Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
28 januari 2020 12:00

”Tyvärr har vi ofta en tendens att vilja forma alla hästar (och människor) efter samma mall”

”Tyvärr har vi ofta en tendens att vilja forma alla hästar (och människor) efter samma mall”
En utsikt som inte går av för hackor. Foto: Johanna Sällberg

De där gula öronen sitter på en ponny som heter Lydia.

Det roliga är att hon är den sista avkomman som min första ponny fick. Hennes mor var också en gul ponny som bar mig genom en annan typ av livskris, nämligen tonåren.

Egentligen så är kanske Lydia inte vad de flesta skulle kalla en bra terapihäst. Hon är inte heller vad man kan kalla en särskilt trygg figur utan faktum är att Lydia är rädd för väldigt många saker. Hennes största skräck är vildsvin, något som gör våra små skogsturer ganska så intressanta.

I varje hästflock bör det finnas en sådan där lätt skräckslagen figur, den där som har någon slags NPF-diagnos och upptäcker farorna innan de ens existerar. Det är ju nödvändigt för flockens överlevnad så mina andra gamla ponnyer accepterar alla hennes ryck utan att ägna särskilt mycket tid åt att följa henne.

Hennes uppgift när vi är ute i skogen är alltså att leta efter vildsvin och varna mig för dem. Det medför att hon tvärstannar vid minsta misstanke om att det gömmer sig ett vildsvin i närheten.

Vi har haft många pratstunder kring hur små stenar man kan misstänka för att vara vildsvin eller hur stora de behöver vara för att dölja ett och huruvida vildsvin verkligen kan flyga eller inte.

Det sköna är ändå att vi har ju släppt all ambition vad gäller prestation och det medför att jag inte behöver pressa henne. Vi ägnar oss bara åt vår egen relation. Det är ju just det där med relationen till en häst som gjorde att jag ville börja jobba med hästar.

Johannasallberg_sommar
Lydia övervinner på egen hand ett hinder (utan vildsvin på lur) i sommarhagen hemma på Åkerby gård i Hölö. Foto: Johanna Sällberg

Jag älskade hennes mor och känslan av att vara ett med henne var det som väckte den där kärleken till hästarna som jag hoppas aldrig försvinner.

Efter alla år med fokus på utveckling av de hästar jag suttit på så är det alltså rätt så trevligt där ute i skogen på Lydia. Hon är egentligen en ganska så fin ponny, men hon har en skada i en framkota som gör att hon inte klarar livet som tävlingsponny.

Någon gång när hon var unghäst har hon fått en smäll och ena framkotan saknar en liten flisa. Nu när jag då inte behöver få ordning på Lydia så att någon annan kan tävla henne så kan jag istället välja att acceptera alla hennes svagheter.

I Lydias och min värld är ju inte den där diagnosen en svaghet, hon har en tydlig uppgift och är bra på den. Jag har då fått en annan uppgift i vår relation och det är att kontrollera faran och ge henne trygghet.

På en vanlig tur så är hon relativt avslappnad men eftersom hennes nerver är blixtsnabba så känner man hur det skakar till och så tar det tvärstopp. Jag har ju utvecklat en ganska så bra reaktionsförmåga efter all unghästridning så jag har inga problem med att hinna med.

Om det nu hade suttit en lite mindre balanserad ryttare på henne så hade det kanske inte gått lika bra och då slutar det ju ofta med konflikt. Nu räcker det med att hon hoppar till och jag säger att jag sett den livsfarliga stenen och att jag garanterar att den inte kommer att attackera. Tack vare att hon litar på mig så kan vi fortsätta efter att varje hot bedömts vara ofarligt.

Johannasallberg-lydaia-trav
Lydia i full fart i hagen under en av vinterns sällsynta snödagar. Foto: Johanna Sällberg

Lydia har ju som alla andra även styrkor. Hon är väldigt snabb och stark i kroppen. Hennes pappa var ett fullblod som faktiskt var svensk mästare på sprintdistans en gång i tiden och från honom har hon ärvt förmågan att springa fort.

Fullblodets extra stora lungor verkar hon också ha ärvt vilket ger uthållighet. Hennes mamma var en connemara som kunde hoppa hus. Från henne har hon ärvt elasticiteten och mycket säkra fötter.

Det är en rolig kombination det där med att både vara snabb och ha som små kameror i fötterna, om galopp genom snårskog full av rötter var en tävlingsgren skulle vi vara oslagbara (naturligtvis förutsatt att det inte finns några vildsvinsliknande stenar på banan).

Det är spännande det där med acceptans. Tyvärr så har vi ofta en tendens att vilja forma alla hästar (och människor) efter samma mall. Vi vill ofta få ut mer av dem än vad vi har kunskap och förmåga att kommunicera till dem och det drabbar då hästar som Lydia lite extra hårt.

Att ha problem med rädslor och samtidigt ha en skada är ju som ett perfekt recept för att bli bortvald. I jobbet med att utbilda hästar gäller det oftast att få dem att göra saker lite per automatik, oavsett situation.

En hopphäst ska helst hoppa snällt även med en lite halvbalanserad ryttare. Det krävs alltså att man gör dem mindre känsliga och helt på det klara med vad deras uppgift är, de måste acceptera bristfällig ridning och kommunikation.

Faktum är ju ändå att den största delen av alla hästar jag utbildat sålts till hobbyryttare och det som kännetecknar dem är ju att de inte är perfekta i sin ridning. Jag menar nu inte att alla hobbyryttare ska ge upp utan att det kanske skulle vara en bra idé att jobba mer på relation och sätta mindre press på att prestera.

Det intressanta är att när det gäller andra sällskapsdjur som hundar så har vi en större acceptans för att de inte gör exakt det vi förväntat oss av dem. Jag kommer inte byta bort boxern Emma som inte vaktar för fem öre men gärna apporterar hur många pinnar som helst.

Jag kommer inte byta bort labradoren Bessie om hon så inte skulle hämta en endaste pinne i hela sitt liv. Mopsarna ska vi inte tala om, de har inte ett enda vettigt användningsområde och mängder av udda idéer men älskas utan förväntningar på några motprestationer.

Johannasallberg-mopsenove
Mopsen Ove. Söt som socker och med en alldeles speciell uppgift här i livet… Foto: Johanna Sällberg

Vi ser dem helt enkelt mer som individer och mindre som ett redskap för att prestera mot vissa mål.

Det finns mängder av hästar som är som Lydia, alla de där som inte är perfekta men som ändå förtjänar en chans.

Ger man dem det så kanske man kan upptäcka saker om sig själv och träna sitt tålamod lite på kuppen.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
11 maj 20:38

”Det är faktiskt inte jättelätt att lura mig längre”

”Det är faktiskt inte jättelätt att lura mig längre”
Ulla funderar antagligen inte ens på att slå sig ner och klämma fram den där fölungen än, hon trivs bra med att traska runt och äta vårgräs utan störande föl omkring sig. Fito: Johanna Sällberg

Plötsligt händer det…eller inte alls. Ulla har nu gått över tiden snart en vecka och just nu verkar det inte vara särskilt bråttom med den där fölningen.

Det är ju nu inte någon panik, fölet kommer när det kommer. Jag försökte räkna ut ungefär hur många fölningar jag varit med om och kom fram till att det är runt hundra stycken. Ju fler man sett desto mer vet man att det mest handlar om att vänta och se.

Av alla sorters förlossningar så är fölningar bland de mer dramatiska, de går oerhört fort i jämförelse med de flesta andra födslar. Stona är ju också lite luriga på det viset att de kan styra en hel del själva vad gäller tidpunkt. När själva utdrivningen sker kan de styra i ungefär ett dygn och det ska vara så för att de ska hinna gå undan och föla på ett säkert sätt.

De flesta stona vill inte ha sällskap så det gäller att övervaka på ett sådant sätt att de inte misstänker något. Mina ponnyston har aldrig bekymrat sig särskilt mycket, jag har en stolinje som alltid fölat mitt på dagen. De har valt att gå ut i hagen på morgonen och sedan har de letat rätt på ett bra ställe i hagen och bestämt klämt ut ungen där. Det är faktiskt mycket praktiskt på alla sätt och vis.

Att födas i gräs är mer hygieniskt och dessutom så är det lätt att ta sig upp om man slipper en massa väggar att ramla in i. Det bästa hade därför nu varit om Ulla kunde tänka sig att slå sig ner på en lämplig gräsfläck i solskenet och föda. Nu är hon ju ett vanligt halvblod så antagligen ska hon försöka lura mig och föda i mörkret inne i boxen vid fyra på morgonen. Oavsett vad hon har för plan så är det faktiskt inte jättelätt att lura mig längre, så länge jag vet att hon tänker försöka med det så har jag övertaget.

Att vara hönsmamma är mest ett enda långt tålamodsprövande väntande.

De flesta av mina ston är dock så trygga att de faktiskt inte bryr sig om att jag leker fluga på väggen och står och smygkikar på dem. Den minst dramatiska förlossningen som finns är när det ska kläckas fram kycklingar ur ägg. Första gången jag var med om det var det ett enda stort antiklimax. Först blir det ju en pyttespricka i ägget och sedan får man vänta nästan ett dygn innan det står en kyckling där. Jag såg ju framför mig att de skulle picka sig ut och kämpa på för att ta sig ut i världen, men det var mer små skakningar inne i ägget en gång i halvtimmen som till slut spräckte skalet.

Att vara hönsmamma är mest ett enda långt tålamodsprövande väntande. Jag har faktiskt ett slags tvångsmässigt beteende när det gäller det där med att föda upp saker, jag kan bara inte låta bli. Det finns inget mer fascinerande än att se vad det blir av det hela.

Höns är en jättebra sak att föda upp då de är billiga i drift och dessutom betalar tillbaks i form av ägg. Om jag bara fick föda upp hästar skulle det bli alldeles för många så jag är tacksam gentemot både höns, får och hundar för att jag kan underhålla mig med dem istället. Hästar ger lite dålig ekonomi i jämförelse mot andra djur, det är svårt att få kostnadstäckning på dem.

Om man går plus på hästuppfödning så är det plötsligt fint.

Hundar däremot betalar sig själva hyfsat bra om man har tikar som ger lagom stora kullar. Intressant nog så är det tydligen inte helt okej att föda upp hundar för att det är lönsamt, men om man går plus på hästuppfödning så är det plötsligt fint. Det är alltså en lustig skillnad mellan de olika uppfödargrupperna.

Jag har ofta fått höra att hästuppfödare är konstiga när jag umgåtts med hunduppfödare. Man ska helst ha inställningen att man jobbar för rasen och att den ska bli fantastiskt mycket bättre och då är lönsamhet inte ett mål att ha med i det hela. Faktum är att av alla djur jag avlat på så är min boxer Astrid den som lönat sig mest, 22 valpar har jag sålt efter henne och det är inte dåligt.

Johanna_sallberg_astrid
Tänk om jag vetat att den där valpen med fula spretiga öron skulle bli min ständiga följeslagare i mer än tio år och dessutom den mest lönsamma hund jag någonsin ägt, världens bästa Astrid. Foto: Johanna Sällberg

Hon har finansierat hela sin existens samt några av hästarnas de senaste tio åren, mycket bra jobbat av en liten hund som jag mest förväntat mig skulle vara trevligt sällskap.

Avlar man på en hästras så ligger det däremot i sakens natur att den bästa individen inom rasen är den som blir dyrast så det är då en merit att ha lyckats få fram en häst som lönat sig. Mitt mål är ju egentligen samma inom både häst och hund, att få fram en så bra individ som möjligt så därför blir det konstigt att det i ena fallet blir fint med lönsamhet och i det andra fallet lite skamligt.

Man kan faktiskt göra saker med passion och samtidigt få betalt, det måste inte vara ett motsatsförhållande. Antagligen är det bara den vanliga svenska jantelagen som slår till och gör så att vi ska vara bra på saker utan att tjäna på det. Det är också viktigt att vara ödmjuk på rätt sätt, inte kan väl lilla jag någonting, jag har bara haft tur…Vinn gärna, men inte för mycket. Var duktig men tala för guds skull inte om att du kan något.

/Johanna


Johannas nya hästliv
27 april 11:50

”Klassiskt svenskt att titta på en siffra utan att reflektera”

”Klassiskt svenskt att titta på en siffra utan att reflektera”
Ulla har iallafall lite blank päls därunder den gamla vinterpälsen, snart är den raggiga mattan ett minne blott. Foto: Privat

Den här våren går tydligen till historien som en av de kallaste. Det är på något sätt som en sådan där nysning som aldrig vill komma ut, man går och kippar lite efter andan. När det väl händer så kommer allt att explodera. Men trots allt så orkar lite blommor med att pryda trädgården och hästarna har sin vana trogna, fällt den värsta pälsen. Det går nu att borsta dem utan att få munnen helt full av flygande hår.

Varblommor
Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka. Magnolian och ginsten kämpar ändå på och blommar. Foto: Privat

För den goda sakens skull har jag nu betalat medlemsavgift i en ridklubb också. På något sätt är jag ju en föreningsmänniska. För några år sedan gjorde jag en liten koll på hur många föreningar det egentligen blev som jag var medlem i och då visade det sig att jag av gammal vana på något sätt betalade till sisådär 10-12 olika föreningar. Det var allt från den lokala ridklubben till rikstäckande avelsföreningar.

I år är det dock lite extra viktigt att betala medlemsavgifter lite här och där då risken finns att vissa föreningar inte överlever annars.

I år är det dock lite extra viktigt att betala medlemsavgifter lite här och där då risken finns att vissa föreningar inte överlever annars. För ridklubbarna är det ju så att utan aktiviteter så sjunker medlemsantalet direkt. Små klubbar har kanske levt på att det varje år dras ihop några lag som genererar medlemmar eller att man håller träningar någonstans lokalt, men förra året och i år finns risken att dessa medlemmar uteblir.

Just när det gäller de där nya medlemmarna så är ju oftast möjligheten att få delta i ett sammanhang avgörande. Ska man börja tävla så är det perfekt att få haka på i något lag i den lägsta divisionen då det ofta finns en lagledare som hjälper en ut på banan. Samma lilla klubb har ofta träningar där man får gemenskap i det lilla sammanhanget.

Nu tävlar jag inte längre men den dagen jag får för mig att ge mig ut igen så vill jag gärna ha gemenskapen i en liten klubb. För att jag ska kunna ha kvar den möjligheten så behöver jag betala även i år och det gör jag gladeligen trots att jag kanske inte kommer delta på en enda aktivitet.

Tyvärr så är det ju så att ridsportförbundet faktiskt visat upp en viss tondövhet vad gäller det där med svårigheterna som pandemin skapat vad gäller medlemsaktiviteter. Att de går ut och varnar klubbar med för få medlemmar just nu är kanske inte det mest taktiska draget de någonsin gjort. Att avvakta lite hade kanske varit lite mer klädsamt. Det är lite klassiskt svenskt på något sätt att titta på en siffra utan att reflektera över saken lite närmre.

De får ett eget liv på något sätt, och börjar styra sina medlemmar.

Självklart ska det finnas krav på föreningarna som får vara med men samtidigt består Ridportförbundet av samma föreningar – utan föreningar inget förbund. Det är en lustig sak det där med förbund som består av föreningar egentligen. De får ett eget liv på något sätt och börjar styra sina medlemmar.

Naturligtvis kan man förstå att det där med storlek har att göra med att man tänker att det ska garantera en seriös verksamhet. Nu är ändå det här med föreningar inte så enkelt. Att vara seriös handlar faktiskt inte alls om antal utan om efterlevnad av stadgar och regler. Det kan man lyckas eller misslyckas med oavsett storlek.

En förening ska ju främja gemenskap, alla som är med har ett intresse av något specifikt och vill utbyta erfarenheter med varandra. I många fall är en viss närhet till föreningen avgörande och då Sverige är ett avlångt land och relativt glest befolkat till största delen så blir det naturligt att det finns många små föreningar. Om man då bor på ett sådant sätt att det bara finns exakt så många ryttare i byn att man kan få ihop ett lag och det dessutom bara finns ett ridhus eller en ridbana i samma by så finns det naturligtvis en nytta i att just de slår sig ihop i en förening. Att behöva ingå i en förening som ligger många mil bort där det istället för att bli en trevlig gemensam idé att ge sig ut och tävla eller bara träna blir konkurrens om platserna är kanske inte alltid den bästa lösningen.

Själv har jag varit med i alla möjliga sorters föreningar i olika storlekar, nästan alla har varit lika seriösa. De som brunnit mest har dock varit de små föreningarna där man kämpat för att få ihop tillräckligt många medlemmar för att få vara med i förbundet. Oftast har lösningen varit att diverse farföräldrar och morföräldrar samt några syskon fått äran att vara passiva medlemmar för att det lilla laget har ska få existera.

Verkligheten går inte att koka ner till absoluta siffror på det viset.

I vissa fall har de aldrig satt sin fot i ett stall och i andra fall har de tålmodigt tagit sig femton mil till något annat litet ridhus för att heja fram det där laget som de sponsrat genom att betala en medlemsavgift i en förening. Kanske vore det på sin plats att ta ett nytt tag och kika på lösningar där man inte då tänker att 25 personer är lätt att få ihop. Verkligheten går inte att koka ner till absoluta siffror på det viset.

I år är jag redan medlem i åtta föreningar, allt från en med femton medlemmar till stora förbund med tusentals medlemmar. Några till lär det bli innan året är slut, jag har ju flyttat och det tar lite tid innan man hittat de olika lokala föreningarna som man bör bli medlem i. Förutom alla medlemskap så har jag dessutom fått förtroendet att fortsätta vara ordförande i Avelsföreningen Svensk Ridponny ett år till. Det handlar om att genom ideellt arbete i ena änden får jag ut gemenskap och kunskap i den andra.

Vitsippor
Bakom mitt hus i bokskogen har också en matta av vitsippor orkat ta sig upp för att visa att det borde vara vår. Foto: Privat

Johannas nya hästliv
20 april 13:50

”Inget är som väntans tider”

”Inget är som väntans tider”
Ulla i den flock hon växte upp i, med en blandning av olika ponnyer. Foto: Privat

Inget är som väntans tider säger man ju och nu väntar jag med spänning på årets enda föl. Juvret har börjat fyllas så smått och magen har sjunkit ner. De där små förändringarna som händer från dag till dag är lika spännande att följa varje gång. Varje dräktighet är ju helt unik och det är just det som är charmen med det hela.

Ulla_juver
Sakta men säkert börjar det fyllas på i juvret. Foto: Privat

Ulla traskar nu omkring med lite frånvarande blick och suckar djupt varje gång det börjar leva runt i magen. Hon är helt redo för att det ska kika ut en långbent sak som hon sedan måste hålla reda på. Ulla är en sådan där snäll mamma som inte är särskilt sträng mot fölet. Det är ju också helt individuellt, vissa mammor springer och daltar med avkommorna medans andra knappt skänker dem en tanke. Bäst är de som är lite lagom åt alla håll.

Helst vill jag använda ston som har ett bra flockbeteende.

Moderns inverkan på fölet är på det sättet väldigt stark. Hennes beteende är ju det fölet har att härma under sin första tid i livet. Det är faktiskt en viktig parameter för mig när jag avlar, helst vill jag använda ston som har ett bra flockbeteende. Det beteende en häst har i flocken är ju ungefär samma som det man sedan har att arbeta med. Om de på riktigt får lära sig ett bra och sunt hästspråk så är ju förutsättningarna oändligt mycket bättre när de sedan ska lära sig att fatta vad vi konstiga människor säger. Det är lite som att lära sig grammatik på sitt eget språk innan man ger sig på ett nytt.

Föl behöver inte nödvändigtvis andra föl eller unghästar att leka med, de behöver en flock med utvecklat språk. I naturen skulle aldrig ettåringar bara umgås med ettåringar utan flocken är naturligt åldersintegrerad. Allt ska ha en viss balans. Min fölunge kommer att födas in i en väl fungerande flock och då behöver inte jag leta efter sällskap i samma ålder, den kommer ändå att lära sig att vara häst. Visst är det roligt att galoppera omkring med en annan fölunge men det är oftast helt okej att galoppera lite själv också.

Ulla_fol
Ulla fick namnet One in a Million just för att hon var så enormt söt som föl. Foto: Privat

Mina gamla damer kommer att lära den exakt var gränsen går mellan att vara trevlig och att vara jobbig. Det fina med en flock med vana ston är att de först i början accepterar att fölet är lite klumpigt och ibland råkar springa in i fel läge. Ju äldre fölet blir desto mer säger de till när det gör fel och i slutändan så har det lärt sig vad en liten förändring i hållningen hos ledarstoet betyder.

Jag har ägnat ganska så många timmar åt att bara sitta och titta på mina hästar och vad de pysslar med ute i hagen.

Jag har ägnat ganska så många timmar åt att bara sitta och titta på mina hästar och vad de pysslar med ute i hagen. Det är alltid intressant att veta vad de har för roll och karaktär i sin flock. Nelly har jag ju följt i 25 år och hon är faktiskt väldigt lik sin mamma som ju var min första ponny. Hennes mamma var en naturlig ledare i flocken, hon gick först ut, åt först och gick först hem, alla följde efter henne eftersom hon alltid visste bästa vägen.

När Nelly föddes så fick hon ju då lära sig vid sin moders sida att gå först och göra allt först och så har hon bara fortsatt göra hela sitt liv. Hon fick också lära sig att vara självsäker och det gör att hon inte behöver bråka särskilt mycket med andra hästar. Det behövs inga stora åthävor om man bara går in med en viss attityd. Ju mer osäker hästen är desto mer behöver den ju försvara sig.

Pandora
Man får ju inte riktigt nog av föl – här är Pandora som liten. Foto: Privat

Lydia är hennes halvsyster och hon är också en lugn flockmedlem, men hon har fått en viss nervositet från sin fullblodsfar. Den nervositeten gäller dock aldrig hur hon ska bete sig mot andra hästar utan enbart saker som dyker upp oväntat bakom hörn. Allt det här sammantaget gör att båda är väldigt lätta att hantera för mig, de vet exakt vad de ska lyssna på och är intresserade av att kommunicera eftersom de är bra på det.

Nu är ju årets föl ett halvblod men den har en mor som uppfostrats väl av alla de där gamla connemarorna och som därför har lärt sig ett bra språk. Jag är tämligen säker på att Ulla lever fullt nöjd i övertygelsen om att hon faktiskt är en lagom tjock connemara som kan traska genom livet utan stora åthävor. Om inte annat så gör ju detta livet enklare för mig som ska hantera henne, stora halvblod med ett dåligt grundspråk är faktiskt inte särskilt roliga alla gånger.

Egentligen så är alla hästar med dåligt grundspråk lite mindre roliga att jobba med, det tar mycket längre tid att skapa relation med dem och så får man lägga tid på att få dem intresserade av att lyssna. En häst som är van att lyssna på sin flock brukar oftast vara mer intresserad av att försöka förstå vad man vill säga. Det mest sorgliga är dock de hästar som är så avstängda från kommunikation att de inte ens försöker. Det kan gå att rida en sådan häst men för mig blir det aldrig roligt.

Vad som nu än kikar ut så är det ett välkommet nytt litet liv. Varje dag som går kommer vi en dag närmare svaret på vad det blir för kön, vilken färg den, hur långa ben den får och precis hur gullig den är.

Qalle
Qalle som föl. Foto: Privat

Johannas nya hästliv
6 april 14:56

”Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin”

”Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin”
Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Arkivbild

Den första gången jag fick höra att jag skulle akta mig för den fula gubben var när jag var sju år. Det fanns en blottare som brukade visa upp sig för små flickor i Järna där jag gick i skolan. När jag var tretton kom en av mina vänner till mig och viskade att hon trodde att hon blivit våldtagen. När jag var sexton fick jag ta emot mitt första dödshot av en arg man.

Jag har haft tur, jag blev aldrig utsatt. Jo, dödshotet och så var kanske på riktigt men det gjorde mig bara arg och efter det har jag bara blivit argare.

När man lever i en värld full av unga så får man också ta emot många historier. Jag har suttit utanför stallet och lyssnat på dem allihopa. Unga tjejer som blivit utvalda av äldre män som sedan noggrant groomat dem hela vägen till något snabbt möte i en bil. Barn som av andra barn hetsats till att utföra saker som de för resten av livet kommer att se tillbaks på med skam. Barn som svikits på det värsta tänkbara sättet av sina föräldrar. Barn som blivit nedtryckta så långt av andra barn att de inte vågar titta upp.

Vid några tillfällen har det varit historier som skulle gett fängelsestraff, de har varit de värsta att lyssna till. Vid flera tillfällen har det varit historier som mest knäckt en stor del av det självförtroende en människa behöver för att inte senare råka illa ut. Har man en gång tryckt ner en person så att den tror att den är värdelös så är det lätt att ge sig på den igen.

Hästar har en lugn puls som aldrig skenar vad du än viskar i deras öra.

Stallet har för dem fått bli en fristad. Det de berättat för mig har säkert tusen gånger viskats i örat på en utvald häst. Fördelen med det är att hästen aldrig dömer, aldrig frågar varför. Det viktigaste är någonstans att få börja berätta, att tala om det som är jobbigt. Hästar har en lugn puls som aldrig skenar vad du än viskar i deras öra.

Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin. Vad som avgör vem som råkar illa ut har jag ingen aning om, men det jag vet är att när man hamnat på fel sida så är det aldrig ens eget fel. Alla dessa historier har ett gemensamt, det finns inget lyckligt slut. De ligger bara och värker i hjärtat och spär på den där ilskan. Varje eländig detalj finns fastetsad i mitt minne.

Jag har valt att lyssna på alla och att tro på dem.

Jag har valt att lyssna på alla och att tro på dem. Mitt ansvar har aldrig varit att döma offentligt så därför vill jag hellre tro en historia för mycket än en för lite. Jag vet också att det är många som suttit som jag utanför ett stall och lyssnat på historier. Vi kan kanske inte sudda ut det som hänt men bara genom att få dela med sig och bli trodd blir bördan kanske lite lättare. Skillnaden mellan att tystna helt och ge upp kan ligga i att någon säger att de hör vad man säger. Samhället gör det inte alltid så därför måste vi göra det, vi som orkar.

Det kommer snart ut en bok som beskriver övergrepp i stallmiljö. Jag kan ju inte svara för om den är bra eller inte då jag inte läst den, men historien känner jag väl till och den är värd att lyssna på. Jobbiga berättelser är ibland nödvändiga även om läsningen tar emot. Kanske kan den hjälpa till med förståelsen för hur viktigt det är att våga se att något är galet och att som vuxen kliva in och erbjuda hjälp till de som är utsatta.

Det är inte bara lagen som ska stötta utan vi alla som finns omkring.

Ibland kan små saker hjälpa. Bara att bli erbjuden en säng på ett tryggt ställe, lite stöd i att söka hjälp och att våga prata om det kan göra skillnad. Det är inte bara lagen som ska stötta utan vi alla som finns omkring. Just i fallet med Jerry Jahn så blev han dömd för övergrepp för många år sedan så där sa till och med lagen att han var en förövare. Det är skälet till att en bok om hans övergrepp blir en än mer trovärdig skildring av det helvete det kan vara att bara försöka överleva.

Jag hade tur, när mina föräldrar dog blev jag fosterhemsplacerad hos mina morföräldrar. De fick kämpa för att få igenom detta, jag kunde ha blivit en i den där statistiken som farit illa i en karusell av fosterhem och övergrepp. Jag fick istället det tryggaste hemmet av alla och behövde aldrig kämpa för att överleva.

Just därför orkar jag lyssna till historierna som inte är mina att berätta men som jag kanske kan hjälpa till att bära litegrann.


Johannas nya hästliv
30 mars 14:44

”Det går alltså att köpa lycka i form av en häst”

”Det går alltså att köpa lycka i form av en häst”
En tredje ponnylycka Gino, en till som jag fick följa från föl till elitnivå och som bar med sig sin ryttare från start till mål. Foto: Privat

Det finns ju massor av hästar i vårt land som allihopa ”bara” är rena nöjeshästar. Vi har inte längre en kader av arbetshästar som är basen i vår försörjning så som det varit rent historiskt sett. Vår relation till hästarna har gått från att de var vår mest värdefulla tillgång som vi inte kunde överleva utan till en ren lyx som vi inte vill leva utan. Den förvandlingen innebär inte att hästarnas behov ändrats nämnvärt utan mer att vårt behov ändrats radikalt.

För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna.

När ett djur går från nyttodjur till sällskapsdjur börjar vi ställa helt andra krav på dem. När vissa köper en häst vill de alltså göra det enligt en specifikation, den ska kunna hoppa eller gå dressyr på exakt en viss nivå annars är den inte värd pengarna. Så är verkligheten för dem som föder upp och säljer hästar många gånger. Nu handlar det mest om de där kunderna som inte är särskilt kunniga eller som aldrig själva bildat en relation med en häst.

Jag har en vän som föder upp trevliga hopphästar som för ett tag sedan hamnade i det läget att en kund, eller rättare sagt en kunds betalande pappa, kom och sa att nu hade han kollat upp exakt marknadsvärde på en häst som gjort exakt vad den aktuella hästen kostade i snitt i det område hästen stod och det var minsann inte exakt vad som begärdes för hästen. Det var ungefär som att köpa en bil för honom, det fanns ett värde som gick att sätta exakt. Förväntningen var också att den skulle fungera felfritt i x antal tävlingar och år. Det var ett enligt honom logiskt sätt att pruta ner priset eftersom han kunde hitta vad han uppfattade som en likadan häst i samma område.

Img_6828
Min egna lilla lyckoponny som jag var med och förlöste för 25 år sedan. Nelly har burit många barn genom åren både på tävling och ute i skogen, en riktig lyckospridare helt enkelt.
Foton-08 003 (2)
Ren ponnylycka, Ti-ti-oo och gjorde många barn glada och blev också mor till en ponny som tävlat på allra högsta nivå.
Sony Dsc
En annan ren ponnylycka med Idylle som bar sin ryttare från barn på ungponny till tävling på elitnivå. Foto: Privat

Det han hade missat i det här resonemanget är att den som skulle ha hästen såg en individ och att uppfödaren i fråga hade fler intressenter för det pris hon ville ha. Skillnaden mellan en bil som man måste ha för att ta sig fram och den där lyxen, eller guldkanten som man inte vill leva utan, är då just att en lyxvara kostar det den känslomässigt är värd. Det finns alltså ingen exakt marknad för det hela. Just den här pappan vet jag inte hur det gick för, det förtäljer inte historien, men man kan ju ana att det råder en viss irritation i hemmet eftersom uppfödaren då bara gick vidare till en kund som förstod det där med känslorna.

Hästen betyder ju inte bara prestation eller tävling även om vi ibland köper en och önskar att den ska vilja hoppa. Köpte man en arbetshäst så var det ju tvunget att den drog plogen, annars var den faktiskt värdelös. Nu har kanske inte alla förstått det där med att deras värde har ändrats, men de människorna är det synd om för de har missat hela grejen med att tycka om en individ.

För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna. Först träffas man för första gången och får en känsla av att det här kan vara den rätta individen. Sedan känner man efter och trevar sig fram litegrann och har man tur så är det faktiskt en individ som man hamnar på samma våglängd med. Vissa relationer blir livslånga och vissa utvecklas åt olika håll. Det de har gemensamt är att om man tar in det hela så utvecklas man.

För oss som varit priviligierade nog att växa upp med hästar är det som livsluft att få vara i stallet. Vi blir ju enligt forskningen starka individer av att tidigt utsättas för just stallmiljö. Enligt mig så handlar det om att bli bra på att se en annan individ, sätta dem framför en själv och att kunna känna kärlek. Av det blir vi inte bara starka utan även lyckliga och om det är något unga människor behöver idag så är det just det. För den stackars prutande pappan innebär det här att han riskerar att inte bidra till att dottern får den chansen.

Börjar man förutsätta att det handlar om bara prestation och krav så finns det risk att man kanske inte tillåter barnet att slappna av och få komma in i den där relationen och utvecklas. Jag har sett en hel del av den varianten där föräldrar med prestationskrav missat att den verkliga vinsten ligger i att man får lära sig att bilda relation och att kämpa tillsammans mot ett mål. Men jag har också sett en hel del av den andra varianten där ett barn utvecklats till en ung människa och under resan tagit sig hela vägen upp i toppsporten tillsammans med en häst och det är fantastiskt att se.

Oavsett pandemier, tävlingsstopp och annat som ändrar de yttre förhållandena för hästhållning så finns känslorna kvar och det är en styrka som många andra saker i vårt liv inte har. Det kommer aldrig gå att jämföra hästsporten med andra sporter på grund av detta.

Den där individen som vi får lov att känna kärlek till varje dag och som ger oss kraft på ett helt unikt sätt.

Det går alltså att köpa lycka i form av en häst.   


Johannas nya hästliv
23 mars 20:27

”Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre”

”Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre”
På väg mot maten i full fart. Foto: Privat

Varje vår så länge jag kan minnas händer ungefär samma sak, en känsla av att det är bråttom att genomföra tusen projekt infinner sig. Det absolut största projektet är alltid staketbygge som på något konstigt sätt aldrig blir färdigt på en gård. I år har jag ju en helt ny gård att hägna in och även om jag från början beslutat att ta in hjälp med detta så går det bara inte att låta bli det där spettet och släggan som står och väntar.

Helt plötsligt har lite staket rivits, en grind byggts, några stolpar satts ner och lite staket dragits, nästan lite av sig själv. Det är som någon form av autopilot som slår igång. Det kan bero på att det samtidigt infinner sig en viss sömnbrist som gör att kroppen kräver att få utföra enkla fysiska sysslor för att bli lika trött som hjärnan.

Faret_linda
Ett litet chokladbrunt lamm som kallas Linda eftersom hon kommer att bli ett sällsynt vackert får. Foto: Privat

Sömnbristen beror som vanligt på att saker börjar födas och just nu är det ett väldigt gulligt litet chokladbrunt lamm som genererar den största delen av den. Hennes lika chokladbruna moder bestämde sig för att bara ha ett lamm i år så nu får jag alltså äran att vara mor till just detta lilla lamm. Att ha lamm är mycket mysigt och egentligen inte så betungande eftersom det är en väldigt kort period de behöver mycket extra omsorg.

Lamm är faktiskt bra på att överleva och deras magar är helt annorlunda mot små fölmagar.

Lamm är faktiskt bra på att överleva och deras magar är helt annorlunda mot små fölmagar, redan efter en vecka kan de klara sig så pass bra över natten att en stackars utmattad extramamma kan få sova sju timmar mellan kvälls- och morgonmatning.

Förutom det där med projekten och lammen så kryllar det av vårtecken på alla håll och kanter. Naturligtvis så har lite blommor kikat fram och någon enstaka insekt siktats, men värst av allt så har den stora nysperioden startat. Delvis beror nysningarna på pollen men en stor del beror hos mig även på lera i kombination med pälsfällning hos alla de långhåriga ponnyerna.

Sto_var
Lera i pälsen, föl i magen och solsken på ryggen, det är vår i en hästhage. Foto: Privat

Så länge pälsen är lite lång och kliar samtidigt som det finns tillgång till leriga partier i hagen så är det oundvikligt att de kör lite inpackning. Som tur är så är det ändå relativt torrt och leran på den här platsen är av en helt annan karaktär än den jag är van vid. När man ska starta om på en ny plats så är det faktiskt ett bra kriterium att kika efter, hur leran ser ut.

När man ska starta om på en ny plats så är det faktiskt ett bra kriterium att kika efter, hur leran ser ut.

Om man har som i Hölö en styv lerjord och mest åkermark runt stallet så blir hagarna aldrig riktigt roliga. Här blir det inga kakor i pälsen ens när det är som blötast utan mer lite jord som lossnar lätt efter bara en halvdan borstning. Hästar är ju vansinnigt bra på att förstöra och trampa sönder sina hagar så väldränerade hagar med bra underlag är guld värda. 

Det där med att lära känna sin jord och sin plats tar nog ändå lite tid och innan jag har känt in allt så vet jag ju inte hur saker kommer att bete sig. Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre. Det går ju aldrig att gå på vad en mäklare säger eller hur de som bott där innan upplevt det då det mest är just upplevelsebaserat. Det jag tycker är en bra hage kan en annan tycka är en dålig hage. Det är ju väldigt olika hur mycket en viss hästflock sliter på marken, mycket hänger ju på hur mycket de är ute och om de vandrar runt i hela hagen eller bara står och hänger i ett hörn.

Det är fördelen med gamla kloka ston som ledare, hagen fungerar på alla sätt och vis.

Mina hästar sliter relativt mycket på marken eftersom de både traskar runt och är ute ganska länge. För en ponny är det ju centralt att inte svälta ihjäl så allt ätbart är ganska så snart konsumerat och då krävs det ju att man utnyttjar hela ytan, inte en fläck får lämnas oäten. Nelly är ju ledare i flocken och hon ser till att det vandras runt så att hela hagen blir utnyttjad. Det är ju på sitt sätt bra eftersom de då faktiskt strövar sådär som hästar ska. Allt spring är dessutom kontrollerat eftersom det sparas till de tillfällen då det serveras mat. Det är fördelen med gamla kloka ston som ledare, hagen fungerar på alla sätt och vis.

Tikar
Två kärlekskranka damer bakom galler… Foto: Privat

Förutom lera på hästarna och annat så har hundarna bestämt att det är vår och dags för fortplantning. Två längtansfyllda flickor sitter därför bakom galler för att inte råka träffa på någon fertil hane. Den de har bespetsat sig mest på är naturligtvis flockens alfahane som sitter i solen och glänser. I hundvärlden så osar han tydligen av maskulinitet och sex appeal (hundidealet tänker jag inte ifrågasätta).

Curtake
Föremålet för deras ömma känslor, den maskuline blanka Curt-Åke som sitter och frestas på gräsmattan… Foto: Privat

Själv är han expert på att se oberörd ut, men faktum är att hur oskyldig han än ser ut så vet jag att han är Sveriges snabbaste när det väl gäller. Han lyckades faktiskt vid ett tillfälle gömma sig i en syrenhäck och vänta i flera timmar på sin hjärtas älskade. Min stackars mormor som då var 90 år skulle bara släppa ut lilla Elsa för att kissa och såg inte att det satt en svart figur bakom en buske och när han kobrasnabbt dök på Elsa så hann hon inte med att stoppa honom.

Aldrig tidigare har en hane lyckats fastna så snabbt, på cirka tio sekunder var det kört. Sju svarta valpar föddes nio veckor senare, Curt-Åke var mycket nöjd med det hela. Nu sitter det alltså två damer och längtar efter just små svarta valpar och Curt-Åke sitter på laddning för att hjälpa till med beställningen. Matten däremot springer runt och försöker se till att det är vattentäta skott mellan alla de kärlekskranka figurerna för några labrador-mopskorsningar eller boxer-mopsar behövs inte i världen just nu.


Johannas nya hästliv
16 mars 19:00

”Varför denna tystnadskultur kring smittor?”

”Varför denna tystnadskultur kring smittor?”
Snart är det dags för riktiga vårskutt i hagen, här demonstrerat av Salstas Mountain Mint som bodde hos mig när han var yngre. Foto: Privat

De senaste veckorna har jag ägnat ganska många timmar åt att svara på frågor kring det där med registrering av hästar på diverse anläggningar. Som ordförande i en avelsorganisation är det inget konstigt med det men jag kan konstatera att det finns ganska så stora brister i informationen från Jordbruksverket.

De hinner inte med att uppdatera så att det går att hitta svaret på saker som uppstår när ett nytt system ska tas i bruk. Den vanligaste frågan är naturligtvis varför inte hästen har ett UELN-nummer. Som allmänt tips kan jag säga att går man in i Jordbruksverkets centrala hästdatabas så kan man söka på antingen hästens chipnummer för att hitta ett UELN-nummer eller på hästens registreringsnummer, utan mellanslag eller streck, så får man fram om den finns i databasen.

Det finns ju många andra frågor också naturligtvis och vi står i ganska tät kontakt med de ansvariga på Jordbruksverket då vi också behöver fråga kring en hel del saker. Oklarheterna kring det hela är faktiskt väldigt många och det som mest ställer till det är nog att det är svårt att hitta regler för de som ska registrera sig.

Det svåraste verkar vara just de hästar som är äldre, deras handlingar är ofta inte uppdaterade. Den äldsta hästen vi fått frågor kring är en 34-åring som inte hade ett korrekt pass. Det är ju inte helt solklart vems fel en sådan sak är, om hästen har lyckats leva så länge utan pass som en sådan gammal herre har. Vi måste ju då svara att den behöver få ett pass även om det känns lite fyrkantigt. Så är ju reglerna och just när det gäller detta så finns det inga undantag. Vi väntar nu då på en anstormning av ansökningar om att göra om gamla handlingar till nya giltiga handlingar.

Den senaste tidens smittor gör ju frågan extra aktuell.

Allt detta har ju med smittskydd och livsmedelssäkerhet att göra och just nu känns det ändå bra att det finns en plan för detta. Den senaste tidens smittor gör ju frågan extra aktuell.

Något som fortfarande är lite konstigt är att det råder någon slags tystnadskultur kring det där med smittor. Vi kan få rapporter om att det finns smitta eller misstänkt smitta men väldigt få personer vill berätta rakt ut var den finns. Det finns en mängd smittor som kanske inte är anmälningspliktiga men som ställer till det ordentligt om man får in dem. Det är ju inte skamfyllt om man själv får en förkylning eller ett magvirus men om hästen får det verkar det vara en annan sak. Vi måste helt enkelt släppa det och inse att är hästen krasslig så är det bara att isolera, berätta och ta hand om den, svårare än så ska det inte vara.

Det är ju inte skamfyllt om man själv får en förkylning eller ett magvirus men om hästen får det verkar det vara en annan sak.

Vi kommer att överleva även detta med den extra nedstängningen, så seglivade som hästfolket är så är det inte troligt att ens detta tar kål på allt. Även om en del snart ger upp så finns det en otroligt stark gräsrotsrörelse som envist fortsätter. Intressant nog så verkar inte hästförsäljningen mattas av särskilt mycket, tvärtom så vittnar alla mina uppfödarvänner om att de aldrig sålt så många hästar så lätt som de gjort det senaste året.

Det kan ju faktiskt vara så att bristen på andra nöjen som att resa skapar ett tomrum som man då fyller genom att istället skaffa en häst. Hunduppfödarna har ju en längre tid pratat om det där med coronahundar, det vill säga valpar som köps för att fylla tomrummet. Kanske har vi nu även coronahästar som fyller ett annat tomrum. Det kan ju både vara positivt och negativt.

Kanske har vi nu även coronahästar som fyller ett annat tomrum.

Negativt blir det om beslutet är grundat på dåligt omdöme men positivt kan det bli då marknaden för svenskfödda hästar blivit bättre och det bygger svensk hästsport på flera bra sätt. I många år har vikande betäckningssiffror varit ett problem så det kommer bli intressant att summera coronaeffekten om några år för att se om det blev en vändning.

I flera år har det diskuterats hur vi ska göra de svenska hästarna attraktiva för den svenska marknaden och idéerna kring detta har varit lika många som det finns uppfödare egentligen. Att en pandemi skulle vara nödvändig för att få fart på försäljningen är inget som någon kunde förutspå. Det enda man kan konstatera är att marknaden rör sig på mystiska sätt.

Hur vi än ser på det så är ju varje hästs värde bestämt av just den där marknaden, det högsta priset någon vill betala för just din häst är exakt den hästens högsta värde. Genom åren har jag hamnat i många diskussioner kring just detta, oftast med människor som inte har ägt häst tidigare.

Det är då det gäller att ta ett djupt andetag och börja förklara.

Det vanligaste är att man har gått ut med ett pris man själv bedömer är rimligt och när de då har provridit och bestämt sig så återkommer de med ett påstående om att det finns en häst som har samma meriter som kostar lite mindre till salu. Det är då det gäller att ta ett djupt andetag och börja förklara. Det är inte som att titta på en bil där värdet ligger i exakt hur många mil den gått utan det handlar ju om hur gärna man vill ha hästen.

Om jag som säljare begär ett pris så kan jag ju gå ner om köparen känns helt rätt, men om det finns andra lika bra köpare som tittar på hästen så blir effekten tvärtom att den blir dyrare för den som börjar pruta. Det är enkel psykologi. Man vill ju hellre sälja till den som inte prutade eftersom den från början höll med om värdet och då känns mer pålitlig.

Som säljare vill man alltid sälja till den som visar störst intresse och som ser det man själv ser i hästen. Det är kanske ett väldigt svenskt sätt att se det på, utomlands prutar man på det mesta och tar inte illa upp om någon inte håller med.

Lerig_hast
Lera och dis är också ett vårtecken, mycket av leran verkar också fastna extra bra på vita hästar… Foto: Privat

Själv har jag just nu enbart ovärderliga hästar, men det är ju för att jag bara bedömer dem helt subjektivt. Det är skönt att inte längre behöva göra några objektiva bedömningar utan bara njuta av individernas subjektivt sett fantastiska egenskaper.

Som ett extra positivt inslag kan jag avslöja att två lamm har kikat ut så här långt och de är både objektivt och subjektivt helt fantastiskt gulliga.


Johannas nya hästliv
9 mars 13:30

”Tror inte det kommer föra aveln framåt på något revolutionerande sätt”

”Tror inte det kommer föra aveln framåt på något revolutionerande sätt”
Ulla (One in a Million) rund om magen i vårsolen. Foto: Privat

Pandemin verkar ju ta fart igen och som en naturens ironiska nyck så fick vi ett virus att oroa oss för på hästarna också. Som en löpeld har tävlingsverksamheten stängts ned i Europa och nu även i Sverige. Trots att vi människor levt lite i en bubbla så har hästar fortsatt att transporteras runt i världen för att tävla. Det säljs ju också en del hästar mellan länderna så att smittor uppstår och sprids är ju inte helt ologiskt.

Faktum är att det nästan varje vårvinter glider runt någon smitta men det som gör det mer obehagligt denna gång är just att den angriper det centrala nervsystemet. Vi som har avelsston har ungefär samma besvär varje år med att skydda dem från det vanliga abortviruset och jag har vaccinerat i många år mot det för att känna mig lite säkrare. Nu skyddar inte det vaccinet till hundra procent så det gäller att också isolera stona så gott det går.

Ullasomfol
Ulla som alldeles nykläckt för många år sedan. Foto: Privat

Det obehagliga är att det virus som nu brutit ut skyddar vaccinet inte mot alls. Om alla nu kunde komma överens om att hålla ett bra smittskydd så skulle viruset stoppas på någon månad, men tyvärr så verkar det finnas lika mycket folk som tänker att de bara ska åka lite grann fast det finns en häst på anläggningen som hostat.

Det är som med den där pandemin, en stor del av befolkningen sköter sig men så länge en liten del inte gör det så blir det liksom inte bättre.

Det är som med den där pandemin, en stor del av befolkningen sköter sig men så länge en liten del inte gör det så blir det liksom inte bättre. Jag lider verkligen med de stackare som sitter fast nere i Spanien med sina hästar och bara kan vänta och hoppas på det bästa, men jag hoppas också att de stannar där tillräckligt länge för att det ska stanna där. Jag hoppas också att svenskar som beställt spanska hästar från Valencia faktiskt inte tar hem dem just nu.

Tyvärr så finns det i alla fall ett större försäljningsstall beläget där som med stolthet påstår att det absolut inte drabbar deras hästar då de är vaccinerade och som därför fortsätter skicka transporter över världen. Det är både otroligt ignorant och faktiskt lite provocerande att läsa då det bara bevisar att deras veterinär uppenbarligen inte har en aning om vad det är för smitta som de riskerar att sprida.

Som tur är så har vi duktiga veterinärer här i Sverige som också vågar ta tag i saker. Det kan inte ha varit en liten sak att stoppa hela bruksprovet så som gjordes på Strömsholm. Stora ekonomiska värden står ju på spel vid ett sådant arrangemang och dessutom mycket känslor. Just i år så hade ju dessutom extra många hingstar anmälts, kanske för att SWB valt att göra om reglerna så att även hingstar som inte når upp poängmässigt kan bli accepterade och få gå i avel.

Det kommer nu komma ut hingstar på marknaden som precis hankat sig över gränsen för att bli accepterade

Hur det experimentet faller ut kommer vi inte veta förrän om ganska många år men jag kan inte säga att jag tror att det kommer föra aveln framåt på något revolutionerande sätt. Det kommer nu komma ut hingstar på marknaden som precis hankat sig över gränsen för att bli accepterade som då kanske kommer ge en liten mängd föl som troligtvis inte ens kommer räcka till antalsmässigt för att kunna med statistisk säkerhet utvärdera det hela.

Några av de accepterade hingstarna kan kanske bli framtida stjärnor men det är nog troligare att man hittar dessa bland de som missade med någon halvpoäng än bland hingstar som vid fyra års ålder har en exteriör som landar på 35 poäng och gångarter och hoppning som ligger runt 6-7 poäng. Visst kan man hävda dagsform och annat när det gäller ridning, men så dåliga är inte domarna på att bedöma att de missar särskilt många kanoner.

Det man ibland då får höra är att man faktiskt missade Irco Marco, men ärligt talat så är det inte ett skäl till att använda en mängd halvdåliga hingstar i förhoppning om att en skulle kunna överraska. Ibland får man ju också höra argumentet att en lite mindre tävlingsinriktad avel behövs, men bland de hingstar som nu blev accepterade så kan i alla fall inte jag se någon större skillnad på stammen gentemot de som blev premierade och därför borde de inte lämna hästar med mycket bättre temperament.

Tvärtom så har en hingst med dålig ridbarhet antagligen ett lite mindre lämpligt temperament för just ridning.

Dessutom så har flera av de accepterade hingstarna ganska så dåliga poäng på ridbarheten och det borgar ju absolut inte för ett gott temperament på något sätt. Tvärtom så har en hingst med dålig ridbarhet antagligen ett lite mindre lämpligt temperament för just ridning. Om man nu vill ha en häst med lite mindre gångarter än de värsta dressyrkanonerna så är det faktiskt inte så svårt att hitta en hoppstammad häst som travar lite mindre och vill man inte hoppa högt så låter man bara bli att höja hindren.

Jag kan också se att det är ett problem med att det finns lite för många reaktiva hästar men det problemet löser man inte genom att sänka den övriga kvalitén, utan mer genom att leta efter högre kvalité på just den egenskapen man söker, det vill säga lugn. Jag kommer i alla fall fortsätta välja hingstar till mina ston som är premierade och har egna meriter, då har jag i alla fall valt något som är ordentligt utvärderat.

Frågan är ju också vilka stationer som ska orka ta emot alla de nya hingstarna.

Vi fick 20 stycken nya premierade hingstar att välja bland och det räcker ju ganska så långt. Frågan är ju också vilka stationer som ska orka ta emot alla de nya hingstarna, de accepterade är 30 stycken så det blir alltså potentiellt 50 nya hingstar som ska hitta stationer som vill tappa och skicka. En poäng med att inte öka på antalet ohämmat är också att för att kunna avelsvärdera hingstarna så behöver de ha ett visst antal avkommor, sprider man ut det för tunt så blir det svårt att göra några utvärderingar överhuvudtaget. I ponnyaveln är vi redan mycket medvetna om problemet då vi redan idag har för små populationer för att kunna avelsvärdera med hög säkerhet.

Här på Lilltuna kör vi i alla fall full karantän sedan ganska så lång tid tillbaka. Hästarna märker ju inte av det alls där de traskar runt i hagen. Hönsen hålls ju också under tak eftersom det som extra lök på laxen går fågelinfluensa som riskerar att snabbt ta kål på hela lilla hönsflocken. Som tur är så finns det en voljär med tak och väldigt finmaskigt nät på gården så de slipper få sina hönsliga rättigheter helt indragna. Att sitta i solen och att sandbada ute i det fria är viktiga saker i ett hönsliv och det kan de nu göra till skillnad mot de flesta andra höns som nu ska hållas inne.

Honor
Nöjda hönor som kan njuta av vårsolen i relativ säkerhet. Foto: Privat

Själv kan jag konstatera att efter i princip ett års karantänbubbla så är den enda sjukdom jag fått just covid förra våren, efter det har jag varit friskare än på länge, det är ett tydligt bevis för att det fungerar med restriktionerna då jag i vanliga fall får minst en ordentlig förkylning och någon magsjuka per år. Vi håller i och håller ut samtidigt som vi precis som vanligt börjar vårmysa och vänta på alla småttingar som snart börjar titta ut. Lammen kommer om en vecka ungefär och sedan kommer vårens höjdpunkt i slutet av maj när det förhoppningsvis föds ett perfekt litet föl (efter en premierad hingst med egen prestation).

Mops
Även Curt-Åke är entusiastisk över vårsolen, just mopsentusiasm kan vara svårtolkad men kan se ut just såhär. Foto: Privat

Johannas nya hästliv
9 februari 14:11

”Gäller att vara lösningsorienterad i en rörig värld”

”Gäller att vara lösningsorienterad i en rörig värld”
Cornelia III, också officiellt bosatt (och inrullad) på anläggningen. Foto: Privat

Ok, jag vet att jag förra veckan tyckte vintern var trevlig men nu hände det där som på något sätt händer varje gång man har vinter lite för länge. En semestervecka i snö är väl ok men när konsekvenserna av en ovanlig kyla dyker upp blir man trött. Här har alltså vattnet frusit in till huset och det är ju lagom roligt.

Som tur är så har jag vatten i stallet som jag kan bära in men det är osedvanligt tråkigt att tvätta sig i hink. Det här är nu inte första gången jag står inför detta problem så jag klarar mig rätt så bra ändå. Skillnaden mot förr är att jag nu har en bastu och om man sätter på den och ställer in vattenhinkar där så har man ju faktiskt hyfsat varmt vatten efter ett tag.

Det spelar faktiskt inte så stor roll att man inte duschar eftersom man ändå ska hålla sig hemma eller på doftsäkert avstånd från alla andra.

Dessutom kan man ju placera sig själv där en halvtimme och då behöver inte vattnet vara supervarmt. Det finns också en pandemi ute i världen så om man nu inte orkar göra den lite mer avancerade processen med bastu och hink så spelar det faktiskt inte så stor roll att man inte duschar eftersom man ändå ska hålla sig hemma eller på doftsäkert avstånd från alla andra.

Det där med att vara lösningsorienterad är viktigare än någonsin när världen är sådär rörig. Pandemin verkar ju ännu så länge inte avta och det där med att hålla ut avtar därför inte heller. Ibland är det lätt att hamna i ett läge där man mest ser sina egna uppoffringar men om man istället börjar se vad man fått ha kvar så blir livet lite bättre. Jag får fortfarande rida och det är bra. 

Det är många som kämpar på för att saker vi är vana vid ska kunna genomföras.

Det är många som kämpar på också för att saker vi är vana vid ska kunna genomföras. I min avelsorganisation kämpar vi nu för att kunna genomföra bruksprov för våra hingstar vilket alltid varit en självklar årlig sak. Förra året ställdes allt sådant in då pandemin slog till precis när man skulle genomföra dem, men i år har vi ju klart för oss hur läget kan förändras.

Det är dock en oerhörd skillnad att försöka genomföra något där man ska ta hänsyn till allt det nya och dessutom försöka garantera att man inte blir nerstängd innan man satt igång. Vi har haft pågående diskussioner mellan ponnyföreningarna och dessutom pratat med SWB om hur alla lösningar kan se ut.

Istället för den stora ponnyfest som brukar hållas med fler raser på samma ställe har vi fått separera våra visningar. På sitt sätt tråkigt men en förutsättning för att var och en ska kunna genomföra sina visningar utan att någon annan ställer till det genom att det blir för många personer som ska samlas.

Vanliga tävlingar kräver inte lika många funktionärer som bruksproven gör.

Vanliga tävlingar kräver inte lika många funktionärer som bruksproven gör och varje avelsorganisation behöver ha egna så därför blir det omöjligt att planera tillsammans i år. Vissa kommer därför att köra enligt tidsplan men vi har valt att flytta vår visning, både för de andras skull och vår egen. Det handlar alltså om hänsyn åt alla håll som man annars aldrig behövt ta, dels då om hänsyn till våra samarbetspartners och dels om hänsyn till de hingstägare som vill att visningen går att genomföra utan att ställas in i sista minuten.

Jag förstår att många önskar att tävlingssäsongen ska vara som vanligt men med de restriktioner som finns så är det ett jättearbete för de som ska arrangera att få till allt. Det är liksom inte bara att köra på. Men det finns ju alltid en tid för varje sak och om det är så att utbudet på tävlingar aldrig återkommer till det vi vant oss vid de senaste åren så är det så.

Vi som varit med länge vet att utbudet exploderat i jämförelse med hur det sett ut historiskt, men för de som inte varit med så länge är det naturligtvis mer kännbart med tillbakagången. Så är det dock med allt, vi har vant oss vid ett överflöd i största allmänhet.

Som tur är så handlar det ändå fortfarande om den där lösningsorienteringen och allt hemarbete ger andra möjligheter. Själv har jag fått fart och målat arbetsrummet rosa då jag insett att den vita färgen gör att man ser lite lagom blek och sjuk ut hela tiden när man sitter på zoommöten. Det är bra.

Eftersom jag inte heller är ute och far så har jag också hunnit vara nästan först med att registrera min hästanläggning hos Jordbruksverket. Som vanligt har de lyckats med en halvkrånglig registreringssida men efter några hopp hit och dit så har jag nu kommit så långt att den finns och har några hästar boende. Jag tänkte att det var bäst att göra det så fort som möjligt innan sidan kraschar av alla som nu ska in och registrera sig.

Rosa
Rosa (Release Me), nu officiellt bosatt på anläggning nummer 278207. Foto: Privat

Det ska bli intressant att se hur många som lyckas sno hästar från andra när de där UELN-numren ska knappas in. Jag och en annan testade systemet genom att sno en häst som var inlagd och den flyttade genast utan att den andra informerades. Det finns alltså intressanta buggar i systemet som vi kommer hitta vartefter.

Det enklaste sättet att lägga in UELN-numret på är att leta rätt på hästen i den databas den är registrerad och sedan kopiera in den i Jordbruksverkets databas, då blir det mer sannolikt att man får det hela rätt. Ska man sitta och knappa in det långa numret manuellt så finns det ju en stor risk att man misslyckas.

Jordbruksverket
Det officiella beviset på att mina hästar nu finns i ytterligare en databas. Foto: Privat

Jag misstänker ändå att detta inte kommer vara väl fungerande om två månader då alla Sveriges hästar ska ha en boplats. Tyvärr så är det inte i närheten av alla hästar som har UELN-nummer ens en gång. Databaserna är inte heller helt uppdaterade mot Jordbruksverkets, SWB-hästar födda efter 2019 gick inte in alls av någon anledning. Det mest intressanta är att man alltså för att kunna hålla häst behöver ha en dator då jag inte kan hitta några blanketter för att skicka in individnummer på häst.

För att göra allt lite krångligare så var jag också nu tvungen att registrera mina sex små hönor som jag har för att få ägg till mig själv. Nya reglerna som börjar gälla i april innefattar även dessa små individer så nu har jag en anläggning med nio får, två grisar, sex höns och åtta hästar registrerad hos Jordbruksverket i god tid innan reglerna börjar gälla. Det känns bra.

Grisar
Pelle och Fredde som också bor (och har boat in sig) på anläggningen. Foto: Privat

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 119 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden