Ponnypappan: Wadas syn på dopning inom ridsport är absurd

Okej, då är det dags att svära ordentligt i den idrottens heliga kyrka som heter World Anti Doping Agency, Wada förkortad.

Jag har stört mig rätt länge genom åren och min ilska har inte mildrats sedan jag drogs in med full kraft i ridsporten.

Tvärtom.

Verkligen tvärtom.

Sadismen inom Wada vet nämligen inga gränser. Organisationen är hög på att sätta dit idrottare, blir upprymd varje gång ett prov lyser det minsta rött och deras rigida längtan efter att kasta grus i ögonen på hårt kämpande idrottare gör att Wada gång på gång uppnår klimatisk njutning.

Till er som redan nu valt att missförstå: Jag vill såklart att varje simpel fuskare inom idrotten ska åka fast och få ett hårt och kännbart straff. Alla, inklusive jag själv, njöt väl när världens genom tiderna mest uppmärksammade dopningsfall avslöjades: den kanadensiske 100-meterslöparen Ben Johnson, som var fullproppad med sterioder under OS i Seoul 1988. Eller det systematiska fusk med bloddopning som hela den finska längdskidlandslaget ägnade sig åt under hemma-VM i Lahtis 2001. Då var det bye bye till sex groteska fuskare. Alla kunde vi SE att något inte var normalt när Johann Mühlegg utklassade allt och alla i längskidspåren under OS i Salt Lake City 2002. För att inte tala om det strukturella ryska fusk under OS i Sotji 2014 där urinprov byttes ut genom ett hemligt hål i väggen. Det avslöjandet ledde till att 43 ryska vinteridrottare stängdes av på livstid.

Det är inte dessa jag tänker på.

Fuskar du medvetet ska du inte få tävla.

Det är sunt förnuft och om detta tvista vi icke.

Det som gör mig förbannad är när giganten Wada ger sig på idrottare som inte fuskat eller som fuskat utan att vara medvetna om det.

Här finns det ett gäng ryttare som genom åren blivit drabbade och jag känner att det finns flera frågor kring Wadas regelverk som borde ställas men som likväl aldrig ställs.

För det första undrar jag varför samma dopningsregler ska gälla för alla idrottare.

Frågan jag ställer mig är: KAN du dopa dig som ryttare? Jag menar: Det är klart att man kan dopa sig i egentlig mening, men finns det något sätt att höja sin fysiska prestation som ryttare genom att peta i sig ett preparat som finns på Wadas evighetslånga lista över förbjudna substanser?

Jag är inte ryttare själv, men jag har ändå svårt att se hur det skulle göra någon skillnad i världstoppen om någon plötsligt kom på idén att testa något kosttillskott som råkar innehålla någonting förbjudet.

Jag tror inte det.

Är du tyngdlyftare, kutar maraton eller cyklar Tour de France är det självklart att du får fördelar om du medvetet fuskar och dopar dig. Men även om vi låtsades att det fanns en värld där allt var tillåtet kan jag omöjligt se att en ryttare skulle kunna skaffa sig prestationsfördelar genom att knapra sterioder. Jag ställde faktiskt frågan till en av Sveriges största antidopningsexperter för ett par veckor sedan. Den enda grupp av ryttare han kunde tänka sig som kunde dra nytta av förbjudna preparat är jockeyer, som likt boxare måste ha en viss kroppsvikt när de tävlar sina galopphästar. I övrigt kunde denne välrenommerade expert inte nämna ett enda scenario där andra typer av ryttare skulle kunna höja sin prestation genom dopning.

Nej, i vår sport borde dopningsfokus till 99 procent vara på hästarna. Jag vet också att hästar testas betydligt oftare än ryttare, men det innebär inte att ryttare testas sällan. Tvärtom. Ryttare testas ofta. Den italienska fälttävlansryttaren Vittoria Panizzon hade testats över 60 gånger under en 15-årsperiod. I samtliga fall handlade det om oanmälda tester och i samtliga fall var provsvaren negativa. Så kom hösten 2023, där Panizzon tog ut en efterlängtad semester och reste till en avlägsen plats för att koppla av. Stället var så avlägset att hon saknade mobiltäckning, vilket fick till följd att hon inte kunde uppdatera sin vistelseort enligt Wadas krav. Denna ofrivilliga brist på kommunikation ledde till att hon heller inte kunde genomföra det oanmälda dopningstest som var planerat.

Den italienska antidopningsorganisationen, som lyder under Wada, gnuggade sina händer. Nu hade de fångat en fisk i näten och de höll inte direkt någon låg profil när de avkunnade domen i juli 2024.

• Avstängning fyra år.

• Panizzon förbjöds att träna på förbundsanslutna anläggningar.

• Hon förbjöds till och med att coacha andra idrottare.

Avstängningen erkändes även av FEI:s tribunal, som även den är underställd Wada och lyder minsta vink från den mäktiga antidopningsbyrån.

Ett annat närtida exempel är den spanske dressyrryttaren Agusti Juan Elias Lara, som testades positivt för det förbjudna ämnet klenbuterol under tävlingar 2022. Elias Laras förklaring var att han oavsiktligt fått i sig de mikroskopiskt små mängderna då han hanterat en medicin för att behandla en häst för bronkit.

”En helt absurd förklaring” tänkte FEI och dömde även spanjoren till hela fyra års avstängning. FEI var alltså av uppfattningen att koncentrationen 0,04 nanogram per milliliter i Elias Laras kropp hamnat där för att ryttaren själv skulle prestera bättre.

Det är just detta jag vänder mig emot i fall där ryttare hängs ut som fuskare. De blir aldrig trodda av den första dömande instansen. Deras ord väger lika lätt som om de vore friidrottare, cyklister eller längdskidåkare.

Som tur är för ryttarna finns det en högsta domstol som i den här typen av fall kan sätta ner foten, rentvå dem och rädda deras karriärer från total katastrof.

Både Vittoria Panizzon och Agusti Juan Elias Lara överklagade nämligen till CAS, idrottens internationella högsta domstol. I fallet med italienskan strimlade CAS förra månaden sönder den tidigare domen fullständigt. Avstängningen och böterna på 3000 euro upphävdes omedelbart och redan den här månaden har hon återvänt till tävlingsbanan. Däremot kostade det henne både heder, ära och 70 000 pund i rättegångskostnader och hon har riktat hård kritik mot både FEI och NADO, den italienska dopningsbyrån, för bristen på stöd.

I fallet med Agusti Juan Elias Lara ansåg CAS i motsats till FEI att hans förklaring var ytterst trovärdig. Avstängningen reducerades till två år och straffet ansågs avtjänat eftersom ryttaren redan förbjudits från att tävla i mer än två år i väntan på CAS beslut.

Två karriärer som på väg mot avgrunden genom ett absurt system, där ryttare jämställs med 100-meterslöpare, räddades av en instans som inte drivs av att hänga ut utan av att värdera vad som är troligt och mest sant.

Det är dags att fokusera ännu mer på vilka ämnen och substanserna hästarna får i sig. Öka testerna på hästar och lämna ryttarna ifred. Jag står fast vid min uppfattning: En ryttare kan inte fuska genom det hen äter.

Det borde till och med Wada fatta.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Den nyvakna sommaren välkomnar mig med en fredagsmorgon som erbjuder molnfri himmel och en lovande temperatur trots att klockan bara är 7.12. Om en timme ska jag bege mig ner till tävlingsområdet och göra mitt första av flera funktionärspass i serveringen på Abena Arena.

Vi är snart halvvägs in i årets Baltic Cup och med reservation för att allt kan hända fram till söndag var det länge sedan jag upplevde en skönare känsla kring en tävling. Baltic är många unga ryttares första möte med internationell tävlan och det märks så tydligt att alla på området märker det.

Den danska och norska flaggan vajar tillsammans med den vackra blågula svenska på de tillfälligt uppsatta stängerna längs banans ena långsida. Området är stängslat som om det handlade om ett konsertområde i samband med ett Bruce Springsteen-besök. FEI-delegater övervakar och ser till att allt sköts enligt reglementet. Folk från Svenska Ridsportförbundet finns närvarande, tar ut lag och kallar till möten. Lärdomarna av att navigera i FEI-appar, lägga in tempkurvor och lära sig att de flesta hästarna måste besiktigas redan under onsdagen kommer att vara viktiga inför nästa internationella tävlingsutmaning.

Auran av stortävling känns nästan övertydlig. Den är på alla sätt motsatsen till en vanlig hederlig inhemsk tävling, där du kan vakna en lördagsmorgon, känna tävlingssuget, ta en titt i TDB, efteranmäla dig och sedan rida fram mot hinder nummer 1 två timmar senare. Baltic är någonting annat. Jag gillar det och jag tror att många håller med mig. För oss är det också speciellt med ett meeting på hemmaplan, fem minuter från vår gård, där både Angelo och LillyBelle tillbringar nätterna i lastbilssängar på området.

Min roll under Baltic, förutom några funktionärspass i serveringen och de vanliga föräldrainsatserna bära, mocka och betala? Jo, jag tilldelades även ett uppdrag av LillyBelle ett par dagar före tävlingsstart: ”Fota mig med den riktiga kameran”.

Jag tackade förstås för förtroendet att bli LillyBelles privata fotograf, putsade till objektiven och började sedan dokumentera pimpandet av hästboxarna, förberedelser inför första start, framridning, framhoppning, tävlingsstart och prisutdelning.

För prisutdelning blev det direkt. LillyBelle och Rosie inledde årets Baltic Cup med en strålande fin Lätt A-runda i Small Tour C-ponny (även på namnet märks det att FEI är inblandat) som slutade med en fjärdeplats. Därför blir det mycket fokus på LillyBelle i veckans bildmaterial. Jag hoppas att bilderna förmedlar en känsla av både sommar, glädje, allvar och stortävling. Angelo var förresten inte nöjd med sin Balticdebut, men ett meeting är långt och i morgon kommer en första chans till revansch.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Karl Oskar Cup. Namnet klingar redan av nostalgi trots att den bara har dryga tiotalet år på nacken som ponnytävling.

Tävlingsformatet vänder sig till den debuterande åttaåriga nybörjaren och upp till den mer erfarne tonåringen och blev omedelbart en enorm succé när den för första gången slog upp portarna i augusti 2014. Den första upplagan var förlagd till grusparkeringen utanför Växjös imposanta idrottskomplex Arenastaden men redan år två gav politikerna klartecken för Karl Oskar Cup att inta Värendsvallen, Östers IF:s klassiska gamla huvudarena. När pandemin kom flyttades cupen till vår egen hemmabana, där den sedan dess arrangerats. Minnena är många och som sagt, nostalgin flödar redan när jag tänker tillbaka på hästar som hoppar på en anrik fotbollsplan.

Det som ligger bakom framgången är minst lika viktigt. Det stavas till stor del samarbete.

Vid tiden för Karl Oskar Cups tillkomst fanns det nämligen någonting i den här stan som gick under namnet Växjö ridsportallians. Det var en informell sammanslutning av Växjös fem ridklubbar: Växjöortens Fältrittklubb, Växjö Ridklubb, Lammhults Ridklubb, Theleborgs Ryttarsällskap och Braås Ponny- och Ridklubb.

Tillsammans förhandlade de fem klubbarna mot kommunen när det gällde bidrag och andra ersättningar – och även när det gällde tävlingsarrangemang. När alla hjälptes åt gick det att rodda ett helt nytt och våldsamt populärt arrangemang som Karl Oskar Cup, vilket alla tjänade på.

I dag finns inte ridsportalliansen kvar. En klubb, Theleborgs Ryttarsällskap, har dessutom hunnit gå i graven, men spåren efter alliansen och dess tänk lever kvar. Sedan några år tillbaka är Karl Oskar Cup ett samarrangemang mellan två av klubbarna (Växjöortens FK och Lammhults RK).

När jag för någon månad sedan i denna blogg skrev om LillyBelles dressyrdebut bar även tävlingen hon deltog i spår av det gamla allianstänket.

Växjö Ridklubb arrangerade tävlingen tillsammans med Norrvidinge Ryttarsällskap, en tränings- och tävlingsklubb i Växjö som inte driver någon egen anläggning. Tillsammans valde klubbarna att hyra in sig på Theleborgs Ryttarsällskaps anläggning, som efter konkursen ägs av Växjö kommun. Två klubbar går ihop och arrangerar en tävling på en anläggning som inte är deras men som passar bättre för ändamålet.

Perfekt.

Fler exempel på kreativa samarbeten var när Ljungby Ridklubb under våren blev hårt drabbat av det omskrivna virusutbrottet i spåren av tävlingar i Laholm och Kungsbacka. Flera tävlingar fick ställas in men en av dem – Aprilhoppet, med både Elitallsvenskan och Ridsportallsvenskan – avgjordes som planerat. Däremot inte i Ljungby utan här i Växjö, genom ett rent samarbete mellan två annars konkurrerande klubbar.

”Vi ses i Växjö – tillsammans gör vi det möjligt!” som Ljungby Ridklubb så träffande uttryckte det på sin hemsida.

Nu läser jag att tanken på allianser och samarbeten tar sig konkreta uttryck även på andra ställen i Ridsportsverige. Det senaste exemplet är i Dalarna och Västmanland där tre klubbar – Smedjebackens Ryttarsällskap, Ludvika Ryttarklubb och Fagersta Ridklubb – i dagarna ingått ett uttalat samarbete.

Under rubriken ”Tillsammans är vi starka” skriver Ludvika Ridklubb så fint i ett inlägg på sin Facebooksida att jag måste citera nästan allt:

Att jobba bara på ”sin egen kammare” är inte alltid lätt och därför har nu startskottet gått för @ludvikaridklubb @fagerstark och @smedjebackens_rs samarbete som vi har valt att kalla ”Treklövern”. Vi kommer som tre ridsportföreningar i och med detta samarbete kunna utbyta ideer, kunskap, material och utbildning och därigenom kunna utvecklas till att bli bättre och stabilare föreningar för våra fantastiska medlemmar. 
Redan till hösten kommer vi ha en gemensam kickoff för medlemmar i samtliga tre föreningarna för att skapa ännu mer samverkan och gemenskap. Tillsammans är vi starka!

Det här gillar jag. Treklövern är värd en stor tumme upp. Jag är säker på att det i hårt ansträngda ridklubbar går att hitta massor av synergieffekter. Tre är fler än en och tillsammans är tre väldigt mycket starkare än den enskilda klubben.

I lagidrotter, särskilt fotboll, är samarbeten över klubbgränser sedan många år vanligt förekommande, framför allt när det gäller mindre orter och små samhällen där utflyttningen påverkar verksamheten och antalet utövare negativt. Bara här i mina trakter vimlar det av dem: Rottne/Åby, Ryd/Urshult, Delary/Pjätteryd, Liatorp/Eneryda, Älmeboda/Linneryd, Grimslöv/Västra Torsås och Råstorp/Timsfors, för att bara nämna några.

Snedstrecksklubbar – kan det vara en väg att gå även för ridsporten?

Det är jag övertygad om.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ridsporten är fortfarande en liten fisk i en stor damm när det kommer till prispengar. Det summor vi kanske tycker är enorma – jag läser att årets Global Champions Tour lockar med bortåt 400 miljoner kronor i total prispott – står sig ganska slätt i jämförelse med de stora sporterna. Den klubb, av engelska Arsenal och franska Paris Saint Germain, som står som segrare i fotbollens Champions League-final den 30 maj går exempelvis därifrån med sisådär 1,5 miljarder kronor. För att få tanken att svindla ytterligare kan nämnas den totala prispotten i detta Uefas flaggskepp: 28 miljarder kronor.

Jag vet, det är som att jämföra äpplen med päron men jag gör det ändå. Det är nämligen inte den ekonomiska jämförelsen som är det primära i den här texten, utan någonting annat.

Nämligen den här frågan:

Vilken är hoppningens Champions League?

Det vill säga: Bakom mästerskapen där alla samlas som kring en lägereld (OS, VM och EM) – vilken är ledstjärnan på ridsportens tävlingshimmel?

Det som gjort fotbollen extra framgångsrik utöver sin enorma storlek som idrott är, just det, Champions League. Det är kring denna europacup allt kretsar varje säsong från sommarens kval, genom höstens gruppspel och under vårens slutspel. Visst finns det andra cuper (Europa League, Confederations Cup) men hierarkin är glasklar.

Först kommer Champions League.

Sedan kommer ingenting.

Sedan kommer resten.

På temat äpplen vs päron kan även nämnas att fotboll är en lagsport medan hoppning huvudsakligen är individuell. Vi kan konstatera att USA är en stormakt i ridsport men en väldigt liten aktör när det handlar om att sparka boll. Det gör att jämförelsen haltar ännu mer, men när det kommer till den punkt jag borrar i spelar det ingen roll.

För oavsett vilken sport du tillhör lovar jag dig att du som åskådare bär på en önskan: Du vill se de allra bästa göra upp om segern – även de år när du inte bjuds på något mästerskap.

Fotbollen löste problemet genom Champions League, där alla världens bästa spelare finns sedan länge.

Hockeyn har NHL, där alla världens bästa spelare funnits i alla tider.

Men vad har ridsporten?

Det är här det spretar lite.

Är det gamla hederliga världscupen som är den mysiga lägerelden?

Det borde det vara, men är alla de bästa med där?

Nej, det är snart mer regel än undantag att världscupen prioriteras bort till förmån för andra tourer och tävlingar för att samla FEI-poäng. Att Kent Farrington förra våren helt valde bort världscupfinalen och ändå blev ny världsetta någon månad senare kändes exempelvis väldigt märkligt.

Jag menar, det saknas knappast försök att skapa ett ridsportens Champions League. Jan Tops snodde ju namnet rakt av när han startade Global Champions League 2007 och ingen tar väl ta miste på hans avsikt: Det här ska bli den nya stora lägerelden.

Har det blivit så?

Nej, snarare har det blivit en liga där rekvisitan och de lyxiga tävlingsplatserna stulits från Formel 1 och kryddats med en rejäl bunt pengar som lockbete men där få, till skillnad från i Formel 1-cirkusen, bryr sig om vem som faktiskt vinner.

Under våren har en ny Champions League-wannabe aviserat sin ankomst: Premier Jumping League, en USA-satsning som dunkar in 300 miljoner dollar i potten med start redan våren 2027.

Det är ungefär 2,7 miljarder svenska kronor.

Nu börjar vi snacka, nu börjar wow-faktorn närma sig den nivå där det går att mäta sig även med de mest penningstinna sporterna.

Blir Premier Jumping League det som förstör allt eller blir det som PJL själva uttrycker det i sitt pressmeddelande en liga som ”definierar en ny era inom hoppningen”?

Jag vet inte.

Vi får se.

Jag unnar verkligen de hårt kämpande världsryttarna att tjäna mer pengar. Men jag vill se dem tävla mot varandra, alla de bästa i världen, och jag vill att hela ridsportvärlden intresserat ska titta på. Vi behöver en ny lägereld.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hockeyfansen drömmer om den under semestern när sommarsolen steker. Fotbollsfansen går och längtar efter den under det kalla råa vinterhalvåret. Trots att ridsporten inte har några fans i betydelsen nördar som planerar hela sitt liv efter ett lags matcher går även jag och längtar efter den.

Hemmapremiären.

Borta är bra men hemma är alltid bäst och när det äntligen är dags för den första tävlingen utomhus – ja, då känns det nästan som en högtidsdag.

Den högtidsdagen infann sig faktiskt på en riktig högtidsdag – första maj – då jag visserligen var i tjänst och först frotterade mig med mellan 5 000 och 6 000 löpare under det sedvanliga Växjöloppet.

När sista texten var skickad och femmans växel ilagd anlände jag precis lagom till att få se en bekant person i profil.

Angelo – på Tom.

Det var Lätt B och tidigare hade jag via Equipe nåtts av informationen att LillyBelle kvarten tidigare hade lagt beslag på segern i kategori C med Sigge – i hans allra första omhoppning. Ett gott omen, kände jag.

Nu fick jag se en superfin runda av Angelo och snart står även han där, nickar mot domartornet och sätter iväg på ett ärevarv.

Första maj, hemmapremiär, strålande sol och båda barnen vinner varsin klass.

Kan det ens bli bättre?

Ja, det skulle jag säga att det både kunde och blev.

När jag summerar helgen tänker jag dels på det icke-sportsliga, dels på de många väldigt fina rundorna vi bjöds på bland de 508 starterna i Spring Show, som meetinget heter. Bland det icke-sportsliga fanns kära återseenden och trevliga samtal med hästmänniskor man inte sett på ett tag. Aktiviteten i uteserveringen, smaken av årets första grillade burgare, Johan Hjertbergs bestämda domarröst i högtalarna, glädjens leende, besvikelsens tårar, filmande och fotande föräldrar, enastående outtröttliga funktionärer – ja, det kändes precis som en riktig hemmapremiär ska göra.

Lördagen och söndagen gjorde mig heller inte besviken.

Tvärtom känner jag mig otroligt stolt över mina barn när jag knattrar ner dessa bokstäver.

Angelo följde upp sin LB-runda med en ännu finare i LA, där belöningen dessutom blev en andraplats, och innan helgen var slut satte ekipaget ännu en LA-nolla, vilket gör att de nu har möjlighet att rida medelsvårt framöver.

LillyBelle?

Jag gissar att hon tillhörde de ryttare som var mest nöjd med sina ponnyer.

Hon LA-debuterade med Rosie, hade en litet pet i en i övrigt väldigt fint genomförd runda och tog snabb pet-revansch genom att nolla i avdelning B direkt efter. Flytet, det jämna tempot, distanserna – helheten fanns på plats.

För att inte tala om hur det gick för Sigge och LillyBelle under resten av meetinget. Jag börjar redan fundera på vad det ska bli av den hoppglade och ultrabusige sexåringen. Han är fortfarande lite omogen och vinglig men oj vad han älskar att hoppa. Det visade han först när han prickade in en kanonrunda i LA, avdelning B, trots att en bom föll till marken.

Det kändes så bra att de valde att prova på debut i medelsvår B direkt – och det såg inte ens svårt ut för honom. Sigge och LillyBelle nollade i medelsvår-debuten, och till på köpet i hemmapremiären!

Ibland känner man att det inte kan bli bättre.

Ibland är det bara gött.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad gör dig rädd?

Ormar, spindlar eller kanske höga höjder?

Öppna ytor, trånga ytor eller kanske bananer, som en före detta minister utvecklat fobi för?

Förutom höga höjder är ingenting ovan någonting som sätter skräck i mig. Men ibland när jag känner att jag behöver uppleva någonting riktigt ångestframkallande brukar jag göra en databassökning.

Det brukar räcka med att skriva ”ridklubb konkurs” eller ”ridklubb ekonomisk kris” för att sekunden senare ställas inför ett otäckt sökresultat.

Kära vänner, det går inte speciellt bra för vår sport. Att lusläsa de träffar som kommer upp i artikelsöken är minst sagt deprimerande. Jag undrar om det finns någon enda klubb i Sverige som har en skattkista på banken. Jag tvivlar faktiskt. Och eftersom det inte – hur gärna vi än vill – hjälper att blunda tillräckligt hårt för att få ett problem att försvinna tycker jag att hela ridsporten måste prata mer om hur vår sport mår.

Jag har flera gånger lyft ämnet här. Med risk för att låta tjatig gör jag det ännu en gång och det är nog heller inte sista gången, är jag rädd. I tisdags möttes jag av den här sorgliga Facebookposten från Ranarps Ridklubb:

”Hej alla, jag vill meddela den tråkiga nyheten att vi i styrelsen har blivit tvungna att fatta beslutet om nedläggning av Ranarps Ridklubb.

Jag vill tacka alla som varit verksamma under de 23(!) år som vi varit aktiva. Det är ändå länge för en liten, lantlig klubb. Har du bilder eller minnen så dela gärna med dig. Många har ridit har på ridskolan, och många ponnyer har passerat. Glöm inte heller våra fantastiskt duktiga ponnyekipage som tog ett suveränt SM-guld 2011.”

Ännu en klubb som ansett sig vara bortom räddning och från och med nu raderats från ridsportkartan. Jag läser även att Ale Jennylunds Ridklubb riskerar att gå samma öde till mötes redan till sommaren. I Ljungby, sex mil från där jag bor, slås det larm om dålig ekonomi och i Uddevalla längtar ridfolket tillbaka till den tid då Uddevalla Ridklubb existerade. Den gick i konkurs 2023. För att nu bara ta ett axplock, som man brukar säga.

Varför ridklubbarna har det tufft är ganska lätt att lista ut. Vem som helst kan räkna ut att en sport som inte tillhandahåller döda ting som fotbollar, innebandyklubbor och puckar utan driver dygnet runt-öppna hotell för jättelika djur drabbas hårdare än andra sporter när priserna stiger.

Så: Att identifiera orsaker är det enkla. Det svåra är att hitta en lösning. Den nu levande människa som gör det borde minst belönas med Nobelpriset, adlas och få en staty rest över sig. I väntan på den dagen behöver svensk ridsport skaffa en strategi. Jag vet vilken strategi som givet bristen på lösningar är den enda och bästa.

Sätt press på kommunerna.

Med det menar jag: Sätt ÄNNU mer press på kommunerna.

Det funkar nämligen.

Varför?

Jo, kommunerna har ett enormt dåligt samvete kring hur styvmoderligt de behandlat ridsporten genom åren.

De har bevisligen – om jag nu generaliserar lite – inte gjort mycket mer än att lappa och laga gamla slitna och mer eller mindre utdömda anläggningar från 1970-talet. Några brädor där, några nya boxar där, lite bidrag till ditt och datt men inte mer. De kroniskt eftersatta underhållen och den kroniska kommunala oviljan att ens tänka tanken att satsa på riktigt och BYGGA NYTT var ridsportens verklighet fram till för knappt tio år sedan.

Då hände något, nästan på en given signal. Jag vet inte varför men plötsligt började det pratas ridsport även bland politiker. Inför valet 2018 frågade vi på Smålandsposten samtliga partier vad de ville göra för idrotten generellt. Samtliga partier utom ett nämnde i sina svar specifikt ridsporten som den viktigaste sporten att satsa på. ”Nu är det ridsportens tur” löd det inofficiella mantrat.

Politik tar tid, det måste man ha respekt för, och några år senare skulle jag säga att det inte bara var snack från politikerna utan även en hel del verkstad. Växjö kommun har faktiskt låtit det regna miljoner över ridsporten den senaste femårsperioden. Jönköpings kommun har tagit det ett steg till genom att satsa vad är det… 150 miljoner (?) på ridklubbarna där och det finns fler exempel på kommuner som vaknat upp.

Den politiska viljan finns eftersom politikerna har ett enormt dåligt samvete. För tro inte annat än att de flesta av de politiker som sitter i kultur- och fritidsnämnder tvingats ut i verkligheten och genom studiebesök bevittnat hur det ser ut i random ridklubb. Halva syftet och hela poängen med sådana besök är att skapa ytterligare dåligt samvete. Att tjata ut fler politiker på ännu fler studiebesök bör ingå i strategin.

En annan given strategi är: Be om hjälp i tid. Vänta inte till konkursen knackar på dörren. Be om hjälp, spela på kommunernas dåliga samvete. Det finns nämligen en stor chans att du får hjälp.

I två, kanske tre, av exemplen ovan ser det hoppfullt ut.

• Ljungbys politiker lovar mer eller mindre att två nya ligghallar kommer att byggas, vilket underlättar arbetet och sparar personalkonstnader.

• Ale Jennylunds Ridklubb ligger nu i långt gångna diskussioner med Ale kommun där en tänkbar lösning är att kommunen köper de byggnader klubben äger för att säkra framtiden för verksamheten där.

• Det ser även ut att finnas visst hopp om en lite ljusare framtid i Uddevalla. Nu undersöker kommunen plötsligt möjligheterna att skaka liv i den anläggning som står tom efter konkursen för tre år sedan.

Kommunerna i Sverige vet att de gjort too little, to late för ridsporten.

För detta har de dåligt samvete och har väldigt svårt att motivera ett nej när en ridklubb ber om hjälp.

Utnyttja det i väntan på den frälsare som i framtiden ska få en staty rest efter sig.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns så otroligt mycket fint och unikt med ridsporten. Den är könsmixad, saknar helt åldersfixering och erbjuder tävling på så många olika nivåer att det finns någon nivå som passar alla. Den både erbjuder och kräver samspel med ett stort djur och med det följer ansvar och empati som ryttaren har med sig hela livet.

Nu saknar jag data och siffror men jag kan heller inte tänka mig att det finns någon annan idrott där föräldraengagemanget är större, räknat i antal timmar, än vad den är i ridsporten. Detta stärker även samspelet mellan förälder och barn. Dessutom innebär all den tid barnen lägger ner på sina hästar att det blir mindre tid över för att… tja, ränna på stan och kanske hitta på dumma saker.

Dessutom är ridsporten så mångfacetterad att jag helt säkert skulle missa någon disciplin om jag skulle försöka mig på att reda ut alla grenar som sticker ut från dess enorma träd av olika möjligheter till utövning. Det ger i sin tur upphov till att du stiftar bekantskap med nya tränings- och tävlingsformer. Ridsportens ”bucketlist” tar liksom aldrig slut och i helgen som gick var det dags för mig och för hela vår familj att bocka av ännu en liten milstolpe.

För första gången någonsin har jag nämligen sett ett av mina barn tävla i dressyr. Det handlar som ni vet nästan bara om hoppning hos oss, men då och då dyker det upp något nytt på repertoaren. För två år sedan var det pony equitation som var årets nyhet för mig och förra sommaren introducerades jag för Sugar Cup med den härliga terrängen. Och nu kan jag alltså även bocka av dressyr som ponnyförälder.

Dessutom bjöds jag på en hel del nostalgi när jag, mycket förvånad, fick höra vilken tävlingsplats som gällde för dagen: Theleborgs Ryttarsällskap, en Växjöklubb som gick i konkurs för ett par år sedan men vars fina moderna anläggning tagits över av kommunen. Genom kommunen har i sin tur Växjö Ridklubb, som knappast är känd som någon tävlingsförening, hyrt in sig på Theleborgs anläggning.

Ni som hängt med mig under hela den här bloggresan vet att jag skrivit en del om just Theleborgs Ryttarsällskap. Det var där barnen gick på ridskola, där de blev förälskade i olika ponnyer, där de hängde på pizzakvällar och spökaftnar och – när modet besegrade rädslan – sov över uppe på loftet under skolloven.

Minnena svämmade över och jag slogs ännu en gång av den plågsamma insikten att åren verkligen rusar iväg. Därför var det lite bitterljuvt att se denna ödeanläggning blomstra, om än bara för en dag. Men det blev en bra dag. En dag där jag för första gången fick se min dotter genomföra ett dressyrprogram i en officiell tävling, en Lätt B:1. Så här i efterhand kändes det extra skönt att inte bli alls så ohälsosamt nervös som jag och andra ponnyföräldrar alltid blir när vi ser våra telningar på en hästrygg.

Den som ökar sin kunskap ökar ju sin plåga, för att citera Bibeln, och som tur är gäller även det omvända: ”Ju mindre du vet, desto roligare har du”. Att titta på LillyBelles dressyrprogram var ju ingenting, eftersom jag omöjligt kan bedöma de små detaljerna som bara ett tränat öga kan upptäcka.

Det blev därför några extremt lugna minuter och därefter en väntan på resultatet. Det var i sig inte imponerande, men både LillyBelle och alla vi andra var väldigt nöjda, både med dagen, prestationen och inte mints för tävlingsplatsen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Fåglarna kvittrar glatt utanför mitt fönster, morgnarna med frost blir allt färre och framåt lunchtid bjuds vi numera på tvåsiffrigt antal plusgrader så gott som dagligen. Det är en bra tid på året, en tid att uppskatta, en tid som föder hopp. Jag gillade våren långt innan jag blev ponnypappa men efter barnens inträde i den tävlingsaktiva delen av ridsporten har jag kommit att älska april ännu mer. Det är månaden då utomhussäsongen drar igång på allvar.

Jag har absolut ingenting emot tävlingar under tak, men anledningen till att de ens existerar är att vi är Sverige och inte Florida och i Sverige måste vi gå in under tak under ett helt halvår för att utöva ridsport. Jag mår alltid dåligt när jag kör förbi en utomhusanläggning när snön yr och allt ligger öde. Kanske är det därför just den här tiden är så fylld av hopp och glädje. Vetskapen om att den enkla tävlingssäsongen snart är här med sina meetings och med sol, bad och grillning mellan starterna. Delen av säsongen då du inte behöver skrapa rutorna innan avfärd eller vara rädd för att slira i moddsträngarna på vägarna. Den delen av säsongen har börjat nu och får vår del innebar det en utflykt till ett av våra absoluta favoritställen på jorden.

Aneby.

Jag vet inte varför jag, vi och så många andra dras till Aneby som myror till en smältande isglass. Aneby är en liten fluglort på kartan – en oansenlig kommun på Småländska Höglandet med 6 000 centralortsinvånare och som är känt för… absolut ingenting. Här finns inget Astrid Lindgrens värld att besöka, som i Vimmerby eller något Ikea som givet extrastopp, som i Älmhult.

I Aneby finns ingenting att se.

Förutom Anebyortens Ridklubb.

Det räcker.

Jag undrar faktiskt om de politiker som styr Aneby kommun vet hur mycket PR dess ridklubb gör för den i övrigt minst sagt osynliga orten. Jag kan bara hoppas att de som styr också ser till att stötta klubben rikligt ekonomiskt.

Varför så många älskar Anebyortens Ridklubb?

Svårt att svara på. Som vanligt är det många små ingredienser som skapar en välsmakande helhet. En sak är avstånden, eller bristen på avstånd. Här ligger allt samlat på ett ställe, med bekvämt gångavstånd tillbaka till parkeringen. Du rör dig hela tiden runt banan, vart du än är på väg, och du kan egentligen följa tävlingarna oavsett var du befinner dig på området.

Utbudet av mat är en annan detalj som absolut inte ska underskattas. Ett klent utbud ger färre återvändare, så är det bara, och i Aneby hittar du en oväntat bred meny av luncher och godsaker; frallor, sallader och nygrillade hamburgare kompletteras av en thaivagn med olika rätter att välja på. Varken jag eller någon annan i familjen har någonsin haft anledning att klaga på maten i Aneby. Tvärtom.

Anebyorten har dessutom ofta den goda smarta smaken att erbjuda klasser som både passar nybörjaren som vill testa en Lätt E och upp till den som vill sätta ett kval i Medelsvår A. Det ger en skön spännvidd mellan ungt/oerfaret och tonårigt/mer rutinerat i startfälten. Perfekt för till exempel två tävlande syskon med några års mellanrum.

Tävlingarna i Aneby är även publikvänliga på så sätt att du aldrig riskerar att bli utan plats. Det finns en stor kortsidesläktare där många får plats. Vid ena hörnet mot långsidan finns det lite finare sittplatser med bord, stolar och parasoll, där du om du har tur kan avnjuta din lunch och följa spänningen från bästa plats. På andra långsidan, noterade jag nu, har klubben investerat i ett gäng nya fina bänkar.

I sekretariatet sitter en alltid lika trevlig personal, som tålmodigt svarar på frågor och hjälper till, och en våning upp sitter domarteamet och ser till att allt flyter på enligt tidsschemat. Att hela anläggningen dessutom ligger nere i en ”gryta” med Anebysjön som närmaste granne gör det hela pittoreskt och inbjudande.

Här har vi trivts sedan första sekunden vi först kom hit och denna lördag trivs vi lika bra – jag, LillyBelle, Angelo, Tom och Sigge. Det är lätt A som gäller för båda ryttarna. LillyBelle och Sigge sätter sin nolla och är därmed klara för ”Ungponny-SM” (jag har aldrig hört någon människa SÄGA SvRF Ungponny, som tävlingen egentligen heter) medan Angelo och Tom gör en fin runda men ser en bom falla till marken.

Utomhussäsongen är igång – och det en extra skön känsla att premiären skedde i Aneby.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Grönt kort. Det finns i lite alla möjliga sammanhang. Min enda personliga erfarenhet av grönt kort är när jag en gång för många år sedan ville börja spela golf. Eller rättare sagt: Jag hade spelat en hel del på pay and play-banor, var om jag får säga det själv ganska bra på det och ansåg med rätta att jag inte behövde avlägga vare sig teoretiska eller praktiska prov för att få spela. Jag löste det smidigt genom en kontakt som kände en golfinstruktör som under några timmar gick igenom allting med mig och där jag som avslutning klarade uppspelningen galant (bland annat slog jag till med ett par på ett par 3-hål).

I ridsport finns inga genvägar till gröna kort, har jag förstått. Här sitter man under flera dagar och korvstoppar i sig kunskap både digitalt och fysiskt innan man skriver upp och blir godkänd, registrerad och kan titulera sig godkänd tävlingsryttare. Det är sådant alla som vill tävla måste göra och jag minns att LillyBelle och Angelo gick sin kurs för några år sedan och att det gick bra.

Men det finns tydligen andra kort att ta inom ridsporten. Förra sommaren valde LillyBelle att för första gången pröva terräng-vingarna i form av Sugar Cup tillsammans med Rosie. Det var en härlig upplevelse att få vara med om och för det krävdes inget grönt kort. Om hoppning är ridsportens heliga graal är terrängridning definitivt dess vilda västern, med fart, fläkt och flow genom fasta hinder i skog och mark och med känslan av att det skulle kunna vara… ja, en scen i en västernfilm. Fälttävlan i allmänhet och terrängdelen i synnerhet känns som ett roligt och lite friare komplement till den avgränsade hoppbanan.

Idrottsvetare och forskare har i alla tider predikat hur viktigt det är att barn idrottar mångsidigt istället för att tidigt specialisera sig på en idrott. Det har i alla tider också funnits många barn som kombinerar fotboll med hockey, innebandy med handboll, basket med friidrott och alla upptänkliga kombinationer.

Att göra detta som ryttare är svårt givet hur mycket tid du tvingas lägga på din sport när du har en häst eller fler att träna, ta hand om och ta hänsyn till varje dag. För att skapa mångsidighet inom ridsporten – vad kan vara bättre än att mixa sin hoppning med fälttävlan?

Så verkar LillyBelle tänka.

I alla fall har hon det senaste året hintat om att hon gillar specifikt terrängdelen och jag vet att Sugar Cup-deltagandet gav henne blodad tand.

Därför har denna vecka inneburit ännu ett möte med det gröna kortet. Officiellt heter det inte grönt kort, ska sägas, utan Fälttävlanskortet. Efter att LillyBelle tränat på en hel del saker var det i måndags dags för examination ute hos Esmeralda Gyllenswärd. Eftersom Rosie dragits med en lättare stukning (friskförklarad precis när detta skrivs, för övrigt) har hon generöst fått låna en annan C-ponny, Abbey, under förberedelsetiden. Provet genomfördes på ett mycket bra sätt och nu är LillyBelle Enestubbe godkänd fälttävlansryttare. Känner jag henne rätt har hon inte tagit det ”bara för att”. Det blir nog snart mer vilda västern härute.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Just nu befinner jag mig i den märkliga tid på året då jag lever i parallella världar. Det är vår och med våren kommer SM-slutspelet i hockey med matcher varannan dag och intervjuer och annan faktainsamling dagarna mellan matcherna. Råkar man dessutom bevaka ett lag som ser riktigt vasst ut i år vet man inte riktigt när livet inne i hockeybubblan slutar. När detta skrivs är ganska nyligen hemkommen från fyra hotellnätter i Gävle, där jag följt två matcher på plats mellan Brynäs och Växjö Lakers.

Kul att vara utsänd där det händer, förstås, i det jag för alltid kommer att tycka är världens roligaste jobb. Samtidigt drabbas jag av den evigt filosofiska frustrationen över att inte kunna befinna mig på två ställen samtidigt, uppblandat med den lika klassiska känslan av FOMO, fear of missing out, rädslan över att missa någonting viktigt.

FOMO-känslan visade sig stämma väldigt väl med det som utspelade sig i verkligheten hemma i Växjö, där det äntligen var tävlingsdags igen på hemmaplan. Både Angelo och LillyBelle fanns med i startlistorna. Men fysisk utgångspunkt från Gävle fick jag nöja mig med att betrakta det hela digitalt i närtid och visuellt i efterhand. Jag gillade det jag såg, kände tydliga FOMO-känslor när resultatlistorna började klarna för att slutligen bli definitiva. Den här helgen var Angelos och jag unnar honom det enormt efter att hans slit och stenhårda arbete med D-ponnyn Tom börjar att ge frukt. Det syns så tydligt att de gillar varandra och på hemmaplan i Växjö svarade de för lysande föreställningar.

De inledde med att vinna ackumulatorhoppningen i Lätt B.

De fortsatte med seger i Lätt B+-klassen.

De avslutade med att sätta sin första Lätt A-nolla, där de slutade tvåa.

Som grädde på moset tog de hem hela meetingpriset.

En fantastisk helg som bådar väldigt gott inför fortsättningen av 2026.

LillyBelle? Hon fick kämpa men gjorde det bra. Tillsammans med Poppis, som hon börjar hitta tillbaka till formen med, blev det en seger i Lätt C och ett snöpligt riv som stoppade dem från vinst Lätt B-ackumulatorn. Med sin busige sexåring Sigge satte hon det sista LB-kvalet och provade sedan på att hoppa avdelning A där det blev fyra fel i Lätt C+ och sedan åtta fel i Lätt A, avdelning B. En bra början på någonting jag tror kommer att bli fantastiskt.

Nu är Växjö Lakers klart för SM-semifinal efter att ha slagit ut Brynäs med 4–1 i matcher. Därmed är jag tillfälligt ute ur slutspelsbubblan fram till på onsdag när det är dags att kasta sig rakt in i nästa matchserie. Nu ska jag njuta av en glad påsk och detsamma önskar jag er!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.