Världen
14 maj 21:13
Ridsportplus

Svenska beridaren Nina Lodin mitt i protesterna i Colombia

KrissituationSenaste veckorna har omfattande stridigheter och protester skapat stor oro i flera städer i Colombia i Sydamerika. I staden Cali bor och arbetar svenska ryttaren och tränaren Nina Lodin på en anläggning med 300 hästar. Hon beskriver situationen som kaotisk, protesterna har lett till uteblivna höleveranser och oron för hästarnas hälsa är stor.

Svenska beridaren Nina Lodin mitt i protesterna i Colombia
De första två dagarna de ansvariga fick dra ner på maten sparkades det en lite i boxdörrarna men nu är det lugnt och alla hästar betas flera gånger om dagen. - Det är otroligt hur hästarna har ställt in sig snabbt, som att de vet att vi gör vad vi kan, säger svenska Nina Lodin som bor i arbetar i Colombia. Foto: Nina Lodin

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Ett 20-tal människor har dött i protesterna som startade för drygt två veckor sedan då ett lagförslag om sänkt tröskel för inkomstskatt och höjd moms presenterades. Den sittande presidenten Iván Duque har efter att situationen urartat på flera håll valt att slopa hela skattereformen – vilket dock inte påverkat oron i landet nämnvärt.

Kamp att få foder

Mitt i kaoset befinner sig svenska ryttaren och tränaren Nina Lodin som är anställd som dressyrtränare och beridare på en större anläggning för hopp- , dressyr- och polohästar i staden.

När protesterna startade blockerades vägarna in i staden och med det skars transportvägarna för de veckovisa höleveranserna av helt.

Img-20200927-wa0060
Nina Lodin arbetar som beridare och tränare på anläggningen. Foto: Privat

Hur länge klarar ni er med det foderlager ni har?

– Kanske i en vecka till mer eller mindre. Men redan nu är hästarna på verklig minimum i fodergiva och vi går ut och betar dem också. Allt för att dryga ut det vi har. Eftersom vi inte vet hur det här kommer fortsätta och hästarna får så lite som det går arbetar de inte alls. Vi skrittar dem för att minska risken för kolik men det är det enda. Det blev ett väldigt abrupt stopp mitt i träningen så vi gör vårt bästa för att hålla koll på varje individ. Vi har hamnat i ett läge där det handlar om att hästarna helt enkelt ska överleva, och det med bästa möjliga hälsa, säger Nina Lodin.

Är det några som har blivit sjuka?

– Ännu har ingen tappat extremt i vikt eller blivit sjuk av förändringen i fodergiva men ju längre det här drar ut på tiden desto större är såklart risken. Vi har kallat in en expertdietist för hästarna som tillsammans med veterinären pusslar ihop en foderstat utav det vi har för att det ska vara skonsammast möjligt för hästarna och räcka så länge det går.

Ser du någon ljusning på er situation?

– Just nu är det svårt. Dagarna går och protesterna verkar inte lugna ner sig. Så vi trevar oss fram lite i mörker och bara hoppas på att det snart ska ta slut. Skatteförslaget var bara startskottet, sedan dess har man fortsatt protestera för mänskliga rättigheter och för ett mer demokratiskt samhälle, säger Nina Lodin som nedan själv skriver om situationen och sina tankar som hästmänniska.

Nina Lodin: ”Jag tyckte jag hade varit med om en del”

Fått min beskärda del av livserfarenhet i mitt ännu inte så väldigt långa liv. Hade någon frågat mig när jag först lämnade Sverige för sju år sedan för att arbeta med hästar var jag skulle vara idag hade mitt svar inte varit Colombia. Det hade definitivt inte heller varit i en nationell krissituation där mat till sig själv eller djuren inte är någonting man kan ta för givet.

Men det är där jag är idag.

Jag har bott här i Cali, Colombia, i nästan två och ett halvt år nu och arbetat som beridare och tränare. Med hästar i alla åldrar, på varierande nivåer och elever som rider upp till Prix st George och Intermediaire. Jag har inte behövt engagera mig i mycket annat än just träningen av hästarna och eleverna. Förrän nu, då enorma protester sker över hela landet och absolut värst i just den här staden jag hamnade i.

Vägar in och ut ur staden är blockerade.

Det började den 28 april då regeringen lade fram ett nytt förslag angående skatter och protester bröt ut i hela landet. Protesterna gjorde att förslaget drogs tillbaka men det lugnade inte ner situationen. Idag i skrivande stund, 13 dagar senare, härjar protesterna fortfarande utom kontroll. Bussar har bränts, glasrutor krossats, affärer plundrats, folk har skadats och till och med dött i sammandrabbningarna mellan de som protesterar och polisen. Vägar in och ut ur staden är blockerade och endast de senaste dagarna har man långsamt börja få in nödvändigheter i staden igen. Så som mat, bensin och väsentligheter till sjukhusen.

Jag var till en början inte särskilt orolig. Jag hade aldrig trott att det skulle gå så långt.

Med min lägenhet endast 100 meter ifrån jobbet och med mat i kylen och skafferiet påverkade inte situationen mig till en början mycket mer än att jag noga fick välja vart jag skulle promenera hunden för att gatorna inte är säkra. Jag hade inte särskilt mycket hundmat kvar i och för sig men hunden har inte klagat över att få maten utblandad med ris och kyckling. För honom är det som julafton varje dag.

Fodergivan drogs ner till en kaka på morgonen, en på kvällen.

För ungefär en vecka sedan visade det sig dock att dessa blockeringar och protester gjorde att vi inte längre kunde få hö eller kraftfoder till stallet, då blev det jobbigt. Alla hästar fick gå ner på minimum i hö för att vi skulle få lagret att räcka. Det hö som fodras är små torrbalar då hösilage inte är ett alternativ i ett land där vi snittar en temperatur på 30 grader varje dag. Höet lagras inte heller i stallet då det inte finns plats, vi är beroende av att leveranserna kommer flera gånger i veckan.

Antalet hästar är också över 300 och plötsligt kunde leveranserna inte komma fram på grund av att protesterna helt blockerade gatorna i staden.

Fodergivan drogs ner till en kaka på morgonen, en på kvällen. Det vill säga 2-4 kg hö per häst/dag + kraft. Trots en sådan extremt liten giva skulle det gå 80 balar per dag. Vad gör man? Då det inte sitter i pengar eller i att höet inte finns, utan helt enkelt bara i det faktum att det inte kan komma fram.

Det blev en tankeställare, en situation jag aldrig hade kunnat föreställa mig. En tid som denna visar även vad man har för människor omkring sig. Man förs samman som ett team på ett sätt som inte skedde innan. Man lär sig att vara tacksam över det man har. Det är tur i oturen att det här hände här, där det är sommar jämnt och gräset växer året om och inte i Sverige mitt i vintern. Vi kan åtminstone ta ut och handbeta hästarna så gott det går medan högivan är så liten.

Samtidigt, att beta så många hästar… Vi har mycket personal men på grund av omständigheterna på gatorna kan inte heller alla ta sig till jobbet. Några hästägare har lyckats i egna bilar att få in några balar i taget. Alla hjälps åt. Andra har fått tag i lucernpellets som också ges för att väga upp. Hästarna kommer klara sig, de kommer inte svälta ihjäl.

Veterinär finns på plats varje dag för att hålla koll så ingen får kolik då fodergivan ändras så drastiskt. Vi gör vad vi kan men vi kan inte luta oss tillbaka och fodra så mycket som de ska ha flera gånger per dag. Alla får dra sitt lass och hjälpas åt för hästarnas hälsas skull. Givetvis kan hästarna inte träna på samma sätt som innan då de inte äter tillräckligt, de skrittas varje dag.

Allt blev upp och ner på grund av ett skatteförslag med oerhört dålig tajming.

Samtidigt sitter jag och läser i olika nyhetsappar och på sociala medier om allt som sker i världen. Det är inte bara här människor och djur inte kan få mat. Men det skrivs sällan om djuren i dessa situationer. Givetvis handlar det om människoliv, och det är jättehemskt. Men som hästälskare, tar det hårdare på mig om djuren inte har mat än om människor inte har det.

Det är underligt, surrealistiskt och intressant att se hur man själv reagerar i en situation som den här. Jag har inte legat sömnlös här för att jag har hört skjutningar, protester och bomber i staden.

Jag sov fortfarande bra tills att höet började ta slut. Jag tror inte det är bara jag, vi hästmänniskor är väl formade lite så.

/Nina Lodin

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden