Eriks blogg: Laddad för Stockholm

Då var ännu en vecka gången, kan man säga så? Ja det låter väl bra ha, ha, jag ska inte ljuga om att ibland när jag sitter och skriver bloggen så blir man lite fundersam över om det faktiskt finns ett ord som heter så eller om meningsuppbyggnaden är helt rätt men jag gör mitt bästa och än har jag faktiskt inte fått så mycket tillrättavisningar eller klagomål.

Så det ska man ju vara nöjd med ha, ha. Men skämt å sido, det har faktiskt gått en vecka nu sen sist vi ”sågs” här och som vanligt har det hänt en del i Eriks liv. 

Godkänd av Jens

I och med att min tränare Jens Fredricson var påväg till tävling i Frankrike tidigt förra veckan så blev det ingen träning där utan på onsdagen åkte jag till Stensäter för träning av egen maskin. Och när vi visade filmerna för Jens så fick vi faktiskt godkänt så det var ju tur. 

Uno fick hoppa en bana med några större språng inför tävlingarna i Stockholm som är till helgen. Han kändes riktigt fin och fräsch och mer än redo inför att visa upp sig i huvudstaden. 

Även nykomlingen i teamet, Charming Boy, även kallad ”Charlie” fick åka hemifrån och hoppa lite och skötte sig så fint så. Han är verkligen en kille med många kvaliteter och med mer träning blandat med några vilopauser för återhämtning så kommer han nog utvecklas till en riktigt fin häst tror jag. 

Helgen gick åt tävling i Stensäter, så nästan hemmaplan. Och tävlandet började i lördags när Nisse och Zizzi var tredje respektive fjärde placerade i 130 cm klassen, samtidigt som Nina även hon var felfri i 130 cm klassen fast i avdelning B. 

Duktiga arbetskamrater

Söndagen startade med att Nina återigen var felfri i en 130 cm klass samtidigt som både Zizzi och Nisse hoppade huvudklassen i 140 cm. Zizzan hoppade magiskt fint fast med två nedslag när piloten försöker bestämma och bromsa lite när han tycker det går lite väl fort men egentligen vet att om han bara låter Zizzan köra så blir det alltid bäst.

Ungefär så. Men piloten lär sig alltid och om inte annat så får han en påminnelse om att Zizzan kan och löser det mesta gärna helt själv. Nisse hoppade även han runt en fin runda men tyckte först något i hinder nummer två var lite läskigt och sedan skar piloten en kurva lite mot näst sista hindret så ena bakbenet inte riktigt hann med, så två nedslag även på honom men allt som allt är jag ändå nöjd med känslan och hoppningen på båda hästarna. 

Styr mot Stockholm

Så i skrivande stund är det tisdag igen och nu bär det snart av till träning för Jens med Uno och Selma. Ja just det, en fantastiskt rolig nyhet är att även Selma har fått en plats att få tävla i Stockholm till veckan. I Lövsta Future Challenge för 7-åriga hästar, så så kul och spännande. Det ska bli så otroligt roligt verkligen och idag sker alltså den sista finslipningen inför det ihop med Jens. 

Och ikväll bär det sedan av för lite studentfirande för en annan i ridsporten känd person, nämligen bästa Beata Hermelin, treeeevligt!! 

I morgon onsdag bär det sedan av mot Stockholm med Uno, Selma och nästintill hela familjen Nordström!! Wiho!!

Vi syns och hörs nästa vecka!

// Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tisdag och bloggdags men idag är det faktiskt inte så bara bara direkt. I skrivande stund sitter jag nämligen på ett flyg med riktning mot Grekland och dess huvudstad Aten. 

För ett par veckor sedan kunde ni läsa här på min blogg om att jag snart skulle starta ett nytt äventyr och kapitel i mitt liv och karriär. I och med det är nu ett kapitel i form av min egen verksamhet på Fulltofta i Skåne avslutat och ett nytt påbörjas alltså i varmare sydligare breddgrader.

För lite mer än tre år sedan flyttade jag hem från en tid i Nora hos familjen Danielsson och startade alltså mitt egna företag SEEN Sporthorses och vilken tid det blev. Med mig i starten hade jag Diva Divine och ”Uno” One Aventador och många därtill har jag fått äran att träna, tävla, förvalta och ibland sälja. 

Och nej, detta är absolut inte ett hej då Skåne för alltid. Jag kommer säkert någon gång i livet återvända till likande det jag hade och har haft hemma i Skåne. Men till dess vill jag rikta ett stort tack till alla som gjort denna resa möjlig och så bra som den faktiskt blev. 

På dessa åren har jag hoppat 150-klasser på fyra olika hästar och svårklass 145-klasser på ytterligare tre stycken. Utöver det har det blivit ett par försäljningar av fina hästar som genererat i att jag kunnat utveckla min verksamhet och skapat möjligheter för ytterligare förbättringar. Bland dem Higge som såldes till Shane Sweetnam efter vår 150-vinst under förra sommaren och Krodine SW som såldes till Ashford Farm på Unghäst-VM i Zangersheide året innan. 

Jag har även fått förmånen att rida och utbilda väldigt många otroligt fina hästar utöver dessa. Ett par resor med vissa hästar kommer jag för alltid att minnas. Min älskade Uno som ihop med mig gick från att vara en liten osäker pojke när han skulle hoppa 120-klasser till att med fullt förtroende och kaxighet hoppa felfritt i 150- Grand Prix klass på Stockholms stadion. Och Nina som hoppade 100-klass i Lund vintern 2022 och som i förra helgen debuterade 145 och har vunnit 140-klass. Detta är bara två av alla de fantastiska hästar som jag fått äran att jobba med. 

Men som jag många gånger innan sagt och som aldrig kan sägas för många gånger så hade mycket av detta aldrig kunnat ske om det inte vore för min familj och nära vänner. Eller rättare sagt, det hade inte varit möjligt. De har gjort min satsning och detta liv möjligt för mig dessa åren. 

Som många av er vet är ridsporten en tuff värld att befinna sig i, både fysiskt men också rent ekonomiskt. Och ekonomin är en stor faktor. Jag kommer inte från en familj där pengar finns i överflöd. Något som flödar i många andra ridsportfamiljer. Genom hårt slit, en fantastisk familj och vänner som alltid ställer upp och hjälper till så har min verksamhet kunnat bli till men också kunnat fortgå. Er är jag oändligt tacksam över och kommer alltid att vara! 

Men nu ni. Nu börjar mitt nya äventyr, ett äventyr som jag hoppas kommer kunna ge mig nya möjligheter, nya utmaningar, massor med lärdomar och förutsättningar. Jag ser så mycket framemot tiden jag har framför mig och det ska bli otroligt roligt att tillsammans med teamet i MVA Stables skapa nya framgångar och minnen.

Dessutom utan lera och iskall blåst från sidan, det ni. 

Så nu åker solglajjorna på och SPF50 har jag i högsta hugg redo i handen. 

Vi syns och hörs nästa vecka hörni! Kram på er!

/Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare, tävlingsberidare

Då var det tisdag och bloggdags igen! 

Och denna gången sker det ju inte på vilken tisdag som helst heller, utan på valborgsmässoafton och kungens födelsedag – och nej mig veterligen är det inte King Edward som fyller år just idag utan Kung Carl XVI Gustaf de syftar på, konstigt nog. 

Sedan sist vi hördes av har den andra veckan i Henriksdal hoppats färdigt. 
Det började i fredags med att Crille debuterade 110 cm med ett nedslag, som han sedan följde upp dagen efter med att hoppa en strålande fin felfri runda. Min guldpojke. 

I lördags hoppade även Bella runt en felfri 120 cm klass och utöver det hoppade Selma och Nina varsin runda i 135 cm klassen. Nina felfritt och med en sjätteplacering och Selma med ett nedslag, båda kändes super! 

I söndags hoppade sedan Selma en 140cm klass och wow som hon hoppade, MEN vad klantigt ryttaren började på första hindret i undertempo och vi fick alltså bara första hindret ned. Surt, men jag är så glad över hur hon hoppade, coola Selma!

Och efter det var det dags för mig och min älskade Nina att debutera 145 cm. Som jag har väntat på att göra vår svårklass-debut och på lite mer än ett år har vi alltså gått från att hoppa 100 cm klass väldigt spänt till att hoppa 145 cm med världens självförtroende! Hur coolt? Genom hårt jobb, tålamod och en väldigt långsam uppbyggnad både psykiskt och fysiskt så har vi tagit oss hela vägen hit. Helt fantastiskt! Min älskade Nina! Vi har lite detaljer att jobba på fortfarande för att få till en felfri runda när hindren blir så pass stora men wow vad nöjd jag är med henne!

Utöver detta så har även min andra älskade lilla tjej Elsie idag hittat ett nytt hem hos en av mina närmsta vänner, nämligen Carla Peterson. Som nu kommer ta över tyglarna och förvalta och försätta bygga på hennes fina förmågor och det ska bli otroligt roligt och spännande att se deras framfart på banorna i framtiden! Lycka till säger vi!

Nu till en annan grej. Under tävlingarna i Scandinavium tidigare i år så fick jag frågan av en journalist här på Tidningen Ridsport om hur jag trodde att ridsporten såg ut om tio år, detta publicerades i det förra numret av Ridsport, men jag tänker att det kanske är många som följer min blogg här som missat detta och vill läsa så nedan delar jag med mig av mitt svar! 

”Vi unga måste våga stå upp för positiv förändring! 

Jag tror att tävlingar finns kvar om tio år. Det är nog fler som förstår sporten än som är emot den. Som tycker att hästarna används i ett positivt syfte. Men just nu har vi ögonen på oss. Det är mycket om välfärden men miljöaspekten är också stor. Lastbilar far och flänger mellan länderna och flyg blir allt vanligare. Kanske blir det fler tävlingar nationellt, att man försöker tänka på kortare resor.

Hästvälfärdsmässigt kommer det att bli snällare och snällare, mildare bett, inga sporrar, inga spön och så. Det ser man redan. Många unga rider väldigt mjukt. Det var fler galna flängrundor förr.

En del uttalar sig mot förändringar, säger att det inte går. Sedan visar det sig att man visst kan ta sig fram med snälla metoder!

Vi unga måste våga stå upp för den positiva förändring som måste ske. Samtidigt är många beroende av varandra på olika vis. Som runt Helgstrand, som är insyltat i det mesta. Pengar är en stor del av sporten. Det är jätteviktigt att media skriver, men helst vill jag att sporten själv ska göra skillnad. 

Får man inte tävla i framtiden skulle jag ha två, tre hästar att rida ut på tror jag.”

Hur tror ni ridsporten ser ut om tio år? Kommentera nedan!

Ha det så bra så hörs vi!!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Sedan vi senast hördes av här inne så har jag alltså överlevt utomhusdebuten för säsongen i Henriksdal. Hästarna var väldigt pigga men betedde sig fint och hoppade runt väldigt trevliga rundor. 

I fredags började helgen med Crille som hoppade en fantastiskt fin runda i enmeters klassen. Den där Crille är en riktigt fin liten kille, med otroligt hög ridbarhet för att vara fem år gammal, försiktig, modig och så himla cool i allt runtomkring. En riktig superstar med andra ord. 

Bella hoppade också runt en fin runda i fredags, i lördags var hon dock lite väl pigg så fokuset var inte det bästa så jag valde att utgå och tänker att jag börjar om lite nu på nästa helgs tävlingar. Min ideologi när det inte riktigt blir som man tänkt är att det är bättre att utgå än att det händer något konstigt. Så kan man börja om lite en annan gång istället för att onödiga misstag eller missförstånd sker. 

Även Nina och Selma gjorde sina debuter i en mindre lite lättare klass och gjorde det finfint. Nina kändes verkligen fantastiskt fin och blev andraplacerad och även Selma var felfri och placerad. Så vi alla känns redo inför nästa helgs tävlande där de flesta ska hoppa något större klasser. Spännande!

I övrigt i veckan så var det ju världscupfinal i Riyadh och vilken final det blev. Våra svenska ekipage på den högsta nivån – Henrik von Eckermann och Peder Fredricson – är ju verkligen helt fantastiska. Många före mig har sagt det redan men man kan ju verkligen inget annat än att förundras över deras sätt att ta sig an mästerskap och stora tävlingar.

Och gång efter gång lyckas på detta vis.

Jag inspireras inte bara av deras skicklighet av att lotsa runt sina fina hästar i dessa stora klasser, även av deras fruktansvärt stora mentala styrka att lyckas prestera som bäst när de har som mest press på sig. Det är det som faktiskt imponerar som mest på mig. Vad tycker ni?

En annan sak som man inte heller kan undvika att imponeras av är ju Catch Me Not S otroliga form. Arton år gammal och i sitt livs bästa form skulle jag nästan säga. Och hur han dessutom nästan trippade ut ur banan när han hoppat sin femte runda. Så cool. Hästar som Charlie (som Catch Me Not S kallas, red:s anmärkning) och som mina gamla ponny Hamlet, som bara levererar och levererar trots sin ålder och som bara är så himla glada för att få göra det dem gillar mest är ju bara helt fantastiskt. Och såklart ska ju Peder och hela hans team ha en eloge för det arbete de lägger ner för att hålla Charlie i så fin form.

Med den form som Peder och Charlie visade upp i helgen så tippar jag på att de är ett hett ekipage till OS faktiskt. 

Som många av er vet så gillar jag att tippa och spåna på saker. Därför bjuder jag er här på vad jag fram till världscupfinalen tippade blir årets OS-lag i hoppning:

Henrik von Eckermann – King Edward

Malin Baryard-Johnsson – H&M Indiana

Jens Fredricson – Markan Cosmopolit

Reserv på plats: Rolf-Göran Bengtsson – Zuccero

Reserv på hemmaplan: Peder Fredricson – Alcapone Des Carmilles

Men nu vet jag som sagt inte om Peder faktiskt både bytt häst och snott åt sig storebrorsans plats. Hmmmm, det är inte en lätt uppgift den där Henrik Anckarcrona har framför sig. 

Hur ser ert lag ut till OS i Paris i sommar? Kommentera gärna era gissningar och spåningar i kommentarsfälter på Facebook!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare                                                                                                                                

Flytten till Grekland närmar sig med stormsteg, mer exakt sker den om lite mer än tre veckor som det ser ut just nu. Spännande!

Vad som händer just nu är att några av de hästarna som finns kvar i stallet ska visas eller har visats för kunder och andra görs bara redo inför utomhusdebut för säsongen som sker nu i helgen i Henriksdal. Äntligen säger jag och hästarna, kanske inte första starten dock för om det ser ut som det brukar göra när jag gör mina första starter utomhus så brukar det betyda att jag får hålla längst ut i tyglarna på en häst som har huvudet vid marken och bockar.

Nä, men det ska bli väldigt roligt och spännande att dra igång utomhussäsongen samtidigt som det ju är lite vemodigt att nu göra de sista starterna på mina fina hästar här hemma i Sverige. Men oj, vad skoj det ska bli att se dem utvecklas med sina nya ryttare som jag hoppas kommer tycka att mitt arbete varit helt okej fram tills idag. 

Annars väntar ju som sagt snart en tid för mig där jag ska lära känna massor av nya hästar och hur glad och spänd är man inte över det?

Är ni också så när ni får en ny häst att man blir som ett litet barn på julafton?

Fast ibland är det ju lite skräckblandad förtjusning också, det ska ju då sägas. Lite som när man ibland blev lite rädd för tomten och man inte visste vem det egentligen var där under utklädnaden. Fast i detta fallet att man inte riktigt vet vad som ska hända, är det snälla morfar eller är det brorsan som mest troligt kommer jävlas med en? Kanske blev en konstig liknelse men de flesta av er som läser detta förstår nog var jag vill komma. 

Men hur brukar jag göra eller rida när jag lär känna en ny häst?

Första tipset är att om det är en unghäst så longera den lite först, ibland är de inte så himla otroligt stabila som ägaren eller någon annan relaterad till hästen sagt. Tro mig jag har varit med om både den ena och den andra som får sadeltvång eller något annat väldigt roligt. Nä, men skämt åsido så är longering innan du hoppar upp på speciellt en unghäst ett bra tips, så får de om de vill och behöver spralla av sig innan du sitter upp = trevligare upplevelse för ryttaren sen. 

För min del när jag kommer ner till hästarna nere i Aten så har jag ju dels suttit på de flesta av dem när jag var där nere för ett par veckor sedan och sen är de ju lite äldre också. Så att jag ska bli avbockad är nog högst orimligt faktiskt. Men man ska aldrig säga aldrig. 

Det jag brukar tänka är att jag till en början ställer väldigt lite krav och så brukar jag ju även göra i det vanliga arbetet med hästar jag känner väl. Att man värmer upp dem med väldigt fri, enkel och lätt ridning. Så den skillnaden är ju inte så stor. Men ni förstår nog hur jag tänker. Och efterhand som man känt sig fram i lugn och ro så kan man ställa olika frågor och efterhand se vad för svar man får på de frågor man ställer. Som till exempel, om jag lägger på lite mer ben vad händer då, får jag en stor eller liten reaktion? Om jag bromsar lite vad händer då, räcker det att bara sitta upp och hästen förstår eller måste jag använda andra hjälper. 

Som ni märker så brukar jag gå in med mindsetet av att vara lite som en öppen oskriven bok. Och dag efter dag, ridpass efter ridpass så fyller man på raderna i boken, kanske är man efter en stund klar med ett kapitel och kan gå vidare till ett nytt.

Men vet ni vad? Med hästar så måste man gå tillbaka till det första kapitlet inte bara en gång utan ganska ofta. Och dessutom har jag märkt att boken blir ju aldrig färdig… och ändå håller man på ha, ha. Det är väl just det som gör ridning och denna fantastiska sport så rolig och unik, man är aldrig fullärd. 

Jag brukar även i denna fas vara ganska förstående inför att misstag sker och att kommunikationen inte är så bra än. Och att man lär sig av sina misstag och kan gå vidare därifrån med en erfarenhet rikare. 

Så här är ungefär hur jag brukar tänka, hur tänker ni när ni ska lära känna en ny häst?

Kram på er alla så hörs vi!

//Erik Nordström, 22år, hoppryttare, egenföretagare

Ungefär så kan man förklara min vardag just nu. 

Som ni kunde läsa i förra veckans blogg så kommer jag att byta vardag från att ha min egna verksamhet i Skåne till att vara tävlingsberidare i ett stall hos en familj som har sin bas i Grekland. Bara det är ju en stor förändring men ut ur detta kommer ju massa andra förändringar.

I och med att jag har haft massa hästar åt hästägare och kunder här i min verksamhet i Skåne så har jag sedan en tid tillbaka haft ständig kontakt med alla hästägare. Vi försöker jobba fram en så bra plan som det bara är möjligt för varje enskild häst. Var de ska flytta, eventuell försäljning och eller att de som sagt ”bara” ska hitta en ny ryttare som kan förvalta deras fina kvaliteter. 

Om ni följer mig på mina sociala medier kunde ni i onsdags se och läsa att min älskade Zizzi, LMG’s Zyprexa blev såld till bästa familjen Petré. Hedvig som hennes nya ryttare heter kommer ha fantastiskt roligt ute på tävlingsbanan med lika fantastiska Zizzan. Och extra roligt är det också att Hedvig även köpte Gurra för ett tag sedan som jag även tävlat upp till 150 på, vilka hästar ni har fått fatt i! Det ska bli så otroligt spännande att följa er framfart på tävlingsbanorna!

Även fina lilla Fabbe (Fabulous Rock) hittade sitt nya hem häromdagen. Han flyttar till familjen Dahnelius och Erik som nu tar över tyglarna efter mig och ska fortsätta träna och tävla Fabbemannen! Detta ekipage ska det också bli väldigt roligt att få följa!

Såklart känns det vemodigt och konstigt att lämna ifrån sig alla fina hästar som jag har haft ynnesten att få ta hand om men samtidigt känns mitt beslut så himla rätt. Det ska bli väldigt spännande och lärorikt med min nya vardag med familjen Vardinogiannis!

Resterande hästar finns det eller jobbas det på att få färdigt en exakt plan för och min flytt kommer att ske i början på maj. 

Samtidigt som allt detta sker så jobbar jag såklart på i vanlig takt med alla mina hästar. Nu förbereds inför utomhussäsongen som drar igång nästa vecka i Henriksdal. Där ska de flesta av hästarna jag har kvar hemma få hoppa ett par klasser var är tanken. 

Ni är även ett par stycken som skrivit och frågat om jag kommer fortsätta mitt bloggande här… och såklart så kommer jag det! Jag kommer varva uppdateringar ifrån mina nya hästar, kanske lite videoklipp och bilder på dem och min nya vardag. Allt från tävlingar och såklart varvat med lite funderingar och diskussioner. Så det kommer se ut precis som vanligt med andra ord, och jag är så glad att ni är med på min resa här genom bloggen! 

Har ni frågor eller liknande så skriv i kommentarerna vettja, alternativt om ni har önskemål om vad jag ska ta upp i bloggen, det hade varit kul att veta vad ni tycker.

Vem vet kanske det ni efterlyser dyker upp här i bloggen någon gång?

Vi hörs i nästa veckas blogg, ut och njut i det fina vädret!

Kram på er allihopa,

/Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Som många av er säkert kunde läsa igår så kommer det inom väldigt snar framtid att ske en väldigt stor förändring i mitt liv.

Men mer om det senare i bloggen.

I förra veckans blogg nästan lovade jag att jag skulle berätta för er om ett riktigt bra resultat i första omgången av elitallsvenskan för oss i IM Sportriders. Och så får jag faktiskt säga att det blev, vi var felfria i grundomgången och hade sedan ett nedslag i omhoppning och slutade därför på en fin fjärde plats. Nina hoppade riktigt bra och vi levererade två felfria rundor, piloten red lite dåligt i grundomgången men löste omhoppningen riktigt fint! Fina fantastiska Nina som bara levererar det ena bra resultatet efter det andra! 

Även Bella, Elsie och Crille bjöd på fina rundor med riktigt bra känsla och hoppning!

Men så till den lilla nyhetsbomben som släpptes igår eftermiddag. Jag har alltså fått och tagit ett tävlingsberidar jobb i Greklands huvudstad Aten. Det hela handlar om att jag ska jobba för och med fantastiska familjen Vardinogiannis. 

Allt detta kom på tal under Göteborg Horse Show i Scandinavium då jag fick jobberbjudandet. Ett par veckor senare satt jag på ett flygplan ner mot Greklands huvudstad Aten och fick där spendera ett par dagar med familjen, hästarna och se och träffa alla snälla människor i stallet och så vidare. 

Och efter ett par dagar med mycket tankar, funderingar och frågor som jag ställde mig själv så tackade jag ja till det hela och i maj börjar mitt nya äventyr ihop med familjen och deras fina hästar. 

Men vad händer med alla hästar här hemma? Och inte minst med min familj som spenderar så mycket tid med mig och min verksamhet här hemma? 

Några hästar ska säljas och andra ska hitta nya ryttare som kan ta vid träning och tävling efter mig. Jag kommer sakna alla älskade hästar jag har har här hemma. Men samtidigt känns denna möjligheten jag fått genom Vardinogiannis som en ”once in a lifetime”-möjlighet som jag verkligen ville hoppa på. 

Första tjing på att ”ta över” hjälp från familjen har redan Jörgen Larsson roffat åt sig på tävlingarna i Lund i helgen. Han sa ”Jag tar gärna över familjens hjälp nu när du lämnar oss här i Sverige. Jag menar, det är ju perfekt med en pappa som kör och lagar lastbilen, en mamma som flätar och syster Sara som sköter allt runtomkring”. Så ja ni kanske träffar på dem ute på tävling ändå även fast det är utan mig ha, ha! 

Nä, skämt åsido. Syster Sara flyttar mest troligt till Eslöv för arbete och eventuellt pluggande. Mamma och pappa kommer troligtvis fixa ”hästsköteriandet” hos min bror Johan och hans sambo Josses hästar samt passa barnbarnet Clara så ofta som de bara kan. Och om inte annat får de flyga ner till mig i värmen och hjälpa till vettja! 

För mig innebär jobbet hos MVA Stables, som företaget heter, att jag kommer vara deras tävlingsberidare. I och med värmen där nere över sommaren så kommer jag och hästarna spendera mycket tid i norra Europa för träning och tävling, vilket jag verkligen ser framemot. 

Här nedan tänkte jag dra lite snabbt vad hästarna som finns där nere heter och vad de gjort innan jag tar över tyglarna.

Indiana Jones Max, e. Toulon. Hoppat 160.

Baltik Sitte, e. Ogano sitte. Hoppat 150.

Kelly tje F, e. Diamant de semilly hoppat 145. 

Ikoon, e. Etoulon VDL. Hoppat 140.

Zelona ju, e. Zirocco blue. 8 årigt framtidshopp.

Detta är några av alla hästarna och jag ser så mycket framemot att kunna visa och berätta mer för er alla när jag väl kommit ner! Så stay tuned!!

Kram på er!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var vi framme vid bloggdagen tisdag igen och ännu en vecka har alltså lämnats till historien.

Sen vi hördes av sist så har jag fortsatt att jobba på som vanligt hemmavid. I lördags gjorde jag, mamma och pappa en liten tur till Fjälkestad utanför Kristianstad med Fabbe ”Fabulous Rock” och Crille “Cristals Gemstone BT”. Som vanligt så skötte dig sig exakt så bra som de alltid gör, riktiga A-barn till småpojkar är de faktiskt. Varsin felfri runda i debuterna i en meter blev det. 

I helgen väntar tävling igen i form av första omgången av elitallsvenskan. Som jag ser fram emot det! Den extra lilla spänning och nervositet som det blir av att rida ihop och tampas emot resten av Skånes bästa klubbar. Så jag hoppas att ni alla läsare här håller en extra tumme för oss i IM Sportriders och att jag i nästa veckas blogg kan meddela ett riktigt bra resultat! 

På en träning jag hade i veckan så var det en person som frågade mig hur jag ser på avundsjuka i ridsporten och om hur lätt det är att jämföra sig med andra. Och vad jag hade för erfarenhet av det och mina tankar kring det. Så jag tänkte redogöra mina känslor och tankar angående detta lite här nedan. 

Såklart har även jag tyckt i perioder att det är jobbigt med hur ojämlikt det kan vara i ridsporten. Såklart behöver det ju inte vara just i ridsporten detta handlar om utan denna ojämlikhet kan ju appliceras på hela samhället i stort. Jag har tyckt att det varit tufft och jobbigt att rida fem hästar i regn och storm från sidan när andra i min ålder sitter i sina fina nya ridhus, vissa isolerade dessutom!

Såklart har jag också tyckt det var skämmigt att rulla in på tävlingsplatser med en gammal lastbil från 1989 när andra i min ålder har sprillans nya lastbilar med utskjut och uppskjut. Såklart har jag också tyckt det var tråkigt och jobbigt att jag inte fått ha möjligheten att ha fler egna hästar utan nästan alltid behövt låna och rida andras hästar med allt vad det innebär. 

Men hur ser jag på allt detta? Hur har jag tänkt och tagit mig an dessa tankar och situationer?

För det första så har jag aldrig låtit sådant påverka mig särskilt mycket. Min prestation har det aldrig påverkat, utan faktiskt mer sporrat mig att visa att jag med sämre förutsättningar än många andra kan vara med och fightas högt upp i resultatlistor ändå. 

Rolf-Göran sa en gång något angående det där med gamla lastbilar vs nya lastbilar som jag alltid tagit med mig sen jag hörde det.

Och det var att: Det är ju faktiskt det du lastar ut ur lastbilen på tävlingsplatsen som spelar roll.

Man åker ju till en tävling för att tävla och inte vem som har mjukast och nyast säng i bodelen eller liknande. Och det är ju verkligen så sant som det är sagt. 

Det kommer alltid finnas de som har det lite bättre än du själv har det oavsett vad och det är det bara att acceptera. Livet är också vad du gör det till. Jobbar du hårt med det du har och med de förutsättningar du har så ska du se att det lönar sig i slutändan. ”Hard work beats talent when talent doesn’t work hard”, som någon vis man eller kvinna sa.

Och så är det verkligen. 

Mitt enkla svar var och är till er alla att ojämlikheten i ridsporten men också samhället i stort kommer alltid att finnas. Men det hela handlar om hur du tacklar och tar dig an det. Och om du låter det påverka dig i positiv eller negativ bemärkelse.

Kanske tråkigt svar men så ser jag på det hela.

Kram på er allihopa där ute i vårvädret och glad påsk!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Då var ännu en vecka gången och det har blivit dags för mig att sätta mig vid datorn och skriva och publicera min blogg!

Sedan sist så har det hänt en del, och då menar jag faktiskt inte hos mig hemma på gården utan i ridsportsverige. Det har nog inte undgått någon.

Det har varit fruktansvärda nyheter, bilder, material och historier som publicerats. Samtidigt som man såklart blir otroligt ledsen och berörd av det hela så blir man också förundrad över det otroligt stora mod som dessa anställda har haft när de gått ihop och framfört detta material och historier. 

Såklart önskar man att dessa modiga människor vågat göra det ännu tidigare och eller direkt när de sett och varit med om dessa händelser. Samtidigt förstår jag rädslan i att göra det där och då. Det är ingen lätt situation att vara i. 

Jag är som sagt väldigt stolt och glad över att det finns personer som vågar säga ifrån, även fast det i vissa fall är ett par år sedan. För det är genom exakt dessa personer som vi kan nå en förändring och förbättring av ridsporten. Men också av samhället i stort i situationer som kan liknas vid dessa. 

Jag får ju lite kommentarer på mina inlägg då och då, läser kommentarer på diverse ställen samt hör och läser saker lite överallt och nu tänkte jag försöka svara på några av de saker jag läst och hört. 

Först och främst, kom-ihåg kära ni där ute, att jag inte kan göra något åt dessa enskilda människor mer än att om man ser något kan säga till dem. Eller om det sker på tävling säga till en funktionär eller domare. Därefter kan jag och vi alla bara förhålla oss till att rättsväsendet fungerar. Att de som skall dömas blir dömda för det de gjort. I vissa kommentarsfält och hur folk skriver så kan man nästan tro att folk där ute vill att jag och sådana som mig ska lämna en tävling, skälla ut personen i fråga, inte vara i samma ridhus som dem eller berörda personer. Och det tror i alla fall jag inte hjälper särskilt mycket och det är inte något jag kommer göra i alla fall.

Men det står väl för mig.

”Hur har du det hos dig Erik och hur beter du dig mot personal och dina hästar?”. Är en fråga jag fick för inte så länge sedan. 

För det första så har jag inte någon ”personal” direkt. Jag driver min verksamhet ihop med min syster på daglig basis och är jag på tävling så får jag allt som oftast hjälp av min mamma, pappa och min gudmor och eller ibland någon av mina elever. Vilka jag tycker att jag behandlar väldigt väl (men det kan ju inte jag svara för) men de har inte sagt upp kontakten än i alla fall!

Mina hästar bor i ett stall där alla får kolla ut från boxen, sju av tio hästar har extra stora boxar och de sista tre är även de större än standard. De får mat vid 7 och kommer ut i sina hagar vid 8 på morgonen där de går till cirka klockan 16.

Lite längre på sommaren och ibland lite kortare på vintern. Nästintill varje dag så rör sig hästarna en eller två gånger till på ett eller annat sätt, vid ridning, longering eller skrittmaskin. I hagarna går de själva men de går hela vägen upp till varandra och har alltid sällskap.

Jag rider hästarna på olika underlag, så de går på ridbanan, i ridhuset, i skogen, på grusvägar samt på ängar eller fält om gårdsägarna och vädret tillåter det. Det gör jag både för att hästarna älskar omväxlingen samt att de mår bra av att gå på olika sorters underlag.

De får individanpassat med grovfoder, kraftfoder, mash och tillskott då vissa är som shettisar och blir tjocka bara de kollar på höet typ, medans andra behöver mer än 12 kilo per dag för att hålla och nå rätt hull.

Jag har teorin av att ingen häst är dum eller korkad som man kan höra ibland utan att om hästen visar att den inte trivs på något sätt så är det mitt jobb som ryttare och dess så kallade ansvariga person att tillgodose varje individs behov för att de ska må och gå på bästa vis. Jag använder inte barrering för att få dem att hoppa felfritt i stora klasser och jag sporrar inte så att de börjar blöda för att nå de resultat jag nått eller för att nå den utveckling jag vill. Dessa ovan beskrivna tillvägagångssätt behövs verkligen inte för att nå stora klasser. Detta våld börjar då kunskapen försvinner eller inte finns från första början.

Detta är ungefär hur jag tänker och har det.

”Men Erik varför skriver och berättar du detta?” Jo för att jag vill berätta att det är så här det faktiskt kan se ut och ser ut i många stall där en proffsverksamhet pågår. 

”Men Erik vill du bara framställa dig själv som något sorts helgon nu som gör alla rätt och som är den bästa och att alla andra gör fel?” Nej absolut inte. Jag vill berätta för er och försöka förmedla för folk som är utanför ridsporten att det är inte missförhållanden i alla stall där det tävlas eller bedrivs en verksamhet på hög nivå. 

”Men Erik är inte dina hästar ute i hagarna för lite, står inte dina hästar i sina boxar för länge, skulle du inte vilja att de gick i större hagar, varför har du de inte ihop eller i alla fall med en kompis? Osv”.

Det svaret jag har på det är att den vardagen mina hästar och jag har är vad jag tycker funkar bäst för dem som individer och att det är just detta ”schema” som gör att de både mår bäst men också kan prestera på bästa vis, både i det vardagliga jobbet men också på tävling.

Och angående storleken på hagar och att det i mitt fall alla går ensamma just nu så svaret jag har på det att visst så hade jag önskat att jag hade ännu större hagar att tillgå, men på det stället jag står inhyrd så finns inte möjligheten.

”Men flytta hästarna då?”, kanske någon tänker. Det är inte så lätt att hitta ställen där dessa möjligheter finns faktiskt. ”Men då ska du kanske inte ha hästar överhuvudtaget?”, och min tanke och svar på det är för det första så följer jag alla de regler som finns genom att ha det så som jag har det idag samt att mina hästar trivs precis så som jag har det och det är för mig det viktigaste. Ser jag att någon individ inte får det som de behöver eller inte trivs så ändrar jag och gör allt i min makt för att förändra på den situationen. 

Detta är min filosofi och så som jag faktiskt tycker att alla hästar minst borde få ha det i sina liv! Hur har ni det hemma hos er och hur ser en dag ut för eran häst eller hästar? Skriv gärna nedan. Men håll god ton till och mot varandra! 

Till sist i veckans blogg så kommer jag att bifoga en länk nedan som är till en podd som Kristin Kaspersen gör som heter ”Nyfiken på!” där Henrik Johnsson är gäst. I slutet på avsnittet beskriver och pratar Henrik otroligt bra om nutiden och framtiden. Allt går inte att applicera på just min text eller så men jag tyckte han pratade så sunt och klokt där! Ni måste lyssna, jag tvingar (nästan) er.

Här är länken!

Kram på er alla där ute!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Denna veckans blogg vill jag börja med att säga ett massivt tack till det fantastiska mottagandet som förra veckans blogg fick. Väldigt fin och bra respons! Och att läsa kommentarsfälten var också väldigt roligt, men också givande att läsa vad många av er där ute har för tankar om det hela! Så tack snälla för det, tillsammans kan vi nå en förändring och förbättring.

Nu lite tävlingsuppdatering ifrån helgen i Kungsbacka.

I onsdags kväll rullade stora hästlastbilen med tjejligan i form av Selma, Elsie, Nina, Bella och Zizzi mot Kungsbacka. Men då tänker ju ni, skulle du inte ha sex stycken hästar med dig dit?

Jo och det hade jag men enda killen i gänget Charlie fick åka ensam i lilla hästlastbilen när det var ”No Boys roadtrip” i stora lastbilen. Nä men skämt åsido, stora killen Charlie åker dels mycket bättre i lilla bilen samtidigt som vi ändå behövde köra den med eftersom att det är en hel del foder och saker som måste tas med. Ni som vet ni vet.

Charlie hoppade felfritt alla dagar och var så himla duktig! Bella hade ett nedslag totalt på tre klasser. Sexåriga Elsie hoppade två otroligt fina rundor i 120-klasser, en felfri och en med ett nedslag. Zizzi vann en klass, var fjärde placerad i en annan och hade ett nedslag i sista klassen. Åttaåriga Selma var helt toppad i första klassen, sjundeplacerade i 135-klassen andra dagen och sedan hoppade hon en helt magiskt fin runda i avslutande 140-klassen och blev fyra. Sist men inte minst så var Nina otroligt fin i första dagens 140-klass och blev niondeplacerad, dagen efter kändes hon inte riktigt hundra så jag hoppade henne inte mer under helgen. Det var absolut inget allvarligt så vi är snart tillbaka på banan igen! 

Med andra ord en fantastisk vecka och helg med ännu en gång ovärderlig hjälp av min familj som alltid ställer upp och stöttar mig, utan er hade jag aldrig varit där jag är idag.

Nu väntar träning för gudfar Rolf-Göran Bengtsson i Flyinge i dagarna två med Kaffe och det ska bli så otroligt givande och roligt! Så nästa vecka kommer det uppdateringar, tankar och känslor från det och annat kul.

Vi höres och synes alla där ute. Och kom-ihåg att visa ridsporten extra mycket från dess ljusa och rätta sida i dessa tider, det är viktigare just nu än någonsin innan! 

Kram på er!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare