Svensk världsfyra i växande gren

I det luftiga gamla stallet med hisnande takhöjd flyger svalorna ut och in. I hörnen skyddar brädor på boxkanterna från att de ska smutsa ner alltför mycket.Här finns plats för elva hästar, men just nu är det tomt. Trots ihållande regn från en blygrå himmel är alla ute i hagarna. 

Vi sätter oss i sadelkammaren medan Idamaria Johanssons praktikant Evelina hämtar in en vid det här laget ganska blöt Hoxi från hagen. 

– Jag har aldrig varit någon tävlingsmänniska egentligen, säger Idamaria med ett skratt. Det roligaste har alltid varit arbetet hemma – att se utvecklingen, dag för dag.

Häst från tränaren

Men med lusitanovalacken Hoxi har tävlingskarriären tagit fart. 

– Hoxi kom till mig som 4-åring, nyligen inriden. Det var min tränare Pedro Torres som erbjöd mig att ta honom. Han berättade att han hade en fin unghäst som han inte riktigt hade tid att arbeta med. 

De kom överens om att Idamaria skulle ta hem och utbilda hästen och att de sedan skulle sälja och dela på pengarna. Men när Hoxi var tio år och det var dags att sälja ville Idamaria att inte ville skiljas från honom, utan köpte loss hästen. 

Samarbetet med Pedro Torres har betytt mycket för Idamaria.

– Dels rent utbildningsmässigt, men inte minst för att jag fick chansen med Hoxi. Han är verkligen den som har
pushat min karriär uppåt. Pedro är väldigt engagerad, lättsam och otroligt noggrann med detaljer. 

– Jag har sett många tränare från Portugal som har ett fokus på publiken och gör träningen till en show, men Pedro pratar inte till publiken. Han har hundra procent fokus på hästen och ryttaren. 

Det roligaste är arbetet hemma – att se utvecklingen, dag för dag.

Hon beskriver tränaren som noggrann och en som inte tar några genvägar.

– Det viktigaste när man tränar för honom är att hästen ska vara helt avspänd och avslappnad i kroppen innan vi går vidare till nästa nivå. Han ägnar sig inte åt quick fix, utan vi arbetar från grunden i varje pass. Det har varit väldigt nyttigt för mig.

Under en period reste Idamaria ner till Pedro ett par veckor varje år. 

– Men ju mer jag kom i gång med mitt eget företag här hemma, desto svårare har det blivit att åka iväg. Nu blir det i stället onlineträning.

I år har Idamaria och Hoxi också debuterat i Grand Prix dressyr vid sidan av
WE-karriären och ekipaget var trea i sin andra start på Strömsholm i maj.

Sedan en tid tillbaka tränar hon även för Lovisa Degreef Beselin, som arbetat hos Reiner Klimke i Tyskland och som driver utbildningsföretaget Equestrian Academy. 

– Det har varit väldigt bra för mig, speciellt med fokus på dressyrtävling. 

Arbetade utomlands

Idamaria växte upp med hästar. Hennes mamma arbetade på ridskolor i Mariefred och Strängnäs, och det var där intresset föddes. Efter gymnasiet började hon arbeta utomlands – först på ett PRE-stuteri i Spanien, sedan i Belgien med arabhästar, där hon red mycket unghästar.

– Jag jobbade aldrig i renodlade dressyr- eller hoppstall, utan alltid med inridning och grundutbildning.

I Belgien träffade Idamaria sin sambo och tillsammans med honom flyttade hon tillbaka till Sverige. Här fick hon arbete på Sparreholm, där hon red lusitanohästar, både unghästar och väldigt välskolade hästar. Det var också här hon kom i kontakt med portugisiska tränare som kom dit för att hålla kurser, bland andra Pedro Torres och Manuel Jorge Oliveira som är mer inriktad på klassisk dressyr.

– Att få rida så välutbildade hästar och rida för bra tränare var helt avgörande. Det var där min ridutbildning verkligen tog fart.

Efter fem år på Sparreholm startade Idamaria eget. Numera driver hon sitt företag här på Stallarholmen, där hon tar emot utbildningshästar och har elever. Hagarna sträcker sig från stallet ner till sjön, omgivna av stora mäktiga ekar och med den pampiga herrgården i italiensk stil intill. Här finns ridbana och tillgång till ridhus och långa, mjuka ridvägar i omgivningarna. Oftast blir det långa dagar.

– På förmiddagen tar jag hand om stallet själv, sedan rider jag på eftermiddagen och ibland åker jag iväg och håller kurser och träningar på kvällar och helger. Det händer också att jag åker till exempelvis Norge eller Skåne för att ha kurser.

Trevlig stämning

Working equitation är fortfarande en ung gren i Sverige, men engagemanget är stort.

– Det är en väldigt trevlig stämning i sporten. Man ser inte snett på varandra utan hejar på varandra, det finns inte samma prestige. Alla är glada när fler hittar till vår sport. Det känns som om intresset och utvecklingen sker i samklang mellan klubbar, arrangörer och ryttare.

Det är en väldigt blandad grupp hästar och ryttare som söker sig till WE.

– Det kan vara att man rider dressyr men att hästen inte tycker det är roligt eller har de gångarter som krävs för att komma upp på en högre nivå. Men vi ser män-niskor från alla discipliner som vill prova på något nytt för att få omväxling – och så fastnar de.

Hög svensk kvalitet

Internationellt dominerar Portugal, men Idamaria ser stor potential i svenska ryttare som hon tycker håller hög kvalitet.

– Individuellt håller vi hög nivå. Det vi saknar är lagtävlan, eftersom vi inte kan vara med i ko-momentet.

WE består i Sverige av tre delmoment: dressyr, teknik och speed. Men i internationella lagklasser ingår även boskapshantering (cattle work), som av djurskyddsskäl inte godkänns av SvRF.

– Det är en het fråga. Momentet är viktigt historiskt och finns kvar internationellt, men här i Sverige är det inte tillåtet i tävlingar under Ridsportförbundet. Det diskuteras mycket och det finns starka röster åt båda hållen, säger Idamaria.

Hade det varit bättre att inte styras av förbundet?

– Jag tycker ändå att det har varit bra för svensk WE att vi är en del av Ridsportförbundet – det ger struktur och stöd.

Hoxi har hunnit torka en smula och Idamaria sadlar och tränsar och skyddar honom med ett täcke när vi vandrar i regnet ner till ridbanan. Evelina leder honom medan Idamaria snabbt bygger upp en bana där hon ska visa några övningar som passar både för WE-ryttaren och den som bara vill träna samspel och smidighet.

”Låt det ta tid”

Idamaria betonar vikten av långsiktig träning och hästvälfärd.

– Det viktigaste är att hästen får tid. Jag vill ha en häst som är avspänd i alla moment – det är den röda tråden. Blir hästen spänd, backar jag. Löser problemet och försöker igen, med gymnastik och kanske från marken. Det är också bra att ta hjälp. Jag har till exempel min duktiga equiterapeut Sverker Andersson som kan göra stor skillnad.

Hennes filosofi är att saker får ta tid. Även om det kan kännas som att det går väldigt  långsamt i början, gör det ofta att man snabbare når det slutliga målet.

– Att kunna backa eller ta en cirkel runt när det tar emot, gör ofta att man snabbare når slutresultatet. En häst som mår bra utvecklas snabbare.

Till salu – senare

Idamaria och Hoxi imponerar med sitt otroligt finkalibrerade samspel när hon visar övningarna medan regnet oförtröttligt fortsätter att strila ner. Först när hon är klar och sitter av börjar dropparna sina och himlen släpper fram lite, lite ljus.

Hoxi är visserligen till salu, men Idamaria satsar ändå på att de två ska fortsätta att utvecklas tillsammans och vara med och föra sporten framåt.

– Det känns som vi bara har börjat.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 9/2025.