Ingen har kunnat undgå att vi har en pågående debatt inom ridsporten, såväl nationellt som globalt.
Ämnet för debatten är, som vi alla vet, hästvälfärd och debatten förs i går, den förs i dag och den kommer att föras i morgon.
De flesta av oss som gärna följer debatten i sociala medier har heller inte kunnat undgå att notera att det debattklimat som skapats lämnar – om jag uttrycker mig lindrigt – en hel del övrigt att önska.
Att som debattör, skribent, tränare eller tävlingsryttare ge sig in i debatten är som att vandra rakt igenom ett minfält. Du vet att risken är mycket stor att det smäller om du trampar på fel ställe. Jag har, både i denna tidning och på andra plattformar, sett väldigt många som försökt komma med vad de anser vara kloka inspel men där de sedan, tror jag, bittert ångrat att de ens tog bladet från munnen.
Med ett sådant tonläge i kommentarsfälten, där personangrepp och invektiv haglar och konstruktiv kritik och fördjupande motfrågor knappt existerar – vem vågar till slut säga och tycka någonting alls, över huvud taget? Är det värt att få ett arvode på ett par tusen för att skriva en analys eller krönika och därefter bli hånad, utskälld och idiotförklarad?
Jag tillåter mig att tvivla.
Oförmågan att vilja förstå dominerar tyvärr över viljan att läsa långsamt, ta in andemeningen i det som skrivs och sedan diskutera vidare, utan invektiv och reptilhjärnans tangentbortsknatter. Även sund och relevant kritik blir verkningslös om den som uttrycker kritiken blandar den med ilska.
Detta är farligt.
Ridsporten behöver alla kloka röster och all samlad kunskap för att bli bättre, för att förändra, för att påverka sitt eget öde.
Så: Vem vågar då diskutera?
Och: Finns det någon, i detta infekterade debattklimat, som är villig att klampa rakt in i minfältet? Som dessutom kan lyckas med bedriften att tycka eller skriva någonting som alla, oavsett vilken sida de står på, accepterar och kan tänka sig att trycka på gillaknappen åt?
Fram till för halvannan vecka sedan trodde jag att det var en omöjlighet.
Sedan läste jag, på denna sajt, en krönika som gav mig hopp. Krönikan tog upp ett minst sagt minerat hästvälfärdsämne: spänningarna mellan forskare och tränare, mellan vetenskap och erfarenhet – något som verkar nästan lika oförenligt som olja och vatten.
Ett minst sagt laddat ämne, som borde få soldater i båda debattlägrens skyttegravar att snabbt fylla på med ammunition.
Så blev det inte. Med sina välformulerade rader lyckas skribenten Mari Zetterqvist Blokhuis med konststycket jag trodde var en omöjlighet. Att skriva en text på ett enkelt sätt i ett enormt svårt ämne och få alla att gilla det. Eller åtminstone lyckas med bedriften att inte trampa på en enda mina. Jag ser inga drev, inga förolämpningar, inga invektiv när jag noterar hur krönikan tagits emot.
Jag ser bara blåa tummar, röda hjärtan och positiva kommentarer – och det gör mig glad och varm.
Lugnt, pedagogiskt och med konkreta exempel förklarar Mari Zetterqvist Blokhuis varför det är viktigt att praktiker och forskare inte bara bör närma sig varandra utan faktiskt också mötas, eftersom båda sidor har mycket att lära av varandra.
Mari Zetterqvist Blokhuis vet vad hon talar om och det märks att hon, som både är forskare och ridlärare, står med ett ben i båda läger.
Hon använder också ett uttryck i krönikan som i all sin enkelhet och finurlighet kanske kan lära oss alla att både respektera varandra och hitta samarbeten över gränserna även där våra åsikter och uppfattningar går isär: ”Teori utan praktik är tom och praktik utan teori är blind”.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på