Nytt format kan gynna Sveriges fälttävlanslag

VM i fälttävlan i franska Normandie 2014 var ett riktigt sorgebarn för den som supportar svensk fälttävlan. Truppen decimerades ända fram till och med den inledande hästbesiktningen och Sverige startade med tre ryttare.

Varken då eller på VM 2010 fick Sverige ett lag i mål. Inte heller i Jerez 2002 eller i Haag 1994 lyckades ett svenskt lag ta sig hem.  2006 i Aachen kom Sverige femma, precis som i Rom 1998.

I alla de här mästerskapen har VM varit en ”vanlig” fyrstjärnig tävling. Generellt är det de stora nationerna – där stora, fyrstjärniga banor hör till traditionen – som har klarat sig bäst på VM: Storbritannien, Tyskland, Frankrike, USA och Australien.

Men från och med VM i Tryon är det annorlunda. Nu ska VM ridas med fyrstjärnig nivå i dressyren och hoppningen samt trestjärnig terräng. Nivån har också bytt namn och heter CCI5* L, där står för lång. ”Vanliga” fyrstjärniga tävlingar som brittiska Badminton och tyska Luhmühlen kommer enbart att finnas som just det och ska heta CCI5 Major.

Samtidigt som det blir enklare är det rimligt att anta att konkurrensen om topplaceringarna blir tuffare. Annelie Frank

Det nya formatet kommer säkert att gynna Sverige. De svenska VM-ekipagen Sara Algotsson Ostholt/Wega, Anna Freskgård/Box Qutie, Louise Svensson Jähde/Utah Sun eller Waikiki, Niklas Lindbäck/Focus Filioucus och Ludwig Svennerstål/El Kazir har alla varit stabila på den nivån under säsongen, med några få dippar.

Det är dock tveksamt om det svenska laget är ett medaljhopp. Nu är förvisso fälttävlan väldigt oförutsägbart och massor kan hända med stora omkastningar efter terräng och hoppning.

Men den här nivåsänkningen av terrängen gynnar fler länder än Sverige. Belgien, Irland och Italien till exempel. Så samtidigt som det blir enklare är det rimligt att anta att konkurrensen om topplaceringarna blir tuffare.

Däremot vore det ett misslyckande om Sverige inte klarar kvalet till OS genom att vara bland de sex bästa i det här läget. Hela det svenska silverlaget från EM förra året finns med i truppen – om än två av ryttarna på andra hästar. Algotsson Ostholt, Svennerstål och Lindbäck var också med och tog EM-silver på Ribersborg 2013. Och på de tre senaste Olympiska Spelen har det blivit två fjärdeplatser för Sverige. Så visst har Sverige lyckats i lag – om än inte just i VM.

Nu finns det dock individuella svenska VM-ljusglimtar genom historien – som Paula Törnqvists brons med SAS Monaghan i Rom. Eller Magnus Gällerdals åttonde plats och pris för bästa terrängrunda tillsammans med Keymaster i Aachen.

Den här gången har många satt sitt hopp till OS-silverekipaget Sara Algotsson Ostholt och Wega. Om det 17-åriga stoet är fräscht – vilket hon enligt teamet kring henne ska vara – är ekipaget definitivt ett individuellt medaljhopp.

Hur förbundskapten Fredrik Bergendorff ska taktika kring detta är svårt att veta – vill han ha Sara Algotsson Ostholt med i laget för att stärka lagets chanser eller vill han låta henne tävla individuellt och satsa allt på en individuell medalj utan att behöva bli beordrad att ta långa vägar för att säkra hem ett lag? Eller ska hon få rida sist i laget så att hon kan anpassa sig efter vad lagkamraterna har gjort före henne? Det är svårt att veta, även om det troliga är att laget sätts i första rummet.

Övriga fyra ekipage är så stabila att de borde kunna rodda hem ett OS-kval även utan Wega. Men allt det där är saker som Bergendorff får betalt för att fundera på.

Detta är en analys, en personligt skriven text där skribenten själv står för sina åsikter. Texten var publicerad första gången i Ridsport nummer 16/2018.