. På ett aldrig tidigare skådat sätt fick vi också i intervjuerna direkt efter världscupfinalsegern se hur fullständigt mentalt utmattad Henrik var. Han kunde knappt le, trots att han måste kokat av segerglädje. Han hade svårt att prata, trots att han nog bara ville skrika ut ett segervrål. Han var där, men samtidigt någon annanstans. Han befann sig liksom mitt uppe i en process där han inte lyckades ta sig ut ur den mentala bubbla han byggt upp.

Att bli tvåa är att förlora för en som är etta.

Ettor hatar andraplatser.

Det var det enda som framgick tydligt mellan raderna i Henriks SVT-intervju.

Att fortsätta vara etta kräver ett fruktansvärt högt pris, där Henrik von Eckermann byggt upp ett mentalt kapital som är stort nog att kunna betala med.

Det var det vi såg.

Det är det som fascinerar, långt bortom alla resultat.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ända sedan jag e-postade mitt första blogginlägg för publicering i oktober 2018 har jag varit stolt över att få ha en liten plattform på Tidningen Ridsport. Jag gillar den här tidningen, att hänga på sajten, andas in de nördiga lärdomarna som ligger i texterna, kommunicera med alla underbara medarbetare och utmana mig själv i mitt tänkande och skrivande.

Den senaste tiden har jag vid två tillfällen känt mig extra stolt över att vara en liten perifer del av Tidningen Ridsport.

Det första tillfället var när beslut fattades om att vrida åt tumskruvarna när det gäller vad som är en acceptabel ton på sociala medier. Det var, tror jag, ett svårt beslut men samtidigt nödvändigt för att slå vakt om det öppna goda samtalet där man både kan vara ense och oense, men samtidigt visa varandra respekt.

Jag vet inte hur hårt Ridsports sociala medie-moderatorer behövt jobba i kommentarsfälten efter beslutet, men en sak vet jag eftersom jag ser det: Tonen i kommentarfälten är trevligare och mer respektfull utan att för den skull vara mesig eller meningslös. Beslutet är med tidigt facit i hand ett stort steg i rätt riktning.

Det andra tillfället jag kände en extra stolthet var när Ridsport i veckan klargjorde att man inte närvarar vid världscupfinalen i Riyadh. Som chefredaktör Catharina Hansson skrev i senaste ledaren är närvaron under finalen annars en närmast helig tradition för Ridsport. Och tro inte att svinrika länder med i bästa fall medeltida människosyn avskräcker media från att bevaka stora mästerskap. Jag minns till exempel de ändlösa debatterna som föregick fotbolls-VM i Qatar 2022. Hur sportkrönikörerna turades om att indignerat skriva om den sjuka kvinnosynen och om hur många gästarbetare som fått sätta livet till i byggandet av de enorma arenorna inför mästerskapet.

Från olika håll kom krav på att bojkotta VM, att vissa länder rentav skulle dra sig ur mästerskapet och att diktaturer aldrig bör få arrangera internationella tävlingar över huvud taget.

Men vad hände när det väl blev dags för avspark? Då satt de där, samma krönikörer som ondgjort sig över den närmast totala bristen på mänskliga rättigheter. Nu skulle det analyseras fotboll till varje pris – och upp med handen den som läst en indignerad sportkrönika om Qatar det senaste året.

Bojkotter sker liksom inte längre. Det kunde ske förr, av skäl relaterade till kalla kriget, som när USA bojkottade OS i Moskva 1980 och när östblocket fyra år senare svarade med att bojkotta OS i Los Angeles.

I dag är det money talks som gäller.

Hur illa de deltagande länderna tycker om ett värdlandet är frestelsen efter pengar, ära och berömmelse för stor för att en bojkott ens ska övervägas. ”Sport och politik hör inte ihop” sjungs det som ett mantra – trots att det är just det sport och politik gör.

Både sommar-OS i Peking 2008 eller vinter-OS i Sotji 2014 genomfördes utan några som helst protester – och den minnesgode kommer ihåg att avslutningsceremonin i Sotji knappt var över innan Ryssland annekterade Krim, den lågintensiva starten på dagens invasionskrig i Ukraina.

Därför känns Ridsports bojkott av världscupfinalen som en liten med väldigt frisk nypa luft.

Här tar någon äntligen ställning.

Här är det äntligen verkstad mitt i allt snack om att ”påverka på plats”, en annan favoritklyscha till varför de tävlar i världens värsta diktaturer.

Samtidigt kan det knappast ha varit ett enkelt beslut. Skillnaden mellan att vara på plats där det händer och att förlita sig på tv-sändningar och att folk svarar i telefon är enorm. Att vara beroende av pressmeddelanden istället för att på egen hand gräva efter fler infallsvinklar är frustrerande.

Men vill vi ha förändring på riktigt, påverka både de aktivas syn på diktaturer och rikta udden mot diktaturerna själva är bojkott det enda som hjälper.

Tidningen Ridsports bojkott av världscupfinalen är ett babystep.

Men det viktiga är att det är ett babystep i rätt riktning till skillnad mot alla andra stora steg i fel riktning.

Det gör mig extra stolt. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Här kommer en bekännelse: Jag har alltid varit svag för idrottsnamn. Redan i början av 1980-talet fascinerades jag av alpina storheter som Gustavo Thöni, Pirmin Zurbriggen och Marc Girardelli. Jag tyckte det var otroligt coolt med tennisspelare med ovanliga efternamn som Gerulaitis, McEnroe och Lendl och när jag började följa NHL-hockey var Lemieux, Gretzky och Yzerman fräcka namn som låg på allas läppar.

Min fascination för idrottsnamn har fortsatt fram till i dag och tagit sig in i ridsporten, som erbjuder en hel del guldkorn. 

Här kommer därför min lista över världens tio vackraste ryttarnamn.

10. Esmeralda Gyllenswärd

Sverige, fälttävlan

Tian på listan är faktiskt en klubbkamrat till mig och min familj i Växjöortens Fältrittklubb med ett förflutet som både framgångsrik kartläsare i rally och deltagare i Farmen 2020. Hon innehar dessutom plats 764 på FEI:s rankning över fälttävlansryttare. Namnet skapar ett omedelbart intresse eftersom det är ett extremt ovanligt förnamn och ett ännu mer extremt ovanligt efternamn. Kombinerat utgör de ett vackert slutresultat.

9. Bernand Briand Chevalier

Frankrike, hoppning

Det här känns som ett skyddat varumärke och innehåller det mesta. Förkortningen BBC för tankarna till brittisk broadcasting, det smakar bra i munnen och skulle kunna vara allt från en exklusiv hundkennel till ett lika exklusivt klädmärke, vilket sista namnet dessutom är. 

8. André Americo de Miranda

Brasilien, hoppning

En mix av manligt och kvinnligt i namnen går här hem på samma sätt som till exempel i fallet med golfspelaren José Maria Olazabal. Vackert, men kanske lite svårt att lägga på minnet.

7. Juan Pablo Jimenez Torres

Mexico, hoppning

Jag älskar spanskklingande namn och här förs tankarna på ett mjukt och fint sätt till flera andra kända idrottare: Fernando Torres (fotboll) Miguel Angel Jimenez (golf) och Juan Pablo Montoya (Formel 1). Ofrivillig briljans av ryttarens föräldrar.

6. Henrik von Eckermann

Sverige, hoppning

Det här är väl den enda lista vår superman inte toppar, men likväl är han med och hugger högt upp i fältet och tar hem en hedrande sjätteplats. Henrik von Eckermann låg fint på tungan redan innan han växte ifrån alla andra ryttare i världen och precis som med allt annat kring honom andas även HvE:s namn stil och klass.

5. Kebie van der Heijden

Nederländerna, dressyr

Nederländare är ett säreget släkte när det kommer till både språk och dopnamn. Det känns liksom som om nyblivna föräldrar i landet lägger ner alla bokstäver i en tombola, slumpmässigt plockar de bokstäver som matas fram och därefter monterar ihop dem till ett namn. Ibland blir det alldeles för många konsonanter och ibland märkliga vokalkombinationer men i vissa fall hittar tombolan rätt. Kebie van der Heijden kan vara allt från din pålitliga bergsguide i Nepal till Ursula von der Leyens hemliga tvillingsjäl i EU-kommissionen. Namnet lyfter dessutom när man uttalar det och måste vara en dröm för en tv-kommentator.

4. Fabricio Caldas Albuquerque

Brasilien, fälttävlan

Här har vi ett vackert namn som i sig lyckas med det tredimensionella konststycket att både kunna vara en ryttare och/eller namnet på en häst och/eller namnet på en stad – samtidigt. Denna svårslagna brasilianska bokstavsmagi trollar sig hela vägen in på en fjärdeplats. Bra jobbat! 

3. Mary Sophie Haid Bondergaard

Sverige, dressyr

Det känns som att Charlotte och Rasmus tänkte till för nästan exakt 20 år sedan då de skulle ge namn åt sin nyfödda. Oddsen för att flickan tidigt skulle fastna för dressyr var låga och chansen att hon skulle lyckas bli en riktigt bra ryttare om möjligt ännu lägre. Då gäller det att tänka till och det gjorde paret uppenbarligen. Mary Sophie Haid Bondergaard är ett långt namn men kombon av traditionellt brittiskt, hårt tyskt och klassisks danskt gifter sig häpnadsväckande väl med varandra. Det både ser bra ut och låter bra när det uttalas.

2. Cathrine Laudrup-Dufour

Danmark, dressyr

Silvret går till Danmark och det finns helt klart goda skäl till det. Namnet Cathrine Dufour, som hon hette som ogift, hade inte ens varit nära att kvala in på den här listan. När Cathrine gifte sig med sin Rasmine Laudrup hände det däremot saker. Laudrup adderar konst och artisteri till namnet och gör det oemotståndligt. Apropå min kärlek till namnet Laudrup ska erkännas att det är inte av ringa betydelse att Rasmines pappa heter Brian, en av Danmarks bästa fotbollsspelare genom tiderna.

1. Erika Lickhammer-van Helmond

Sverige, hoppning

Det här är rena trollkonster. Var för sig säger dessa fyra namn ingenting. Tillsammans skapar de en grund av briljans och förstklassigt artisteri. Den här typen av namn finns bara i Hollywood och då är de dessutom helt påhittade. Här har vi en svensk ryttare med ett vanligt förnamn och ett ovanligt vackert efternamn. Hon gifter sig med en man som den nederländska tombolan tveksamt döpt till Juris i förnamn men där kraften ligger i det förnämliga efternamnet van Helmond. Att ett så pass långt namn kan uttalas så problemfritt som fallet är här ska inte vara möjligt. Men när jag hörde Stefan Fur uttala namnet under Gothenburg Horse Show i februari slog det mig. Erika Lickhammer-van Helmond är världens vackraste ridsportnamn.

Här kan du läsa ett stort reportage om ryttaren med världens vackrast ridsportnamn!

Bubblare: Roger Yves Bost, Frankrike, hoppning, Jessica Springsteen, USA, hoppning, William Ligier de la Prade, Frankrike, hoppning, Judith Sarda Mane, Spanien, dressyr, Brittany Fraser-Beaulieu, Kanada, dressyr, Paolo Roberto Brasileiro Miranda, Brasilien, dressyr, Lea Adams-Blackmore, USA, fälttävlan.

Hur ser din lista ut? Vilket tycker du är ridsportens vackraste namn? Om du läser det här på sociala medier får du gärna kommentera!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad ska man göra när man vaknar, tittar ut och ser att livet i april mer liknar ”Hej mitt vinterland” än ”Vintern rasat ut bland våra fjällar”?

När det regnat så mycket att hagarna mer liknar kvicksand än lera och Kung Bore sedan får för sig att bomba oss med ännu en snökanon?

Det är som bekant aldrig för sent att ge upp, men det vill jag inte.

Tänka framåt?

Det orkar jag inte nu, mitt i stunden.

Jag tänker bakåt istället.

Innan alla meteorologiska bakslag och allt trafikkaos runt om i landet slog till hann faktiskt en riktigt trevlig påskhelg passera. Eftersom hockeylaget Växjö Lakers, som jag skriver om, dessutom bara behövde spela fyra matcher i sin kvartsfinal blev det behagligt vitt i almanackan för min del under nästan hela högtiden.

Vad passar då bättre än att kasta sig in i en annan tävlingsbubbla, nämligen barnens?

Februariveckan med Sverigeponnyn i Scandinavium tog hårt på de mentala krafterna och veckorna därefter fick tjänstgöra som någon sorts djup och lång utandning och en paus från tävlandet.

Men ni som gillar tävling vet hur det är.

Efter ett tag kommer suget tillbaka, och för min del kom därför Påskhoppet på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb som ett efterlängtat inslag.

Till att börja med tackade jag glatt ja till att ställa upp som funktionär på kort varsel. Eftersom jag jobbar varannan helg året runt brukar jag drabbas av dåligt samvete över att jag inte utför mer ideellt arbete än vad jag gör.

Hela vår unika idrottsrörelse bygger på det. Personen som med ett leende serverar dig din efterlängtade burgare, personerna som sköter insläpp till framhoppning och till tävlingsarenan, den som visar dig var du ska parkera bilen – alla dessa som ställer upp utan betalning gör att du eller ditt barn kan tävla. Utan dem – inga tävlingar. Därför var det en skön känsla att under fyra påskaftonstimmar hälsa alla välkomna till VFK och dirigera dem till rätt parkering.

Dessutom fanns det många spännande klasser att titta på när jag inte befann mig i ideell tjänst. LillyBelle har de senaste tiden haft förmånen att utveckla ett samarbete med den lille söte nioårige hingsten Amcede Danny Boy, eller Oskar som han kortare och godare kallas. Oskar är en B-ponny, en liten supertalang som barnens kompis Felicia Gustavsson och hennes familj låter LillyBelle träna och tävla när tillfälle ges. Hittills har de gjort fem starter tillsammans: en lätt B, en lätt B+, två lätt A och en lätt A+. Samtliga rundor har klarats av med nollor i protokollet och de två sista skedde under Påskhoppet.

LillyBelles och Oskars sista start innebar debut i Lätt A+ och en väldigt fin runda senare stod de där som segrare. För övrigt den första segern i Lätt A+ som vunnits av en Enestubbe. Det var väldigt kul att se.

Nu är det fredag och om några timmar kastar jag mig tillbaka in i hockeybubblan, då den första matchen mellan Växjö Lakers och Rögle väntar.

Till sist vill jag återge den mycket kloka formulering som författats av det franska upprop som publicerats i tidningen Le Parisien och som återgetts som nyhet på denna sajt:

”Låt oss ge hästen, som tack för dess generositet och dess förtroende för oss, den hänsyn och den respekt den förtjänar.”

Jag säger ett amen på det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är utan minsta förvåning men med stor besvikelse och återhållen vrede jag läser Ridsports ledare av chefredaktör Catharina Hansson.

”Till slut gick topplocket” skriver hon och förklarar sitt beslut att skärpa kommentarsreglerna på Ridsports Facebook-konto.

Jag är som sagt inte förvånad över beslutet. Inte det minsta. Så pass sent som två dagar före jul skrev jag själv en text här i bloggen med rubriken ”Från skön värme till ett dagis för kverulanter” som väl säger en del om vad jag tycker om utvecklingen i ridsportens sociala kommentarfält.

Jag vet inte hur många gånger, både före och efter den texten, jag sett hur Ridsports FB-admins tvingats gå in och radera kommentarer och ryta till mot folk som utvecklat den bisarra hobbyn att kapa högintressanta diskussionstrådar.

Trots varningar och hot om tuffare tag har utvecklingen fortsatt att gå åt helt fel håll. Och trots att det inte är en särskilt stor konst att framföra kritik på ett sakligt sätt hemfaller alltfler åt direkta personangrepp.

Till slut blev det en varning för mycket.

Till slut var det dags att sätta ner foten.

Till slut var det dags för det som nu skett. En stark skärpning av kommentarsreglerna beträffande texter om personer under 18 år och gentemot de lallare som tror att det är helt okej att marknadsföra just sin mirakelprodukt i trådarna.

Jag är inte förvånad.

Jag är dock otroligt besviken och det tror jag gäller många med mig.

Jag menar: SOCIALA medier.

Det hörs ju redan på namnet att det är någonting interaktivt, vackert och attraktivt.

Något vi tillsammans delar, vårdar och utvecklar.

Något vi känner ett stort ansvar kring för att det ska fungera smärtfritt.

Något som kräver att vi åtminstone räknar till tio och tänker ett extra varv innan vi låter en elak tanke passera genom hjärnan, ut genom fingrarna till tangentbordet och via ett publicera-tryck skicka ut den till allmän beskådan. Om alla tänkte på det sättet skulle Facebooks administratörer ha ett enkelt jobb, inte tvingas lägga timtal av sin redaktionella arbetstid åt att vara digitala förskolepedagoger åt kverulanter som vägrar vanligt hederligt hyfs och sunt förnuft.

Som barn kände jag en lika gammal som envis man. ”Jag ger mig inte hur fel jag än har” lär han ha yttrat vid fler än ett tillfälle och tyvärr bär många urspårade kommentarer mannens signum. Inför ögonen på tusentals läsare startar de dryga dueller där sans och balans ersätts av ständiga utmaningar av yttrandefriheten. Till och med dessa borde veta att de inte kan säga och tycka vad som helst och skyddas av grundlagen.

Att tonen på sociala medier hotar hela sociala mediers framtid är ett faktum. Världen över förbereds lagförslag om att kraftigt minska vår frihet att tycka, diskutera och dela saker med varandra. Det sker samtidigt som stora aktörer valt att lämnat sina sociala medieplattformar eftersom ämnena de postar alltid kapas och förstörs. SVT Nyheter har exempelvis helt stoppat möjligheten att kommentera på sitt X-konto, vilket i praktiken gör detta sociala media till ett osocialt media.

Är det där vi vill hamna?

Vill vi att ridsportens i övrigt så levande och informativa kanaler på Facebook ska förminskas till enbart en källa för envägskommunikation?

Det vill ingen, jag lovar.

Men för att det ska ske måste alla bete sig som folk, jag lovar.

Annars är det inte svårt att gissa att fler, ännu tuffare, åtgärder kommer att vidtas.

Catharina Hanssons beslut borde vara en väckarklocka, till och med för de sabotörer som inte ger sig hur fel de än har.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Lugnet före stormen, brukar man säga. Lite så känns det för min del just nu. Ni som följt mig här genom åren vet att jag vid denna tid på året kastas in i den mentala torktumlare som kallas för slutspelshockey.

Match varannan dag och träning varannan dag för laget Växjö Lakers, som jag bevakar, betyder för mig att skriva o-m match varannan dag och skriva i-n-f-ö-r match varannan dag. Det betyder tajta deadlines, resor, hotellboende och långa förlängningar som aldrig vill ta slut. Det betyder intervjuer med smågriniga spelare och irriterade tränare som egentligen inte vill bjuda på någonting. Den torktumlaren har jag kastat mig rakt in i när du läser dessa rader.

Om jag bott själv i en lägenhet mitt i stan hade jag kunnat leva i den här typen av bubbla och förmodligen känna mig helt vilsen när jag tog mig ur den. Som tur är finns det både fru, barn och inte minst hästar som jämnar ut balansen och tvingar mig att dubbelfokusera och prioritera smart och effektivt och kombinera det bästa av två världar. Temperaturen pendlar lite mellan plus och minus just nu men visst är det här ändå den kanske bästa tiden på året? Vintern hänger mot repen, snart är den förbi, våren tar över och ger löften om allt som ligger framför.

Apropå löften känner jag mig hoppfull inför den framtid som de senaste månaderna tett sig ganska osäker när det gäller vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb. Eftersom jag räknar mig som part i målet, som pappa till två tävlande VFK-barn, har jag på egen begäran valt att inte skriva texter i Smålandsposten om utvecklingen av det hästsportcenter som nästan är färdigbyggt, men där Växjö kommun sagt nej till att låna ut de sista miljonerna. Detta efter att de drivande personerna i bygget spenderat mer pengar än vad de haft tillgång till och räknat med att kommunen skulle hjälpa till, även med det sista steget.

Oron för framtiden har därför varit stor bland oss medlemmar, en hel del hårda ord har uttalats i media från olika håll och fortfarande vet ingen hur det slutar. Det har till och med skrivits att det kan sluta med konkurs. En sak har dock den senaste veckan lärt mig och det är att engagemang är en mäktig kraft. Och engagemang är det minsta man kan säga att det finns i VFK.

Som medlem i olika föreningar och organisationer har jag genom livet besökt diverse årsmöten. Som journalist har jag, under snart 30 års tid, bevakat hundratals. Med undantag för e-t-t enda årsmöte – en hockeyklubb med två trätande falanger för 15 år sedan – har jag varje gång jag besökt ett årsmöte slagits av en dyster slutsats. Nämligen att föreningsdemokratin är på väg att dö.

Känslan är att 99 av 100 årsmöten bara besöks av de närmast sörjande, varav en stor del av dem redan sitter i styrelsen. Alla blir alltid valda/omvalda, valberedningens förslag (ofta har valberedningarna fått kämpa för att ens få fram namn till en fulltalig) klubbas alltid igenom och sällan eller aldrig förs det fram motkandidater att rösta på. Om du gått på fler än ett årsmöte i ditt liv tror jag att du känner igen dig. Närvaron på en klubbs årsmöte är ett mått på det föreningsdemokratiska engagemanget i klubben, vilket oftast befinner sig farligt nära den absoluta nollpunkten.

Antalet deltagande medlemmar på ett genomsnittligt årsmöte i en riktigt stor fotbolls- eller hockeyklubb skulle jag uppskatta till mellan 20 och maximalt 30.

På årsmötet i den relativt lilla klubben Växjöortens Fältrittklubb i söndags kom 140. Det var fullt till absolut sista plats i den bokade konferenslokalen på Stadshotellet.

Jag har varit med på årsmöten som varat i mindre än 15 minuter och ett långt årsmöte skulle jag säga är ett möte som pågår i över en timme.

VFK:s började klockan 19.00 och när mötesordföranden förklarade det hela avslutat tittade jag på klockan och såg siffrorna 22.04.

Tre timmar och fyra minuter.

Det fina var det som pågick under dessa tre rekordlånga timmar. Det var föreningsdemokrati i sin renaste form. Olika alternativ som fördes fram, nya förslag som utmanade valberedningens egna förslag. Slutna omröstningar – något jag trodde var utrotat ur idrottsrörelsen – begärdes både en, två och tre gånger. Alla medlemmar fick användning för just sin röst, precis som det ska vara, och det gjorde det hela lika spännande som ett riksdags- eller kommunfullmäktigeval.

Alla var inte nöjda, precis som alla partier inte är nöjda efter ett riksdagsval. Men alla fick vara med och bestämma istället för att en liten trött klick av närmast sörjande skulle göra sin plikt och ställa upp för ett år till i styrelsen.

Likaså sprutades det ut frågor om anläggningen och verksamheten och jag tror att jag räknade till fyra inkomna motioner, som också behandlades.

Alla tyckte inte lika, alla var inte överens men alla var med och bestämde. Det var ett engagemang utöver det vanliga och en bländande uppvisning i hur föreningsdemokratin i Sverige borde fungera.

Min känsla är att VFK går stärkta ur den här kommunkrisen och att en av Sveriges finaste anläggningar både kan bli helt färdigställd och blomstra som ridskole-, tränings- och tävlingsarena i många år.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad händer med en bana när tävlingen är över?

Sug på frågan i ett par sekunder.

Eller tänk efter i fem sekunder till.

Oavsett hur länge du funderar tror jag att svaret är detsamma.

Banan försvinner. Finns inte längre. Den existerar kanske som en digital skiss på en server någonstans, men betraktad som ett fysiskt och levande väsen förpassas den till historien likt en dagslända efter ett kort, intensivt och dramatiskt liv.

På detta har jag tänkt under en längre tid och landat i två frågor som jag sedan låtit ligga i marinad.

Första frågan:

Varför låter vi banorna bara försvinna?

Jag har inget svar på det, förstår inte varför. Misstänker att det ”kanske bara är så”. Tänker även att det kanske inte är tillåtet att använda samma bana flera gånger men tvivlar samtidigt på att förhåller sig så.

Min andra fråga lyder:

Om det är okej att använda gamla banor – varför i hela världen görs inte det?

Jag menar, ta banan Peter Lundström designade under världscupens Europafinal i Scandinavium i februari som exempel. Publiken älskade den, ryttarna älskade den och jag är säker på att Peter Lundström var nöjd med den.

Se bilden av Peder Fredricsons chansning under omhoppningen när han går innanför på bortre kortsidan i hopp om att vinna tid, men där chansningen inte går hem. Eller tänk på Henrik von Eckermanns omhoppning, där det saknas futtiga 28 hundradelar upp till förstaplatsen.

Tror ni att Peder och Henrik velat hoppa banan på nytt om de fått?

Klart att de velat.

Om så varit fallet: Hade Peder fortfarande chansat och lyckats eller hade han spelat säkrare och gått utanför? Hade Henrik hittat ett sätt att kapa tre tiondelar?

Själv hade jag älskat att se hur ryttarna hanterat samma bana på nytt, ett år senare – och jag förstår inte varför en bana måste vara som en fyrverkeripjäs på nyårsafton; någonting som sprakar vackert och intensivt under en kort tid för att sedan helt försvinna.

Här finns ett helt nytt och otroligt spännande tävlingsmoment att ta till. Genom att, vid vissa stora utvalda tillfällen, använda tidigare banor skulle hoppsporten skapa en helt ny tävlingsform utan att behöva ändra på en enda regel. Samma bana som föregående år skulle betyda förhandsspekulationer, tidsjämförelser med föregående år – ja, det skulle till och med kunna slås banrekord.

En sådan klass skulle skapa buzz. Ryttarna skulle för första gången få chansen att revanschera sig och reparera gamla misstag och publiken skulle för första gången kunna läsa på och ladda upp genom att titta på reprissändningar av tidigare tävlingar.

En sådan tävlingsform skulle framför allt vara en hyllning till våra enastående konstnärer till banbyggare runt om i Sverige och världen.

Jag ser en vinn-vinn-vinn-situation här.

Ryttarna är vinnare eftersom de, likt golfspelare, får återvända till samma bana.

Publiken är vinnare, eftersom ett nytt spänningsmoment adderas.

Banbyggaren är vinnare, eftersom hens fina hantverk får en ny dimension av uppskattning.

Därför undrar jag:

• Varför inte införa en klass som kan få heta typ Peter Lundström Classic under nästa GHS?

• Varför inte en Fredrik Malm Special eller en Maria Alfredsson Trophy?

• Eller varför inte en klass på din egen hemmaklubb där en av dina lokala banbyggares bästa banor återanvänds och hyllas?

Men som jag nämnde ovan har jag en brasklapp: Är detta över huvud taget tillåtet?

Eftersom jag fram till i onsdags kväll svävade i ovisshet beslutade jag mig för att kontakta en som vet och ställa tre frågor:

1. Är det okej att använda exakt samma bana flera gånger?

2. Om ja: Varför har man i så fall inte gjort det tidigare?

3. Vad skulle du själv tycka om att banor återanvänds?

Jag valde att ringa mästaren själv, Peter Lundström. Han svarade på andra signalen och sedan följde ett 19 minuter långt samtal där Peter, lika ödmjukt som inspirerande, bjussade på sina tankar om banbyggnad. Han svarade dessutom på mina frågor, som kortfattat fick följande svar:

1. Jag ser ingenting i reglementet som förbjuder det.

2. Jag vet inte/Svårt att svara på.

3. Det skulle vara väldigt intressant.

Så: om skidsporten lyckats öka sin popularitet genom införandet av masstarter och sprintlopp och orienteringssporten lägger in tävlingar i stadsmiljö för att få större publiksiffror – varför inte skruva upp stämningen i banhoppning genom lite smart återvinning?

Vad tycker du?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det slog ner en bomb i Ridsportsverige i veckan när det internationella ridsportförbundet, FEI, offentliggjorde sina nya riktlinjer avseende rörligt material från större tävlingar. Från och med nu är det FEI:s egna kanaler som gäller. Ryttare, groomar och andra i respektive ryttarteam tillåts inte filma sina ritter eller lägga upp dessa på sociala kanaler, sajter och bloggar.

Denna sajt var en av flera som uppmärksammade de nya riktlinjerna och som brukligt är publicerades nyheten på Ridsports Facebooksida. Just nu räknar jag till drygt 250 kommentarer varav lejonparten består av måttligt till extremt uppretade ridsportmänniskor.

Kritiken är inte direkt av det lindriga slaget:

• En del anser att det är en skymf mot hästvälfärden att FEI tuffar till reglementet.

• Det antyds att FEI har något att dölja.

• Flera läsare undrar om det är första april.

• En del tycker det är ”sjukt”, någon blir ”bara trött” och någon ropar ”censur”.

Och så vidare.

Stormen i vattenglaset är verkligen intensiv.

Själv tycker jag också att FEI:s beslut är väldigt konstigt.

Inte att beslutet fattats men att det fattats först i mars 2024.

Det enda konstiga här är att riktlinjerna inte redan skrevs för 20 år sedan, när Facebook uppfanns, eller åtminstone 2005 då Youtube såg världens ljus.

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att få ingå i Ridsports reporterteam på plats i Scandinavium (tack, det var bland det roligaste jag någonsin gjort!). Det jag förvånades mest över var att det var okej att lägga upp korta filmklipp från hela arenan i form av reels och stories på Instagram. Där satt jag inne i arenan med min telefon och hade i stort sett fritt blås. Jag filmade ceremonin när Henrik von Eckermann väljs in i Hall of Fame, när Peder Fredricson tar sig vidare till omhoppning i Gothenburg Trophy och en massa annat smått och gott. Sedan gick jag in på Ridsports instakonto och tryckte på publicera.

Jag skriver det igen: Som ackrediterad media tilläts jag använda mobilen helt utan minsta restriktioner. Något jag inte i min vildaste fantasi kunnat inbilla mig att jag någonsin skulle få göra.

Med reservation för att jag inte hunnit kolla alla stora idrottsorganisationer i världen vågar jag ändå påstå att FEI:s riktlinjer fram till nu varit unikt liberala. Jag har aldrig tidigare hört talas om att man, oavsett idrott, tillåts filma från en stor pågående tävling eller match, lägga upp klippet på sin egen mediesajt i syfte att dra klick och därmed kamma hem intäkter. Det är faktiskt helt obegripligt.

Jag ringde till och med runt till några av de största sporterna i Sverige för att verkligen kolla läget. De skrattade, för de fattade knappt vad jag menade. Samtliga har rigorösa föreskrifter och absolut förbud för media och andra att utan tillstånd filma under pågående match och sedan publicera som inlägg i sina kommersiella kanaler. 

Hockeyligan SHL har exempelvis sålt sina rättigheter till TV4 för extremt dyra pengar och om jag till exempel skulle vilja lägga upp en målsituation från en match är det TV4:s konton på Instagram och X (Twitter) mitt hopp står till. Min möjlighet är då att – om TV4 råkar välja ut det klipp jag önskat – bädda in TV4:s inlägg och publicera det i min egen text. För mig är det helt självklart att en aktör som betalat enorma pengar för att sända också har ensamrätten på allt rörligt material. Vad FEI har sysslat med vet jag faktiskt inte – och jag undrar till exempel hur kul SVT, som har rättigheterna till alla våra stora FEI-tävlingar, tycker om att konkurrenter kan gå runt och filma lite som de vill och sedan publicera. Hade jag varit i ledande ställning hos ett sändande bolag hade jag givetvis satt press på den som sålt rättigheterna till mig – och precis så tror jag att det är i det här fallet också. Köper du rättigheterna till rörligt material vill du ju självklart också ha ensamrätten till det.

Om man kan likna FEI vid en tidning har FEI hela vägen fram till nu varit en tidning som helt skänkt bort allt sitt material, helt fri från Plus, Premium och vad betalväggar brukar kallas. Att man först nu stramar upp reglerna – så ofattbart sent som i mars 2024 – är någonting jag knappt kan ta in. Självklart vill FEI att deras utvalda material ska få maxad spridning, liksom det sändande bolagets.

Dessutom har jag svårt att förstå upprördheten av helt andra skäl. För det första ser jag inget som förbjuder privat filmande från läktarna utan bara för ryttarna själva, deras team och vi i media. Logiskt, eftersom dessa har egna plattformar med stora antal följare (vissa följs av flera miljoner) och FEI givetvis vill att det rörliga materialet som delas bär FEI:s eget märke, alternativt det sändande bolagets. För det andra gäller riktlinjerna enbart FEI:s större tävlingar. Är det inte en FEI-klassad tävling (alltså mer än 99 procent av alla tävlingar i Sverige) lär det vara fritt fram att filma för vem som helst, var som helst och när som helst.

Så ta av foliehattarna, sluta slåss mot väderkvarnarna och chilla lite! Det vi ser här är ingen konspiration eller illasinnad agenda med syfte att dölja något. Det här är ett sätt att slå vakt om och ge mervärde, både åt både ett internationellt idrottsförbund och till innehavare av svindyra sändningsrättigheter.

FEI har varit unikt snällt ända fram till nu. 

Det är de faktiskt värda ett stort tack för.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att uppleva nästan en hel vecka i, kring och på avstånd från Scandinavium har varit som att befinna sig inne i en torktumlare som går på hög hastighet. Med vilken skräck och fysisk nervositet jag upplevde Angelos semifinal i Sverigeponnyn redogjorde jag för ganska utförligt i förra bloggen.

Därefter gick det mesta in i en ny skönare fas.

Fredagens uppladdning inför lördagens final var behaglig och när det hela var över hade Angelo slutat på en femteplats – i hela Sverigeponnyn. Jag är otroligt stolt över honom och jag både hoppas och tror att han själv är enormt nöjd och stolt över det han klarat av.

Ni som följt mig här genom åren vet att jag kommer från en helt annan idrottsmiljö än ridsportens. Ni vet i så fall också hur mycket ridsporten fascinerar mig eftersom den så gott som alltid sticker ut. Den liknar egentligen ingen annan sport utan spelar i en egen liga, med egna regler och helt andra uppförandekoder än övriga sporter. Så är det bara, och det har jag också redogjort för i den här bloggen fler gånger än vad jag kan räkna.

Här kommer ännu en take i ämnet ”Därför liknar ridsporten ingenting annat”. Under den gångna omtumlande veckan i Göteborg har jag nämligen slagits av ännu en insikt som sätter ljuset på ridsporten allena, ännu ett bevis på vilken speciell och unik sport vi alla är en del av.

Det är under Sverigeponnyns finaldag det händer. Det är när jag för andra gången på tre dagar, i en position snett bakom Angelo och Rosie, går upp för den klassiska rampen in till det allra heligaste. Under en sekund känns det som att jag träffas av blixten. Jag blir Tjuren Ferdinand som sticker ut huvudet, chockmöts av folkets jubel och omedelbart drar tillbaka huvudet i ren skräck.

Det. Är. Fullsatt.

12 000 personer sitter på varsin stol inne i Scandinavium. Om det fanns någonting lugnande med torsdagens semifinal var det de glest befolkade läktarna.

Nu?

Fullt till sista plats.

Scenen är så dramatisk att jag nästan tappar det.

12 000 är väl helt okej när Frölunda spelar SHL-hockey här eller när HvE, Peder och de andra ska göra upp i världscupens Europafinal, men det här är Sverigeponnyn. Det är barn som tävlar. Barn. Inför full salong.

Och det är inte bara barn. Det är hästar också. Hästar som barn sitter på. Och det är inte bara hinder som ska klaras av. Det är stilbedömning också. Inför stränga domarögon och tolvtusen andra ögonpar.

Kom igen! Det är dags att vakna upp, öppna ögonen och inse följande:

Inte i någon annan sport i Sverige utsätts barn för någonting som ens liknar det här. Det är inte ens nära.

Kom inte dragande med Gothia Cup i fotboll eller Kalle Anka Cup i tennis. Ingen av dessa stora barntävlingar kan jämföras med pressen, stressen och nervositeten hos barn till häst som synas av tolvtusen.

Vad jag tycker om det?

Innan jag lämnar mitt svar ska jag vidga perspektiven för att påvisa exakt hur unikt det här exemplet är. Vi lever nämligen i en tid där flera andra stora sporter arbetar aktivt för att ta bort tävlingsmomentet. Det skippas resultat, det publiceras inga tabeller och det genomförs därför heller inte någon prisutdelning efter matcher. Att idrotta för att vinna anses vara fel drivkraft trots att tävlingsmomentet är idrottens själva kärna och väsen – ja, den är till och med själva huvudkriteritet för att en idrott ens ska få kallas för en idrott och en anledning till att exempelvis Friskis & Svettis alltid nekats medlemskap i Riksidrottsförbundet.

Jag har som journalist själv varit ute på och skrivit om flera pojk- och flickmatcher i olika sportcuper där någon verklighetsfrämmande syn på idrott för att ”skydda barnen” gjort att mål och resultat inte räknas.

Senast för en månad sedan var jag på en bandycup med matcher utan resultat. Det roliga var när jag frågade en tjej hur det gått för henne och fick svaret:

– Bra. Först vann vi med 3–2, sen förlorade vi med 1–4 och sen vann vi två till.

Det de vuxna förbjuder – med sin ängsliga värdegrund som välmenande bas – struntar barnen fullkomligt i.

Det kan ju vara bra att veta, tänker jag. Att barnen öppet räknar mål och räknar ut hur de ligger till i cupen medan de vuxna tror att barnen bara tycker det är roligt med lite frisk luft och motion.

Ha nu bilden av bandycupen utan mål och resultat framför er.

Tänk sedan att Sverigeponnyn rids utan domare och utan några andra regler än att varje ekipage ska försöka ta sig runt banan och sedan lämna den – utan att få reda på antal fel eller inverkanspoäng.

1. Kan ni se det framför er?

2. Känns det som ett fräscht grepp?

3. Tror ni att den typen av tävlingsfri ponnyridning skulle locka 12000?

Nej på 1, nej på 2 och tok-nej på 3.

Publiksiffran skulle vara närmare 12 personer än 12000.

Så: Vad tycker jag om att barn tävlar inför ett fullsatt Scandinavium?

Svaret kommer här: Jag tycker att ridsport är bäst – ännu en gång. Det räcker så.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.