Redan den 25 november gjorde jag ett försök att blicka in i kristallkulan inför 2023 års idrottsgala.
Med facit i hand var jag ganska rätt ute. Henrik Ankarcrona blev inte utsedd till Årets ledare, Henrik von Eckermann inte till Årets manlige idrottare och vare sig Bragdguld eller Jerringpris gick denna gång till ridsporten trots ett fullkomligt magnifikt världsmästerskap och en lika magnifik världsetta som bara fortsätter att imponera i sadeln, vecka efter vecka.
Utfallet av galan blev istället exakt det jag och många med mig trodde på förhand. Den innehöll, slarvigt uttryckt, ett stort antal statister och birollsinnehavare men bara en enda huvudperson och storslamvinnare: Nils van der Poel, som tog hem precis allt han kunde vinna.
Såväl juryer som svenska folket landade i samma beslut: Vi har aldrig sett någonting liknande, vi kommer aldrig att få se någonting liknande, hatten av för den store vinnaren. Även jag hade lagt min röst på Nils van der Poel om jag fått äran att sitta i en jury. Faktum är att jag, innan jag för ett par år sedan lärde mig hans namn, undrade om det fortfarande ens existerade någon skridskosport i Sverige.
Det gjorde det, visade det sig.
Och som det gjorde det.
Och vilken oslagbar saga fenomenet Nils van der Poel är, som gjort för ett filmmanus. En ömsom fokuserad, ömsom rastlös Nils som två gånger lägger av med sin idrott, gör värnplikten, hoppar fallskärm, klättrar i berg och hänger med polarna. En Nils som sedan kommer på andra tankar, gör comeback efter flera förlorade år och tar sporten till en helt ny nivå.
Förvånade nederländare – i alla tider världsledande inom skridskosporten – står och gapar när svensken flyger fram på isen i Peking.
Det ska vara omöjligt i en sport som bygger på både explosivitet och uthållighet. Men han gör det, han tar två OS-guld, sätter två världsrekord och kungör sedan, som 25-åring, att han nu knyter av sig skridskorna för gott. Ett manus, nästan för bra för att vara sant. En prestation ingen jury kan förbise.
Nils inte bara vann. Han räddade och livade dessutom upp en idrottsgala där manuset … hmm, inte var förstklassigt, om jag ska uttrycka mig lite snällt. Bland feltajmade skämt, lama tacktal och helt obegripliga inslag hypnotiserades jag nästan när Nils öppnade munnen. Helt utan fusklappar lät han orden väga tungt på vågen, han bjöd på sorg, glädje och insikter i fyra helt olika tal. Bara vid ett enda tillfälle höll han sig INTE till sanningen.
Det var när han sa att han inte vunnit OS-guld utan förbundskaptenen Johan Röjlers hjälp (jo, Nils, det hade du). Men den lilla osanningen tolkade åtminstone jag som ett litet försvar av det enda jurybeslutet jag tyckte var helt fel under galan. Årets ledare borde enligt logik, rim och reson inte gått till Röjler utan antingen hamnat hos vår egen Henrik Ankarcrona eller hos beachvolleytränarna som revolutionerat sin sport med ett helt nytt och överlägset spelsystem.
När Nils var der Poel tog emot Jerringpriset var han dessutom på skämthumör.
– Jag trodde inte jag skulle få det här, jag kan inte rida, sa han.
Perfekt tajming med en liten blinkning till vår sport som jag enbart tyckte var befriande. Ridsporten besegrade som bekant Nils med 2–0 förra året (bragdguld och Jerringpris). Jag hade för övrigt älskat att se Nils van det Poel ta emot priset till häst, vilket han avslöjade var ursprungsplanen. Efter att ha tagit ett gäng ridlektioner insåg han däremot sin begränsning och la ner projektet – vilket nog var klokt med facit i hand.
Inget pris till ridsporten denna gång. Ska vi vara ledsna och deprimerade för det? Inte alls. 2022 var tidernas bästa idrottsår i Sverige eller i varje fall det år där konkurrensen om bragdguld och Jerringpris var den hårdaste någonsin. Att Henrik von Eckermann då är med ända fram till finalen och slutar tvåa efter Den Oslagbare är en bragd i sig.
Låt mig uttrycka det så här: Vilket annat år som helst hade von Eckermann tagit hem Jerringpriset. Men trots att det handlade om folkets röst och trots att ridsporten, som alla vet, är bättre än någon annan att rösta på ”sin” kandidat var Nils van der Poel precis lika oslagbar som på skridskoovalen. Han gick inte att besegra och är en värdig vinnare på flera sätt.
Henrik von Eckermann besegrade å sin sida både Armand Duplantis, som satte tre nya världsrekord under 2022, och Marcus Eriksson som vann Indy 500, en av världens största och mest prestigefyllda idrottstävlingar.
Det är oerhört starka papper, ett stort erkännande och ett minibragdguld i sig.
När jag läser kommentarerna på ridsportens sociala medier, framför allt här på Tidningen Ridsport, inser jag att många faktiskt förstår och uppskattar det Nils van der Poel gjort och ger honom sina gratulationer trots att de hoppats på en annan kandidat. Visst finns det även kommentarer som andas både ilska, humorlöshet och lättkränkthet men jag väljer att se glaset som halvfullt snarare än halvtomt.
Jag säger också ett stort tack till van der Poel, von Eckermann och alla andra som gett oss alla dessa fina framgångar att njuta av under 2022. Om sportåret 2023 bara når upp till midjan på 2022 har vi massor av av nya glädjestunder att njuta av under de kommande elva månaderna.
Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett rykande färskt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som denna gång gästas av tränaren Ann Liwing och som du hittar där poddar finns!
Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på