Bildspecial: Häng med hem till Henrik och Janikas vardag

Det är kuperat och vackert och den lilla byn Broichhof ligger neråt backen. Någon kommer skrittande på en av många ridleder i en omgivning som också bjuder på massor av fälttävlanshinder för den som är sugen.

Henrik von Eckermann möter oss med ett glatt leende. Egentligen är han trött efter en veckas tävlande, med Nations Cup dagen innan i Hickstead.
– Asch, det är inte så farligt. Jag är van vid att jobba mycket. Och jag är lyckligt lottad som får ha min hobby som jobb, säger han.

Det behövs inte många sekunder i stallet innan Henriks speciella känsla för och kärlek till djuren märks. Han smeker en hals, stryker en nos, tar med handen över en nosrygg när han presenterar hästarna, och alla svarar med lugna ögon och glada öron. De flesta av Henriks nio hästar är bruna, men det är en som utmärker sig. Inte med färgen – han har inga tecken – snarare med sitt pigga uttryck.
– Cantinero är alltid glad och han letar alltid efter godsaker. Och så älskar han att få åka med och tävla, berättar Malin Asterö, en av Henriks tre groomar.

Även om den nu 16-årige Cantinero har betytt mycket för Henriks karriär (bland annat GP-etta i Rom och EM-häst 2015) är det Toveks Mary Lou som är stallets stjärna. Det är hon som var med i silverlaget på EM i fjol och det är henne som Henrik har varit trea med i två världscupfinaler.

Specialdesignat träns

När Mary Lou ställs upp i gången för att borstas och sadlas visar hon tydligt sina åsikter. Egentligen är hon väldigt snäll, men när groomen Isabella Håkansson börjar borsta hugger Mary Lou i luften. Än värre blir det när sadel och allt som hör till ska på. Också när Henrik ska tränsa har Mary Lou sitt att säga om det hela.

– Hon gör alltid så här, säger Henrik överseende när det bruna stoet står och gungar med huvudet medan han försöker knäppa den övre nosremmen.

Tränset är specialdesignat, av Henrik. Det har ställbar övre nosrem och saknar käkrem. Men den största skillnaden från ordinarie utformning är nackstycket. Det är brett och fodrat, men det har en fri kanal för nackkotorna.
– Jag gillar inte när det trycker på nacken. Det här fungerar fantastiskt bra, säger han.

På just det här (tränings)tränset har tyglarna dubbla ”flugor”.
– De gör att martingalen blir lite mer fast, förklarar Henrik.

Lång lista

Tränsets funktion är en av sakerna på Henriks långa lista med detaljer som han funderar över och vill optimera. En annan är hovarna. Inte minst Mary Lous.
– Jag har en ny hovslagare och tillsammans med en veterinär har vi ändrat lite. Mary Lous framhovar är lite olika. Den ena blir lite lång i tån, och det är viktigt att verka så att vinkeln från hovbenet blir rätt, och lika med den andra hoven, säger Henrik.
– Hennes hovar har alltid varit olika, så nu tyckte jag att i arbetet mot VM var det dags att få ordning på det.

Val av optimalt fungerande bett är en annan post på Henriks lista. Han har funderat mycket kring Mary Lous rivning i sista rundan i årets världscupfinal, där hon blev en aning platt i språnget. Ett scenario han vill undvika i framtiden.

– Inomhus brukar det inte vara något problem, där håller väggarna normalt ihop henne åt mig. Men utomhus har hon inte lika stor erfarenhet och hon ska med längre galoppsprång på stora banor kunna hålla 400-meterstempo. Samtidigt måste jag kunna få tillbaka henne i sprången.
– Jag gillar att rida på tjocka bett och på Mary Lou har jag alltid ridit med gag.

Men i Falsterbo passade han på att testa något han provat på hemmaplan, ett vanligt gummibett i kombination med hackamore.
– Det kändes bra i uppvärmningsklassen, men sedan i Grand Prix fungerade det inte alls. Så till Nations Cup gick jag tillbaka till tjockt gag och samtidigt längde jag martingalen ett hål. Det blev bra, så så kommer jag att ha det i VM. Nu vet jag att den utrustningen är den bästa.

Fångat på Gut Broichhof:

Lugnt efter Paris

Efter världscupfinalen i Paris i april fick Mary Lou ta det lugnt. Efter hand har hon sedan fått tävla i gång.
– Hon måste vara inne i gamet eftersom hon, trots sina tolv år, inte har så mycket rutin, säger Henrik apropå att Mary Lou inte gick mycket som 7- och 8-åring eftersom den dåvarande ägaren blev avstängd två år för dopning och slutade rida.

Under sin vila i våras lade Mary Lou på sig lite hull.
– Hästarna måste få ”tjocka på sig” lite ibland. De får kraftfoder tre gånger om dagen och alltid mycket hö, fem gånger om dagen. Men när det är viloperiod blir kraftfodergivan lite reducerad.
– När det sedan är dags för viktig tävling vill jag att hästen slimmar till sig, de kan inte vara för tjocka när de ska prestera. Mary Lous matchvikt är 550 kilo.

Jag vill komma till VM och veta att jag har gjort allt. Inte tänka att det där borde jag kanske ha gjort, och det där.

Den ska hon ha nått efter tävlingarna hon gör på vägen mot VM: Dinard, Vaalkenswaard och Bryssel.
– Jag vill komma till VM och veta att jag har gjort allt. Inte tänka att det där borde jag kanske ha gjort, och det där.

Dagsprogrammet på hemmaplan är ganska rutinmässigt. På förmiddagarna rider Henrik de flesta av stallets nio hästar och på eftermiddagarna rider groomarna ut i den vackra och kuperade terrängen runt Gut Broichhof.

– Jag ser mycket hellre att hästarna får en tur ut i naturen än att de går i skrittmaskinen, säger Henrik.
– Alla hästarna får dessutom gå i hage varje dag.

Vardag hos Henrik von Eckermann, Evelina Tovek och Janika Sprunger:

Anläggningen har en mindre och en större utebana och två ridhus. Henrik delar faciliteterna med Evelina Tovek (som har sina hästar i samma snyggt nyrenoverade stallänga som Henrik), sambon, schweiziskan Jannike Sprunger, en hel del uppstallningar, några elever och en liten ridskola.
– Men det är aldrig några problem. När jag rider på förmiddagarna är det inte så många andra här.

Henrik känner sig trygg i sin matchning av Mary Lou mot VM.
– Det är första gången som jag känner det så här. Jag håller min plan och gör inga dumma saker.

Annat hos Beerbaum

Hade han varit kvar hos Ludger Beerbaum hade det varit annorlunda. Där var det dennes idéer som gällde.
– Kanske hade han pressat på att jag skulle ha startat i Aachen eftersom det är en så viktig tävling för tyskarna. Men nu kunde jag avstå eftersom jag tyckte att det var för tidigt för Mary Lou och det passade inte in i mitt upplägg.

– Det är så skönt att ha människor omkring sig som accepterar mitt upplägg och som litar på mig i det jag gör.

Henrik tänker främst på Mary Lous ägare Gregor Tovek och på förbundskaptenen Henrik Ankarcrona.
– Henrik har låtit mig ha den ”fixarperiod” jag ville ha efter världscupfinalen och gett mig tiden att experimentera. Samtidigt har Toveks varit väldigt förstående.

Toveks inträde i Henriks liv kom i exakt rätt tid. Även om den dåvarande ägaren Karl Schneider väldigt gärna ville att Mary Lou skulle vara kvar hos Henrik hade även han en gräns för hur stora bud han kunde tacka nej till.

– Mary Lou är flaggskeppet i min verksamhet, hon är viktig för hela cirkusen. Även om jag har andra bra hästar skulle allt fallit samman utan henne. Man behöver en ”reklamhäst” som kan göra resultat i de stora tävlingarna och därmed skapa kontakter. Så när Gregor Tovek gick in och köpte henne före världscupfinalen var det räddningen för hela min verksamhet.

Kontraktet på Mary Lou är på tre år.
– Det ger mig tiden att bygga upp något för framtiden.

Erbjöd samarbete

Även Karl Schneider har varit räddningen för Henrik. En månad efter att Henrik hade sagt upp sig hos Ludger Beerbaum kom Karl och sa att han hade hittat en fin häst. Om Henrik gillade den skulle han hålla den tills Henriks uppsägningstid hos Ludger gått ut. Redan då hade de kommit överens om att Henrik skulle flytta till Karls lilla stall.
– Jag lärde känna Karl genom Cantinero. Karl hade sålt Cantinero till Qatar, men hästen gick inte bra så den kom till Ludger och det var rena tillfälligheten att just jag fick hand om den.

– När sedan Karl hörde att jag skulle sluta hos Ludger, erbjöd han mig sitt stall och ett samarbete. Allt passade perfekt.

Med sig till Boichhof hade Henrik Yajamila, en 7-åring och Cantinero.
– Visst var det dags för mig att starta något eget. Jag trivs med att ha eget ansvar och det har alltid varit naturligt för mig att arbeta hårt.
– Men jag var lite orolig i början att jag inte skulle få till det, att det skulle bli ett personligt misslyckande.

Då kom hästen som Karl hade spanat in i Henriks liv, Mary Lou.
– Tio år gammal, vild och oriden. Karl tävlade henne själv först, upp till och med 1,45, innan jag tog över. Trots att hon kanske inte var så lätt att rida i början kände jag att det fanns mycket i henne.

Jag vill ju ha en VM-medalj med mig hem.

I maj i år beslöt Henrik och flickvännen Janika Sprunger att flytta ihop. Då blev Karl Schneiders privata stall för litet och Gut Broichhof blev ny adress.

Anläggningen byggdes på arrenderad mark för 50 år sedan av Karls pappa och har, som sagt, allt en professionell ryttare behöver. Henrik har tre groomar anställda: Isabella Håkansson, Malin Asterö och finska Tiia Karhu.

– Malin och jag är mest hemmagroomar och Tiia är tävlingsgroom. Men visst åker även jag och Malin på tävlingar ibland och vi kör lastbilen, säger Isabella, som efter tre år hos Ludger Beerbaum följde med Henrik till det nya stället.

Henrik och Janika bor inte på Gut Broichhof.
– Vi har en lägenhet tre kilometer härifrån. Det är faktiskt skönt att ha lite avstånd till jobbet.

I mitten av september flyger Henrik och hans häst till Tryon i USA, Henrik med tryggheten att han är optimalt förberedd.
– Jag vill ju ha en VM-medalj med mig hem.

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 15/2018.