Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
25 oktober 10:35

Ponnypappan: Varför är det så svårt att kvala?

Ponnypappan: Varför är det så svårt att kvala?
Astrid Kaczynski och B-ponnyn Lavally Sam på väg mot SM-guld vid inomhus-SM i Borås i fjol. Foto: Pernilla Hägg

Det högdramatiska och direkt avgörande kvalet till ponny-SM som jag berättade om förra veckan borde egentligen sitta kvar i skallen mer än vad den gör. Efter en sådan nervpärs borde man ha rätt att sitta still i minst en vecka och bara ta igen sig. Men riktigt så fungerar inte livet – och absolut inte hästlivet. Och absolut inte när det handlar om att lyckas kvala in i allra sista minuten. Då är det bara upp på hästen igen – bildligt talat för mig, bokstavligt talat för LillyBelle.

Nu har hon och jag precis återvänt från genrepet i Nybro där Oskar, den häst LillyBelle har förmånen att få rida SM på, står till vardags. Det var som ett perfekt genrep ska vara. Det gav en bra avslutande känsla inför det som ska ske nästa vecka.

Då befinner vi oss i Sundsvall och det är därifrån ni kommer att läsa raderna i denna blogg nästa gång. SM känns stort. SM är stort. Och frågan jag tänker ställa här och nu är om SM inte är lite f-ö-r stort.

Vad jag menar med frågan?

Svaret på det är en känsla som under åren förvandlats till en åsikt som sedan lett fram till en ny fråga:

Är det för svårt att kvala in till SM?

Jag ska förklara mer utförligt vad jag menar, men egentligen räcker det att ta en titt på de siffror Svenska Ridsportförbundet gärna skryter med för att hitta svaret. Skrytsiffrorna jag tänker på är de siffror över lokalt aktivitetsstöd (den senaste statistiken från Riksidrottsförbundet, 2022) som visar att ridsport är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det är fakta. Efter överlägsna giganten fotboll parkerar faktiskt ridsport som tvåa i listan, före innebandy, hockey och tennis. Det är en imponerande placering och jag förstår varför förbundet gärna skryter med den. Mot den bakgrunden kommer min nästa fråga:

När vi har landets näst största ungdomsidrott att skryta med – varför lyckas då bara 20 ryttare i hela Sverige kvala in till B-ponny-SM?

316 Genrep Ponnypappan
LillyBelle och Oskar hade ett lyckat genrep inför ponny-SM. Foto: Privat

Om vi för en gångs skull också ska räkna åldersklasser är B-ponny avsett för pojkar och flickor i åldrarna 10-13 år. Det är fyra årskullar, där killar och tjejer dessutom tävlar mot varandra i samma klass, och 20 unga ryttare är de enda som anses vara tillräckligt kvalificerade för att rida ett SM. Det ger ett snitt på FEM ryttare i varje åldersklass. Nu har jag inga siffror från Riksidrottsförbundet som jämför antalet deltagare i SM för olika sporter, men jag kan inte tänka mig att det finns någon annan sport där bara fem eller färre per åldersklass, dessutom inkluderat b-å-d-e tjejer och killar, är med på ett SM.

För mig är svaret på frågan givet. Ja, det är alldeles för svårt att kvala in till SM. Det är deltagarsiffrorna ett bevis på. I vår sport, där tävlingsdeltagandet sjunker som en sten (jag hör att det viskas om ytterligare dramatiska nedgångar under 2023 och 2024), är det dessutom mycket som talar för att det vi ser är en tydlig och fortsatt trend. Bland reaktionerna på en text om minskade starter som jag skrev här i somras bekräftades känslan av en som arbetat med ponny-SM utomhus i Henriksdal. Även där noterades betänkligt krympande startfält.

Bör vi ta tag i SM och göra det mer lättillgängligt?

Jag tycker det, och det går om man vill. Regelverket kan göras mindre strängt. Måste man fixa tre Msv-nollor och jaga Msv-klasser över halva Sverige (med allt vad det innebär i kostnader) eller kan det räcka med två eller bara en nolla? Kan det vara okej att kvala i avdelning B? Wild cards – som är vanligt i till exempel tennis – kan det delas ut till några ryttare som varit nära att kvala in, men fallit på den berömda mållinjen?

Måste ett SM avgöras på den svåraste klassnivån eller kan man sänka hindren fram till finaldagen? Jag menar: Bästa ekipage vinner ju ändå – varför då inte låta 40 eller 50 ekipage vara med och konkurrera istället för 20?

Regelverket i dag känns tyvärr lika svartvitt som när det en gång i tiden utformades (av några militärer, förmodar jag).

Jag hade inte delat de här tankarna om LillyBelle inte lyckats kvala in. Då hade jag riskerat att framstå som en gnällig dålig-förlorar-farsa och jag lovar att det är jag verkligen inte. Är du inte tillräckligt bra kan du inte skylla på regler eller kvalmekanismer. Det är en självklarhet alla måste hacka i sig och ingenting att tycka synd om sig själv för.

Regler är regler. Det som oroar mig är att reglerna är onödigt krångliga och kvalmekanismerna i många fall onödigt svåra för att göra ett ponny-SM till den stora folkfest det alltid borde vara. Med det sagt ska jag njuta av varje sekund under den kommande veckan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
Igår 11:35

Ponnypappan: Fem hästar av fem till Sundsvall

Ponnypappan: Fem hästar av fem till Sundsvall
Tisdag bjöd på skön och odramatisk warmup.

Vid lunchtid i måndags nådde vi till slut vår destination. 83 mil var tillryggalagda, vårt i särklass längsta avstånd till en tävling hittills. Efter allt stresspåslag och minutiösa förberedelser, marinerade i obligatorisk irritation, var det i en enda lång och behaglig utandning vi anlände till Sundsvall. Allt hade gått bra, förvånansvärt bra till och med. Färden gick lyckligtvis till 80 procent på E4:an, Sveriges i särklass bästa väg, och nu befann vi oss i Bergsåker, den del av Sundsvall där den klassiska travbanan med samma namn är placerad.

Speciellt mycket mer än så kände jag inte till om Medelpads residensstad. Jag är mer bekant med grannkommunen Timrå, där jag bevakat hockey några gånger under åren som sportjournalist. Nu var vi här, vid entrén till Norrland, och pustade ut. Sedan slogs vi av en insikt som blev till en farhåga:

Hur ska detta gå?

Vi noterade nämligen, när vi besökte tävlingsplatsen, att det inte fanns något meetingområde i anslutning till den. Meetingområdet låg istället tre kilometer bort, där shuttlebussar skulle transportera oss och alla andra till och från tävlingsplatsen. Vi parkerade lastbilen vid Bergsåkers IP, där ett annat klassiskt idrottslag jag förknippar med Sundsvall håller till: Selånger. Sedan ville vi genast ta oss upp till tävlingsplatsen igen och ställde oss och väntade på shuttlebussen. Den kom inte. Vi fick då reda på att bussarna inte skulle börja gå förrän under tisdagen. Jag kände tröttheten återvända efter den långa färden. Jag kände kylan tränga igenom vinterjackan. Jag kände den jobbiga känslan av att befinna mig på en ny plats med osäkra förutsättningar.

Farhågan kvarstod: Hur skulle detta gå?

317 Invigning
Tre giganter i organisationen som sett till att SM kantats av glädje och flyt: Jennie Sahlin, Emma Hulinder Sandelin och Josefine Wilhelm.
317 Snömorgon
I morse kantades SM-landskapet av vykortsvacker snö.
317 Bankett
SM-banketten hölls på Clarion Hotel.

Nu sitter jag här i en gulmålad byggnad som heter Milton och konstaterar att farhågan helt kom på skam. En hjälpsam funktionär lyckades till slut trolla fram en shuttlebuss till oss och därefter har allt gått som på räls. Allt har flutit på. Bussarna går var femte minut och tävlingarna har genomförts helt utan störningar eller förseningar. Maten håller högsta klass, i stallarna är det ordning och reda och hittills har jag inte hört talas om en enda incident.

Det jag slås av häruppe är glädjen hos alla i tävlingsledningen och bland alla de frivilliga hjältar som ser till att allt fungerar. Det finns en vilja att hjälpa och en inställning att ingen fråga är för dum för att ställas. Tvärtom känns det som att jag själv blir nyfiket utfrågad:

”Vad tycker du?”

”Finns det något vi kan förbättra?”

”Säg till om du märker att något inte fungerar”

Sundsvalls Ridklubb har verkligen gjort allt för att se till att alla vi gäster ska få en vecka att minnas  och det är jag väldigt tacksam för. Veckan har därför varit som en välsmakande och behaglig påse Gott & Blandat. Efter tisdagens avslappnade warmup – lugnet före SM-stormen – passade jag och en annan ponnypappa på att unna oss ett alternativt nöje. Timrå råkade ha hemmamatch mot Färjestad i SHL och vi tog plats mitt i den mest fanatiska delen av hemmalagets hejaklack. Där vrålade andra medelålders män ut sin frustration över påstådda domarmisstag och för oss var det omöjligt att hålla oss för skratt. Resultatet i matchen blev ytterligare sten på börda för de tjurilskna supportrarna: Timrå kördes över med 2–5.

Hockeymatchen har följts av två intensiva dagar. LillyBelles SM-debut skedde under onsdagen där ett oväntat stopp på ena långsidan drog ner lite på inverkansglädjen. Hon följde upp med att göra en jättefin runda under torsdagens omgång 2, där en bom föll på det allra sista hindret.

317 Timrå
Fanatiska Timråfans jublar efter ett hemmamål. Men de gick tvingades besvikna lämna arenan efter matchen.
317 Lilly Och Oskar
LillyBelle och Oskar under omgång 2.
317 Stallmys
LillyBelle har stallmys med Oskar.

Under torsdagens kväll var det dags för den sorts höjdpunkt jag förstått att alla SM erbjuder: banketten. Även här hade arrangören tänkt till och valt lokalerna med omsorg. Vi var 120 personer som tog plats på fina Clarion Hotel i centrala Sundsvall. Där fick alla lyssna till inspelade hälsningar och kloka ord från Helena Lundbäck, Jens Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson samtidigt som vi högg in på en härlig buffé med efterföljande dessert. Efter lite limbo och disco för barnen tackade vi varandra för en mycket trevlig kväll.

I dag är det fredag och efter veckans första och enda sovmorgon avnjuter jag och de andra nu en skön mellandag i väntan på morgonens huvudnummer: SM-finalerna. Vi har nu för första gången fått känna på hur ett SM smakar och vi gillar det. Norrland har tagit oss med vänlighet, glädje och storm och betyget till Sundsvalls Ridklubb kan inte bli något annat än fem hästar av fem möjliga. Tack ska ni ha!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
18 oktober 12:00

Ponnypappan om tränsdramat i Växjö

Ponnypappan om tränsdramat i Växjö
Så här såg det ut tio minuter före start.

Det är söndag och klockan är exakt 10.35. Jag vet det, därför att jag i samma ögonblick tittar i min telefon. Det finns nämligen en anledning till att jag vill veta vad klockan är. Jag befinner mig på framridningen hemma i Abena Arena i Växjö.

Tio minuter kvar, tänker jag.

Tio minuter kvar till start.

Sedan händer det.

Doris, som håller i Oskar medan LillyBelle och Malin går banan, höjer plötsligt på ögonbrynen och säger:

– Tränset gick av!

Jag står först bara och stirrar på henne. Fattar inte vad som händer, om Doris skämtar eller inte.

Hon skämtar inte. Tränset h-a-r gått av. Tränset är sönder! Tränset kan inte användas och det är tio minuter kvar till start. Jag vet att träns kan gå av, jag vet att det inte är så himla viktigt att komma till start alla gånger men den här gången vet jag att det är viktigare än någonsin för LillyBelle.

Det är den sista dagen att kvala till ponny-SM och det är den absolut sista chansen för henne och Oskar.

Två nollor har de sedan tidigare, en tredje behövs och den här dagen ska allt ställas på sin spets.

Nolla eller försvinna.

SM eller inte.

Chansen finns – och så går tränset sönder med tio minuter kvar.

Panik. Stress. Förtvivlan. Vad göra? Jag börjar med att springa in till LillyBelle och Malin mitt under bangången, dra av plåstret direkt och meddela den förfärande nyheten.

Chocken är total.

LillyBelle, som varit fullt fokuserad på att lära sig banan, bryter ihop. Malin söker genast lösningar. Själv känner jag mig bara maktlös och handlingsförlamad. Ska LillyBelle inte ens få chansen? hinner jag tänka tillsammans med en massa svarta tankar.

Då kommer överdomaren Maria Rålin förbi. Med lugn och engagerad röst ber hon oss att försöka slappna av. Hennes närvaro får effekt. Mitt i känslostormen ger det ett litet hopp mitt i den plötsligt uppkomna hopplösheten. Maria lovar att hålla några minuter på starten och säger att hon ska meddela domartornet. Jag vet inte hur lång tid som passerar. Två minuter? Tre? Fyra? Jag vet bara att Malin kommer tillbaka med Karin Klevegård bredvid sig. Karin är ryttare, tränare, ordförande i Växjöortens Fältrittklubb – och en fixare av rang. Jag vet som sagt inte hur många minuter som passerat men plötsligt har Karin och Malin trollat fram ett träns ur hatten.

Passar det? Kan Oskar ha det? Det verkar så. Karin byter ut bettet till Oskars eget. Hon knäpper remmarna medan vi står tillsammans med Maria Rålin och hoppas på det bästa. Till slut sitter det. Ekipaget är klart för start och den fruktansvärt stressiga kvart som drabbat oss har suddat bort tankarna på det jag verkligen fasade för när jag vaknade på söndagsmorgonen:

Vågar jag verkligen titta när LillyBelle rider?

Och vågar jag stå och kolla nu, efter allt som hänt och med ett nytt träns?

Pallar LillyBelle ens att rida in efter känslostormen, som måste ha fått henne att helt tappa fokus?

Jag vågar.

Jag tittar.

Och jag blir aldrig riktigt klok på hur LillyBelle verkar sakna en spärr när det gäller att bli nervös när hon väl fått startsignal.

Fokuset är totalt.

Flashbacks från Scandinaviums semifinal i Sverigeponnyn – mitt livs mest nervösa minut – gör sig påminda.

Då handlade det om det största Angelo gjort.

Nu handlar det om den ritt som kan bli det överlägset största LillyBelle gjort.

Trots att det ser otroligt bra ut när det lilla ekipaget börjar avverka banan vet jag att den här sporten är så djävulskt konstruerad att ett litet fjantigt misstag på sista hindret kan sabba allt.

Plötsligt är LillyBelle och Oskar framme vid det.

Vid det sista hindret.

Sekunden senare tappar jag det totalt. Jag vrålar ut min glädje, sträcker upp armarna i luften och ser förmodligen otroligt töntig ut.

Men vet ni – i det läget skiter jag fullkomligt i om jag är en fånigt glad tönt som vrålar lika högt som en berusad fotbollssupporter vars lag precis avgjort matchen på stopptid.

315 Lilly Och Oskar
Grymma unge! Grymma ponny! Nu drar vi till Sundsvall.

De gjorde det! LillyBelles SM-dröm har gått i uppfyllelse! Hur ska man kunna reagera på annat sätt än att vråla då? Jag drabbas av ett sådant inre lyckorus att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Jag kramar överdomare Rålin – vilken sympatisk hjälte hon är med sitt lugn och sin hjälpsamhet. Jag får sedan syn på Karin Klevegård och kramar även henne – vilken enastående insats, vilket lugn och vilken handlingskraft hon visat mitt i vår totala panik.

Tack Maria! Tack Karin! Och ett stort fett grattis, LillyBelle! Grymma unge – nu blir det en resa till Sundsvall istället för bus eller godis på Halloween.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
11 oktober 12:37

Ponnypappan: Tummen upp för skolidrott

Ponnypappan: Tummen upp för skolidrott
Härliga, hoppande, lyckliga, tokiga skolelever. Skol-DM i Växjö blev en stor succé.

Jag har begränsad erfarenhet av skolidrott i organiserad form. Jag tog visserligen alla chanser som fanns att utöva sport under mina skolår, men till drygt 99 procent handlade det om idrottslektioner och spontanfotboll under rasterna. Jag minns dock med enorm glädje det enda distriktsmästerskap jag deltog i som elev. Det var när jag gick i åttonde klass och fick vara med i vårt klasslag i handbolls-DM. Jag var inte speciellt bra på handboll och blev därför placerad som så kallad mittsexa, där jag skulle springa bakom motståndarens försvarslinje och ställa till oreda – som mittsexor gör. Vår klass 8A på Linnéskolan vann inte men det spelade ingen roll. Jag tyckte mest att det var roligt, spännande och intressant att vara med och möta andra skolklasser från andra kommuner. Jag hade så gärna varit med i skol-DM även i andra sporter, men det lilla poolspelet i handbolls-DM blev mitt första och enda framträdande i organiserad skolidrott. Ett vackert minne än i dag.

Därför kände jag en extra värme sprida sig i kroppen i förra veckan när LillyBelle sa:

– Pappa, på fredag ska jag och Pop rida Skol-DM.

Skol-DM i ridsport. Finns det ens, tänkte jag först. Men det gör det, förstod jag snart. Svenska Skolidrottsförbundet, med anor från 1916, har i över 100 år uppmuntrat skolor att bli medlemmar i förbundet och utnyttja möjligheten att arrangera tävlingar för skolelever. Att det hålls skol-DM här i Småland är dessutom långt ifrån ovanligt, vet jag nu. Det är upp till varje skola att ansluta sig till Skolidrottsförbundet för att få vara med och med historiskt facit i hand inser jag att min barndoms högstadieskola i Älmhult inte var speciellt aktiv när det gäller den saken.

314 Lilly Och Pop
Det gick bra för LillyBelle och Pop i skol-DM.

Det fina med ridsport under skolans flagg är att alla som kan hantera en ponny på någorlunda nivå är välkommen att tävla. Den klubb som erbjuder sig att arrangera tävlingen ställer, om så önskas, upp med ridskolehästar som passar elevens kunskapsnivå. Har man en egen häst – som till exempel i LillyBelles fall – ja, då tävlar man givetvis med den. Det krävs heller ingen tävlingslicens för att få delta i skol-DM, vare sig för ryttare eller häst. Reglerna är dessutom lika förlåtande som i pay and jump och pay and ride. Du kan stoppa, riva eller rida fel väg i princip hur många gånger som helst och ändå få hålla på och rida tills du nått mållinjen, om du inte själv väljer att utgå. Det här upplägget, tänker jag, bör vara en inkörsport till alla de tjejer och killar som lärt sig rida men inte riktigt vågat eller velat ta det tuffa steget till att tävla. Det känns också viktigt i en tid då antalet starter i av Svenska Ridsportförbundets sanktionerade tävlingar sjunker som en sten.

Både hoppning och dressyr stod på programmet i detta skol-DM och både en individuell klass med inverkan och en lagklass fanns på menyn. Och det bästa av allt: bortåt 35 unga ryttare hade anmält sig. Jag tycker att det är en helt fantastisk siffra. På vår fina nybyggda arena på Växjöortens Fältrittklubb avgjordes alltsammans, där VFK:s ideella eldsjälsklippa Lotta Bylander höll i trådarna som tävlingsledare. Föräldrar, mor- och farföräldrar och säkert en och annan misstänkt skolkande kompis fanns också på plats för att titta på när eleverna tävlade. Det blev en härlig dag i skolidrottens och ridsportens tecken. Och den blev inte sämre av att LillyBelle och Pop både vann individuellt och med sitt lag från Pär Lagerkvistskolan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
4 oktober 17:47

Ponnypappan: Jag hade med glädje sålt lite strumpor

Ponnypappan: Jag hade med glädje sålt lite strumpor
Sälja strumpor för 1000 kronor, köpa sig fri eller klaga på hela upplägget – vad hade du valt?

Ibland funderar jag på om vi i ridsporten är medvetna om vilken märklig värld vi lever i. Jag skriver ”värld” och inte ”bubbla”, eftersom bubblor lätt spricker medan en värld i regel består. Vi i ridsporten lever i en helt egen värld, en värld vi själva skapat, satt reglerna för och fortsätter att bo i. Vi vet att vår värld existerar och vi är medvetna om hur den ser ut.

Vi vet också att det finns en annan alternativ värld långt därborta – den ”riktiga” världen – som vi tvingas närvara i när vi till exempel går till våra jobb, handlar på Ica eller pratar med utomjordingar, det vill säga pratar med människor helt utan hästintresse.

Ibland uppstår någon sorts gnistbildning där den värld vi själva skapat kolliderar eller i alla fall når någon sorts kontaktyta med den andra världen, där vanliga dödliga utomjordingar utan hästintresse håller till. Det blir ibland väldigt intressanta möten, när vårt perspektiv inifrån hästvärlden plötsligt står öga mot öga med den andra världens perspektiv.

Jag har i veckan haft en sådan upplevelse. Jag har sett in i utomjordingarnas perspektiv. Noterat människor i den ”riktiga” världen, vars liv kretsar kring annat än mockning, hoppning och säckpackning. Studerat de måttstockar människor utan hästintresse använder sig av när de betraktar sin värld. Det hela tog sin början i en text i Smålandposten, där min kollega Lelle hittat ett mejl i Växjö kommuns e-post när han gick sin digitala dagliga ”kommunrunda”, som det kallas när journalister går igenom offentlig post och handlingar i jakt på nyheter.

I kommunens inkorg låg ett brev från en förälder till ett fotbollsspelande barn. Föräldern ondgjorde sig i mejlet över att en av fotbollsklubben hans barn representerar kräver av sina fotbollsspelande barn att de säljer fem förpackningar strumpor för 200 kronor styck för att bidra till klubbkassan. De barn – eller rättare sagt barnens föräldrar – som inte vill sälja strumpor kan även, som ett andra alternativ, välja att köpa sig fria till en kostnad av 300 kronor.

Texten publicerades. Den socialades. Sedan blev det ett himla liv i kommentarerna på Facebook, där många faktiskt, med emfas, höll med den mejlande föräldern och tyckte att klubben ägnade sig åt business före fotbollsverksamhet. Det fanns även en relativt stor skara som försvarade klubben och tyckte det var självklart att barnen ska sälja strumpor, eftersom det annars lär leda till att klubben istället tar ut högre träningsavgifter för att gå runt ekonomiskt.

Snacka om kollision mellan två världar, kände jag. För det första undrade jag om jag verkligen läste rätt i kommentarfälten. Folk var verkligen ilskna i sin kritik mot klubben, fick det att låta som om det handlade om ett fräckt gaturån snarare än om försäljning av strumpor.

Hur kan man ondgöra sig över det här 2024? tänkte jag. Jag menar: Finns det något nytt i det här? Har det inte sedan bingolotternas tillkomst i början av 90-talet varit närmast ett obligatorium att var och en som tillhör en idrottsförening i den värld jag numera kallar för utomjordingarnas har haft krav på sig att sälja olika produkter?

Jo, det skulle jag vilja påstå.  

Så vad bråkar folk om?

Min andra tanke var: 300 spänn för att köpa sig fri. 300 spänn. Det är ungefär kostnaden för en start i en Lätt B i den värld jag befinner mig. Kollision. Perspektivkaos. Jag beslutade mig för att ta det ett steg till. Jag tog upp mobilen, letade upp numret till ordföranden i den utskällda klubben och tryckte på uppringningsknappen.

Jag tänkte: Om upprördheten över att sälja strumpor är så stor – ja, då kanske klubben tar ockerpriser även när det gäller den del av föräldrarnas bankkonto som bekostar tränings- och medlemsavgifter för barnen.

Ordföranden svarade och efter lite rundsnack ställde jag en direkt fråga:

”Om jag skulle sätta min 14-årige son i er verksamhet – vad skulle det kosta mig för ett års träning och seriespel för honom?”

Svaret: 2 500 kronor. I det inkluderas medlemskap i klubben samt 1-5 träningar i veckan under 45 av årets 52 veckor. Utöver alla dessa tränarledda fotbollspass ingår dessutom seriespel i en lagserie med både hemma- och bortamatcher.

Allt detta hade alltså kostat mig 2 500 kronor.

Jag låter siffran ligga kvar här.

Du kan själv göra matematiken.

För vad räcker den summan till i den värld vi tillhör?

Sex starter? Fem lektioner för tränare? En uppstallning på ett meeting?

Att det kostar att köpa och ha häst är en parentes i just det här sammanhanget, liksom kostnader för foder, utrustning och allt annat vi köper till våra ryttare och hästar. Jämförelsen gäller vad ett års TRÄNING och TÄVLING kostar – och krocken är total. Det är verkligen som att jämföra jorden med en planet långt bort i en främmande galax.

Tanken svindlar när perspektiven från två världar krockar, med följden att jag ser allting dubbelt och tänker dubbla tankar.

Den ena hjärnhalvan tänker: ”Sluta gnäll över lite strumpor när ditt barn kan träna fotboll under ett helt år till en kostnad av drygt 200 kronor i månaden”.

Den andra tänker: ”Hur galna är vi i v-å-r värld när det vi betalar för en uppstallning motsvarar kostnaden för att träna och spela fotboll under ett helt år?”.

Jag hade med glädje sålt lite strumpor om det var Angelo eller LillyBelle som tränat och spelat i den där klubben. Å andra sidan har jag, trots att jag vet att ridsporten lever i en egen galax, svårt att förstå hur mycket pengar föräldrar till ridande barn tvingas punga ut med bara för att barnen ska KUNNA tävla. Jag kanske skulle mejla kommunen och klaga men är osäker på om de ens skulle förstå vad jag menar. De lever ju i en annan värld än jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
27 september 11:33

Ponnypappan: Ridsporten lever i statistikens stenålder

Ponnypappan: Ridsporten lever i statistikens stenålder
"Frågan är inte om utan när även ridsporten tar det digitala språnget." Ridsports bloggare Ponnypappa Daniel saknar tillgång till data inom ridsporten. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: IStock/Arkadiusz Warguła

När jag skriver det här har jag precis loggat ut från en digital snabbutbildning tillsammans med ett tiotal andra sportjournalister. Utbildningen handlade om vår nästa stora satsning: avancerad dataanalys inom fotbollen. Kursledaren, som är grundare av det företag som tillhandahåller tjänsten,  höll på i en halvtimme. För mig och de andra var det som att se någon öppna dörren in till en skattkammare.

Plötsligt kan vi se inte bara det uppenbara; antal mål, antal målgivande passningar, antal frisparkar och procentuellt bollinnehav. Plötsligt får vi tillgång till alla de cirka 3000 händelsepunkter som en genomsnittlig fotbollsmatch innehåller. Vi kan bryta ner datan och skräddarsy den enligt egna önskemål. Vi kan jämföra spelares prestationer med varandra, gå igenom hur en viss spelare rör sig under matcherna och sedan trycka på en knapp för att få dataanalysen nedladdad i form av ett snyggt spindeldiagram, stapeldiagram eller något annat visuellt alternativ. Snacka om mervärde, både för oss och för våra läsare.

Det här är ingenting nytt. Klubbarna i de stora fotbollsligorna har sedan länge suttit på den här typen av information och haft ensamrätt på den. Nu får även vi, och därmed även de som läser våra texter, tillgång till den.

Hockeyn, som var först ut med AI-data, har varit mer generös med att dela med sig. Där har vi sedan länge kunnat ta del av den avancerade statistiken, som i Sverige funnits i snart tio år. Att studera underliggande hockeysiffror, framtagna med AI, är vardag för mig. Det är ett enormt hjälpmedel, som ofta ger en helt annan bild av ett lag eller en spelare jämfört med hur man upplever det med blotta ögat. Den statistiska revolutionen inom idrotten har pågått under en ganska lång tid och utvecklas hela tiden.

Den digitala utvecklingen har fött en del funderingar hos hästmänniskan i mig under de senaste åren. Funderingar som kan kokas ner till en och samma fråga:

Varför har den statistiska revolutionen inte nått ridsporten?

För den som vill veta mer, få ett händelseförlopp förklarat för sig eller ta del av vilka exakta linjer Henrik von Eckermann tog när han vann VM-finalen finns mig veterligen inga data alls. Även på den högsta nivån, bland toppryttarna själva, är det i princip bara kameran i den egna telefonen eller paddan som är deras enda analysverktyg. Jag tycker att det är häpnadsväckande.

För ju mer jag lär mig om ridsport, desto mer inser jag hur svårt och absurt avancerat det är. Jag känner också att det finns massor av saker man i-n-t-e ser som man verkligen skulle vilja veta.

Vilken ryttare rider till exempel kortast väg i snitt, utslaget på ett års tävlande?

Det skulle jag vilja veta.

Vilken häst är skickligast på att ta sig över en bom med minsta möjliga marginal?

Det skulle jag också vilja veta, liksom vilken topphäst som ligger högst upp i luften över ett hinder.

I vilket skede under ritten avgjordes en viss omhoppning – och vilket ekipage var snabbast efter de två första hindren?

Ovanstående statistik är inte ens speciellt avancerad och borde med lätthet redan i dag kunna finnas till allmän beskådan. Men ju mer jag letar, desto mer inser jag hur fattig ridsporten är på statistik som inte handlar om tidtagning i tv-rutan och andra basicgrejer som funnits i alla år.

Medan lagsporter som fotboll och hockey, men även individuella sporter som golf och tennis, tävlar om att samla information med hjälp av modern teknik är känslan att ridsporten inte har mycket mer än filmklipp och den den gamla hederliga magkänslan till sin hjälp som analysverktyg.

Det är märkligt. Toppidrott i dag handlar nämligen mycket om den i många fall sanningsenliga reklamsloganen ”den som vet mest vinner mest”. Med tanke på hur många parametrar till exempel en femstjärnig 1,60 består av kan jag tänka mig att världens toppryttare skulle dregla över ett datamaterial som liknar det andra sporter tagit fram. Men konstigt nog finns det egentligen ingenting.

Glöm heller inte den allt viktigare ”fun fact”-aspekten. Mervärdet. Publiken som betalar dyra pengar för att besöka stora tävlingar får egentligen inte mycket information om de ridande ekipagen, förutom namnet på ryttare och häst. Här borde de stora liveskärmarna och mediakuberna pyntas med spännande statistiska fakta om ekipaget. Att bjuda publiken på merinfo skapar sedan länge ett extra stort buzz i andra sporter och jag är övertygad om att det skulle bli en given succé även i ridsporten om det bjöds på lite snackisfakta som plusmeny på biljetten.

Jag har inte ens hört talas om något företag som försökt, som sett behovet av avancerad statistik i ridsporten och testat marknaden. Det närmaste och mest intressanta jag känner till inom området statistik i ridsport är Equiratings. Med hjälp av ett system, byggt på det system som används inom schackanalys, levererar Equiratings förutsägelser om vem som har störst chans att vinna en viss tävling. Under Gothenburg Horse Show i vintras prickade Equiratings exempelvis in tre av fyra vinnare. Hade inte Lars Kersten slagit till med sitt unga livs bästa runda hade de satt den fjärde också: Henrik och Kingen.

Kanske blir det Sam Watson, irländsk mästerskapsmedaljör i fälttävlan och grundare till Equisport, som tar ridsporten in i den statistiska revolutionen.

Jag hoppas.

Frågan är inte om utan när även ridsporten tar det digitala språnget.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
20 september 11:04

Ponnypappan: Jag åkte aldrig till Rambergsvallen

Ponnypappan: Jag åkte aldrig till Rambergsvallen
Vilken sötis! Foto: Privat

Jag minns att jag sitter ner, i full förtvivlan, samtidigt som jag slår numret till en av mina chefer. Klockan kan inte vara mer än fem, halv sex på söndagsmorgonen och när chefen till slut svarar är det tydligt att jag väckt honom. 

– Han dör! Jag kan inte åka till Göteborg! skriker jag i mobilen efter att jag i panik förklarat vad som hänt.

Min sömndruckne chef har efter att jag avfyrat ett gäng dramatiskt grötiga ångestglosor gått från att tro att han fortfarande drömmer till att inse allvaret. 

– Glöm Göteborg. Vi löser det, säger han så lugnt och tydligt han förmår.

Jag lägger på. Ett problem är avklarat. Jag behöver i alla fall inte jobba. Jag behöver i alla fall inte resa till Göteborg och bevaka Östers bortamatch mot BK Häcken i Fotbollsallsvenskan.

Men paniken är total efter de senaste halvdygnets händelser. Jag befinner mig i ett tillstånd där tiden står still, där handlingsförlamning varvas med rationellt tänkande.

Dramat inleds när jag, kvällen före, åker ut till stallet där vi har våra två inhyrda hästar, en av dem dräktig. Vi har turats om att åka ut under de senaste veckorna och jag har fått instruktioner av Malin. Hon har bland annat lärt mig att jag ska se efter om det bildats vaxproppar på juvren. Då är det nära, lär jag mig. Men hittills har allt varit lugnt. Stoet, som heter Karisma, har bara sett tjock ut, som dräktiga hästar gör. Inga vaxproppar. Inte heller den här gången ser jag några vaxproppar men jag, som knappt vet någonting om hästar, ser ändå att den här hästen beter sig underligt. Hon kissar och kissar och kissar. Det tar aldrig slut. Så har hon aldrig gjort förut. Jag ringer Malin, hon kastar sig i bilen och tio minuter senare rusar hon in.

Kort därefter ser han dagens ljus. Det lilla hingstfölet. Vi får dra ut honom, han ligger kvar i fosterhinnan som vi också får göra hål i.

Han har kommit till världen. Äntligen. Som vi har väntat, kämpat och väntat igen. Så långt allt väl. Vi ställer oss utanför boxen och väntar på att mor och son ska börja interagera. Det gör de inte. Fölet letar efter spenen men hittar inte, hur han än försöker. Mamman gör heller ingenting för att underlätta. Tiden rusar iväg och vi vet att ett föl måste börja dia, att systemet ska komma igång. 

Ingenting händer.

Vi försöker mjölka ur spenarna men det kommer ingen mjölk. Ingen mjölk. Ingen livsviktig råmjölk.

Till slut inser vi att något drastiskt krävs. Jag får i uppdrag att ringa till en klinik Malin känner till och som brukar sälja råmjölk. Kliniken ligger fem mil bort, mitt ute i skogen. Klockan är kanske två på natten. Det är inte bara min chef som blir väckt av mig den här natten. Först väcker jag en i personalen på kliniken, betydligt mer van vid att bli väckt vid obekväma tidpunkter än vad min chef senare visar sig vara.

– Ja, det finns mjölk.

– Ja, du kan komma direkt.

Jag hör det jag vill höra, sätter mig i bilen och – jag erkänner – överträder ett antal hastighetsbegränsningar.

Mitt ute i skogen köper jag med mig ett antal små påsar med mjölk till ett literpris av 700 kronor. Väl hemma igen sätter vi igång. Vi matar den nyförlöste med nappflaska.

Han är svag. Mycket svag. Men vi matar.

Någonstans här inser jag att det är morgon, att jag inte sovit alls, att det inte är säkert att fölet överlever och att jag inte tänker åka till Göteborg. Hur dagen sedan förlöper minns jag inte i detalj mer än att tid och rum inte existerar. Bara en enda gnagande oro.

Dagen rullar vidare, fölet lyckas inte dia från spenen trots att vi försöker hjälpa honom på traven så mycket vi kan och till slut är den köpta mjölken slut. Jag får på nytt uppdraget att åka ut till kliniken i jakt efter påfyllning.

Jag hinner inte fram till kliniken förrän det plingar till i min mobil. Det är ett MMS från den tidens begränsade mobilkameror, men jag ser tydligt vad filmen föreställer.

Ett föl. Fölet diar.

Senare i livet ska jag få uppleva två BB-barnafödslar men det här MMS:et framkallar det jag där och då känner är mitt livs lyckligaste stund.

Lille Nelson diar. Älskade Nelson, dig som jag fick ge namn åt. Du som är den ende häst som sparkat mig (som ettåring, träffade min knäskål framifrån, fruktansvärd smärta). Du som gnäggar som ingen annan. Du som med din nyfikenhet alltid är först med att upptäcka och reagera på saker. Du som var, är och förblir den sötaste häst jag någonsin sett. Du som fick ut och tävla dressyr på duktiga ryttare, du som bott både i Skåne, Halland och Norrland innan du tröttnade på tävlandet och blev världens bästa sällskaps- och motionshäst.

Nelson 2
Fosterhinnan är avlägsnad. Det blir inledningen på ett dramatiskt dygn. Foto: Privat
Nelson 1
Vilken sötis! Foto: Privat

Nu står du här igen, hemma på den gård vi byggde året efter att du fötts, gården där du tillbringade dina första år i livet. Det är en cirkel som sluts. 

Jag åkte aldrig till Rambergsvallen efter den där dramatiska natten i april 2006. Jag gjorde någonting mycket större och viktigare. Jag fick vara med och spela en aktiv roll i kämpandet för att rädda en nyförlöst liten häst.

Det är både ett av mina värsta och skönaste minnen.

Nelson 3
Nelson är tillbaka. En cirkel är sluten. Foto: Privat

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
13 september 14:38

Ponnypappan: Tack för den egna unika nivåanpassningen

Ponnypappan: Tack för den egna unika nivåanpassningen
Hasse och LillyBelle tävlar i Norrköping i helgen.

Jag roade mig i veckan med att skriva en krönika i Smålandsposten med rubriken ”Sluta fokusera på ålder – lär av ridsporten”. Krönikan skrev jag med anledning av de senaste årens högljudda debatt och diskussion i Idrottssverige kring nivåanpassning, individanpassning och att det i det flesta sporter spelar roll vilken månad på året du är född för att inte gallras bort. Bland annat konstaterar Aftonbladetjournalisten Patrik Brenning i sin nyutkomna bok ”Så vinner vi igen” att sju av tio TV-puckspelare 2022 var födda under årets sex första månader.

Min poäng med krönikan var att visa att det finns sporter – åtminstone en sport – där begreppet selektering över huvud taget inte existerar. I ridsporten är ditt födelseår helt ointressant. ”Är hon 14 år?” eller ”Är han född 2011?” är frågor jag väldigt sällan hör i ridsporten medan det är en närmast sjuk ålders- och mognadsfixering i de stora sporterna.

En av de fantastiska sakerna med ridsporten är att du ena veckan kan vinna mot en tre år äldre ryttare och andra veckan hamna efter en yngre ryttare i resultatlistan. Mitt budskap i krönikan är att andra idrotter kan och bör ta efter genom att skrota sitt slaviska följande av kalenderår.

Ridsportens utsuddande av ålder ger dess utövare en helt unik möjlighet att själva nivåanpassa. Om du tävlar i ridsport väljer du själv din egen nivå. Vill du skynda fort upp i klasserna är du fri att göra det. Vill du ta det försiktigt och smyga upp i klasserna gör du det. Du bestämmer. Den här friheten, att inte vara styrd av målsättningar, tävlingsscheman eller kalenderår, tycker jag är bland det finaste vi har i ridsporten.

Det har gett mina två barn möjlighet att i lugn och ro ta sig in i och bekanta sig med tävlingssporten hoppning. Varken vi föräldrar, tränare eller klubbledare har bestämt vilka klasser de ska ställa upp i eller vilken cup som väntar härnäst. Barnen har fått känna efter, fått lära sig vilken nivå som känns lämplig och sedan har vi tagit det därifrån. Det har lett till en stadig utveckling, en ständig glädje (med avbrott för tillfälliga besvikelser, såklart) och en längtan efter mer. Barnen har själva fått välja sina satsningar. Ibland har de inte uppnått sina egna mål. Ibland har de lyckats – och belönats med att få känna på några av de största arenorna.

Det här året har LillyBelle haft två egna huvudsakliga mål och drömmar. Det första var att ta sig till Falsterbos pony equitation. Det lyckades hon med och känslan att få tävla där tror jag har gett henne en enorm boost. Nu står hon inför sitt unga livs största självvalda satsning. Hon drömmer om att kvala till inomhus-SM i Sundsvall i november. Hon är medveten om att tiden är knapp, att mycket måste falla på plats och att marginalerna måste vara på rätt sida för att hon ska klara det. Men hon vill ta chansen, hon gillar utmaningen och brinner för uppgiften.

310 Lilly Och Oskar
Första nollan av tre är avklarad för LillyBelle och Oskar. Hinner de kvala in?

Tre Msv B-nollor krävs som bekant och hon har två B-ponnyer hon försöker kvala in med. Förutom hennes egen Hasse har LillyBelle förmånen att få låna nioåriga hingsten Oskar av goda vännen Felicia och hennes familj.

Förra helgen var det dags. Tävling i Hermanstorp utanför Falkenberg och båda hästarna anmälda. Hasse gjorde sin bästa insats hittills och var snubblande nära att ta sin första nolla, men en bom föll. Däremot var det inga bommar som föll när LillyBelle och Oskar tog sig an banan. En nolla av tre kan därmed bockas av.

Den här helgen gäller dubbla chanser för Hasse i Norrköping.

Jag gillar det.

Gillar att ta del av mina barns drömmar och vara en del av resan mot deras mål – oavsett nivå.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
6 september 11:47

Ponnypappan: Hur löser vi den unikt sneda könsfördelningen?

Ponnypappan: Hur löser vi den unikt sneda könsfördelningen?
Angelo i Scandinavium under Sverigeponnyn i vintras. Han var den enda killen i startfältet. Så ser det ut i Ridsportsverige i dag.

Förra veckan träffade jag, för Smålandspostens räkning, Svenska Ridsportförbundets ordförande Sandra Ruuda för en lång intervju kring de tre stora nutids- och framtidsfrågorna trygghet, hästvälfärd och sport. Det blev en lång text med många intressanta svar och tankar från Sandra. Texten blev så lång att jag tvingades stryka ett par ämnen, men jag tänkte ta upp ett av dem här istället.

Det faktum att 93 procent av våra nästan 24 000 licensierade ryttare är kvinnor/tjejer.

SJU procent är män/killar.

Det är, skulle jag våga påstå, en unikt sned könsfördelning i en sport som sägs engagera en halv miljon människor i vårt land.

Min fråga till Sandra var:

Vad gör förbundet för att uppmuntra killar att börja rida?

Hennes svar:

– Jag vet inte vad vi gör, förutom att ridskolan har särskilda satsningar. För mig är det viktigt att man inte möts av hinder om man vill rida och jag tror inte att det är ridsporten som får killarna att sluta. Jag tror att det är det omgivande samhällets syn på killar som rider. Sveriges profil sticker ut om man jämför med andra länder, där fördelningen är jämnare. Varför det blivit så är svårt att säga, men jag tror att det har med omgivningen att göra.

Hon plockade också fram ett exempel från när hon själv drev en ridskola för många år sedan:

– Då ville killarna vara med, men de slutade för att andra runtomkring talade om för dem att det var en ”tjejsport”. Trots att ridsporten öppnade famnen var det någonting annat som hindrade killarna från att komma tillbaka.

Jag tycker att det är kloka svar från en person som vet vad hon talar om. Jag anser att Sandra Ruuda gör en plågsamt korrekt analys av läget. Hon sätter fingret på ett problem. Ett allvarligt problem.

Problem bör lösas och jag kan bara gå till min andra profilsport för att se ett likadant problem och vad som gjorts och görs där. Hockeyn i Sverige hade länge samma extremt sneda könsfördelning som ridsportens, fast tvärtom. Här utgjorde tjejer och kvinnor en försvinnande liten del av antalet utövare.

Problemet identifierades och jag vet inte hur många satsningar på tjejer som Svenska Ishockeyförbundet genomfört de senaste tio åren, men resultatet talar för sig självt.

Inför säsongen 2013/2014 fanns det 3 549 licensierade dam/tjej-spelare, fördelat på knattar, ungdom och seniorer.

Tio år senare är den siffran uppe i – håll i er nu – 10 074. Nästan en tredubbling, 10 000-vallen är sprängd och tjejhockeyn bara fortsätter att växa lavinartat genom riktade satsningar, både från förbundet och i samarbete med dess samarbetspartners.

Okej, bara att kopiera hockeyns framgångsrecept, applicera på ridsporten och killarna kommer att vallfärda till stallen och ridbanorna?

Nej, det är inte så enkelt.

För precis som Sandra Ruuda upplever känner även jag att det framför allt är det seglivade och löjliga ordet ”tjejsport” som måste suddas ut och raderas en gång för alla. Killar som rider blir, nästan utan undantag, retade av sin omgivning för att de rider och många av dem slutar av den anledningen. En av mina första texter i den här bloggen hösten 2018 handlade om just det, om att Angelo blev retad i skolan.

I ridsportens fall handlar det, till skillnad mot hockeyn, inte om att killar ska känna sig välkomna in i sporten. De är redan lika välkomna som tjejer och har alltid varit. Inom ridsporten, som till sin natur är föredömligt jämställd, behövs hjälp utifrån för att sudda bort direkt felaktiga uppfattningar om vad ridsport handlar om. Jag tror inte att Sandra Ruuda och de andra på förbundet ensamma kan ro en lyckad satsning på att öka antalet ridande killar i land. Däremot tror jag att ett samarbete med en andra part skulle kunna vara till stor hjälp.

För vad handlar det egentligen om?

Jo, om att killar som rider blir retade, företrädesvis i skolan.

I klartext betyder det att mobbning står i vägen för många killar som lockas av ridsporten men av det skälet inte vågar ta steget.

Min känsla är att vi talar för lite om mobbning rent generellt. Det finns alltid några nyare och modernare problem som dominerar samhällsdebatten och tar fokus från den fruktansvärda mobbning som sker överallt, varje dag, i varje skola och på många arbetsplatser.

Det jag skulle älska att se är ett samarbete mellan förbundet och en antimobbningsorganisation. Det skulle uppfylla flera syften. Inte bara öppna en dörr till ridsporten för killar utan framför allt sätta fingret på ett samhällsproblem vi ogärna talar om.

Svenska Ridsportförbundet hand i hand med Friends.

Det låter något.

Det vore en bra början.

Ni behöver inte inleda samarbetet i dag.

Det räcker med att ni gör det i går.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
30 augusti 12:44

Ponnypappan: Två sporter – samma USP

Ponnypappan: Två sporter – samma USP
Scandinavium i februari – en underbar plats att befinna sig på under peaken på inomhussäsongen.

Jag vrider tillbaka klockan sisådär 35-40 år och minns den här tiden. Skarven mellan augusti och september. En lång och härlig sommar hade passerat, med ögonblick och upplevelser som redan katalogiserats i minnet. Ett nytt läsår i skolan hade tuffat igång och det låg någonting speciellt i luften.

För mig handlade detta speciella i luften om tennis.

Jag tränade tennis, spelade tennis och tävlade i tennis. För mig var tennis den utan tvekan roligaste aktivitet och idrott man kunde ägna sig åt. Och det bästa jag visste med tennisen var den här tiden på året. Det var tiden när någonting var på väg att försvinna och dö medan någonting nytt var på väg att födas, få liv. Det var tiden då de gula löven började ansamlas på grusbanan, tiden då blåst och kyla alltmer smög sig på och dränerade mig och andra på inspiration.

Trots att inspirationen tröt deppade vi inte.

Vi visste ju att det bara var dagar kvar till det var dags.

Dags att flytta in under tak.

Dags att tacka utomhussäsongen för den här gången.

Dags att, likt kalvar på grönbete, äntligen – som det kändes där och då – få kliva in i tennishallen, vänja sig vid den snabba ovana bollstudsen och dra igång inomhussäsongen med träningar, seriespel och tävlingar väntande runt hörnet.

308 Tennis
Tennis – en 365-dagarssport som kan spelas på en massa olika underlag.

Tennisens USP (dess unika säljande egenskap) och som gör sporten så rolig är att den kan utövas både inomhus och utomhus. Den kan spelas på grus, gräs, betong, asfalt, plastgolv, glas – ja, på i princip vilket underlag som helst. Och till skillnad mot en hel del andra sporter: Tennis kan utövas året runt, 365 dagar om året.

Som ponnypappa har jag märkt att jag går omkring med nästan samma känslor i dag som jag gjorde i mina tonår under 80-talet. Det är vackert, tycker jag, att ha förmånen att få uppleva att livet går i repris. För trots att jag inte rider själv, rider jag ändå genom mina barns ridning. Trots att jag inte ens idrottar själv idrottar jag mentalt när jag är ute på hopptävlingar. Och när vi nu går in i september med de krispiga höstmorgnarna kanske bara någon vecka bort känner jag den igen. Jag känner exakt samma känsla för banhoppning 2024 som jag gjorde för tennis 1984. Jag känner att någonting underbart är på väg att ta slut och är tacksam över alla de minnen denna sommar på olika anläggningar skänkt oss. Jag känner att inspirationen för att åka på utomhustävlingar sakta men säkert börjat sjunka och att de skiftande årstiderna snart kommer att ta ut sin rätt. Men precis som när de gulnande löven började missfärga de röda grusbanorna i tennis vet jag nu att vi snart kommer att få uppleva en ny årstid som hästfamilj.

308 Utomhus
Hoppning utomhus i perfekta förhållanden. En svårslagen upplevelse.

Årstiden inomhus. Vädersäkrade tävlingar, såvida taket inte läcker. Tävlingar på mindre men lika spännande banor, tävlingar som kan genomföras även när det ligger ett halvmetertjockt snötäcke utanför ridhuset.

Jag känner att hoppningens USP är densamma som tennisens.

Den kan utövas både ute och inne.

Den kan utövas året runt.

Den kan avgöras på grus, sand, fiber, gräs och säkert en massa andra underlag.

Hockeyn har långa sommarlov, skidåkarna kan bara hålla på så länge det finns snö och jag undrar hur inspirerande fotbollsspelarna tycker att barmarksträningen utomhus i december och januari är. Och ärligt talat: Alla de inbitna svenska golfare som inte äger en egen karibisk ö – hur mår de under årets sista och första kvartal?

Tennis och hoppning finns där året runt, både för motionären och världsettan. I kalla länder som vårt går man bara utifrån och in eller – när vårens återkomst ger samma inspirerande längtan – från inomhussäsong till utomhussäsong. Idrott är en kick, ett snällt gift, ett inspirerande rus.

Jag återupplever just nu tennisens årstider från min ungdom genom ridsportens årstider i dag.

Att få uppleva både utesäsongens kulmen och innesäsongens charm adderar både mening och glädje till våra liv.

Att känslan i dag är densamma som för nästan 40 år sedan är en vacker upptäckt.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 102 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden