Linnea Lindahl: ”Jag vill bli en gammal ryttare”

Min mormor brukade alltid säga att ”just nu är jag i den bästa åldern”, oavsett vilken ålder hon befann sig i. Hon lyckades alltid hitta något positivt med just den tid i livet som pågick just då. Det gjorde mig alltid glad, för jag tror att hon genuint menade det. Att hon verkligen tyckte att den bästa tiden är nu.

Barn vill ofta bli äldre för att få göra allt som de inte får när de är små. Vara uppe sent, äta godis på vardagar men framför allt – att få bestämma själv. Många vuxna klagar å andra sidan på allt ansvar och tänker på hur lätt det var när någon annan bestämde åt en.  

Det finns en norm i samhället utanför stallet – en rädsla för att bli äldre. Det finns krämer mot rynkor och ouppnåeliga skönhetsideal i sociala medier. 

Men vet ni vem som inte bryr sig om det där? Våra hästar. 

Vilken tur att ridning är en sport för hela livet, så att vi slipper sluta med det vi älskar när vi blir gamla. Vilken tur att vi slipper åldersångest. Även om vi skulle känna att vi inte kan rida av olika anledningar, så finns det alltid något att göra i stallet som får livet att kännas meningsfullt. Det finns alltid ett sätt att umgås med hästen. 

Du behöver inte ha slät hy för att rida bra. Tvärtom är det oftast de rynkiga och gråhåriga tränarna som är de allra bästa. I ridsportvärlden är ålder och erfarenhet en guldgruva för ryttare.

När jag intervjuade de äldre ryttarna i Ridsports artikelserie om ridning hela livet hade de något gemensamt. De hade samma inställning till livet som min mormor hade – en tacksamhet över att få bli äldre. För det är tyvärr inte alla som får bli det. 

Låt oss beundra det här med ålder – för vi vill alla bli gamla ryttare en vacker dag.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 10/2024.