Myter om blod – från draghästar till agilityhundar

Blod. I dag talar man mer än någonsin om blod – hästar med mycket blod, hästar som är högt i blod, man vill ha mer blod och – hoppsan, nu har det blivit för mycket blod! 

Men vad betyder det egentligen? Att likställa ”blod” med andelen fullblod i stamtavlan – det man kallar förädlingsprocent – är inte korrekt. Många av dessa hästar som man menar har ”mycket blod” besitter inte sällan en verkligt låg förädlingsprocent – alltså andel fullblod. 

King Edward är kanske det tydligaste exemplet. En liten, smidig häst, superreaktiv och vänder på en flygande femöring i luften. Men med en förädlingsgrad
på knappt 20 procent (och där fadershingsten Edward har något slags rekord med 18,36 procent). 

En låg förädlingsgrad ser man också hos många av de mest framgångsrika dressyrhästarna. Totilas hade en förädlingsgrad på 25,39 procent och TSF Dalera – som man ju verkligen uppfattar som ädel – ligger på 27,73 procent. 

Det man pratar om är egenskaper som förr associerades med fullblod. En het och reaktiv häst med kvicka reflexer.

– Det man pratar om är egenskaper som förr associerades med fullblod. En het och reaktiv häst med kvicka reflexer. På engelska talar man om ”blood type”, men det var inte så länge sedan ”blod” började användas i dessa sammanhang  i Sverige. Jag upplever att det är något som har kommit in mer i svenskan på 2000-talet, kanske genom att vi har haft många ryttare och hästskötare som jobbat internationellt, säger Emma Thorén Hellsten, expert inom avel och genetik.

Framåtanda från draghästar

Dagens moderna sporthästar har avlats fram ur vagnshästar som förädlats med framför allt engelska fullblod, samt till mindre del arabiska fullblod. På detta sätt fick man en betydligt lättare och ädlare häst med mer energi, som lämpade sig bättre för dressyr och hoppning. 

– Framåtandan kommer från vagnshästar! Det vi i dag kallar ”blod” inom sportaveln kommer från arbetsvilliga draghästar, menar Per-Ola Forsberg som föder upp och producerar hopphästar, men som har en bakgrund inom galopphästavel.  

– Harm Thormälen, från en av Holsteins mest framgångsrika uppfödarfamiljer, berättade för många år sedan att man kunde se att de bästa stofamiljerna i Holstein kom från gårdar med tunga marker. Det var ston som kunde trycka ordentligt i selen när en sten tog emot eller i tunga marker där havet flödade in, hästar som aldrig gav sig, säger Per-Ola Forsberg. 

– Ja, man brukar säga att mycket av egenskaperna inom hoppaveln kommer från ston som arbetat på tunga jordar. Jag tror ingen tittat på det inom forskningen, men så kan det säkert vara, säger Emma Thorén Hellsten.

Helt annorlunda psyke

Per-Ola Forsberg berättar att när han och hustrun Karin gick över från att ha avlat galopphästar till att avla hopphästar visste de att alla ville ha ”blod”.

– Det uppfattade vi som fullblod, men så var det ju inte alls. 

Utvecklingen av hopphästaveln har gått i en riktning där hästarna i stor utsträckning har förändrats mentalt.

– Vi har gått från hästar som man skulle lära att hoppa till de här spektakulära hästarna som har så lätt för det och är helt annorlunda i psyket. De är avlade för att akta sig för bommar och läsa hinder. De tänker som en agilityhund och det skapar problem om man inte tänker på samma sätt, säger Per-Ola Forsberg.

– Det gör att processen blir svårare. Man kan inte längre ta en häst från lösdriften och rida in den på en vecka. Man kan inte göra samma saker med en 5-åring i dag som man kunde förr, de behöver mer tid.

Förändrad teknik

De här ”nya” hästarna hoppar också med en bättre teknik.

– Förr tänkte man att hästarna hoppade av med bakbenen, men nu vet man att en bra hopphäst ska hoppa av med frambenen så att manken går rätt upp sedan ska bakbenen trycka på i den vinkeln men inte med huvudsyfte att lyfta upp. Det gör King Edward, han är liten och knubbig men så gymnastisk med enorm vilja. Det är det här alla letar efter i dag. Det är de här egenskaperna som man menar när man i dag pratar om ”blod”, konstaterar Per-Ola Forsberg. 

Blivit för mycket?

Har det då blivit för mycket blod? Ofta talas det om att det inte finns ryttare för dessa superreaktiva, känsliga hästar. 

– Man kan se att en del av de ryttare som tidigare red SWB-hästar har gått över till andra raser, som islandshäst. Men än så länge finns det inte en tillräckligt stor marknad för att avla fram ”snällare” varmblod, risken om du gör det är att du tappar din kommersialitet som uppfödare, säger Emma Thorén Hellsten. 

– Inte ens på ridskolor vill man ha hästar som är alltför sävliga, du behöver en häst med energi som orkar gå tre pass på en dag. Ridskolehästarna ska inte vara reaktiva som sporthästarna, men det betyder inte att de ska vara mindre energiska.

Robust eller reaktiv

Men även inom sporten är det viktigt med hästar som har en mental hållbarhet.

Fakta

Förädlingsgrad …

… för några välkända hingstar och sporthästar

Dressyr:
Ampère 30,27
Apache 40,04
Glamourdale 29,10
Invoice 37,11
Jazz 40,82
TSF Dalera 27,73
Totilas 25,39
Touchdown 34,96
Valegro 38,67

Fälttävlan:
Birkhof’s Grafenstolz TSF 29,69
Camiro de Haar Z 45,32
Contendro I 34,38
Courage II 43,36
Diarado 48,45
FischerChipmunk FRH 55,47
Jaguar Mail 80,86

Hoppning:
Baloubet du Rouet 34,38
Cardento 58,59
Chacco-Blue 49,61
Comme Il Faut 34,77
Cornet Obolensky 29,69
Donatello d’Auge 41,07
Hip Hop 27,54
Kashmir van’t Schuttershof 41,41
Kannan 33,99
King Edward 19,92
Leone Jei 47,09
Mylord Carthago 32,5
Nabab de Rêve 47,66
Quidam de Revel 57,82
United Touch S 39,86
Vigo d’Arsouilles 28,7

Expandera

– Jag brukar säga att man vill ha en ”robusthet”. Man vill ha en lyhörd hopphäst med mycket energi, vilja och snabba reflexer, men som kan tagga ner och sova i boxen mellan klasserna, resa och byta ryttare utan att bli stressad. 

Emma Thorén Hellsten skiljer på olika slags reaktiva hästar.

– Du har de som reagerar med panik och flyr utan att stanna, de som hoppar undan men tittar efter vad det var som skrämde dem och så en ytterligare typ som kan se lugn ut på utsidan, även om den är stressad och där det kan vara svårt att se någon reaktion på utsidan. Den typen kan ofta utveckla magsår i stället.

 – Man skulle kunna tänka sig att det har vänt lite på dressyrsidan, men man vill fortfarande ha mycket energi. När temperamentsforskningen har kommit lite längre kanske man kan avla fram en häst som är energisk men inte lika lättskrämd. Att kunna skilja ut och avla för de positiva energiska egenskaperna man vill ha, till skillnad från de som kan vara farliga eller besvärliga att hantera, som för mycket flyktbenägenhet, tror jag kommer att vara framtiden.

Inga fullblod i dressyr

Förädlingsprocent är inget man talar om eller eftersträvar inom dressyraveln. Tvärtom har fullbloden sedan länge en undanskymd roll där.

–De är inte byggda för dressyr, de har det inte exteriört lätt. Fullbloden är lite kortbent låga i fronten och man får kämpa för att få upp dem, säger Monica Björkdahl, som föder upp dressyrhästar men också har ett förflutet som uppfödare av galoppörer.

– Man kanske också kan säga att de är lite festprissar. De tycker att det är kul att springa fort, men de gillar inte arbete. Att jobba och slita för att lära sig göra piruetter och skolor, det är inte deras grej. 

I stället kommer förädlingen av dressyrhästarna från trakhenerhästarna, menar Monica Björkdahl. 

– Många trakhener var till 90 procent fullblod och den vägen har man kunnat plocka fram det man vill ha ridmässigt från fullbloden, säger hon.

För att återknyta till Dalera, med endast 27,73 procent förädlingsgrad – hon är trakhener, en ras som under 1800-talet avlades i stor omfattning med fullblod och  i början av 1900-talet till 90 procent bestod av fullblod. Stamboken är stängd, men man får fortfarande korsa in fullblod.

Alla vill ha fullblod, men helst i tredje led! 

Men hög förädlingsgrad och rena fullblodsföräldrar, det är inte något man ser i dagens dressyravel.

– Alla vill ha fullblod, men helst i tredje led! säger Monica Björkdahl.

 Tidigare sa man inom flera av varmblodsstamböckerna att man bör förädla på nytt med fullblod i var tredje eller fjärde generation. Så inte i dag. 

– I dag har fullbloden avlats så extremt åt sitt håll att de inte längre passar i varmblodsaveln, säger Emma Thorén Hellsten.

Räkna ut procenten

Hur räknar man då ut procenten – förädlingsgraden? Det är väldigt förenklat – man slår ihop moderns förädlingsgrad med fadershingstens och delar med två. Men de här beräkningarna av förädlingsgrad måste delvis ses som teoretiska.

Ett tydligt exempel är fälttävlanshästen Tsetserleg, Martin Boyds OS-häst i Tokyo. Enligt stamtavlan ska han ha en förädlingsgrad på 47 procent, men ett DNA-test avslöjar en förädlingsgrad på 62 procent – alltså en skillnad på 15 procent. Tester utförda på andra hästar har visat skillnader på uppemot 30 procent.

Emma Thorén Hellsten är dock tveksam till detta.

– Jag vet faktiskt inte om man verkligen kan mäta förädlingsgraden med ett DNA-test, säger hon, och menar att det enda sättet att avgöra mer exakt är om en förälder är 100 procent fullblod och den andra inte har något fullblod alls i sig. 

– Då blir det 50 procent fullblod.

Om vi visste exakt vilka gener som nedärvdes vid varje parning hade alla helsyskon varit identiska tvillingar. I stället är det slumpen som avgör vilka gener som nedärvs från respektive förälder vid varje parning, vilket ger en genetisk variation – och den omfattar även förädlingsgraden.

Hitta genetiska markörer

Vid testning kan man, förutom att fastställa föräldringsgraden, också se genetiska markörer som indikerar snabbhet eller uthållighet. Kanske kommer det framöver att bli alltmer intressant att DNA-testa hästar för att få fram dessa genetiska markörer. 

DNA-test kan också identifiera anlag för ärftliga sjukdomar och defekter, vilket får allt större betydelse när uppfödare väljer att avla på unga hästar som inte hunnit få sin hållbarhet dokumenterad.

Tittar man på de fullblod som finns i dag, så är det ytterst tveksamt om de hör hemma i varmblodsaveln. När det gäller fullbloden har man gått alltmer mot avel av sprinters och det blir svårare att hitta den långlinjerade stayertyp som man önskar i aveln av hopphästar och framför allt för hästar för fälttävlan. I stället väljer man kanske en varmblodshingst med hög förädlingsgrad. Typexemplet är Jaguar Mail med 82,62% förädlingsgrad, som länge rankats högt inom fälttävlansaveln och fortfarande gör det.  

Jung söker fullblod

Regerande OS-guldmedaljören i fälttävlan Michael Jung är en ryttare som aktivt söker hästar med största möjliga fullblodsinslag, gärna över 80 procent. Hans VM-guldhäst från 2014 fischerrocana FST var efter Ituango xx som hade ett förflutet som galoppör. De flesta av hästarna han rider i dag ligger högt, från cirka 40 upp till 80 procent i förädlingsgrad.

Hos Jungs hästar, liksom hos många andra framgångsrika fälttävlanshästar, är Heraldik en fullblodshingst som spelat en stor roll. Andra fullblod som har betytt mycket för varmblodsaveln är Carnoustie, National Zenith (son till legendariska Secretariat), Ladykiller, Cottage Son, Laudanum och Lucky Boy i hoppaveln och Marlon, Der Löwe och Lauries Crusador i dressyraveln. I dag ser man dock främst fullblodsinslaget på stosidan inom sporthästaveln.

– Våra ston ligger på 72-75 procents förädlingsgrad och avkommorna hamnar på omkring 50. När du tränar en häst med högt inslag av fullblod tar träningen på ett helt annat sätt när det gäller hjärta och lungor. Den kommer lättare i fysisk form av sig själv och håller formen längre. Vår ryttare Jörgen Larsson säger att våra hästar alltid är som fräschast sista dagen på ett meeting, säger Per-Ola Forsberg.

Men det handlar inte bara om syresättning och muskelfibrer, Per-Ola Forsberg har en annan teori om varför: 

– Bra fullblodshästar kan slappna av och andas i språnget och därmed syresätta sig. 

Man får titta på hästen man har framför sig, inte den framräknade förädlingsgraden  

Emma Thorén Hellsten tycker inte att man ska lägga så stor vikt vid förädlingsgraden.

– Om hästen har en hög förädlingsprocent men ser tung ut är det osannolikt att den har de egenskaper man söker. Man får titta på hästen man har framför sig, känna hur den är att rida och dra sina slutsatser utifrån det. Inte från den framräknade förädlingsgraden.

– Det viktigaste verktyget du har som avlare är selektion. Att välja de hästar som har och förärver de egenskaper du vill få fram. Oavsett vad som står på papperet, avslutar Emma Thorén Hellsten.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 8/2025.