Trots att vi genomlidit ett år ingen av oss någonsin kommer att glömma är det tragiskt nog svårare än någonsin att hitta positiva nyheter om ridsport. Det verkar liksom inte räcka med de på många håll oöverblickbara konsekvenserna coronan lämnar efter sig. Har ridsporten inte drabbats tillräckligt av virus? kan man fråga sig.
Tydligen inte.
Nu är det EHV-1 som slår till, skoningslöst och mardrömslikt, och får ridsporten att komma ur askan i elden med krisåtgärder som tillfälligt tävlingsstopp. Bilder och filmer på hästar som inte kan hålla balansen och alla texter om panik, karantän och plötslig hästdöd svider, gör ont, skakar om. Måtte den verklighet vi en gång kände som vår egen snart åter bli den verklighet vi lever i.
Det enda och det bästa vi kan göra är att leva så vanligt som möjligt och göra det så riskfritt som möjligt. Hålla oss hemma, pyssla om våra hästar, fortsätta nöta, träna, upprepa och lära oss nya saker. Lida med de som drabbats av EHV men också vara tacksamma över att vi inte drabbats, över att våra hästar har det bra.
Att leva som vanligt för mig betyder att jag lär mig nya saker. Att göra det som ponnypappa är egentligen inte svårt alls. Det gäller bara att vara vaken, intresserad och hänga med i allt som händer härute på gården. Intresse och lyhördhet gör faktiskt varje dag till en lektion i något hästrelaterat ämne, varje dag blir en chans för mig att lära mig någonting nytt att vara tacksam över.
Den här veckan har jag för första gången på nära håll fått studera hur en hästmassage går till och förstått varför den är nödvändig. Hilda, Angelos nya häst, har varit stel i nacke och bog under en längre tid och fått oss att anlita en hästmassör. Det ska visa sig bli riktigt lärorikt. Min första tanke när jag hör massage är att det är ett jobb för starka armar och händer. Jag tänker på de massagebehandlingar jag själv fått, då min onda rygg knådats, där spänningar låsts upp och där en mild lindring och en skön trötthet spridit sig i kroppen.
Hästar är någonting annat. Här räcker inte människohänderna till. Här handlar det om hjälpmedel i form av laser och djupgående vibrationer för att få till en riktigt bra effekt. Massören Louise von Arronet förklarar att hästar oftast ger omedelbar feedback under behandlingen och det visar Hilda tydligt. När behandlingen tar på rätt ställe står hon still och njuter och smackar belåtet med tungan. När hon tycker att massören har lasern eller vibratorn felriktad signalerar hon genom att röra sig med viss irritation. Fascinerad står jag och tar del av ännu en lektion och leder sedan en mycket nöjd och fullkomligt avslappnad häst ut i sin soliga hage. Malin berättar senare att Hilda, normalt en ohejdad sprinter av rang, nästan kryper bakom TW under eftermiddagens promenad i skogen. Ännu ett skönt tecken på massagens kraft.
Dressyr är en hästdisciplin jag ironiserat över, eftersom det är svårt för otränade ögon – som till exempel mina – att upptäcka dess tjusning. Men eftersom mina barn älskar dressyr har jag beslutat mig, inte bara att intressera mig för dressyr utan för att ta alla chanser att lära mig allt jag kan om det.
I går bjöds jag på en frivillig lektion, en lektion som bara kräver ögon och öron. Barnen fick nämligen ett efterlängtat besök av Alice Runosson, dressyrryttare som sedan länge tävlar på hög nivå och som vi anlitat för att leda Angelo och LillyBelle under ett träningspass. Alice är helt perfekt i rollen. Hon är glad, pigg och kompetent, hon är smart, tålmodig och full av omedelbara tips och tricks. Med sin milda framtoning och snabba instruktioner går hon in och äger lektionen. Barnen älskar henne direkt.
Alice börjar med Angelo och Tango.
– Ha koll på yttersidan! Känner du att du får med bogen där? Så gör vi en volt och sedan en halvhalt på yttern. Leta efter känslan där för att göra honom rundare i formen. Kom med handen där. Bra.
Kombinationen av det jag hör och det jag ser gör att även jag förstår en del. Angelo behöver bli starkare på yttersidan och jobba mer med skänklarna för att kunna rida stabilare och fortsätta utvecklas som ryttare. Det är i alla fall det otränade ögats amatöranalys.
Sedan övergår Alice till LillyBelle och Peggy.
– Nu springer du in i galoppen. Vänta! Halvhalt. Ännu mer innerskänkel. Lirka med fingrarna och så travar vi lite. Halvhalt om hon springer iväg. Mjukare i handen, inte hålla så hårt i munnen. Halvhalt innan du fattar galopp!
LillyBelle är enklare att förstå. Även utan att höra det Alice säger vet jag att alla tränare LillyBelle haft sagt ungefär samma sak: korta tyglarna, håll nere farten, spring inte in i galoppen. För LilleBelle har det alltid handlat om att köra på, utan direkta tankar på att anpassa farten eller rentav träna på att trava och galoppera i lägre tempo. Orden från Alice bekräftar att min amatöranalys pekar i rätt riktning – och positiv förstärkning betyder mycket, även för en ponnypappa.
Tack för att ni tog er tid – jag finns på Instagram om ni vill följa mig där eller känn er varmt välkomna, man som kvinna, till den trevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige!
Följ Ridsport på