Ju äldre du blir, desto fortare går dagarna.
Ju fler rutiner du skaffar dig och ju färre nya sinnesintryck du tar in varje dag, desto snabbare blir den upplevda tiden och desto snabbare läggs ett år till ett annat. Däri ligger åldrandets förbannelse.
Trots att jag nog aldrig haft det bättre och trots att jag skaffat mig rutiner som jag trivs med tvingas jag konstatera att det snart är nyårsafton igen. Alla sinnen reagerar mot detta faktum och invänder: Det var ju bara ett par tre månader sedan 2017 blev 2018.
Det är den upplevda känslan. Sanningen, den smärtsamma, är att ett dussin månader passerat.
I ett sådant läge är det intressant att byta perspektiv och ta en titt på små människor som har en helt motsatt uppfattning om hur fort tiden går. Jag tänkte på det i går när Malin visade mig ett filmklipp på Facebook som var exakt två år gammalt. Där, på ridskolan, sitter en sexårig Angelo och en nybliven femårig LillyBelle för första gången på varsin häst utan ledsagare. I försiktig skritt håller de hårt i tyglarna och kämpar under stor koncentration med balansen. Att just d-e-t minnet känns som en evighet sedan gör mig på bättre humör och blir ett lyckopiller i kampen mot min egen tidsångest. Det är faktiskt bara två år sedan – och oj, så mycket som hänt sedan dess.
Nu bor barnen praktiskt taget i stallet. Så fort tillfälle ges vårdar de sina ponnyer och tar varje chans att charma till sig ett extra ridpass med Malin ute på vår lilla ridbana. De lever, pratar, äter och sover häst. Till och med när de vaknar mitt i natten och förlänger en dröm är det förvirrade hästkommentarer av typen ”hopp, smack, Erika” som flyger ur deras små munnar.
De har för länge sedan kommit fram till slutsatsen att tävling är någonting kul. Alla gillar inte att tävla men mina barn älskar det och därmed vet jag att 2019 kommer att bli ett år då mycket nytt kommer att hända. Och när mycket nytt händer, även i en vuxens liv, innebär det att tiden upplevs som långsammare. Det är i alla fall vad jag hoppas på.
Apropå rutiner är jag är stor vän av dem.
Jag kan av somliga upplevas som slarvig och ostrukturerad men nästan allt jag gör handlar om rutiner. Jag vill ha ett flyt i vardagen, veta vad som sker och när det ska ske. Därför har jag ibland svårt för julen, speciellt när julafton är på en måndag, som i år, eller ännu värre på en tisdag som fallet är nästa år. Tre på varandra följande storhelger som trasar samman allt vad rutiner heter – jag må vara i minoritet men jag gillar det inte. För mig vore det bästa om julafton alltid inföll på en fredag.
En stor fördel med barnens gränslösa hästintresse är att julklappsköpen mer liknar investeringar än bortkastade pengar på meningslösa leksaker som är roliga under de fem första minuterna. När önskelistorna nästan är kliniskt rena från icke-hästgrejer är det extra kul att ge. Sedan Tomten, för övrigt väldigt misstänkt lik min förträfflige kollega Kricken, var förbi på julafton och delade ut sina paket till Angelo och LillyBelle har de i stort sett utan uppehåll använt klapparna; schabrak, stigbyglar, täcken, grimmor och förstås de notoriska Schleichprodukterna. Ingen hejd finns på hästnörderiet i detta hus, den saken är klar.
Jag ser själv tillbaka på 2018 med stor tacksamhet.
Jag vill tacka Tidningen Ridsport för att ni gav mig chansen att blogga som ponnypappa.
Jag vill tacka er läsare för helt enastående respons på mina inlägg.
Jag vill framför allt tacka hela ridsportsverige för ert enorma stöd till Angelo i samband med texten jag skrev om att han retats i skolan för sin Killar som rider-jacka.
Tack Malin Baryard Johnsson för den tid och uppmärksamhet du gav Angelo; han pratar fortfarande om besöket hos dig.
Mycket annat positivt har hänt sedan dess. Hööks tryckte omgående upp en uppsättning jackor, jag har läst flera reportage som satt fingret på frågan och i skolan har många killar kommit fram till Angelo och sagt att de också tycker att ridning verkar coolt.
Allt detta gläder mig ända in i själen och jag hoppas att 2019 får bli året då alla förstår att ridning är en sport för alla.
Tack för att ni tog er tid, ha ett härlig gott nytt år och som vanligt kan ni följa mig på Instagram som ponnypappandaniel!
Följ Ridsport på