De där gula öronen sitter på en ponny som heter Lydia.
Det roliga är att hon är den sista avkomman som min första ponny fick. Hennes mor var också en gul ponny som bar mig genom en annan typ av livskris, nämligen tonåren.
Egentligen så är kanske Lydia inte vad de flesta skulle kalla en bra terapihäst. Hon är inte heller vad man kan kalla en särskilt trygg figur utan faktum är att Lydia är rädd för väldigt många saker. Hennes största skräck är vildsvin, något som gör våra små skogsturer ganska så intressanta.
I varje hästflock bör det finnas en sådan där lätt skräckslagen figur, den där som har någon slags NPF-diagnos och upptäcker farorna innan de ens existerar. Det är ju nödvändigt för flockens överlevnad så mina andra gamla ponnyer accepterar alla hennes ryck utan att ägna särskilt mycket tid åt att följa henne.
Hennes uppgift när vi är ute i skogen är alltså att leta efter vildsvin och varna mig för dem. Det medför att hon tvärstannar vid minsta misstanke om att det gömmer sig ett vildsvin i närheten.
Vi har haft många pratstunder kring hur små stenar man kan misstänka för att vara vildsvin eller hur stora de behöver vara för att dölja ett och huruvida vildsvin verkligen kan flyga eller inte.
Det sköna är ändå att vi har ju släppt all ambition vad gäller prestation och det medför att jag inte behöver pressa henne. Vi ägnar oss bara åt vår egen relation. Det är ju just det där med relationen till en häst som gjorde att jag ville börja jobba med hästar.
Jag älskade hennes mor och känslan av att vara ett med henne var det som väckte den där kärleken till hästarna som jag hoppas aldrig försvinner.
Efter alla år med fokus på utveckling av de hästar jag suttit på så är det alltså rätt så trevligt där ute i skogen på Lydia. Hon är egentligen en ganska så fin ponny, men hon har en skada i en framkota som gör att hon inte klarar livet som tävlingsponny.
Någon gång när hon var unghäst har hon fått en smäll och ena framkotan saknar en liten flisa. Nu när jag då inte behöver få ordning på Lydia så att någon annan kan tävla henne så kan jag istället välja att acceptera alla hennes svagheter.
I Lydias och min värld är ju inte den där diagnosen en svaghet, hon har en tydlig uppgift och är bra på den. Jag har då fått en annan uppgift i vår relation och det är att kontrollera faran och ge henne trygghet.
På en vanlig tur så är hon relativt avslappnad men eftersom hennes nerver är blixtsnabba så känner man hur det skakar till och så tar det tvärstopp. Jag har ju utvecklat en ganska så bra reaktionsförmåga efter all unghästridning så jag har inga problem med att hinna med.
Om det nu hade suttit en lite mindre balanserad ryttare på henne så hade det kanske inte gått lika bra och då slutar det ju ofta med konflikt. Nu räcker det med att hon hoppar till och jag säger att jag sett den livsfarliga stenen och att jag garanterar att den inte kommer att attackera. Tack vare att hon litar på mig så kan vi fortsätta efter att varje hot bedömts vara ofarligt.
Lydia har ju som alla andra även styrkor. Hon är väldigt snabb och stark i kroppen. Hennes pappa var ett fullblod som faktiskt var svensk mästare på sprintdistans en gång i tiden och från honom har hon ärvt förmågan att springa fort.
Fullblodets extra stora lungor verkar hon också ha ärvt vilket ger uthållighet. Hennes mamma var en connemara som kunde hoppa hus. Från henne har hon ärvt elasticiteten och mycket säkra fötter.
Det är en rolig kombination det där med att både vara snabb och ha som små kameror i fötterna, om galopp genom snårskog full av rötter var en tävlingsgren skulle vi vara oslagbara (naturligtvis förutsatt att det inte finns några vildsvinsliknande stenar på banan).
Det är spännande det där med acceptans. Tyvärr så har vi ofta en tendens att vilja forma alla hästar (och människor) efter samma mall. Vi vill ofta få ut mer av dem än vad vi har kunskap och förmåga att kommunicera till dem och det drabbar då hästar som Lydia lite extra hårt.
Att ha problem med rädslor och samtidigt ha en skada är ju som ett perfekt recept för att bli bortvald. I jobbet med att utbilda hästar gäller det oftast att få dem att göra saker lite per automatik, oavsett situation.
En hopphäst ska helst hoppa snällt även med en lite halvbalanserad ryttare. Det krävs alltså att man gör dem mindre känsliga och helt på det klara med vad deras uppgift är, de måste acceptera bristfällig ridning och kommunikation.
Faktum är ju ändå att den största delen av alla hästar jag utbildat sålts till hobbyryttare och det som kännetecknar dem är ju att de inte är perfekta i sin ridning. Jag menar nu inte att alla hobbyryttare ska ge upp utan att det kanske skulle vara en bra idé att jobba mer på relation och sätta mindre press på att prestera.
Det intressanta är att när det gäller andra sällskapsdjur som hundar så har vi en större acceptans för att de inte gör exakt det vi förväntat oss av dem. Jag kommer inte byta bort boxern Emma som inte vaktar för fem öre men gärna apporterar hur många pinnar som helst.
Jag kommer inte byta bort labradoren Bessie om hon så inte skulle hämta en endaste pinne i hela sitt liv. Mopsarna ska vi inte tala om, de har inte ett enda vettigt användningsområde och mängder av udda idéer men älskas utan förväntningar på några motprestationer.
Vi ser dem helt enkelt mer som individer och mindre som ett redskap för att prestera mot vissa mål.
Det finns mängder av hästar som är som Lydia, alla de där som inte är perfekta men som ändå förtjänar en chans.
Ger man dem det så kanske man kan upptäcka saker om sig själv och träna sitt tålamod lite på kuppen.
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på