Ponnypappan: Varför är det så svårt att kvala?

Det högdramatiska och direkt avgörande kvalet till ponny-SM som jag berättade om förra veckan borde egentligen sitta kvar i skallen mer än vad den gör. Efter en sådan nervpärs borde man ha rätt att sitta still i minst en vecka och bara ta igen sig. Men riktigt så fungerar inte livet – och absolut inte hästlivet. Och absolut inte när det handlar om att lyckas kvala in i allra sista minuten. Då är det bara upp på hästen igen – bildligt talat för mig, bokstavligt talat för LillyBelle.

Nu har hon och jag precis återvänt från genrepet i Nybro där Oskar, den häst LillyBelle har förmånen att få rida SM på, står till vardags. Det var som ett perfekt genrep ska vara. Det gav en bra avslutande känsla inför det som ska ske nästa vecka.

Då befinner vi oss i Sundsvall och det är därifrån ni kommer att läsa raderna i denna blogg nästa gång. SM känns stort. SM är stort. Och frågan jag tänker ställa här och nu är om SM inte är lite f-ö-r stort.

Vad jag menar med frågan?

Svaret på det är en känsla som under åren förvandlats till en åsikt som sedan lett fram till en ny fråga:

Är det för svårt att kvala in till SM?

Jag ska förklara mer utförligt vad jag menar, men egentligen räcker det att ta en titt på de siffror Svenska Ridsportförbundet gärna skryter med för att hitta svaret. Skrytsiffrorna jag tänker på är de siffror över lokalt aktivitetsstöd (den senaste statistiken från Riksidrottsförbundet, 2022) som visar att ridsport är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det är fakta. Efter överlägsna giganten fotboll parkerar faktiskt ridsport som tvåa i listan, före innebandy, hockey och tennis. Det är en imponerande placering och jag förstår varför förbundet gärna skryter med den. Mot den bakgrunden kommer min nästa fråga:

När vi har landets näst största ungdomsidrott att skryta med – varför lyckas då bara 20 ryttare i hela Sverige kvala in till B-ponny-SM?

Om vi för en gångs skull också ska räkna åldersklasser är B-ponny avsett för pojkar och flickor i åldrarna 10-13 år. Det är fyra årskullar, där killar och tjejer dessutom tävlar mot varandra i samma klass, och 20 unga ryttare är de enda som anses vara tillräckligt kvalificerade för att rida ett SM. Det ger ett snitt på FEM ryttare i varje åldersklass. Nu har jag inga siffror från Riksidrottsförbundet som jämför antalet deltagare i SM för olika sporter, men jag kan inte tänka mig att det finns någon annan sport där bara fem eller färre per åldersklass, dessutom inkluderat b-å-d-e tjejer och killar, är med på ett SM.

För mig är svaret på frågan givet. Ja, det är alldeles för svårt att kvala in till SM. Det är deltagarsiffrorna ett bevis på. I vår sport, där tävlingsdeltagandet sjunker som en sten (jag hör att det viskas om ytterligare dramatiska nedgångar under 2023 och 2024), är det dessutom mycket som talar för att det vi ser är en tydlig och fortsatt trend. Bland reaktionerna på en text om minskade starter som jag skrev här i somras bekräftades känslan av en som arbetat med ponny-SM utomhus i Henriksdal. Även där noterades betänkligt krympande startfält.

Bör vi ta tag i SM och göra det mer lättillgängligt?

Jag tycker det, och det går om man vill. Regelverket kan göras mindre strängt. Måste man fixa tre Msv-nollor och jaga Msv-klasser över halva Sverige (med allt vad det innebär i kostnader) eller kan det räcka med två eller bara en nolla? Kan det vara okej att kvala i avdelning B? Wild cards – som är vanligt i till exempel tennis – kan det delas ut till några ryttare som varit nära att kvala in, men fallit på den berömda mållinjen?

Måste ett SM avgöras på den svåraste klassnivån eller kan man sänka hindren fram till finaldagen? Jag menar: Bästa ekipage vinner ju ändå – varför då inte låta 40 eller 50 ekipage vara med och konkurrera istället för 20?

Regelverket i dag känns tyvärr lika svartvitt som när det en gång i tiden utformades (av några militärer, förmodar jag).

Jag hade inte delat de här tankarna om LillyBelle inte lyckats kvala in. Då hade jag riskerat att framstå som en gnällig dålig-förlorar-farsa och jag lovar att det är jag verkligen inte. Är du inte tillräckligt bra kan du inte skylla på regler eller kvalmekanismer. Det är en självklarhet alla måste hacka i sig och ingenting att tycka synd om sig själv för.

Regler är regler. Det som oroar mig är att reglerna är onödigt krångliga och kvalmekanismerna i många fall onödigt svåra för att göra ett ponny-SM till den stora folkfest det alltid borde vara. Med det sagt ska jag njuta av varje sekund under den kommande veckan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

”Heja pappa!”
”Heja pappa!”

Först efter att jag hört kommentaren två gånger hajar jag till. Jag vrider huvudet 45 grader åt vänster och ser en liten pojke klappa i händerna och tjuta av glädje. Jag bedömer hans ålder till fyra, möjligen fem.

Jag står med kameran i hand på Lars Hedin-läktaren och inser att jag just knäppt en bildserie på pojkens pappa. Jag inser att pojkens namn måste vara Noah von Eckermann (eller möjligen Sprunger) och jag förstår att han är glad under den molnfria himlen på Falsterbonäset.

När hans pappa passerar mållinjen jublar Noah och alla andra.

Henrik von Eckermann går upp i ledningen i torsdagens avslutande 1,45-hoppning och kröner en redan enastående tävlingsdag. Med Glamour Girl leder han länge och blir till slut tvåa efter brasilianaren med ridsportvärldens längsta (?) namn: Joao Victor Castro Aguiar Gomes De Lima. Timmarna tidigare har von Eckermann vunnit 1,50-hoppningen i Grand Prix-kvalet. Då sittandes i en sadel som tillhör Steely Dan, en nioårig valack jag omedelbart fattade tycke för.

Henrik von Eckermann tävlar i Falsterbo Horse Show och det är han inte ensam om i den täta världstoppen. Att hela sex av planetens tio just nu bästa ryttare samlas här är någonting vi ska vara otroligt tacksamma för. Frukten av de senaste sju åtta åren av svenska framgångar gör att vi har två svenska ryttare vars popularitet är i en klass för sig. Populariteten når inte Björn Borgs eller Ingemar Stenmarks magnitud. Borg och Stenis fick, klyschigt uttryckt, en hel nation att stanna upp.

Det kan man inte påstå att Henrik von Eckermann och Peder Fredricson gör (med möjligt undantag för OS-omhoppningen 2021) men när de tävlar i Sverige får de arenapubliken att först gå bananas, sedan bli knäpptyst och slutligen antingen sucka (vid ett pet) eller tokjubla (vid en målgång med noll fel). Inga andra ryttare lyckas som Henrik och Peder hypnotisera en svensk publik och att få se det live, under en av sommarens vackraste eftermiddagar, är viktigt för hela vår sport.

Det var annars med viss oro jag körde de 23 milen ner till Skåne under onsdagen. När jag tog av från E6:an och in på den klassiska riksväg 100-sträckan ut mot Skanör och Falsterbo växte oron. Det är mitt åttonde raka år jag besöker Falsterbo Horse Show och jag vet vad som alltid väntar när man tar av från E6 till 100.

Man får vänta. Länge. Ofta jobbigt länge. Så länge att jag betraktar en bilkö, mindre än en kilometer lång, som relativt kort. Så är det bara.

Den här gången är det annorlunda. Vad är alla andra? tänker jag när jag inser att problemet inte är att jag på sin höjd kan gå från noll till tio kilometer i timmen och krypköra i kön. Problemet är att det inte finns någon kö över huvud taget. Att kunna hålla maximal lagstadgad hastighet på väg 100-sträckan är någonting helt nytt för mig och med det följer frågor:

Blir årets Falsterbo ett fiasko efter allt som hänt? Har delar av ridsportfolket gjort allvar av sina hot om att bojkotta årets upplaga?

Själv tycker jag att Al Shira’aa-beslutet långt ifrån var det mest genomtänkta jag upplevt, men det var å andra sidan inte de hat och hot som riktades mot de inblandade heller. Jag har för länge sedan vänt blad och gått vidare. Det jag ser i Falsterbo är nämligen unikt, inte bara för ridsporten. Ingen annan sport erbjuder en mötesplats för en hel sport under nio av årets bästa dagar, där alla skolbarn har sommarlov och de allra flesta vuxna har semester. Det närmaste jag kommer i jämförelse är Båstads tennisvecka, men där handlar det om en ynka tävling – och enbart för vuxna. I Falsterbo kan inte bara Henrik von Eckermann och Peder Fredricson vara med. Även för Kalle, 9, och Lisa, 10, finns klasser att drömma om, kvala till och delta i, inför en generöst jublande storpublik.

Falsterbo är den klart största samlande kraften i Ridsportsverige och lyckligtvis visade det sig att jag inte hade fog för min oro. Efter att jag frågat runt har jag fått reda på att utställningsmontrarna visserligen är något färre än i fjol, men att det i flera fall beror på att det är dåliga tider i Sverige och att vissa helt enkelt inte har råd att ställa ut.

Folkvimlet i övrigt talar sitt tydliga språk. Jag njöt när jag satt på en fullkomligt fullspäckad arena och följde den alltid lika spännande och underhållande huntingen, där bland andra LillyBelles terrängtränare Esmeralda Gyllensvärd deltog med bravur. Jag har för första gången lärt mig att uppskatta trängseln och köerna som Falsterbo erbjuder.

Det är en mötesplats och en samlande kraft, utan vilken svensk ridsport skulle må väldigt mycket sämre. Därför njuter jag lite extra när jag tänker på Noah von Eckermanns oförställda glädje bredvid den internationella hoppbanan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En 15 000 tecken lång text om svensk friidrotts sportchef Mikaela Wieslander var det sista jag gjorde. Sedan loggade jag ut – och det dröjer innan jag loggar in igen. Sedan i fredags har jag varit ordinarie schemaledig och sedan i måndags är jag officiellt inne på den första av totalt sex raka semesterveckor. Ja, jag är en sån som lyckas bygga upp ett berg av gammal komp och ännu äldre semester men sedan har begränsad talang när det gäller att kapa det där ständigt växande berget.

Därför antar mina somrar sedan ett par år mer konturerna av barndomens sommarlov än rättvist planerade semestrar där man fått ge och ta i förhållande till kollegornas önskemål. Om ditt berg bara är tillräckligt högt låter din chef dig gärna få en gräddfil och given förtur när du kommer med just dina önskemål, har jag märkt. En liten kul lärdom.

Jaha, en ny sommar är plötsligt här. Jag tycker ärligt talat att den förra precis tog slut. Är det verkligen ett helt år sedan Börjes Cup i Tingsryd? Ja, det är det och det är mer än så, eftersom årets cup redan är över och jag inledde min ledighet med att besöka samtliga cupdagar. Där fick jag se LillyBelle och Rosie vinna omgång 1, komma tvåa i omgång 2, vinna meetingpriset och slutligen satsa allt i en final där satsningen inte höll.

Och Falsterbo Horse Show sen.

Falsterbo 2024 känns… kanske, fem sex månader bort i upplevd tid. I morgon drar 2025 års upplaga igång. Vad hände? Vad händer? Kan någon stoppa tiden? Det känns som att den springer fram i ett tempo jag inte ens är i närheten av att matcha. ”Vänta på mig!” vill jag skrika.

I de lägena vet jag att det finns ett motmedel, ett sätt att få tiden att gå långsammare. Nämligen att fylla den med så mycket som möjligt och sträva efter att, när det är möjligt, i-n-t-e göra samma saker dag efter dag. Att bryta mönster och skaffa nya sinnesintryck är det bästa receptet för att sakta ner tiden och det bästa exemplet på det är att åka iväg på en veckolång resa. Känslan när man lägger sig på kudden för att sova efter den första dagen är magisk. Då känns det som att det gått två, tre dagar istället för en. Att man faktiskt lyckats stoppa tiden. Men glädjen är kortvarig. Redan dag två sliter tiden sig loss och snart är resan slut, men återigen: bryter du mönstret från vardagen lyckas du i alla fall tillfälligt sinka tiden.

Nu befinner jag mig som sagt bara i vecka 1 av 6 men hittills har jag lyckats rätt bra. I tisdags drog hela familjen till Göteborg och en lång härlig dag på Liseberg som aldrig ville ta slut men ändå gjorde det på ett hotell i Mölndal.

Skön känsla. Vi blåste tiden på lite tid.

På hemvägen blev det både stopp för shoppning och mat och när kvällen kom såg jag ännu en möjlighet att sakta ner och njuta. Då rodde jag och Angelo ut i vår båt på en vykortsvacker sjö och kastade förväntansfullt iväg våra spinnare. Vi fick upp och släppte tillbaka sex abborrar – jag en, Angelo fem – och en styv timme upplevdes som tre eller fyra.

Där blåste vi tiden på ytterligare lite tid.

När jag skriver detta är det torsdag. Då har vi kört igång med det första av flera projekt här på gården. Taket och skelettet fixade vi i våras. Nu går vi in på etapp två när det gäller bygget av två nya uteboxar. Tillsammans med Angelo och Malin har jag sett till att vi kommit ett gott stycke på vägen. Såg, vattenpass och skruvdragare är underbara verktyg för att få tiden att växla ner från femmans till åtminstone treans växel. Vi lyckas blåsa tiden på lite tid igen. Det är så det känns just nu och det känns rätt bra.

Samtidigt är jag plågsamt medveten om att allt är en illusion; snart står jag mitt i vecka sex och undrar vart tiden tog vägen. Tiden vinner alltid, men i år ska jag i alla fall ge den lite tuggmotstånd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det går rykten om att ordet ”generationsväxling” ringde upp Henrik Ankarcrona i går och ville ha tillbaka sin betydelse.

Jag kan nämligen inte dra mig till minnes någon enda förbundskapten som så totalt förändrat ett landslag från föregående till innevarande års stora internationella mästerskap.

Alla ryttare från Paris är borta.

Tre av dem är tidigare världsettor.

Den fjärde ett evigt underbarn och superlagspelare som alltid lyckas pricka formen när det gäller som mest.

Hur jag än rådfrågar min hjärnas minnesbank och söker efter något liknande i ridsport eller i någon annan sport hittar jag ingenting.

Om vi ser på det isolerat är det en generationsväxling de luxe vi ser.

Till Spanien skickar vi nu Wilma Hellström, Petronella Andersson, Erika Lickhammer van Helmond, Amanda Landeblad och Angelie von Essen.

Bara Wilma har erfarenhet. Av ETT stort mästerskap – å andra sidan var det 2023 års europamästerskap, där hon var med och bärgade guldet och fick känna hur det är att befinna sig på toppen.

Övriga: Helt gröna på nivån.

Vad jag tycker om det?

Superkul, fantastiskt, otroligt bra.

Det är en förbundskaptens skyldighet att bygga för framtiden och det har blivit många förbundskapteners fall (i andra sporter) att hålla fast vid det gamla alltför länge. Och vi kan väl lugnt påstå att Henrik Ankarcrona bygger för framtiden under ett år där varken Henrik von Eckermann, Peder Fredricson eller Malin Baryard har några klockrena mästerskapshästar tillgängliga.

Hur det kommer att gå?

Det kommer att gå bra. Investeringen i dessa fem ryttare kommer att betala av sig, var så säkra. Nej – ingen kommer att vinna någonting, troligen inte ens vara i närheten av någon medalj. Om så skulle ske har den eller de inblandade gjort någonting som gränsar till en bragdguldskandidatur. Givetvis kommer vi att h-o-p-p-a-s på medalj, det gör vi alltid. Men vi kommer inte att tro på medalj och vi kommer absolut inte att ha några som helst förväntningar på medalj.

Inte nu.

Skulle det komma nu blir det en första klassens sensation, en superbonus som kommer att smaka nästan lika bra som de tre raka laggulden.

Investeringen ligger i att äntligen ta ut fem ryttare, varav fyra är debutanter i stora mästerskap.

Det är därför jag tror att Sverige har en chans.

Kanske redan på VM i Aachen 2026 eller absolut när det är dags för OS i Los Angeles 2028.

Att prestera på absolut högsta nivå handlar inte om hur bra dagsform du kan ha när allt stämmer. Att prestera på högsta nivå handlar om någonting helt annat. Henrik Ankarcrona sa det både bra och humoristiskt när han inför VM 2022 gästade min tidigare podd på Smålandsposten:

”70 procent är mentalt. Resten sitter i huvudet”.

Jag menar: Om de fem i dagens trupp skulle möta de fyra tidigare ässen i en tävling på skoj på en träningsanläggning är det inte alls säkert att Peder eller HvE skulle vinna, även om vi tänker oss att de har sina stjärnhästar. Men en tävling på träning betyder egentligen ingenting. Alla kan vara bra när man utövar sin sport helt utan press. Det som betyder någonting på de stora mästerskapen är erfarenheten från sådana sammanhang. Det spelar ingen roll hur många gånger du hoppat i världscupen om du aldrig tidigare känt lukten av en EM-start. Det spelar heller ingen roll hur många nationshoppningar du ridit. Ingen av dem kan mäta sig med ett mästerskap där du vet att folk sitter bänkade framför teven och biter på naglarna när du tävlar.

Du kan inte träna dig till det, inte i någon sport. Du måste uppleva det, samla läropengar i en börs och använda dina erfarenheter till att bli bekvämare och bättre nästa gång. Det sitter i huvudet – och därför känns det så enormt bra att Henrik Ankarcrona sätter in ett helt mästerskap på dessa fem ryttares rutinkonton.

Det kommer att ge resultat i framtiden.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är nog inte ensam om att tycka att det är något speciellt med Grevagården. Att åka dit bara över dagen är gott nog för att få en trivsam upplevelse på en fin anläggning, där det alltid arrangeras bra tävlingar, serveras god hemlagad mat och det är lätt att må bra.

Att välja Grevagården som platsen för ett meeting innebär minst en dimension till. Att dessutom välja ett meeting över fyra dagar i form av Midsommarhoppet – då är glädjen och upplevelsen i det närmaste total.

Jag skriver detta på tävlingsdag nummer tre och grejen är den här: Det är inte tävlingarna jag umgås med i mina tankar just nu, trots att LillyBelle precis slagit till och vunnit en LB+ i tuff konkurrens. Nej, det jag tänker på är allt det andra. Allt runtom, allt man annars inte hinner uppleva eller knappt ens förnimma. Grevagården är nämligen finurligt utformad som ridsportanläggning. Den är tillräckligt stor för att inhysa tusen människor, flera hundra hästar och lika många lastbilar och transporter men området är samtidigt så lagom ”storlitet” (uppfann jag nyss ett ord?) att allt ligger nära. Hundratals människor i ständig rörelse innebär att du i princip springer på alla på området.

Du gör det heller inte EN gång. Snarare en gång varannan timme. Det är genuint trevligt och mysigt på Grevagården och det öppnar upp för det sociala spelet, för att lära känna helt nya människor eller för att äntligen få ett namn på den där trevliga ponnyföräldern från Jönköping, Skara eller Trollhättan man morsat på varje tävling i flera års tid men där man ännu inte presenterat sig med namn. Allt detta får sin lösning – eller i alla fall en god möjlighet till lösning – på Grevagården.

Jag förvånas heller inte över att så många barn rankar Midsommarhoppet högt. Det är lite samma sak där. Ett tajt och mysigt område skapar nya relationer och kompisgäng och om New York är staden som aldrig sover är Midsommarhoppet meetinget där det alltid händer någonting.

Jag menar: Dagarna tar ju knappt slut. Det är tävling från åtta till åtta till att börja med, med allt vad det innebär. Därefter är det varje kväll tävlingar på innerplan. Tävlingar som pågår fram till midnatt och tävlingar där även vi vuxna engageras, deltar och hejar – både på oss själva och på barnen.

Så kom det sig att jag, vid 53 års ålder, vann min första rosett dagen före midsommarafton.

Jag kom trea bland sex deltagare i föräldrarnas Grand Prix i käpphästhoppning över 30-centimetershinder. Jag var klart äldst i startfältet, insåg snabbt att det inte är sommaren 1993 längre och fick hoppas på turen.

Och turen var på min sida.

Jag borde nämligen ha slutat fyra. Jacob, en av mina nyvunna bekantskaper under meetinget, hade en tid som spöat min med flera sekunder men precis som när man sitter till häst gäller det att bommarna står kvar i hinderstöden. Att Jacob oförklarligt rev en av dem ledde till jag fick lägga vantarna på min enastående vackra rosett. Men min framgång står sig slätt i jämförelse med mina barns. Angelo slutade tvåa i 50-klassen medan LillyBelle var allra snabbast i den mördande konkurrensen på 70 centimeter.

Guld, silver och brons till dotter, son och ponnypappa utan att någon levande häst är inblandad.

Det kommer nog aldrig att hända igen och jag är evigt tacksam över att det hände just här på magiska Grevagården.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte hur hur du fungerar men låt mig komma med en kvalificerad gissning.

Jag tror att du ibland känner att det är lättare att hitta fel och att kritisera än att fokusera på det som är bra och berömma det.

Så fungerar i alla fall jag.

Jag vet inte varför, det bara är så. Det ligger någon sorts medfött kritiskt tänkande hos oss alla som i sig är bra, som fyller en funktion och till exempel gör att vi inte tror på allt som sägs eller kan luras till vad som helst.

Det är det positiva sidan av kritiskt tänkande. Den negativa sidan är att kritiskt tänkande lätt blir negativt tänkande. Jag tror inte minst att vi påverkas negativt av medieflödet, som inte direkt är känt för att slösa med positiva nyheter.

Men trots mitt inledande medgivande – att man lätt girar åt det negativa hållet – kan en liten positiv nyhet få samma effekt som när man går genom en skog, hittar en glänta och där upptäcker ett kantarellställe.

Man blir… ja, lycklig är nog rätt ord.

Den här veckan kom en sådan pytteliten nyhet som inte bara visade sig gå rakt in i mitt hjärta utan slog ner som en enda stor bomb av glädje i Sverige.

Jag talar om pensionärerna i Norra Sävsjö utanför Nybro som var ute och red på varsin islandshäst tillhörande Gården Hägnen.

Jag talar om det fantastiska som hände efter en egentligen helt självklar vardaglig situation: En lastbilsförare som visar respekt inför mötet med hästar och helt sonika vrider startnyckeln motsols och stannar bilen.

Det fantastiska är att j-a-g nu känner till den här storyn. Anledningen till att jag gör det är att jag läser den här sajten. Och anledningen till att Tidningen Ridsport skrev om storyn är att P4 Kalmar gjorde ett inslag om den. Och anledningen till att P4 Kalmar fick upp ögonen för det är den virala klick- och kommentarbomb ett litet enkel Facebookinlägg gav upphov till. Och anledningen till det är att en av de ridande pensionärerna tog sig till att skriva ett par rader.

Det här är sociala medier när sociala medier är som bäst. Där små enkla goda vardagsgärningar kan utmana det negativa bruset och få nästan alla av oss att dras med i lyckoruset, på samma sätt som när vi möts av nyheter av typen ”Bortsprungen katt hittade hem – efter fyra månader”.

Sedan är det även något med namnet på chauffören som får mig att bli glad.

Han heter Yade.

Yade Gunnarsson.

Jag älskar redan namnet och till min son Angelo vill jag säga: Om du inte kommit till världen för snart 15 år sedan utan fötts i dag hade du utan minsta tvekan fått namnet Yade Enestubbe. Bara så du vet.

Det bästa av allt är egentligen inte att den blott 22 år unge Yade tyckte det var självklart att stanna när pensionärsgruppen närmade sig till häst. Det allra bästa med hela den virala historien är att den nått ut till stora delar av Sverige och satt fingret på någonting lika viktigt som allvarligt: trafikvett.

Här övergår jag till att bli mitt vanliga kritiska jag igen.

När det kommer till möten mellan häst och bil är jag nämligen mest förbannad – på uppskattningsvis 90 procent av alla bilförare. Dessa struntar helt i ett djur som – med en högre sannolikhet än någon av dessa 90 procent bilförare kan förstå – plötsligt kan bli nervöst och panikslaget och ta ett par blixtsnabba kliv rakt ut i körbanan.

Jag misstänker att det är med Guds försyn det inte förekommer fler allvarliga och helt onödiga olyckor mellan bil och hästekipage.

Att förebygga olyckor, i form av attitydförändrande statliga kampanjer, skulle kosta massor av pengar. Här, genom ett par rader på Facebook, har kanske Yades lilla goda gärning sparat både liv och statliga kampanjpengar. Åtminstone hoppas och tror jag att de tusentals och åter tusentals som läst solskenshistorien också tagit till sig dess budskap och förstår det.

Det är ju inte så svårt:

Sakta ner när du ser en häst. Stanna. Låt hästen passera. Var som Yade. Tänk som Yade. Då gör du världen lite bättre.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hoppning, dressyr, fälttävlan, sportkörning, distansritt, voltige, WE, reining, mounted games.

Ridsport är inte EN sport utan ett helt träd där ryttare och häst tillsammans är roten och stammen och allt det som nämndes i förra meningen är grenarna på trädet. 

Det är grenar som erbjuder olika sätt att hantera och tävla en häst.

Det finns massor att välja på för en ryttare men, har jag märkt, den som väl gjort sitt val håller ofta fast vid det.

Har du valt dressyr fortsätter du troligen med dressyr. Gillar du hoppning har du svårt att hinna med något annat än hoppning.

Mina barn är hoppryttare, som ni vet. Jag har visserligen sett dem rida både inverkan och equitation men dessa tävlingsformer är likväl bara varianter på samma tema. I grunden handlar det om hoppning och allt sker på en klassisk avgränsad ridbana.

Utöver dessa varianter av hoppning är det sällan jag, som betraktare, bjudits på någonting som känts nytt.

Därför var förra helgen en stor milstolpe, både för LillyBelle som ryttare och för mig som förälder och åskådare. När jag lyssnat med ett halvt öra den senaste månaden har jag hört begreppet ”Sugar Cup” nämnas och nu har jag förstått vad det innebär. Sugar Cup startade 2009 och har sedan dess avgjorts varje år. Det rids i sju regioner från Skåne i söder till Ångermanland i norr och det inleds med två grundomgångar, som enbart räknas som träning.

Det var den första träningsomgången som ägde rum i lördags.

Grenen: Fälttävlan, äntligen någonting helt nytt för mig. Jag har nämligen, skam till sägandes, aldrig någonsin befunnit mig på en tävling i fälttävlan. Jag har såklart sett klipp från tävlingar och tjusats över terrängmomentet, som ser farligt och härligt ut på samma gång, men aldrig varit på plats. 

Och i Sugar Cup är det enbart terrängmomentet det handlar om.

En ny upplevelse väntade för oss alla, men särskilt för LillyBelle och Rosie, som jag alltid känt är en ponny, klippt och skuren för terrängritt. Bara en sån sak som att alla starttider är fastställda på förhand innebar ett bekymmer mindre. I hoppfamiljen har vi sedan länge lärt oss att det egentligen krävs 40 högskolepoäng i Equipekunskap för att till fulla kunna förutspå när det är dags för en någorlunda ungefärlig start i banhoppning.

Här var det bara att slappna av, bestämma en tid för avfärd och sedan åka iväg utan att oroa sig för sen ankomst.

Ett par mil utanför Växjö, på Esmeralda Gyllensvärds andlöst fina anläggning och med allt i perfekt regi av Esmeralda, var det sedan bara att lägga upp taktiken. Inte taktiken för själva ritten, utan taktiken för att lyckas filma så mycket av ritten som möjligt. Här är hoppningens begränsade bana en stor fördel för den som öppnat telefonens kameraapp. En komplett terrängritt, vet jag nu, är en omöjlighet att fånga för en och samma person.

Därför delade vi upp oss. Malin fångade starten, jag tog mellanakten när LillyBelle och Rosie susade förbi bland gräs, stubbar och grenar och ut på fältet för att avverka ytterligare några fasta hinder. Inför slutsträckan växlade vi över till Sara, som snällt gått med på att filma LillyBelles väg in över mållinjen.

Sedan sammanstrålade vi tre dokumentärfilmare och delade klipp med varandra.

Det blev en mycket lyckad första träningsomgång. Intresset var stort – över 20 anmälda – och alla tog sig i mål med varsitt leende på läpparna. Jag undrar om inte LillyBelles leende var bredast och om hästar kunde säga ”Det här var det roligaste jag gjort i hela mitt liv” tror jag att Rosie sagt det.

Sugar Cup var en välkommen, uppfriskande och helt underbar upplevelse.

Nu laddar vi för träningsomgång två och det viskas även om att ställa upp i den kommande regionfinalen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag läser Linnea Lindahls utmärkta intervju i denna tidning med Marie Thelander Dellhag, den av regeringen utsedda särskilda utredare som i veckan överlämnade sitt betänkande i den så kallade hästutredningen.

Frågorna är relevanta liksom svaren som Thelander Dellhag ger, men jag höjer inte på ögonbrynen någon gång. Utredarens ord är en enda lång bekräftelse på det jag, du och alla som på minsta vis ingår i hästsportbranschen redan vet.

Det är krångligt, svårt och ofta olönsamt att vara företagare i hästbranschen.

Det finns på många håll ett skriande behov av ytterligare kompetens och det är svårt att navigera genom den svårgenomträngliga terrängen av lagar, regler, tillstånd och e-blanketter.

Hästsporten erbjuder en meningsfull fritid för barn och ungdomar, men deltagarantalet i såväl ridskolor som på tävlingar minskar.

Det visste vi också redan.

Nu finns det svart på vitt i betänkandet, alltså vet regeringen också – i alla fall från och med nu.

Sverige är ett land av utredningar.

Här går det sällan undan när det ska hända något.

Här utreder vi, sedan funderar vi, sedan händer det eventuellt typ kanske någonting.

Eller som pressmeddelandet från landsbygds- och infrastrukturdepartementet (finns det ingen övre gräns på antal bokstäver i ett departement, förresten?) avslutas:

Betänkandet kommer nu att beredas. Därefter tar regeringen ställning till hur förslagen ska tas vidare.

Beredas. Ta ställning. Tas vidare.

För mig, som vill att någonting stort ska hända helst i går, är det en kanslisvenska som visserligen följer kanslisvenskans mall men som ändå känns misstänkt defensiv.

Luktar det papperskorg om den här utredningen eller kommer vi faktiskt att se ett före och ett efter den?

Jag vet inte.

Jag vet bara att en enskild idrott eller en enskild bransch sällan kan ställa sitt hopp till utredningar och att utredningar som genomförs nära inpå ett riksdagsval löper större risk att glömmas bort och bli verkningslösa än utredningar som sker tidigt under en mandatperiod.

I den här utredningen vet ju alla redan vad som behövs.

Vi som lever i hästbubblan vet att det det finns en lika enkel som svår lösning på de problem hela hästsporten och hela hästnäringen brottas med.

Jag talar som vanligt om det Alexanderhugg som stavas pengar. Pengar är svaret på precis allting i den här utredningen. Vi behöver mer pengar till en sport som inte liknar någon av de andra 71 sporterna under RF-paraplyet utan bör bedömas annorlunda. Vi behöver mer pengar till en näringsverksamhet inom den djurbransch som måste vara den minst lönsamma av alla, där många drivs av ett kall, en brinnande iver, en enorm entusiasm eller av ren välgörenhet. Vi behöver mer pengar för att kunna fortsätta att erbjuda samma meningsfulla ridskoleverksamhet – en verksamhet som i dag mer ofta än sällan finansieras av klubbarnas tävlingsintäkter.

Ridsporten behöver pengar.

Hela hästutredningen skulle egentligen kunna sammanfattas enbart med dessa tre ord.

Om Farbror Staten öppnar plånboken?

Jag säger som min gamle kollega Sven alltid sa när något stort och sensationellt påstods vara på gång.

Jag tror det när jag ser det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Här hittar du hästutredningen

Okej, då är det dags att svära ordentligt i den idrottens heliga kyrka som heter World Anti Doping Agency, Wada förkortad.

Jag har stört mig rätt länge genom åren och min ilska har inte mildrats sedan jag drogs in med full kraft i ridsporten.

Tvärtom.

Verkligen tvärtom.

Sadismen inom Wada vet nämligen inga gränser. Organisationen är hög på att sätta dit idrottare, blir upprymd varje gång ett prov lyser det minsta rött och deras rigida längtan efter att kasta grus i ögonen på hårt kämpande idrottare gör att Wada gång på gång uppnår klimatisk njutning.

Till er som redan nu valt att missförstå: Jag vill såklart att varje simpel fuskare inom idrotten ska åka fast och få ett hårt och kännbart straff. Alla, inklusive jag själv, njöt väl när världens genom tiderna mest uppmärksammade dopningsfall avslöjades: den kanadensiske 100-meterslöparen Ben Johnson, som var fullproppad med sterioder under OS i Seoul 1988. Eller det systematiska fusk med bloddopning som hela den finska längdskidlandslaget ägnade sig åt under hemma-VM i Lahtis 2001. Då var det bye bye till sex groteska fuskare. Alla kunde vi SE att något inte var normalt när Johann Mühlegg utklassade allt och alla i längskidspåren under OS i Salt Lake City 2002. För att inte tala om det strukturella ryska fusk under OS i Sotji 2014 där urinprov byttes ut genom ett hemligt hål i väggen. Det avslöjandet ledde till att 43 ryska vinteridrottare stängdes av på livstid.

Det är inte dessa jag tänker på.

Fuskar du medvetet ska du inte få tävla.

Det är sunt förnuft och om detta tvista vi icke.

Det som gör mig förbannad är när giganten Wada ger sig på idrottare som inte fuskat eller som fuskat utan att vara medvetna om det.

Här finns det ett gäng ryttare som genom åren blivit drabbade och jag känner att det finns flera frågor kring Wadas regelverk som borde ställas men som likväl aldrig ställs.

För det första undrar jag varför samma dopningsregler ska gälla för alla idrottare.

Frågan jag ställer mig är: KAN du dopa dig som ryttare? Jag menar: Det är klart att man kan dopa sig i egentlig mening, men finns det något sätt att höja sin fysiska prestation som ryttare genom att peta i sig ett preparat som finns på Wadas evighetslånga lista över förbjudna substanser?

Jag är inte ryttare själv, men jag har ändå svårt att se hur det skulle göra någon skillnad i världstoppen om någon plötsligt kom på idén att testa något kosttillskott som råkar innehålla någonting förbjudet.

Jag tror inte det.

Är du tyngdlyftare, kutar maraton eller cyklar Tour de France är det självklart att du får fördelar om du medvetet fuskar och dopar dig. Men även om vi låtsades att det fanns en värld där allt var tillåtet kan jag omöjligt se att en ryttare skulle kunna skaffa sig prestationsfördelar genom att knapra sterioder. Jag ställde faktiskt frågan till en av Sveriges största antidopningsexperter för ett par veckor sedan. Den enda grupp av ryttare han kunde tänka sig som kunde dra nytta av förbjudna preparat är jockeyer, som likt boxare måste ha en viss kroppsvikt när de tävlar sina galopphästar. I övrigt kunde denne välrenommerade expert inte nämna ett enda scenario där andra typer av ryttare skulle kunna höja sin prestation genom dopning.

Nej, i vår sport borde dopningsfokus till 99 procent vara på hästarna. Jag vet också att hästar testas betydligt oftare än ryttare, men det innebär inte att ryttare testas sällan. Tvärtom. Ryttare testas ofta. Den italienska fälttävlansryttaren Vittoria Panizzon hade testats över 60 gånger under en 15-årsperiod. I samtliga fall handlade det om oanmälda tester och i samtliga fall var provsvaren negativa. Så kom hösten 2023, där Panizzon tog ut en efterlängtad semester och reste till en avlägsen plats för att koppla av. Stället var så avlägset att hon saknade mobiltäckning, vilket fick till följd att hon inte kunde uppdatera sin vistelseort enligt Wadas krav. Denna ofrivilliga brist på kommunikation ledde till att hon heller inte kunde genomföra det oanmälda dopningstest som var planerat.

Den italienska antidopningsorganisationen, som lyder under Wada, gnuggade sina händer. Nu hade de fångat en fisk i näten och de höll inte direkt någon låg profil när de avkunnade domen i juli 2024.

• Avstängning fyra år.

• Panizzon förbjöds att träna på förbundsanslutna anläggningar.

• Hon förbjöds till och med att coacha andra idrottare.

Avstängningen erkändes även av FEI:s tribunal, som även den är underställd Wada och lyder minsta vink från den mäktiga antidopningsbyrån.

Ett annat närtida exempel är den spanske dressyrryttaren Agusti Juan Elias Lara, som testades positivt för det förbjudna ämnet klenbuterol under tävlingar 2022. Elias Laras förklaring var att han oavsiktligt fått i sig de mikroskopiskt små mängderna då han hanterat en medicin för att behandla en häst för bronkit.

”En helt absurd förklaring” tänkte FEI och dömde även spanjoren till hela fyra års avstängning. FEI var alltså av uppfattningen att koncentrationen 0,04 nanogram per milliliter i Elias Laras kropp hamnat där för att ryttaren själv skulle prestera bättre.

Det är just detta jag vänder mig emot i fall där ryttare hängs ut som fuskare. De blir aldrig trodda av den första dömande instansen. Deras ord väger lika lätt som om de vore friidrottare, cyklister eller längdskidåkare.

Som tur är för ryttarna finns det en högsta domstol som i den här typen av fall kan sätta ner foten, rentvå dem och rädda deras karriärer från total katastrof.

Både Vittoria Panizzon och Agusti Juan Elias Lara överklagade nämligen till CAS, idrottens internationella högsta domstol. I fallet med italienskan strimlade CAS förra månaden sönder den tidigare domen fullständigt. Avstängningen och böterna på 3000 euro upphävdes omedelbart och redan den här månaden har hon återvänt till tävlingsbanan. Däremot kostade det henne både heder, ära och 70 000 pund i rättegångskostnader och hon har riktat hård kritik mot både FEI och NADO, den italienska dopningsbyrån, för bristen på stöd.

I fallet med Agusti Juan Elias Lara ansåg CAS i motsats till FEI att hans förklaring var ytterst trovärdig. Avstängningen reducerades till två år och straffet ansågs avtjänat eftersom ryttaren redan förbjudits från att tävla i mer än två år i väntan på CAS beslut.

Två karriärer som på väg mot avgrunden genom ett absurt system, där ryttare jämställs med 100-meterslöpare, räddades av en instans som inte drivs av att hänga ut utan av att värdera vad som är troligt och mest sant.

Det är dags att fokusera ännu mer på vilka ämnen och substanserna hästarna får i sig. Öka testerna på hästar och lämna ryttarna ifred. Jag står fast vid min uppfattning: En ryttare kan inte fuska genom det hen äter.

Det borde till och med Wada fatta.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jobba på distans. Begreppet existerade knappt under vintern 2020 men på bara ett par månader blev det en daglig verklighet för merparten av Sveriges arbetsföra befolkning. Plötsligt jobbade alla hemifrån och istället för att träffas IRL bekantade vi oss och anpassade oss blixtrande snabbt till Zoom, Meet och alla andra nyupptäckta tjänster som tillhandahöll videomöten. 

Vissa gillade det, trivdes med att arbeta hemifrån. Jag tillhörde inte den skaran.

Hem är hem och jobb är jobb och får jag bestämma ska dessa separeras så långt det är möjligt.

Jag älskar båda var för sig men undviker att mixa dem.

Men verkligheten är vad den är och det man vet om verkligheten är att den alltid förändras. Covid är sedan länge som vilket influensavirus som helst och trots att det på min arbetsplats fortfarande, som en rest från pandemin, är tillåtet att jobba på distans för den som vill har jag valt bort det. Jag gillar att vara på min arbetsplats, trivs tillsammans med mina kollegor och framför allt: Jag känner att jag befinner mig i den riktiga verkligheten – den där man ser och kan ta på saker istället för fejkvärlden där ettor och nollor regerar.

Det finns dock undantag. Ingen regel är utan dem och eftersom verkligheten förändras i takt med tiden finns det ibland inga val. I vissa situationer tvingas jag tillbaka till tiden då distansjobb och digitala möten var de enda alternativen. För fem år sedan dikterades villkoren i dessa situationer av covid och Anders Tegnell.

Det är annorlunda nu.

Nu dikteras villkoren av meetings och av hästar på hemmaplan.

Att både stanna hemma och jobba hemifrån när resten av familjen åker på meeting är det nya normala för mig. Flashbacksen är omedelbara. Jag sitter helt ensam i ett rum och försöker värka fram texter. Det är knappnålstyst, inget skönt sorl från kollegorna hörs och jag drabbas av samma känsla som vid undantagstillståndets år 2020. En känsla av instängdhet.

Så är mina meetinghelger på hemmaplan – ensam i ett öde hus på landet med ett gäng hästar att ta hand om mellan arbetspassen inne i det tysta rummet. En annan ångestframkallande känsla av deja vú är känslan av att ha digitala möten att passa. Under covidtiden stirrade vi på varandra på suddiga skärmar varje dag samtidigt som vi spånade idéer. Det gällde att inte missa tiden och hoppas på att uppkopplingen inte strejkade och jag minns att det var förenat med ångest.

Under dagens flashback-meetings är det digitala mötet utbytt mot någonting annat. Nu är det inte möten med kollegor jag ska passa. Eftersom jag inte vill missa något viktigt som händer på meetinget gäller det att parera in de olika tävlingsklasserna mellan mitt eget jobb och arbetet med mockning, packning och utfodring.

Jag tittar på klockan, inser att det är dags och skyndar in till datorn. Jag loggar in, hoppas att uppkopplingen fungerar och att jag inte är för sent ute. Känslan är nära nog identisk med 2020. På skärmen ser jag sedan Grevagårdens stora härliga ridbana, hör det bekanta ljudet av fibersand som sladdas och inser att jag inte missat något. Efter en stund drar tävlingen igång och snart ser jag LillyBelle på skärmen. Att se hur det går för henne, Rosie och Poppis är de ”digitala möten” jag har under den här helgen. Bra går det dessutom. Jag ser henne vinna två LC-klasser med Rosie och komma trea med Poppis i LA och som vanligt är känslan densamma: Jag vill vara där. Jag vill se det på riktigt.

Flashbacksen från fem år bakåt i tiden gör därför att jag längtar en månad framåt i tiden.

Då är det meeting på Grevagården igen.

Ryktena säger att även jag ska följa med.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.