Utveckling på många plan

Agria bjöd in till paneldebatt under Falsterbo Horse Show för att diskutera bland annat utveckling, hållbarhet och rehabilitering.

Florian Lackner, veterinär som jobbar mycket med hopphästar, har varit verksam i Sverige i tolv år. Under den tiden har utvecklingen gått framåt.

– För femton år sedan hade en häst bara fyra ben, det fanns inte mycket mer. Sen började fransmännen se att det fanns en hals, en överlinje och utvecklade därifrån. Vi har fått en helt annan syn på ett helhetsgrepp, säger han.

– Dessutom finns det nya underlag, vi avlar på ett nytt sätt. Det har hänt otroligt mycket på 10-15 år, säger Florian Lackner.

Lisa Lidbeck, gift med Staffan Lidbeck, har fälttävlan som specialområde. Hon poängterade att tiden efter behandling och diagnos är viktig.

– Rehabilitering är en viktig bit. Att få hästarna tillbaka igen, att man inte bara behandlar, skickar hem hästen och lämnar ägaren i sticket.

– Igångsättningen är ganska avgörande för hur resultatet blir. Man ska inte överdriva någon del, allt har sin plats. Det finns inga genvägar, men visst är det viktigt att hästen får en chans att läka på ett optimalt sätt, säger Lisa Lidbeck.

Veterinären Karl-Henrik Heimdahl menar att utvecklingen som skett mest handlar om teknik.
– Det händer inte så mycket vad gäller läkemedel och behandlingsmetoder. Väldigt mycket av det som hänt de senaste åren är en teknisk utveckling, inte medicinsk.

Veterinären Lars Roepstorff, som jobbat mycket med forskning på senaste tiden, har varit med och tagit fram en maskin som ska mäta rörelsestörelser.
– Mitt budskap i dag är ganska enkelt. Jag utgår från att våra hästar i dag överbehandlas, men underdiagnostiseras. Historiskt, när vi började med kliniskt arbete, då var hästarna halta. I dag jobbar vi med väldigt subtila rörelsestörelser. Det har skett en enorm utveckling, som gör det svårare för oss att bedöma.

– Vi har forskat på rörelse under många år, det vi gjort nu som är unikt är att vi utvecklat tekniken och kan använda det kliniskt, för att mäta hur halta hästarna är och på vilket ben. Vi veterinärer är påverkade av den information vi har, vi behöver objektiva hjälpmedel, säger Lars Roepstroff.

Verktyget fungerar som så att små sensorer sitter på hästarna under de vanliga rörelseundersökningarna. Sedan får veterinären ett procentuellt mått.
– Det verktyg vi jobbat med kan vara ett steg för vetenskaplig grund. På ett väldigt enkelt sätt så tar vi en rörelse röntgenbild, en objektiv bild. Men en röntgenbild stället aldrig diagnoser, det är bara ett hjälpmedel. Veterinären måste alltid ställa diagnosen.

Jonas Tornell, landslagsveterinär, passade på att benämna sig själv som en maskin. Att inte enbart använda sig av teknik är viktigt.

– Jag är då kanske en maskin som utvecklats under 40 år, genom att klämma på hästarnas ben och kroppar. Fingertoppskänslan gör det enormt viktigt för mig att kunna ställa en diagnos, att se på en video är en helt annan sak än att känna på kroppen, se hur den rör svansen, hur ansiktsutrycket är när den kommer emot mig.

Jens Fredricson påpekade vikten av att skynda långsamt.
– Nyckeln i dag är att inte ha för bråttom. De bästa hästarna kan lätt hoppa 1,60 som 7-åringar. Förut gick det i princip inte att rida sönder dem, och de var som bäst när de var 15 år. I dag hoppar 9-åringarna dubbla rundor i nationshoppningen.

Jens har själv en tät kontakt med sin veterinär, och sa att veterinärerna blivit viktigare och viktigare.
– Veckovisa uppföljningar av de bästa hästarna, rutinkontroller. Där kommer de där sakerna fram som Jonas säger, vilket ben vilar hästen på, hur ser hårremmen ut, blicken. Jag har en dialog med veterinären varje måndag efter tävling.

– Jag ser det som ett misslyckande om jag kommer med en sjuk häst. Då har jag gjort något fel på vägen. Jag vill alltid vara långt innan så att jag kan säga att nej det blir ingen tävling den här helgen eller vi måste ge dem tre månaders grundträning innan de kan tävla vidare, säger Jens Fredricson.

Jonas Tornell svarade på frågan ”Vad har hänt under en 20-års tid”?
– I och med att de har ett hårdare tävlingsprogram på papper så är det många som har en tydlig plan, där de lagt in hälsokontroller. Många har också ett tävlingsbreak inplanerat, det är väldigt viktigt att i tidigt skede veta när man ska stoppa upp.

– Det är fortfarande ingen vetenskaplig undersökning som visar att något ämne vi sprutar in är bättre än ett halvårs vila på bete.

Han sa också att kraven från hästägare ökat.
– Kommer det in en häst och jag ser att det är en senskada, är det ingen som nöjer sig med att jag tar på benet och säger att det är ytliga böjsenan. Även om jag vet det efter tio sekunder ska det till ultraljudsundersökningar och så vidare.

Något som inte kan påverkas, trots en stor utveckling, är tiden.
– Du kan inte påverka tiden det tar för en skada, kroppen har en viss takt för läkning. Det finns inga genvägar. Det du kan påverka är svullnad och inflammation. Promenera med din häst, ha den ute på bete om du vågar det. Det är det bästa du kan göra, säger Lisa Lidbeck.

Florian Lackner passar på att påpeka att rehabilitering kan vara problematisk, när det är fler skador, som kräver olika rehabilitering.
– En olycka kommer sällan ensam. Ofta har en häst olika diagnoser, en sena måste vila och ett ryggproblem kräver rörelse. Då har vi skarpt läge. Jag försöker jobba mycket med fysioterapi, med hovslagare och prata ihop sig med tränaren, att hela teamet stämmer runt omkring.
 
För Jens Fredricson är dialogen efter ett besök eller behandling viktig.
– För mig är det avgörande att ha en dialog efter. Det är ibland viktigare än själva kollen. När jag tränade för Kyra Kyrklund frågade hon mig vad felet på hästen var. Jag sa att jag inte tyckte den tog stöd på ena tygeln.

– Om det är problemet, varför har du inte löst det då, sa hon. Sedan såg hon att den gick på dubbla spår. Ofta är det enkla saker, om jag inte ändrat min ridning, blivit arg, sparkat på den, då hade den blivit halt. Det nära samarbetet mellan ryttaren, veterinären och tränaren är nyckeln.

Karl-Henrik Heimdahl sa att mycket av det veterinärerna behandlar är en effekt av det vi ryttare sysslar med. Han använde sig själv som exempel.

– Jag som liten uppfödare har grundutbildat många hästar och kör alltid fast. Min veterinära bakgrund kommer in, jag börjar klämma och känna och tänker att hästen måste vara halt. Tränaren tittar i en kvart och säger att jag måste ändra på det här och det där. Sen har hästen aldrig gått bättre.

– Vi skapar väldigt mycket av problemen. För en veterinär är det lyxdelen att kunna se en häst ofta, känner till den bra och kan mycket tidigt se när de förändrar sig. Men vardagen är att man får in en okänd häst som utvecklat problem i tre månaders tid. Man ska börja nysta i hela den här nystan av bekymmer. Samtidigt som kunden tycker att vi ska klappa lite på den och skicka hem den och den är frisk i morgon. Det är orimligt, säger Karl-Henrik Heimdahl.

Vad gäller ny teknik sa Florian Lackner att de tillfört mycket och varit en del i att utvecklingen gått framåt.
– Innan magnetröntgen och de här maskinerna var det ett helt annat liv. När vi pratar låga hältor var det förr återbesök på återbesök, behandling på behandling. Nu kan vi titta på dem i magnetröntgen. Mycket går inte att hitta utan en magnetröntgen, det går fortare och man kan ställa en bättre diagnos, som innebär en bättre prognos.

Karl-Henrik Heimdahl fyller i:
– Förut visste vi att läkningen tar åtta till tolv månader, hästen kunde bli bra men det var svårare att motivera djurägaren med de svagare uppgifterna. Nu kan vi peka på problemen.

–Men som med all nya teknik upptäcker vi saker som vi kanske inte riktigt har erfarenhet att bedöma om det har klinisk betydelse och hur vi kan behandla det.

Ämnet byts sedan från ny teknik till unghästtävlingar, att det satsas på dem och att de unga hästarna är i gång tidigt.
– Jag är personligen en stor vän av unghästtävlingar, på rätt sätt. Vi har goda resultat hittills. Däremot är jag oroad över utvecklingen av de 4-åriga hästarna. I dag kryllar det av möjligheter att starta dem. De är verkligen bebisar. Många 5-åringar är inte ens färdiga att gå ett Falsterbo, säger Karl-Henrik Heimdahl.

Jens Fredricson är för att 4-åringarna tävlar, om det görs på rätt sätt vill säga.

– Det beror på vem som rider dem. Att vara fyra år och ha Rolf-Göran eller Peder på ryggen, då gör de det här enkelt. Men att ha en oskickligare ryttare på och till exempel trampa om framför ett hinder, då är det som att de hoppar 1,60. Jag ser en fara i att 4-åringar blir en tävlingshäst som du kan komma till Falsterbo med, säger han.

– Vårt största problem är att vi har för bra hästar, aveln har gått framåt så mycket att vi måste göra svårare och svårare tävlingar för att få ett urval. Har man 5-åringar som i princip kan hoppa 1,50 och tävlingarna är 1,20, och det ska vara utslagsgivande. Det tror jag blir ett stort problem, säger Jonas Tornell.

Lisa Lidbeck poängterade vikten av att träna en häst från ung ålder.

– En häst mår inte bra av att stå i stallet och tas ut när den är fem år. Den behöver tränas och byggas upp. Unghästklasser på rätt sätt tror jag inte är dåligt. Man måste lyssna på hästen, men det är klart att det kan vara svårt när man har Falsterbo som mål.