Hallå där, Lisbeth Pahnke som skrev böckerna om Britta och Silver

Varför blev böckerna om Britta och Silver så populära?
– Jag tror att de kom i rätt tid, det var massor med ungar som red på ridskola som jag och längtade efter en egen häst. Det var inte så många som hade egen häst på den tiden. Jag läste Jill och Svarta Hingsten och Åskmolnet, men det fanns inga vardagliga svenska böcker, så jag satte mig och skrev om längtan efter hästar.

Hur då, längtan?
– Jag satt på bussen hem efter att ha ridit en halvtimme och funderade på vilken häst jag skulle få nästa vecka. Den där halvtimmen varje vecka var så viktig. Min äldsta vän Marianne Leffler och jag åkte runt på cyklar och hade tyglar på styrena. Cyklarna hade hästnamn. Vi var väl tio år ungefär.

Varför slutade du efter 14 böcker?
– Jag skrev om min ponny Sävstaholms Sam (welsh f -59 e Coed Coch Barwn-Coed Coch Madog), han blev 23 år och vi fick ta bort honom, då slutade jag för han var min stora inspirationskälla. Vi hade haft honom sedan han var ett år gammal. Jag tänkte att jag skulle fortsätta att skriva böcker, men så fick jag jobb för Ridsport.

Hur påverkade Ridsport bokskrivandet?
– Det gick inte att skriva riktigt, jag tänkte på deadline och att artiklar måste bli klara. Det var svårt att kombinera. Men kanske blir det fler hästböcker nu för jag har samlat på mig så mycket material.

Hur länge jobbade du för tidningen?
– Mellan 1972 och 2017, det blev över 800 krönikor. Den första handlade om ponny-EM som gick i Vetlanda, det var en stor grej att ha ett EM på en sådan liten plats, och det gick jättebra för svenskarna, Jessica Johansson och Highland Fling vann, bara det.

Minns du någon särskild artikel som du skrev?
– Jag uppskattade att få göra en serie med Jens Fredricson på temat tankar om tävling. En gång handlade det om hur man kan komma igen efter 24 fel.

Har du hästar i dag?
– Ja, min man har två av våra egna uppfödningar, Marygold efter Corporal och hennes lillasyster Halycon efter Emmerton. Vi har också min gamle Oakhill Shilton (f -90 e Swift-Willowcratic xx) som är 32 år gammal och har placeringar i 1,45 med en annan ryttare. Han tävlade 1,30 med mig. Han hoppade allt man styrde på och nu får jag vara glad för varje dag man har med honom. Han går i hagen med sin flickvän och bara trivs. Dessutom har vi Shimmer som är en blandning mellan halvblod och connemara (e Gary Hack Fredrick) och honom rider jag.

Vad gör du i dag?
– Hämtar mig efter de tre nya böcker jag skrivit i ett svep, det har varit väldigt roligt. De handlar om Beppe som växer upp på 50-talet i Sundsvall. Beppe heter egentligen Elisabeth, men det är det ingen som säger. Förutom mamma, som ofta brukar sucka och säga: ”Ja du Elisabeth, du gör som du vill, det har du alltid gjort!”.
– Jag tänkte efter hur det var innan hästarna kom in i mitt liv och så skrev jag böckerna om Beppe. Först kom det upp i minnet att inga tjejer hade träslöjd på den tiden, det ville jag ha för syslöjd var ju så tråkigt. Men jag frågade och fick ha träslöjd.

Varför fick inte tjejer ha träslöjd?
– Det var nog ingen som hade tänkt på det.

Och hur var träslöjden?
– Killarna hade det så roligt, de fick tälja och lyssna på sport. I syslöjden blev man utslängd om man tappade en synål på golvet. Hon var så sträng den tanten, vi var knäpptysta, annars blev vi utkörda.

Hur reagerade folk?
– Det var ingen som sa något, de var vana för jag åkte hockey med killarna medan tjejerna körde konståkning.